77 procent föredrar traditionell arkitektur

Vilken byggnad skulle du vilja ha som granne? Vill du ha glas och betong? Eller vill du ha ett hus med smyckad fasad och valvbågar? Jag vet vad jag skulle välja.

Opinionsföretaget Yougov och arkitektfirman Adam Architecture har testat just denna fråga. Bilden nedan användes. Frågan löd:

Please imagine a new building is planned to be built near where you live. Four different designs are proposed. Please look at the designs below. Which one would you most like to be built near you?

77 procent av de svarande valde alternativen 2 och 3. 77 procent!

Det kan jämföras med alliansregeringen som i valet 2010 lyckades erövra regeringsmakten med 49 procent av rösterna, vilket är ett ganska bra resultat i en modern demokrati. 77 procent är vad man brukar kalla för en ”överväldigande majoritet”.

Ändå – och det är det som är det konstiga – är det alternativen 1 och 4 som har bäst chans att bli byggda. Det är dessa alternativ som arkitekterna hyllar och som ansvariga kommunalpolitiker säger ja till.

När de 77 procenten sedan frågar politikerna varför alla nya hus är så fula skruvar de på sig och börjar prata om att man inte får vara en ”bakåtsträvare”. Arkitekturen måste ju stå i överensstämmelse med sin samtid! Tänk om alla byggnader såg ut som de gjorde på 1800-talet!

Ytterst sällan, om ens någon gång, har jag hört ansvariga kommunala politiker tala om det faktum att det är en avgrundsdjup skillnad i smak mellan arkitektkåren och alla de som förväntas bo och verka i de byggnader det handlar om. Yougov och Adam Architecture är inte de enda som har upptäckt att det är på det här viset. Det finns dokumenterat tidigare också i Sverige.

Själv tillhör jag de lyckligas skara som inte upplever det som obehagligt att bli kallad för bakåtsträvare. Det är ju ändå bara snack.

Faktum är att människor i allmänhet verkligen vill bo just i 1800-talshus. Och om alla nya hus som byggdes såg ut som husen gör i Stockholms innerstad så skulle folk få bo precis så just de vill bo.

Att hela Sverige därmed skulle svämma över av 1800-talshus och att inte en enda modernistisk byggnad skulle kunna synas är minst sagt osannolikt. Om det är någon hustyp som är väl representerad i alla städer i landet så är det modernistiska hus.

Själv bor jag i Uppsala. Hela stadens centrum revs på 60-talet och ersattses av modernistiska hus. Samma sak skedde med Stockholm och många andra städer.

Idag byggs inga hus i 1800-talsstil. Inga! Hus i 60-talsstil produceras dock på löpande band. Stort som smått. Allt följer samma stil.

Sanningen är också den att den stil som heter modernism och sägs vara modern är allt annat än just det. Den föddes på 20-talet. Hur kan man då hävda att den är modern? Arkitekturen är förmodligen den enda konstart som stannat av helt i sin intellektuella utveckling.

______________

Pingat på intressant.se.

Räta linjens diktatur

Den kreative arkitekten Friedensreich Hundertwasser (se förra inlägget) skrev 1958 ett manifest som kallas Mögelbildningsmanifestet. Det var en protest mot den modernistiska arkitekturen. Han kallade linjalen för vår tids anafalbetism.

Das Lineal ist das Symptom der neuen Krankheit des Zerfalls. Wir leben in einem Chaos der geraden Linien, in einem Dschungel der geraden Linien.

Linjalen är ett symptom på sönderfallets nya sjukdom. Vi lever i ett kaos av räta linjer, i en djungel av räta linjer.

Sedan 60-talet är det praktiskt taget omöjligt att föreslå att större byggnader, så kallade märkesbyggnader, ska vara i någon annan stil än räta linjer samt att byggnadsmaterialet ska vara stål, glas och betong. 60-talsideologin är fast cementerad och ingen törs bryta mot den. Arkitekten Erika Wörman, en av de få dissidenter som ändå finns, menar att arkitektstudenter har kreativa idéer när de börjar sin utbildning, men mals ned av 60-talsideologin. Hon drar sig inte för att använda ordet förtryck.

Vi talar om en Räta linjens diktatur. Se själva på bilderna nedan.

60-talet. Hotell Clarion, Västerås.
00-talet. Malmö högskola.
10-talet? Förslag till ny administrationsbyggnad för Uppsala universitet.

Förslaget till ny byggnad för universitetsadministrationen vid Botaniska trädgården här i Uppsala är allt annat än nydanande. Tvärtom är det en produkt av en instiutionaliserad oförmåga att tänka kreativt. Om man på 2010-talet bygger ett hus som ser ut som om det ritades på 1960-talet kan man knappast säga att det är resultatet av den fria kreativiteten.

Så vad är då kreativ arkitektur? Det är att leka med former och färger. Det är att göra utsmycknader. Det är att låta den naturliga känslan för vad som är fint komma till uttryck. Det är inte att följa en ideologi som man har fått sig itutad på arkitektskolan.

Avslutas således med en bild som ger prov på just kreativitet, i bemärkelsen lekfullhet, i kombination med skönhet. Så här fint kan man bygga – om man vill…

Hus i Cabourg, Frankrike.

Slutet för Botaniska trädgården i Uppsala

Uppsala universitet och Akademiska hus vill bygga en stor betong-glas-stål-byggnad invid  Botaniska trädgåren. Barockträdgåren från 1700-talet ska överflygas av en byggnad i 1960-talsstil. Det är slutet för Botaniska.

Miljön omkring slottet, Carolina Rediviva och domkyrkan är inte bara unik för vår stad utan för vårt land. Det är det här som är Uppsala för många som besöker stan. Vi som bor här vet att den egentligen är större än så, men det är dessa byggnader som symboliserar vår stad.

1700-tal förvandlas till 1960-tal.

Respekten för kulutrarvet kräver därför att all nybyggnation bevarar harmonin i miljön så att man vet att man befinner sig i det klassiska Uppsala. En jättebyggnad i 1960-talsstil som uppförs för att rymma universitetsbyråkratin markerar dock något helt annat. Vad? Ja, det enda jag associerar till är Domushus, shoppinggallerior och parkeringshus.

Tyvärr verkar det dock som att universitetet och Akademiska hus redan har bestämt sig för vad man vill ha. Planerna är redan gjorda. Allt som krävs är att kommunen säger OK.

Därmed kan man anta att det finns ett stort tryck mot kommunen att säga ja till det här bygget. Än är dock loppet inte kört. Kommunen kan fortfarande säga nej.

Man undrar verkligen hur arkitekter tänker. För mig är det helt självklart att nya byggnader i det här området ska harmoniera med miljön för att bevara Botaniska trädgården som en barockträdgård. Men just så tycker inte universitetet:

Respekten för det kulturhistoriska har varit centralt i uppdraget till arkitekten och detta bevakas även av kommunen och länsstyrelsen. Det är samtidigt viktigt att inte förväxla respekt med underdånighet, målet måste vara att byggnaden berikar stadsmiljön.

Att bygga ett Domushus i en 1700-talsmiljö, är det respekt? Nej, det är en önskan om att inte låta nya byggnader harmoniera med gamla.

Ännu konstigare blir det när Akademiska hus ska förklara vad det är de vill göra:

Det gamla universitetshuset och Carolina Rediviva uttrycker båda respekten för det klassiska ”bildningsidealet”samtidigt som de representerar en tid då universitetsutbildning var förbehållen ett fåtal. Idag är universitetsbyggnader öppna för alla och utgör dessutom arenor för allehanda möten mellan människor som representerar olika vetenskapsområden, olika kulturer, näringsliv eller samhället. Byggnaderna blir därför inte mindre viktiga för utbildning och forskning, men kanske mer inbjudande mot samhället och mindre slutna i egna diskussioner.

Förvirrat är bara förnamnet. Varför kan man inte säga det man egentligen menar? ”Vi vill bygga ett stort hus i 1960-talsstil för universitetets förvaltning. Vi gillar betong, glas och stål. Vi tycker att det är snyggt, precis på samma sätt som Domushusen också är snygga. Vi gillar sånt.” Så borde man säga men det kan man inte eftersom det låter så banalt.

Hur som helst, miljön omkring slottet och Botaniska trädgården kommer aldrig att bli sig lik om detta blir verklighet. Det bör därför inte bli av.

Vandring i Sodom – Ekonomikumparken i Uppsala

Valborgsfirandet i Uppsala är en tradition som går långt tillbaka. Ursprunget är att studenterna firar vårens ankomst. Den svarta vintermössan byttes mot den vita studentmössan.

Idag när mössor inte längre används tillvardags tas den vita mössan symboliskt på kl. 15 utanför universitetsbiblioteket. Det är en mycket fin tradition som jag alltid är glad att få vara med om.

Dessvärre har också Valborgsfirandet en baksida. Firandet drar till sig mycket folk som tror att själva idén med allt är att spruta mosserande vin på varandra eller skita ned Ekonomikumparken.

Så här såg det ut idag. Är det så här vi vill att vår stad ska se ut på Valborg? Är detta representativt för vår stads historia?

Anledningen till min fråga är att nedskitandet av Ekonomikumparken och den höga musiken från de studentnationer som upplåter sina gårdar för chapangesprutlekar tränger ut allt annat trevligt. Det finns mycket som är fint med Sista april i vår stad. Men det förstörs av superier, bullrande (dålig) musik och nedskräpning. Jag tycker helt enkelt inte att de som vill hålla på med detta ska ha rätt att utnyttja alla offentliga platser i stan. Var och en får göra som den vill, men inte i mitt vardagsrum, och jag ser stans parker som en del av mitt vardagsrum.

______________________
Pingat på intressant.se.

Nej, inte ännu ett 60-tals hus mitt i en historisk miljö!

Nej, nej, nej, nej! En jättebyggnad i glas, stål och betong i sämsta 60-talsstil passar inte ihop med slottet, barockträdgården och Carolina Rediviva. Hur kan någon tro det! Jag fattar det inte.

Om det är något som man kan säga om modern artkitektur så är det att den inte är modern. Varje gång det ska byggas en ny monumental byggnad tänker sig arkitekter och byggherrar att det ska hitta på något ”nytt”, något som avspeglar ”vår tid”. Varje gång ritar de ett Domus-hus, på samma sätt som man gjorde redan 1960.

Stål, glas och betong. Alltid samma sak.

Trist är också att man inte bryr sig om hur själva stadsrummet ser ut och känns. Känns det bra med ett Domus-hus mitt i slottsmiljön? Är det just här, där vår stad är som vackrast, där vi som tydligast kan känna historiens vingslag, som vi ska bygga ännu ett stål-glas-betong-schabrak?