Månad: november 2008

Som de flesta vet brukar en amerikansk president som är på väg att avgå kallas för “a lame duck”. Han är forftarande president, men kan inte göra så mycket eftersom en ny är på väg in. Han haltar fram, således.

Dumt nog har dock många svenskar fått för sig att översätta uttrycket med “lam anka”. Jag förstår att man kan göra det misstaget eftersom ordet “lame” också kan användas i bemärkelsen slapp eller tafatt, och den betydelsen har också ordet “lam” på svenska i vissa sammanhang. Men i det här fallet är det ganska uppenbart att det är “halt” som åsyftas.

Det är riskfyllt att sticka ut huvudet och påstå saker och ting när det gäller språk, eftersom den diskussionen domineras av besserwissrar med tonvis med akademiska poäng i språkvetenskap, så därför tar jag det lite försiktigt och avslutar med en fråga. Har jag inte rätt när jag påstår att “a lame duck” ska översättas med “haltande anka” och inte “lam anka”?

____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, bush, obama, presidentvalet, goerge bush, barack obama, lam anka, språk. Pingat på intressant.se.

Förra hösten tog jag personligen ställning för att staten ska erkänna samkönade äktenskap. Det är en symbolfråga som inte har så stor betydelse för mig, men för många homosexuella. Jag anser inte personligen att en förening mellan två personer av samma kön är ett äktenskap, men om homosexuella vill kalla sina förhållanden så är det OK för min del, och jag köper argumentet att staten också bör erkänna denna form av samlevnad, just för de homosexuellas skull.

Något jag däremot inte kan tänka mig stödja under några omständigheter, annat än i yttersta nödfall, är att staten ska bestämma hur kyrkor och andra samfund ska se på äktenskapet. Det tillhör religionens domäner. Där har inte politiken att göra. Vi har en grundlagsfäst religionsfrihet i vårt land.

Delas denna uppfattning av vår borgerliga regering? Jag är tyvärr inte så säker på det just nu. Så här skriver DN:

Däremot ska det fortfarande var möjligt för präster inom samfunden av avstå från att viga homosexuella par. Men Fredrik Reinfeldt tror att det med tiden blir allt färre inom samfunden som vägrar att göra det.
– Det blir svårt att vara emot, säger han.

Och i SvD kan man läsa om Maud Olofsson:

Maud Olofsson (c) hade också gärna sett att regeringen enats om ett gemensamt förslag. – Men nu är vi ändå överens om hur vi ska hantera frågan och att c, m och fp kan lägga ett förslag som kan ligga till grund för en kommande lagstiftning. Grundvärderingen om allas lika rätt och värde har varit utgångspunkten. Därför gläds vi nu när lagstiftningen likvärdigt värdesätter kärlek och ger samma möjlighet för alla att gifta sig också i kyrkan, säger Maud Olofsson.

I mina ögon ser det tyvärr ut som att Reinfeldt och Olofsson tänker sig att lagstiftningen finns till för att sätta press på kyrkorna.

I det läget finns det bara en sak att göra för kyrkorna och det är att själva säga upp vigselrätten. Visst är det trevligt att präster får utöva den statliga befogenheten att vara vigselförättare, men så mycket är denna tradition inte värd att kyrkornas självbestämmande ska vara hotat. Kyrkorna måste försvara sig.

_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, religion, könsneutrala äktenskap, samkönade äktenskap, religionsfrihet, regeringen, reinfeldt, maud olofsson. Pingat på intressant.se.

Ikväll sändes första programmet med Halal-TV. Diskussionerna inför programmet har handlat om hur man kan låta tre djupt troende muslimer göra TV-program med sig själva som utgångspunkt. “Halal”, förklarar programledarna, betyder “rätt”. Tydligen är “rätt” att tänka socialdemokratiskt.

Att programmet skulle bli en enda lång fredagsbön, såsom vissa debattörer tycks ha fruktat, blev det inte. Istället blev det en halvtimmes lång utläggning om hur fel det är att de fattiga i Sverige blivit fattigare samtidigt som de rikare blivit rikare. Alla tre programledare menade att det är så det ser ut i vårt land. Och för att bekräfta detta intervjuade man Carl Hamilton, Mona Sahlin samt några som bor i förorten Alby.

Man intervjuade också en man ifrån förorten Djursholm, som dock inte fick svara på frågan om han tyckte att fattigdomen i Sverige ökat eller inte. Inte en enda gång ifrågasattes detta påstående.

Sanningen om inkomstskillnaderna i Sverige är att alla fått det bättre även om inkomstskillnaderna har ökat under de senaste decennierna. Kolla själva SCB:s siffror.

En intressant sak förmedlades i alla fall i programmet. Carl Hamilton tappade humöret när programledarna vägrade skaka hand med honom inför intervjun. De ville på muslimskt vis inte skaka hand med en främmande man. Hamilton uppfattade det som oförskämt.

Jag håller med. Jag ser det inte som ett problem att de tre tjejerna vill hålla på sina muslimska seder, men jag tvivlar på att det är muslimsk sed att förolämpa folk från andra religioner genom att inte vilja hälsa på dem ordentligt i deras egna hem. Pinsamt nog verkar de tre programledarna vara stolta över sitt beteende.

Det som kunde ha blivit ett intressant program om islam, blev alltså ett ganska dåligt reportage om klasskillnader, utifrån oriktiga påståenden om att vi skulle ha en växande fattigdom i Sverige. Halal-TV blev sosse-TV.

_____________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, svt, halal-TV, islam. Pingat på intressant.se. Expressen om hälsningsincidenten.

Imorse lyssnade jag på en debatt i P1 Morgon om drottningens rätt att uttala sin åsikt i politiska frågor. Som bekant har hon sagt att hon vill ha hårdare lagstiftning mot spridningen av barnpornografi på Internet. I debatten påstods att drottningen enligt grundlagen är förbjuden att yttra sig i politiska frågor. Det stämmer inte. Hon har samma yttrandefrihet som alla andra.

Det var Ursula Berge från akademikerförbundet SSR som kom med detta påstående. (Vad en fackförening som SSR med denna fråga att göra?) Påståendet kom aldrig att ifrågasättas av programledaren Camilla Kvartoft, eller av motdebattören, Per-Robin Gustafsson, bloggare på Kanal 5.

Det är en missuppfattning att kungahusets medlemmar inte skulle ha rätt att yttra sig i politiska frågor. Det står inte ett ord om detta i någon av grundlagarna. Det finns inget sådant förbud.

Tvärtom är det så att alla rättigheter som gäller för vanliga medborgare också gäller för kungahusets medlemmar. En annan missuppfattning brukar vara att kungafamiljen saknar rösträtt. Inte heller det är sant.

Däremot är det sedan 1917 sed i vårt land att kungen, eller någon annan i kungahuset, är återhållsam med politiska yttranden. 1917 etablerades parlamentarismen som princip, trots att författningens skrivna ord inte ändrades. Först 1971 kom parlamentarismen att stadsfästas också på pappret.

Parlamentarismen reglerar dock bara vem som ska utse statsminister, kungen eller riksdagen. Före 1917 kunde kungen själv bestämma vem som skulle vara statsminister. Den reglerar inte kungens yttrandefrihet.

Påståendet att det skulle ingåtts en “historisk kompromiss” 1971, då nya författningen utarbetades, som sätter munkavle på kungahuset är således också det helt fel.

Nu ska jag mejla redaktionen på P1 Morgon och upplysa dem om sakernas rätta tillstånd.

___________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, drottningen, kungen, kungahuset. Pingat på intressant.se.

Tillbaks från semestern gör jag en snabbkoll på opinionsläget inför amerikanska presidentvalet på den utmärkta sidan www.electroral-vote.com. Ska John McCain ta hem det här krävs det ett mindre mirakel.

Barack Obama håller ställningarna i alla stater som John Kerry vann förra gången, därtill har han under hela kampanjen hållit Iowa och New Mexico. Detta ger honom 264 säkra elektorsröster. För seger krävs 270. McCain kan i dagsläget skrapa ihop 171. Han måste i praktiken vinna alla osäkra delstater. Tilläggas kan också att Obama leder i samtliga nationella opinionsmätningar.

Redan nu måste man därför gratulera Obama till en lyckad kampanj. Genidraget ligger som bekant i att han inte tagit emot federalt partistöd och därför inte behövt följa reglerna om en begränsad kampanjbudget. Sålunda kunde han köpa en halvtimmes TV-tid i sju olika kanaler samtidigt.

Filmen är värd att se oavsett om man hejar på Obama eller McCain. Det finns mycket att lära i kampanjväg av amerikanerna, och jag hoppas att mitt partis kampanjmakare redan är igång och funderar på hur filmmediet ska utnyttjas 2010.

Obamas framgång måste också ses i ljuset av det enorma stöd han har av amerikansk media. Den är precis som i Sverige vänstervriden. Det enda nyhetsbolaget som driver en egen linje är Fox News. Bill O’Reilly, känd som tempramentsfull TV-kommentator, har i ett sevärt inslag sammanfattat mediasituaionen. Länk till: Fox News O’Reilly Factor.

Allt talar alltså för Obama. Ingen katastrof, enligt min mening, men lite tråkigt eftersom han så uppenbart tänker föra en protektionistisk politik, vilket kommer att gå ut över länder som Sverige som lever av handel. Inte minst drabbar det också länder med växande tillverkningsindustri som Indien eller Mexico. Frihandelns vänner finns inom republikanska partiet, men det kanske behövs ett par år i opposition för ett parti som inte till fullo har haft koll på vare sig ekonomi eller utrikespolitik.

___________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, mccain, obama, presidentvalet, usa. Pingat på intressant.se.