Också idag skulle Karl-Oskar utvandra

Under min semester har jag läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna. En fängslande historia. Särskilt intressant är det att läsa Mobergs skildringar av rollfigurernas tankar. Moberg har verkligen försökt sätta sig in i dessa fattiga och strävsamma människors tankevärld.

Historien utspelar sig i en helt annan tid än den vi känner till, men vissa saker verkar inte ha förändrats. Då som nu fanns det människor som ville arbeta för att förbättra sina liv och då som nu en överhet som gjorde vad den kunde för att motarbeta dem i syfte att bevara sin egen maktställning.

Så här berättar Moberg om varför romanens huvudperson Karl-Oskar ville emigrera:

I fyra år hade de nu suttit i Korpamoen, och denna dag var de flera hundra riksdaler fattigare än den dag, då de började. I fyra år hade de gått här och bara spillt sin ungdomskraft. Om de stannade kvar skulle de få fortsätta med det, fortsätta att möda sig, tills de varken orkade röra hand eller fot, tills de till slut satt här utsläpade och uttröttade och halta och bräckta. Men ingen skulle då tacka dem för att de hade fördärvat sig till ingen nytta … Hur de än mödade sig och strävade, kunde de aldrig förkovra sig här i Korpamoen … Nu var de båda friska och starka och arbetsförmögna, och allt vad de behövde ta med sig, det var sin arbetsförmåga. Den var allt vad Amerika i gengäld begärde av dem. Kanske fick de där borta knoga lika hårt som här i landet. Men de skulle göra det med en annan lust, med en annan håg, med en annan glädje. För den stora skillnaden mellan länderna var denna: I Amerika kunde de förkovra sig med sitt arbete.

Karl-Oskar var inte nöjd. Han var fattig och ville inte vara det längre. Han var dock inte rädd för att arbeta och ta sig an utmaningar. Han både ville och kunde klara sig själv, om han fick chansen. Och han kom på en helt egen lösning på sitt problem. Han skulle emigrera.

Men vilken blev reaktionen hos överheten? Fick han beröm för sin initiativkraft, sitt mod, sin arbetsvilja? Tvärtom. När Karl-Oskar i romanen besöker prosten för att få sitt utflyttningbetyg får han istället veta att han är oansvarig:

– Du är känd som en rask och flitig lantman. Kan du inte nära dig i hemorten?
– Det liknar sej int’, så, herr prosten.
– Du har väl dock en nödtorftig spis åt ditt hushåll? Med en nödtorftig spis bör människan vara nöjd.

Att utvandra till Amerika var för prosten ett tecken på lättja. Förutom att Amerika var ett land som huvudsakligen drog till sig förlupna brottslingar och religiösa fanatiker var det lättjan som lockade.

Det var sant att svenskarna fick arbeta något mera för sin föda än amerikanerna och att de stundom måste äta sitt bröd i sitt anletes svett. Men deras fäder i Sverige åt under långa tider bröd av trädens bark och utstod svår svält, och de uträttade likväl stora ting, mycket större ting, än de nu levande svenskarna hade gjort. Barkbrödet gav människan själslig styrka. Fäderna fick kraften också ur sin förnöjsamhet och ur sin lydnad för Gud och överheten.
/…/
– Svara mig ärligt, Karl-Oskar: Är det inte begäret efter vällevnad som driver dig att utflytta?

Vad är det hos Karl-Oskar och andra driftiga personer som gör att de styrande känner sig tvungna att motarbeta dem? Byt ut den småländske bonden mot en småföretagare och prosten mot ett socialdemokratiskt kommunalråd och historien skulle ha kunnat utspela sig i dagens Sverige. Även idag finns det människor som vill förkovra sig med bara sin egen arbetsvilja som insats men som motarbetas av myndigheterna. Att tjäna pengar sägs vara fult. Man skall inte arbeta för sig själv och sin familj, utan för staten och kommunen. Man skall vara nöjd med sin lott och om man behöver hjälp skall man som Karl-Oskar gå med mössan i hand, inte till prosten, men till de sociala myndigheterna och be om hjälp. Man skall inte ta egna initiativ och göra anspråk på att få råda sig själv.

Det står inte väl till i ett land när initiativkraft, arbetsvilja och självständighet ses som negativa egenskaper hos folket. Också vår tids Karl-Oskar skulle utvandra om det fanns ett nytt obrutet land att flytta till.

_______________

Andra bloggar om: , , , ,

Intressant.se

Dela med andra:

En kommentar till “Också idag skulle Karl-Oskar utvandra”

  1. Min farbror, Harald Dahlberg, utvandrade 1930 till Kanada. 1975 träffade jag hans son, Glen, och jag fick insikt…

Kommentarer är stängda.