Taggad: usa

Hur kan det ryska informationskriget motverkas?

När jag har föreläst om det ryska informationskriget (med anledning av min bok Vilseledning) har jag ofta fått frågan vad vi kan göra för att motverka detta. Kan Sverige och andra länder i väst svara med samma mynt? Jag har då alltid sagt att vi inte kan det utan måste svara med konventionella medel istället.

Ryssland gör saker som demokratiska regeringar inte kan göra. Putins strategi har varit att kontrollera hela det inhemska medieflödet. Det finns idag endast ett fåtal självständiga tidningar som lever på nåder. De stora TV-kanalerna är i händerna på Kreml och för ut regimens budskap. Samma sak gäller nyhetsbyråerna.

Amerikanskt bombflyg av typen B-52 med eskort. Foto: U.S. Air Force photo/Staff Sgt. Benjamin Sutton.
Amerikanskt bombflyg av typen B-52 med eskort. Foto: U.S. Air Force photo/Staff Sgt. Benjamin Sutton.

För den internationella publiken har ryska staten byggt upp propagandakanalerna RT (Russia Today) och Sputniknews. Dessa har också som enda uppgift att vara en kanal för regimen.

Vidare producerar Kreml en flod av falska nyheter och andra typer vilseledningsförsök, underblåser politiska motsättningar i andra länder, anställer heltidstwittrare som trakasserar folk på nätet. Sist men inte minst drar sig inte heller Putin och Lavrov för att inför världens TV-kameror blåljuga om det skulle behövas (gjordes i samband med invasionen av Krim och har erkänts i efterhand).

Demokratiska regeringar kan inte agera på detta sätt. Vårt politiska styre bygger på fri åsiktsbildning, vilket i sin tur förutsätter en fri press. Ljugande politiker finns givetvis i demokratier också, men hos oss finns en opposition som attackerar det man uppfattar som en lögn. Allt detta gör tillsammans att ingen demokratisk regering kan agera med samma slagfärdighet som den ryska på informationsarenan.

Vad kan man då göra istället? Här menar jag att man ska ta fasta på att den ryska regimen i grund och botten tänker i termer av makt och att världen är ett nollsummespel. För den ryska regimen spelar ord inte så stor roll. Det är därför som man inte drar sig för att fuska med sanningen.

Däremot går det inte att fuska med allianser och konventionella stridskrafter. Den ryska regimen förstår och respekterar makt. Det syns väldigt tydligt varje gång det blir tal om att Nato förstärker sin närvaro i Baltikum. Då protesterar Kreml. Samma sak sker varje gång svenskt och finländskt Natomedlemskap kommer på tal. Däremot bryr sig inte regimen ett skvatt om den kritik som riktas mot den när det gäller informationssfären. Se hur den rycker på axlarna åt de amerikanska underrättelsetjänsternas anklagelser att Ryssland försökt påverka utgången av det amerikanska presidentvalet.

Det enda Kreml fruktar på riktigt är sannolikt ett öppet krig med Nato, ett konventionellt krig där amerikanska flygplan gör räder in över Ryssland. Det skulle nämligen betyda krig inne i hjärtat av moderlandet för första gången sedan andra världskriget. Det skulle bli ett nationellt trauma utan dess like och Putins definitiva slut som president.

Det kan därför vara intressant att påminna sig om att Finland som ett av tre länder i världen fått köpa den amerikanska kryssningsmissilen Jassm, som i sin uppdaterade version har en räckvidd på 10 mil och som avfyras från ett flygplan. Det är ett vapen som man använder för att kunna slå mot mål långt inne på fiendens territorium. Mot vilken fiende tänker sig Finland att man behöver det?

Men offensiv avskräckning är riskfyllt eftersom det hotar den andre på djupet, och bör därför aldrig vara huvudalternativet.

Det som däremot fungerar lugnt och tryggt är defensiv avskräckning, det vill säga att man bygger en solid försvarsmur. Den som bygger ett fort och befäster det sänder ut ett tydligt budskap om att man kommer att försvara sig, att angrepp inte är meningsfulla, men att inget anfallskrig heller kommer att startas.

Anledningen till att Ryssland utvecklat sin förmåga att agera militärt med andra medel än konventionella (dvs. det så kallade hybridkriget) är att man vet att man aldrig kan möta Nato i ett öppet krig. Däremot kan man med informationsoperationer och andra metoder ständigt störa västländernas regeringar (där även Sverige räknas in eftersom vi i praktiken är en del av Natofamiljen). Med ständiga nålstick tänker man sig att Nato ska hålla sig borta från det som Kreml uppfattar som Rysslands intressesfär.

Mot detta hjälper inte att sticka tillbaka utan en bättre strategi är att bygga ett skal som gör alla nålstick meningslösa.

För Natos del betyder det konkret att förstärka de baltiska länderna för att tydligt och bestämt visa för Kreml att man inte viker undan för nålsticken, att det enda sättet för Ryssland att vinna militära framgångar i detta område är att ta till konventionella stridsmedel. Ryssland skulle vinna första ronden i ett sådant krig och kunna ockupera hela Baltikum, men i andra ronden skulle helvetets portar vara öppnade.

För svensk del är det rimliga att göra samma sak. Att understödja Nato, antingen som medlem eller som nära associerad, med att förstärka Baltikum men inte minst se till att det egna territoriet är säkrat, vilket inte är fallet idag med de stora bristerna vi har i försvarsmakten.

Utöver detta finns också mycket att göra när det gäller att förstärka skalet som har med informationskriget att göra och att minska sårbarheten för sabotage av kritisk infrastruktur. Detta måste givetvis också göras eftersom det är svaga punkter hos oss där lönar sig att komma med nålstick.

I grunden tror jag således på att vi i väst ska satsa på en strategi som bygger på fysisk styrka. Det är fortfarande vår strategiska fördel gentemot Ryssland och Putinregimen vet att det är så. Det är ett språk Kreml förstår.

Sommaren 2016 blev världen plötsligt mycket farligare

Donald Trump. Turkiet. Nice. Brexit. Sommaren 2016 vittnar om att vi går in i en tid av ökad oro. Att fortsätta att skjuta på de nödvändiga satsningarna på det militära försvaret framstår som alltmer världsfrånvarande. Hur snabbt kan vi få 2009 års försvarsreform på plats? Hur snabbt kan vi gå med i Nato? Hur snabbt kan vi krossa Islamiska staten? Dessa tre frågor borde vara de mest prioriterade just nu.

Det var precis innan han skulle bli vald till republikanernas presidentkandidat som Trump nämnde för New York Times att USA med honom som president inte självklart skulle komma till sina Natoallierades understöd om de hamnade i krig. Först skulle USA kolla om de hade levt upp till sina åtaganden.

Som många redan har nämnt skulle detta bli första gången sedan andra världskriget som USA svävade på målet om att ställa upp för sina allierade. Ännu mera anmärkningsvärt är att uttalandet gjordes på en direkt fråga om de baltiska länderna i händelse av en rysk attack. Att Estland är ett av Natos mest lojala och skötsamma länder verkar han inte ha förstått eller tagit någon notis om. (Estland lägger 2 % av sin BNP på försvarsmakten i enlighet med Natos riktlinjer.)

Trumps uttalande har skakat om Nordeuropa, eftersom risken för att han blir vald till president måste sägas vara hög. Om detta sker kommer Nato att plötsligt bli en långt svagare allians än vad vi kunnat ana bara för något år sedan. Det är USA som står för ledarskapet i Nato. Om ledaren tvekar, tvekar alla andra.

Eftersom en grundbult för den svenska försvarspolitiken är samarbete med Nato drabbar detta även oss. Den svenska planen har varit att bygga upp ett litet men modernt försvars som ska kunna ta hjälp av andra. Med Trump i vita huset är den planen död. Om han inte vill stötta sina allierade vad ska han då säga om någon som inte ens ingår i alliansen?

Följaktligen måste Sverige ta ett mycket större regionalt ansvar än vad vi hittills gjort om vi ska kunna försvara vårt land. Enklast att göra det är inom Nato, eftersom detta ändå är den enda regionala organisation för försvarssamarbete som kan göra något. Nato har etablerade strukturer och rutiner för samarbete. Det är ingenting man kan skaffa sig över en natt, allra minst när en militär kris redan har brutit ut.

Att endast satsa på ett starkt svenskt försvar, som inte behöver någon hjälp utifrån, är inte ett realistiskt alternativ. Tyvärr är det många försvarsnostalgiker som tror att vi skulle kunna göra det. De tror att det bara är att backa bandet till 1989 och så är allt klart. Men Sverige kan inte försvaras med infanterisoldater på cykel. Den militära teknologin har sprungit ifrån försvarsnostalgikerna.

Sveriges framtida försvar kommer att vara beroende av hjälp. Detta alldeles oavsett vilket partis försvarspolitik som drivs igenom (inget parti förespråkar en återuppbyggnad av 1989 års försvar).

Att Brexit kom till försämrar det svenska säkerhetsläget ytterligare. I centrum för de säkerhetspolitiska problem Sverige lever med står den ryska miitära aggressionen. Ryssland för krig i Ukraina och sätter press på de baltiska staterna, vilket gör att Sverige dras in i ekvationen på grund av vårt geografiska läge. Ett sätt att hålla Ryssland undan har varit att låta EU hålla fast vid de ekonomiska sanktionerna som infördes på grund av kriget i Ukraina. Men hur länge orkar EU hålla stånd? Tyvärr finns det politiska krafter både i Tyskland och Frankrike som vill släppa på sanktionerna, vilket skulle göra att Ryssland får ett OK för sitt agerande i Ukraina. Att släppa på sanktionerna i förtid vore att släppa fram den ryska aggressionen. Storbritannien har varit en god allierad till Sverige i att bevara sanktionerna, men när nu landet säger hej då till EU, vem stöttar oss då?

Läget i Mellanöstern är också alltjämt mycket allvarligt och har försämrats på grund av kuppförsöket i Turkiet. Jag vet för tillfället inte bakgrunden kuppförsöket, men ett instabilt Turkiet är verkligen det sista Europa behöver. Vi vet att extrema islamister profiterar på svaga stater (Afghanistan, Mali, Pakistan, Somalia, Yemen). Ett sönderfall i Turkiet liknande Irak eller Syrien vore en regional katastrof.

Erdogan slåss för sin överlevnad och verkar av allt att döma inte vilja följa några etablerade rättsstatliga regler. Turkiet går mot en diktatur, inte genomförd av kuppmakarna utan av Erdogan. Väldigt lite talar för att Turkiet kommer att vara en oas av stabilitet i Mellanöstern de kommande åren.

Vidare fortsätter den islamistiska terrorn. De tidigare attentaten i Frankrike var inga enskildheter. Dådet i Nice vittnar om att den franska terrorvågen nog bara har börjat.

Terrorattentaten utförs ofta av enskilda självradikaliserade individer, men de inspireras av Islamiska staten. Så länge IS existerar kommer organisationen att vara en magnet för jihadister som vill komma till Syrien för att göra tjänst som heliga krigare eller att vara en inspirationskälla för terrorister i Europa. IS har en stående uppmaning till alla ”sina” soldater utanför Syrien att utföra terrorhandlingar var de än befinner sig, om så bara med knytnävarna.

Enligt min samlade bedömning – för att låna ett av Stefan Löfvens favorituttryck – måste Sverige ta ett nytt grepp på sin säkerhetspolitik. Vi hade en försvarsberedning som gick igenom läget 2014 och 2015, men i politikens värld går det ofta fort. När skolorna slutade i juni trodde ingen att vi skulle uppleva en av de säkerhetspolitiskt mest händelseriska somrarna på länge. Nu är det juli. Högsommar och semester för de flesta. När vi är tillbaks i augusti får vi nog ställa in oss på att världen har förändrats.

Provokationerna mot Sverige fortsätter

Enligt den ryska berättelsen om vad det är som pågår i Östeuropa och Nordeuropa just nu är det resultatet av Natos provocerande agerande i Baltikum och försöken att utöka sin makt i Ukraina. Ryssland är tillbakaträngt och måste försvara sig. Är det också därför som man stänger av transpondrar på sina stridsflyg och gör dem osynliga för den civila trafiken?

De ryska militära aktiviteterna över Östersjön har ökat kraftigt under hösten och det har varit en intensiv vecka där ryska flygvapnet flugit med sina tyngsta bombflygplan för att skrämmas eller hota, eller vad det nu är man vill uppnå. Och igår fick vi veta att ett ryskt spaningsflyg under fredagen flugit utan sin transponder påslagen och på så vis kommit för nära den civila trafiken.

En transponder är en radiosändare som anger ett flygplans identitet, färdväg, flyghöjd m.m. för andra flyg och flygledningen på marken. Det är så man upprätthåller trafikreglerna i luften och det gör flygplanet synligt för andra.

Att stänga av transpondern betyder att man inte vill synas, men det drabbar bara den civila trafiken som är beroende av systemet med transpondrar. Den militära flygbevakningen sker med radar.

Jag tolkar detta som ett försök att skrämmas. Det är en aktion riktad mot den civila trafiken och det är meningen att vi som civilister ska uppfatta det ryska flygvapnet som oberäkneligt och farligt.

Aktionen är i grunden barnslig och har ingenting med ryska ”legitima intressen” att göra, som brukar vara Putins förklaring till det mesta. Jag har noterat att det finns Putinvänner i Sverige, bland annat inom Sverigedemokraterna. ”Om USA, EU, NATO och George Soros inte blandat sig i, hade vi inte haft dagens konflikt i Ukraina och därmed inte heller den upplevda, artificiella konflikten med Ryssland”, skriver exempelvis SD-bloggaren Jan Olof Bengtsson. Det ska bli intressant att höra hur de bortförklarar fredagens händelse.

De militära kontakterna med Ryssland är inte längre ”artificiella” utan högst påtaliga. Redan tidigare har det noterats att  Rysslands provokationer är en lek med elden. Det finns fler exempel på händelser där om det hade velat sig illa hade slutat med att människor dött. Se min krönika i NT från tidigare i höstas.

Till sist: Många av de provokationer som Ryssland nu genomför är riktade mot Sverige. Jag får helt ärligt säga att jag tror att Kreml överskattar den svenska allmänhetens förmåga att förstå vad som händer. Intresset hos allmänheten brukar vara lågt och vi har en regeringskris som gör att inte ens utrikes- och försvarsministrarna är vakna. Exempelvis skapade Polens försvarsminister rubriker när han sammanfattade den senaste tidens aktiviteter och konstaterade att Sverige hade varit det mest utsatta landet. Den svenska statsledningen sa ingenting, förrän fredagens incident.

________________________

Pingat på intressant.se.

Obama vinner, gissar jag

Jag tror att Obama vinner med 290 elektorsröster mot 248 för Romney. Det totala röstetalet kan Romney kanske vinna, även om det ser ut att bli dött lopp på den punkten. Som bekant är det dock elektorsrösterna man ska vinna.

Min gissning bygger på Real Clear Politics sammanvägda mätningar. På deras hemsida kan man göra sin egen karta. Så här blev min karta:

Man gör sin egen karta genom att ändra färgen på delstaterna. Ju mörkare rött eller blått desto säkrare är det att delstaten går till den ena kandidaten. Jag gjorde så att jag ändrade färg på alla gråa stater, alltså där Real Clear Politics själva bedömer läget som osäkert. Sajten har opinionsmätningar för alla delstater så det är bara att kolla och på dem och gissa.

Jag får det i så fall till att Obama vinner en tydlig majoritet av elektorsröstern. Alldeles nyligen trodde jag mer på Romney på grund av att han haft framgångar i de nationella mätningarna. I så fall skulle det ha funnits en trend som gör att allt fler bestämmer sig för Romney.

Men det är som sagt elektorsrösterna som avgör

_____________________
Pingat på intressant.se.

Vem skapade fred i Europa?

EU får i år Nobels fredspris. Motiveringen är att EU är ett framgångsrikt fredsprojekt. Sedan 1945 råder det fred i Europa. Integrationen har gjort att länderna aldrig mer kommer att komma i krig med varandra. Men är detta verkligen sant? Nja…

Att EU:s integration bidrar till den fredliga samvaron i Europa stämmer nog, men teorin att det är EU som har avskaffat krigen är tämligen lös. Man kan nämligen också tänka sig en annan historia: om demokrati, Nato och kärnvapen.

Från fredsforskningen vet vi att demokrati är den största fredsfrämjande kraften i världen. De västeuropeiska länder som bildade EU var demokratier. Kanske hade de inte krigat med varandra även utan EU. Sverige, Norge och Finland kom att stå utanför vid bildandet. Inte gjorde det att vi hamnade i krig med varandra.

Vad kol- och stålunionen gjorde var att den omöjliggjorde krig mellan Tyskland och Frankrike. Men hur kom den till? Jo, Tyskland var slaget i grunden, och delat. Dessförinnan hade Tyskland varit en aggressiv stormakt ända sedan Bismarcks dagar. Kanske är det mer korrekt att säga att freden mellan Frankrike och Tyskland var resultatet av att Tyskland förlorade och plattades till så till den milda grad att landet aldrig mer skulle kunna bli en aggressiv stormakt igen.

Mellan 1945 och 1989 var Europa dessutom splittrat. Det rådde fred på den andra sidan järnridån också. Ingen frihet, visserligen, men fred. Den hade knappast något med EU att göra.

Man kan också ifrågasätta om det verkligen rådde fred i Europa under denna tid. Europa var som sagt splittrat och ett kallt krig pågick.

Efter andra världskriget försvann nämligen inte den militära aggressionen från kontinenten. Tysklands roll övertogs av Sovjetunionen som lade under sig halva världsdelen genom sina lydregeringar. Kalla kriget följde. Den sovjetiska aggressionen stoppades av Nato, den transatlantiska försvarsalliansen.

Intressant att påminna sig om är att Nato under denna tid fruktade Warsawapaktens landarméer. Vid ett krig hade det vällt fram stridsvagnar. Natos motdrag var att hota med kärnvapen. Sovjetunionen tordes därför aldrig att gå till attack. Till sist gick Sovjetunionen under i kapprustningen med USA.

Jag säger inte att det är så, bara att det är en bra teori, men tänk om det är USA, kärnvapen, Nato och Ronald Reagan som räddade freden i Europa?