Sluta skriv dokumentärromaner

Liza Marklund försvarar sig tappert mot försöken att utmåla henne som en bluffmakerska på Newsmill. Hon har inte ljugit i sina böcker Gömda och Asyl, men det är inte heller helt sanna, utan “dokumentärromaner”. Varken lögn eller sanning således. Vad är det då?

“Dokumentärromaner” är lika idiotiska som “Dramadokumentärer”. Jag förstår inte varför man utsätter sig för den kritik som blir det självklara eftermälet om man skriver en bok eller gör en film som bara är sann till hälften. Är det inte bättre att försöka säga hela sanningen och intet annat än sanningen?

Den allra yttersta, gudomliga, sanningen kommer man ändå inte att lyckas beskriva. Vi är alla fångar i något perspektiv. Men inom perspektivet kan man hålla sig till sanningen. Man kan också presentera mer än ett perspektiv. Dessutom måste man inte fabricera faktauppgifter, och man måste inte utelämna uppenbart relevanta fakta.

Att vi aldrig kan fånga den yttersta sanningen hur vi än gör betyder inte att det är fritt fram att skriva vad man vill, hur som helst, och tro att man ska slippa kritik. De delar av sanningen man ändå fångat kan presenteras korrekt.

Jag rekommenderar därför ingen att skriva en “dokumentärroman”. Det är ett mellanting som inte behövs. Använd en verklig historia, men gör om den till din egen fantasihistoria istället. Och om du vill skriva en dokumentär, säg att du försökt komma så nära sanningen som möjligt. Det hederligt och kommer inte att missförstås. Då kan man bli kritiserad för att ha missförstått någonting, men det är inte detsamma som att bli anklagad för att ha ljugit.

Och för Guds skull, skriv inte “En sann historia” på omslaget om du inte menar det.

____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Pingat på intressant.se.

Dela med andra: