Månad: december 2006

Det är demokratiskt med dödsstraff

Så var han död, diktatorn Saddam Hussein. Jag ska inte kommentera vare sig Hussein, rättegången eller hur fel det är med dödstraff. Istället tänkte jag ta tillfället i akt att som lärare i statskunskap påminna om vad demokrati är och inte är. Begreppet demokrati använder vi för att beskriva det politiska system som vi har i Sverige och flera andra länder, och som bygger på att alla medborgare får vara med att säga sin mening. Begreppet står dock inte för allt annat som också är bra med vårt samhälle, t.ex. välfärdsstat, marknadsekonomi, religionsfrihet eller rättssäkerhet. Rätten till liv, och det därav följande förbudet mot dödsstraff, är ingenting som demokratin vare sig kräver eller förutsätter. Det går att ha en fungerande demokrati med dödsstraff lika väl som utan. Det avgörande är om folket självt vill ha dödsstraff eller inte. Om majoriteten röstat för att dödsstraff ska tillämpas, ja, då är det demokratiskt. Men kränker inte detta då de mänskliga rättigheterna? Jo, men demokrati är en sak, mänskliga rättigheter en annan. Demokratiska beslut är inte alltid goda.

_________________
Andra bloggar om: , , , , , . Pingat på intressant.se.

Jag är humanist, därför tror jag på Gud

Ett av de fulare debattknepen på senare tid står förbundet Humanisterna för. Förbundet hette tidigare Humanetiska förbundet, och har som målsättning att bekämpa all form av religionsutövning. De ledande företrädarna har såvitt jag förstår alltid varit ateister, och oftast är det just ateismen som lära man vill föra till torgs snarare än att man vill se ett “sekulariserat samhälle”. Det fula debattknepet består i att man kallar sig för “Humanisterna”. Genom att försöka lägga beslag på detta positivt värdeladdade ord för egen del vill man framställa sig som “de sanna” humanisterna och utmåla sina motståndare, de troende, som anti-humanister och således människofientliga.

Problemet ligger inte i att man predikar ateism, eller försöker undanskuffa allt vad religion heter i samhällslivet, utan att man inte ärligt vill tala om vad det är man står för. Istället för att säga just att “Vi är ateister och ogillar religion och tänker göra vårt bästa för att få alla andra att tycka som vi” håller man fram begreppet “humanism” som en fasad. Det är ohederligt. Den idéhistoriskt kunnige vet ju, och jag utgår ifrån att “Humanisterna” är pålästa, att den kristna humanismen är bra mycket äldre än den ateistiska trosuppfattning de står för. Förbundet för kristen humanism och samhällssyn bildades redan 1918. Långt före Humanetiska förbundet gjorde entré.

Själv vill jag också titulera mig humanist. Jag tror på det mänskliga livets helgd, att vi är varandras jämlikar och att det strängt ska vara förbjudet att offra enskilda människor för vansinniga idéers genomförande. Det största hotet mot humanismen stod de totalitära ideologierna för. Människor skulle offras för revolution och världsherravälde. Detta var sann anti-humanism, och gissa vad? Dessa ideologier, kommunismen och nazismen, var ateistiska. Varken Lenin eller Hitler trodde på Gud. Det gör däremot jag, och det är ur min kristna övertygelse som jag hämtat min humanism.

____________________
Andra bloggar om: , , , , , . Pingat på intressant.se.

Uppsala universitet döms för etnisk diskriminering

Uppsala universitet fick för tre år sedan för sig att man skulle kvotera in studenter med “utländsk bakgrund” på juristprogrammet. 30 platser vigdes för personer vars båda föräldrar var födda utomlands. Universitet stämdes sedan av två studenter, med infödda föräldrar, som hade bättre betyg än några av de inkvoterade studenterna, men som blivit utan plats. De ansåg sig diskriminerade. Nu har Högsta Domstolen avgjort ärendet. Kvoteringen var olaglig.

Märkligt nog var det just den juridiska institutionen som låg bakom diskrimineringen. Hur har denna diskriminering kunnat ske framför ögonen på så många professorer i juridik utan att någon protesterat?

Men det finns mer märkligheter att rapportera om i den här historien. De studenter som kvoterades in antogs inte på vanligt sätt, utan de var först tvungna att gå igenom en intervju med en psykolog. Det gick tydligen inte an att anta vilken “invandrare” som helst. Så här beskriver Uppsalatidningen hur det gick till:

“När Maria, som var en av de intervjuade, träffade psykologen fick hon frågan om hur hon – som invandrare – skulle reagera om hennes mamma blev diskriminerad.
– Jag skulle bli förbannad, svarade jag, men det var tydligen fel svar. Jag frågade psykologen samma fråga tillbaka, men då började hon sitt snack i stil med:
– Ja, invandrare är så tempramentsfulla. Och så fortsatte psykologen att prata. Hon frågade mig flera frågor om hur jag – som invandrare – skulle reagera i olika fall (Uppsalatidningen nr 12, 2005).”

Vad som var meningen med denna utfrågning är höljt i dunkel, men juridiska institutionen har inte förnekat att det var så här det gick till. Det hela är minst sagt besvärande, ett typexempel på när den politiska korrektheten gör sig som löjligast och allra mest pinsam. Universitetet tyckte inte att det såg bra ut att de flesta studenterna hade “helsvensk” bakgrund. Det kändes konservativt, efterblivet, förtryckande. Man behövde därför några “invandrare” för att piffa upp fasaden med. Man behövde en grupp maskotar.

“Där kvoter går in går vettet ut” har Thomas Gür skrivit en klok krönika om i SvD. Den rekommenderas.

_______________
Andra bloggar om: , , , , , , . Pingat på intressant.se.

Skilda valdagar bättre än kortare mandatperioder

Marita Ulvskog (s), ledamot av författningsutredningen, vill återinföra treåriga mandatperioder. Det skulle vitalisera demokratin, menar hon. Fler möjligheter att gå att rösta sätter fart på demokratin, det håller jag med om, men det finns bättre sätt att göra det på än att återgå till korta mandatperioder.

De fyråriga mandatperioderna som infördes 1994 kom till, i partipolitisk enighet, därför att man ansåg att de treåriga perioderna orsakade ekonomisk-politisk oro. Inför varje val blir politikerna nervösa och frestelsen att slösa med statsutgifterna är stor. Ju oftare det är val, desto oftare utsätts politikerna för denna frestelse. För att motverka detta och ge de styrande en ärlig chans att driva en stadig ekonomisk politik infördes fyraåriga mandatperioder.

En återgång till treåriga perioder riskerar därför att ta oss tillbaka till det ekonomiska kaos som rådde under åren då vi hade det 1968-1994. Under den perioden var det egentligen aldrig stabilitet i ekonomin. Inflation, arbetslöshet, strejker, devalveringar, höga räntor och gigantiska budgetunderskott. Så vill vi inte ha det igen.

Däremot har Ulvskog rätt i att vi bör blicka mot valsystemet för att fråga oss hur vi skulle kunna injicera mer livskraft i demokratin. Valen gör att vanliga medborgare verkligen intresserar sig för politik. Ingen annan politisk verksamhet kan till närmelsevis skapa ett sådant engagemang. Det är vid valen helt vanliga människor får för sig att diskutera politik med varandra, utan någon som helst inblandning av politiker eller media.

Men istället för att korta mandatperioderna skulle man kunna införa skilda valdagar för riksdagen och kommunerna. Det skulle göra att vi gick till val oftare, vartannat år, och lyfta fram de kommunala frågorna. De vanliga människorna, dvs. de som inte är engagerade i något parti, skulle därmed komma till tals oftare. Inte minst är detta betydelsefullt för de personer som är resurssvaga, de personer som inte har tid, ork eller kunskaper att engagera sig partipolitiskt. Fler valtillfällen vitaliserar inte bara den politiska debatten, utan gör också inflytandet mer jämlikt.

_______________
Andra bloggar om: , , , , . Pingat på intressant.se.