Idag har moderaterna på partistämman i Gävle beslutat sig vara för införandet av en äktenskapsbalk som säger att även samkönade par ska kunna ingå äktenskap. Jag har själv grunnat mycket frågan och nu när jag bevistade stämman tänkte jag att om stämmoombuden skulle vara tvungna att bestämma sig kunde det vara dags för mig också. Här är så min åsikt:
Om nationen Sverige ska vara som en familj, en gemenskap där alla får plats, där vi tillsammans ska leva sida vid sida, där vi ska umgås, arbeta, spela och leka tillsammans, en gemenskap där vi inte bara måste utan också vill vara tillsammans, måste vi se till att ingen grupp behandlas på ett sätt så att den allvarligt känner sig utesluten. Ty då har vi sannolikt gjort något som är fel. Det kanske inte är så att gruppen i verklig mening särbehandlas på något vis, men om denna grupp ändå tycker sig uppleva att det är på det viset, och dess önskningar om en förändring sitter så djupt i själen hos dem att de uppriktigt och av hela sitt hjärta ber oss andra att acceptera denna förändring, samtidigt som förändringen inte handlar om att svika de egna mest djupgående övertygelserna eller orsakar några förödande konsekvenser, är det rimligt att göra den till viljes.
Jag kommer alltså att framöver stödja partiets nya linje att staten ska erkänna samkönade äktenskap.
Den princip som jag har låtit mig vägledas av är den om nationen som en familj, och jag har uppfattat det som att vad de homosexuella är ute efter är det symboliska erkännandet från statens sida av homsexuella parförhållanden som äktenskap.
Övriga argument, om likabehandling inför lagen, familjerätt, barnuppfostran, internationella konventioner, teologi, m.m. har inte samma dignitet. I den moderata debatten var det många på för-sidan som hade som huvudargument att den nuvarande äktenskapsbalken inte behandlade hetero- och homosexuella lika. Men det menar jag är fel. Partnerskapslagen ger homsexuella par samma rättsskydd som heterosexuella äktenskap. Det enda som skiljer mellan homosexuella par och heterosexuella par är det symboliska. Det är det symboliska erkännandet som de homosexuella menar bekräftar tillhörigheten till gemenskapen, nationen som en familj.
Det här har varit ett ganska svårt beslut för mig att komma fram till. Inte känslomässigt, för jag är inte alls engagerad i frågan, vare sig för eller mot, utan rent intellektuellt sett. För mig personligen är nämligen ett äktenskap per definition en förening mellan en man och en kvinna. På samma sätt som en hund inte är en katt är för mig inte ett homosexuellt förhållande ett äktenskap. Jag kommer inte att automatiskt tänka på ett homosexuellt förhållande som ett äktenskap bara för att det sker en lagändring. Jag kan inte skicka mig själv på hjärntvätt. Och jag tycker inte heller att det är diskriminerande för jag tycker inte att det är diskriminerande mot en hund att jag inte kallar den för en katt.
I någon mån förringar också ett symboliskt upphöjande av homosexuella förhållanden till äktenskap det traditionella heterosexuella äktenskapets status, vilket är synd eftersom det traditionella heterosexuella äktenskapet är en mycket bra institution. Men jag tror att jag kan leva med det, eftersom staten tyvärr inte gör mycket i övrigt heller för att premiera äktenskapets status. Jag skulle egentligen vilja se en annan äktenskapspolitik helt och hållet. Det traditionella äktenskapet kommer inte att kraschlanda på grund av det här.
______________
Andra bloggar om: politik, moderaterna, äktenskap. Pingat på intressant.se.