Den riktiga maktkampen kommer i juni

Efter att ha tagit del av en hel dags kommentarer om franska presidentvalet kan man konstatera att det är ganska få som vet vad presidentvalet innebär. Många tycks tro att presidenten kommer att styra landet helt själv.

Då kan det vara värt att i all enkelhet påpeka att den egentliga kraftmätningen mellan höger och vänster faktiskt ännu inte varit. Den kommer i juni då man har val till nationalförsamlingen. Om vänstern då lyckas samla sig lika bra som i presidentvalet kan den mycket väl sopa hem majoriteten. I det läget blir presidentens makt kringskuren avsevärt. I praktiken kommer han då bara att kunna ägna sig åt utrikespolitik.

Frankrikes politiska system är en blandning av ett presidentiellt system (typ USA) och ett parlamentariskt (typ Sverige). Men det är med en kraftig övervikt åt det parlamentariska systemet.

_______________
Andra bloggar om: , , . Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

3 reaktioner till “Den riktiga maktkampen kommer i juni”

  1. Hej, vilken bra analys du gör av det franska presidentsystemet. Jag tror dock att du är en smula överoptimistisk vad gäller chanserna till en vänsterseger i juni.

    För det första är det otroligt att vänstern skulle lyckas samla sig. Den stora striden är presidentvalet, och där var man inte särskilt hågad att slå sina påsar ihop. Dessutom kämpar PCF för sin överlevnad efter två katastrofval, medan Olivier Besancenot och LCR gjort bra ifrån sig två gånger i rad men ändå inte lyckats ta sig över 5 %. Kampen dem emellan lär omöjliggöra en enad front.

    Till nationalförsamlingen är det val i enmansvalkretsar. Det innebär att det krävs 50 % i ett distrikt för att bli vald i första omgången. Om man ser till resultaten för vänstervänstern, de gröna och det lite mer mainstream Parti Socialiste i den första valomgången i presidentvalet uppgick det till 36,44 % av rösterna. Vissa valkretsar är illröda, men utan en massiv valsamverkan kommer det bli mycket svårt att skapa en vänstermajoritet.

    Det bör också sägas att Sarkozy fått ett mycket starkt mandat. Valdeltagandet är på topp, vilket har tolkats som att förorterna mobiliserats för att rösta mot Sarkozy. Ändå tar han hem det med en av de största marginalerna i den V:e Republikens historia. Att folk på en månad skulle vända honom ryggen är inte särskilt troligt, han hinner inte göra bort sig på den tiden.

    Mellan en stark höger, en centrism i framgång och en splittrad vänster ser jag inte direkt några förutsättningar för en vänstermajoritet i nationalförsamlingen.

  2. Ja, alltså, någon analys av Frankrikes semi-presidentialism bjuder jag väl knappast på? Jag antar att du är ironisk?

    Att den stora kraftmätningen skulle ha varit presidentvalet är dock inte korrekt. Hade Royal vunnit presidentposten och högern vunnit valet till nationalförsamlingen hade hennes makt också blivit beskuren. Presidenten är bara mäktig om han/hon har nationalförsamlingen med sig. Det är den poängen jag vill få fram.

  3. Hela ditt inlägg går ju ut på att det är just semi-presidentialism som gäller, och förklarar hur den spelar in på den förda politiken. Analys kanske var ett för snällt ord, redogörelse passar nog bättre. Men ironi?

    Däremot argumenterar du bakvänt om att presidentvalet skulle vara mindre viktigt än valet till nationalförsamlingen. Du skriver som om en “cohabitation” vore något givet, men i själva verket har den som vinner presidentvalet försprång för att bilda en parlamentarisk majoritet. Den som en gång har övertygat folket om en viss politisk inriktning ligger givetvis bättre till än den som, dagen efter presidentvalet, ska övertyga folket att de måste byta åsikt. Om valet till nationalförsamlingen legat i april och presidentvalet i maj hade det varit tvärtom.

Kommentarer är stängda.