Psalmiana #16, Jag lyfter ögat mot himmelen

Efter ett oväntat uppehåll fortsätter nu psalmianaserien. Nr 210 i psalmboken heter “Jag lyfter ögat mot himelen”. Den är skriven av ingen mindre än Johan Ludvig Runeberg. Melodin är skriven av Oskar Lindberg i folkviseton.

Det är en mycket fin text som handlar om den personliga relationen till Gud:

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

Här kommer den i två typiska Youtubeversioner. Jag kunde inte bestämma vilken av dem som passade bäst. Den första är så himla typisk för Youtube att den är svårt att inte vilja visa. En kvinna som sjunger in låtar på film, inte särskilt bra, inte särskilt dåligt. Man undrar varför, men det gör man med mycket på Youtube.

Intressant att veta att det som många av oss troende uppskattar allra mest med vår tro, vissheten över att alltid ha någon att vända sig till, någon som alltid lyssnar och ser vad man gör, av ateisterna ses som en psykisk defekt. De påstår att vi skaffat oss en låtsaskompis, som barn ibland gör. Eller så påstår de att vår upplevelse av Guds närvaro beror på att evolutionen gjort oss sådana att vi ständigt är vaksamma på andra som vakar över oss, eller spanar på oss, dvs. rovdjur på savannen. Känslan av Guds närvaro skulle då vara ett utslag av vår överlevnadsinstinkt. Vilken av dessa teorier ateisterna tror mest på själva är dock oklart.

Den andra filmen skickar jag med som bonus, eftersom den är så välsjungen. Man får rysningar.

Psalmianan fortsätter nu förhoppningsvis terminen ut utan avbrott. Alldeles strax kommer ju de fina sommarpsalmerna. Tidigare psalmianainlägg hittar man på den här länken: https://stefanolsson.nu/category/psalmiana.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

6 reaktioner till “Psalmiana #16, Jag lyfter ögat mot himmelen”

  1. Välkommen tillbaka! Den andra versionen var verkligen vacker. Tack!

  2. Tack för att Psalmiana är tillbaka. Du fick med både den nya o den gamla versionen av psalmen. Det fina med att be,att kunna vända sig till något utanför oss, är en stor gåva vi fått.
    Någon delar våra tankar o känslor o tar emot vårt tack eller vårt rop på hjälp o förlåt. Den möjligheten fanns i våra gener från början,i vårt innersta o kan inte tas ifrån oss.
    Men hur stavar du egentligen till himmelen?
    Skärpning,du som är svensk o akademiskt utbildad. Visstja,alla kan göra fel.
    “Allt är nåd-allt är gåva!” som Lina Sandell skriver, då hon skulle börja sitt arbete i Stockholm, på EFS år 1861.

  3. Min generation brukar inte höra av sig på bloggar. Men i det här fallet behövs ett undantag. Det är så gott för mig att jag hittat hit att jag behöver tala om det.

    Min generation fick uppleva psalmerna som mycket betydelsefulla. För min del menar jag att i dem, både texterna och melodierna, församlingen, vår kyrka, binds samman med framfarna tider – gemenskapen vidgas, man får lyssna på andra som talar om det väsentligaste, och det med ett språk som går utanför vardagsprosan men också med opretentiösa melodier som lyfter fram. Det allra viktigaste är att psalmerna knyter ihop mitt eget liv och ger den tid jag lever i ett längre perspektiv.

    En sak till – i ditt urval finner jag just alla ‘mina’ psalmer, dem jag burit med mig jämt, från de tidiga år när man skulle lära sig en psalm varje vecka… Dessutom blir det som en spännande resa med de musikaliska utblickarna och variationerna du bjuder på. Tack Stefan!

    PS – uppskattar också (de flesta av) dina samhällskommentarer…

Kommentarer är stängda.