Inget 1-procentsmål tack

Socialdemokraterna angriper nu regeringen för att den i år inte satsar tillräckligt med pengar på forskning. Alliansen gav i valrörelsen ett löfte om att 1 procent av BNP alltid skall gå till forskningen. Nu backar man från det.

Jag tycker att reträtten är riktig. Det var aldrig något bra löfte att ge. Vi skall naturligtvis avsätta rikligt med medel för forskning. Men att säga att det alltid måste vara exakt 1 procent av BNP är inte bra.

För det första bör inget utgiftsområde i staten ges en privilegierad ställning gentemot övriga. Det kan komma dåliga tider då vi måste spara på allt. Forskningen får då inte vara ett fredat område.

För det andra kan BNP både växa och krympa snabbare än vad forskningsverksamheten kan. Med ett 1-procentsmål betyder det att det vräks pengar över universiteten när det går bra för Sverige, oavsett om de kan ta hand om pengarna eller inte. När det går dåligt får man istället mindre pengar än väntat och sitter plötsligt med för stora kostnader. Anslagen till universiteten bör inte svänga lika häftigt som konjunkturen.

För det tredje måste det ur statsfinansiell synpunkt alltid krävas av all verksamhet att den rationaliserar sin verksamhet. Alla som ansvarar för skattebetalarnas pengar bör alltid fundera över om de använder pengarna på ett effektivt och ansvarsfullt vis. Om någon sektor alltid kan räkna med att få 1 procent av BNP kommer den att förslappas när det gäller ansvaret för hushållningen av skattemedlen.

Det bra om 1-procentsmålet försvinner.

__________________

Andra bloggar om: , , , . Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

2 reaktioner till “Inget 1-procentsmål tack”

  1. “Om någon sektor alltid kan räkna med att få 1 procent av BNP kommer den att förslappas när det gäller ansvaret för hushållningen av skattemedlen.”
    Jag är inte säker på att du har helt rätt i det, vad gäller forskning och forskare i allmänhet.

    Det finns inte en central administration som kan slösa eller spara med medlen. Med den fördelning mellan extern och intern finansiering som finns på de flesta ställen idag (med vilket jag främst menar forskningsgrupper) är inte ens administrationen av anslag på universitetsnivå särskilt inflytelserik. Så länge fördelningen ser ut som nu kommer de flesta forskningsgrupper hur som helst att ha ont om forskningsanslag. Brist föder knappast en likgiltig slösaktighet med medel.

    Och i jämförelsen mellan att spara medel och kunna anställa en doktorand (eller post-doc) till, eller att istället “slösa”, kommer de allra flesta forskare att välja att addera en forskare till gruppen.

    Därmed inte sagt att jag tycker att 1-procentsmålet i sig är en bra lösning. Det skulle sannolikt vara mer effektivt att ändra finansieringssystemens struktur och ligga kvar på samma anslagsnivå.

  2. Det är sant att de flesta forskargrupper på universiteten idag inte är slösaktiga. Så bör vi ha det även i framtiden. Jag håller också med om att många forskningsanslag är för små. Jag har ingenting emot att man koncentrerar anslagen på färre men bättre enheter.

    Slöseri kan dock alltid smyga sig in. Alla anställda på universiteten ägnar sig ju inte åt forskning.

Kommentarer är stängda.