Att inget har förändrats i Norge är bra

Idag är det tvåårsdagen efter massakern på Utöya och bombningen av regeringskvarteret i Oslo. Norge reste sig stolt och har gått vidare. Idag klagar skribenterna Ali Esbati och Göran Greider båda på att inget har förändrats sedan attentaten. Samhället är detsamma som förut. Själv tycker jag att det är bra.

En terrorists tanke är alltid att han ska få till en förändring. Som regel vänder han sig mot det rådande politiska systemet som helhet, som han tycker är korrupt. Vad han helst av allt vill är att systemet kollapsar, att det blir en revolution, att det gamla byts ut mot något nytt.

Om något inte förändras är det ett misslyckande för terroristen. Ett land som drabbas kan därför omintetgöra terroristens planer genom att inte genomföra några politiska förändringar. Så gjorde Norge och sällan har väl ett terrorangrepp resulterat i ett klenare politiskt resultat.

Men som Esbati konstaterar så betyder ingen förändring även att den jordmån ur vilken Breivik uppstod inte heller förändras. Om inget förändras blir även det dåliga kvar.

Så är det. Men det som är ruttet i det norska samhället, och alla samhällen är ruttna i något avseende, gäller också Sverige, ska inte rensas ut vare sig med terrorhandlingar eller panikåtgärder från statsmaktens sida. Kanske det är dags först nu, två år senare, att diskutera vad i det norska samhället som gjorde att Breivik fick för sig att han måste mörda barn.

Redan förra året skrev jag berömmande om det norska samhällets lugna hanterande av 22-juliattentatet. Mitt omdöme kvarstår. Man ska inte riva upp himmel och helvete efter ett terrorattentat. Det är fel medicin.

_____________________
Pingat på intressant.se.

Att förklara Breivik

Igår skrev Karl Ove Knausgård den i särklass bästa analysen hittills av hur vi ska kunna begripa oss på Anders Behring Breivik. Jag ska inte repetera innehållet i artikeln, som alla bör läsa, istället vill jag göra ett tillägg.

Knausgård diskuterar såväl Breiviks psyke som den sociala miljö som format honom och som kunde släppa fram honom. Det strider mot den mänskliga naturen att döda någon. Det är endast genom att utestänga känslor och att underordna sig ett kollektiv eller en idé som det blir möjligt att med berått mod se en annan människa i ögonen och döda henne.

Knausgård landar i att Breivik inte är psykiskt helt frisk. Kanske inte sjuk, men känslomässigt störd, ungefär som Adolf Hitler.

Mina spontana tankar omkring Breivik har också varit att han måste ha varit galen, sinnesjuk helt enkelt. Men när jag tänker igenom vilka andra fall det finns i historien där människor har mördat varandra urskillningslöst så börjar jag att tvivla.

Även i vår tid finns det människor som är beredda att begå mycket brutala mord utan att vara sinnesjuka. Tänk alla självmordsbombare. En del av dem blir självmordsbombare på grund av att de har förlorat sin familj eller förskjutits av samhället. Eftersom de saknar mening med livet kan de tänka sig att ”offra” sig, och dra hundratals med sig i döden.

Ett annat exempel på medvetet mördande är maffiakrig. Den som har läst Roberto Savianos bok Gomorra vet att maffian upprätthåller sin ställning genom att sprida skräck. När krig mellan rivaliserande familjer uppstår är enda sättet att vinna respekten tillbaka att döda så många som möjligt, urskillningslöst.

Blickar vi tillbaka i historien vet vi från många berättelser om krig och erövring att människoliv inte var värt mycket. När Josua intog Jeriko slog han ihjäl allt levande, inklusive djuren. När korsfararna intog Jerusalem dödades hela befolkningen. Våra egna anfäder, vikingarna, åkte på erövringståg mördade, brände byar och tog slavar.

Det krävs inte en psykisk störning för att bli mördare, inte ens massmördare. Det finns sociala sammanhang då mord inte ses som en omoralisk handling. Människorna i dessa sammanhang är rationella och agerar utifrån vad normerna i sammanhanget säger.

Fallet Breivik är speciellt eftersom han lever i Norge, som är ett samhälle där den sociala acceptansen för mord är obefintlig. Alltså borde han inte ha letts att tro att det han gjorde var moraliskt rättfärdigt. Därför tror vi att han måste vara psykiskt störd.

Men vad vi vet verkar det som att Breivik själv valt att fjärma sig från sin närmaste omgivning och istället sökt upp en helt annan miljö. Här fick han lära sig att Europa var invaderat av muslimer och att endast ett nytt korståg kunde rädda kontinenten. Här fick han lära sig att Europa är i krig och att det är rätt att döda fiender och landsförrädare.

Jag vet att det låter helt galet att en rationell människa kan tro på idéer som dessa och göra allvar av dem. Men det är nog ändå så vi människor är funtade. Vi är inte naturligt inställda på att vara fredliga och medmänskliga. Den mänskliga naturen är inte god innerst inne, utan människan har en våldsam sida med sig ständigt. Goda sociala sammanhang håller denna sida i schack. Dåliga sociala sammanhang låter den löpa amok.

Jag har ju nu inte alls den faktakunskap som krävs för att kunna bedöma Breiviks mentala hälsa, men jag skulle inte bli det minsta förvånad om domstolen kom fram till att han mycket väl visste vad han gjorde och att hans ideologi var den främsta motiverande kraften. Ingen taskig uppväxt, ingen undertryckt sexualitet, som Knausgård tror är problemet, utan en tro på att han befinner sig i ett socialt sammanhang där agerandet är moraliskt rättfärdigt. I så fall är Breivik knappast den förste som med friskt psyke blivit en massmördare. Tyvärr tror jag inte heller att han kommer att bli den siste.

_________________

Pingat på intressant.se.

Hyllning till Norge på årsdagen av 22 juli-attentaten

Idag är det ett år sedan de två terrorattentaten i Norge, massakern på Utøya och bombningen av regeringskvarteren. 77 människor dog. De allra flesta var ungdomar – barn. Som svensk känner jag en stolthet över att som grannland ha Norge, en nation som sårades i själen, men som med en sällan skådad värdighet svarade med att låta den vanliga rättsprocessen ha sin gång. Ingen hämnd. Bara rättvisa.

Bilder på alla offren finns på NRK:s hemsida. På Utøya dog 69. I Olso dog 7.

Det var terroristen Anders Behring Breiviks avsikt att förändra det politiska livet i Norge. En terrorist har alltid ett politiskt mål. Breiviks mål var att starta ett krig mot Europas muslimer. Norge skulle väckas genom att han slog till mot ”landsförrädarna” i Arbeiderpartiet.

Därför är det år som nu har gått efter terrorattentaten en seger för Norge. Norge har lugnt och sansat gått vidare trots det fruktansvärda angrepp landet utsattes för. Landets politiska liv skadades, men skadan gick att reparera. Allt är tillbaka till det vanliga.

Den väl genomförda rättsprocessen är en triumf i sin vanlighet. Här har det största mordet någonsin begåtts i Norge under modern tid, men landets poliser och jurister har inte tappat fattningen. Inga krav på nya lagar eller krav på en särskild domstol har hörts.

Annars är just den typen av överreaktioner vanliga när ett stat känner sig hotad. Det är inte alls ovanligt att rättegångar som den mot Breivik spårar ur. Jämför med hur USA reagerade efter 11 septemberattentatet eller hur svensk polis förlorade greppet om jakten på Olof Palmes mördare.

Norge har också klokt vägrat att utse någon annan syndabock för det inträffade än gärningsmannen. I Sverige spårade debatten ur direkt, där snart sagt alla höger om Vänsterpartiet anklagats för att ha berett marken för Breivik. På twitter skämtades det ett tag om vem som skulle bli ”Dagens Breivik”.

När vi nu minns alla dem som miste livet den 22 juli 2011 kan vi således känna stolthet över att Norge som land överlevde tragedin. Det ger oss inte de döda tillbaka. Det gör inte förlusten mindre. Men när ett år av sorg är över kan vi glädja oss åt att det norska samhället står starkare än någonsin och att terroristen Breiviks attentat blev ett fiasko.

Gud välsigne Norge!

________________

Pingat på intressant.se.