Neutralitetslögnen största hindret för NATO-medlemskap

Idag skriver försvarsministern i SvD att NATO-medlemsskap är ett naturligt steg för Sverige att ta, men att vi först måste se till att vi har ett brett folkligt och politiskt stöd, samt att Finland också måste gå med. Det är rimligt. Men först och främst måste vi göra upp med den stora nationallögnen – att Sverige är ett neutralt land.

Att Sveriges neutralitet är det bästa som har hänt landet sedan Gustav II Adolf har länge varit en sanning hos såväl höger som vänster. Även många konservativa NATO-vänner har tyckt att neutralitetspolitiken har varit framgångsrik.

Men det är nu hög tid att avsluta neutralitetskapitlet i svensk historia. För verkligheten är en helt annan än den som berättas om i sagorna.

För det första, även under neutralitetens storhetstid, under kalla krigets dagar, samverkade Sverige med NATO. Detta finns omvittnat av ingen mindre än Tage Erlander, socialdemokraternas partiledare och statsminister under 50- och 60-talen. Han medger i sina dagböcker att neutraliteten var en lögn. Utåt sett, till folket, sa man att landet var neutralt, men i verkligheten fanns det ett etablerat samarbete med västmakterna.

För det andra, det är ett par år sedan nu, även socialdemokraterna har formellt sett släppt taget om neutraliteten. Numera sägs vi vara “alliansfria” istället. Förut var alliansfriheten bara ett bihang till den stora neutralitetsdoktrinen, men nu har begreppet upphöjts till norm. Även socialdemokraterna har alltså övergett tanken på att Sverige skulle vara ett neutralt land.

För det tredje, under Göran Perssons statsministertid inledde Sverige också ett nära officiellt samarbete med NATO i olika militära insatser utomlands. Den mest kända är insatsen i Kosovo, som står under NATO:s ledning. Svensk trupp står alltså just nu under NATO-befäl och förväntas lyda order om att ingripa med vapenmakt om en NATO-general så begär. Vår svenska försvarsmakt har också anpassat sig för att det ska passa in i NATO:s befälsstruktur.

För det fjärde, i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land förväntas vi ställa styrkor till förfogande. Senast nu i utrikesdeklarationen förklarade Carl Bildt att Sverige står fast vid detta löfte. Sverige är alltså inte ens alliansfritt längre. Vår allians heter inte NATO utan EU. Detta har socialdemokraterna inte haft några invändningar mot. Saken är dock bara den att nästan alla EU-länder är med i NATO. I händelse av att väpnat angrepp mot ett annat EU-land kommer det att vara NATO som rycker ut till försvar. Så hur ska vi kunna leva upp till våra löften om att försvara andra EU-länder om vi inte vill samarbeta med NATO?

Det är sant att NATO också omfattar USA, och det är naturligtvis otrevligt för många inom svensk vänster att ställa upp på USA:s sida. Icke desto mindre är det vad vi brukar göra. Varför är vi annars engagerade i Afghanistan? Det är värt att komma ihåg att den socialdemokratiska regeringen stödde USA:s angrepp mot talibanregimen. Och vi har samarbetat med USA långt mer än lämpligt, t.ex. vid utlämningen av de två Egyptierna. Allt detta under socialdemokraternas ledning.

Varför ska vi fortsätta att leva i en lögn? Det är nu hög tid att säga som det är. Främst är det socialdemokraterna som måste sluta upp med att hymla om den egna utrikes- och säkerhetspolitiken. Säg som det är! NATO-medlemsskap är bra även för en socialdemokrat.

_____________

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

2 reaktioner till “Neutralitetslögnen största hindret för NATO-medlemskap”

  1. Kunde inte sagt det bättre själv. Däremot glömde du hur Palme kapade den etablerade svenska livlinan till USA då regeringen Fälldin tillträdde eftersom den hemligheten skulle innebära en socialdemokratisk seppuku efter allt tal om neutraliet. Detta är något annat en jätteskandal och i det närmaste landsförräderi. Som sagt, sossar och neutralitet är något av det skenheligaste som finns.

Kommentarer är stängda.