Viktigt att behålla skolavslutningarna i kyrkan

Nuförtiden har vi varje halvår en debatt om skolavslutningar i kyrkan. Förra helgen försvarade Göran Hägglund skolavlutningarna i Aftonbladet, eftersom det är en mycket kär svensk tradition. Det är bra och nödvändigt. Skolavslutningarna är tyvärr en hotad tradition.

Hotet kommer från Skolverket och alla de övernitiska rektorer som menar ett en konfessionslös skola är det samma som en skola där religiösa uttryck är förbjudna. Men vad är det det egentligen handlar om? Vad är det som Skolverket vill få bort? Jo, det är det här, nu citerar jag ur Katrineholmskuriren där man skriver om skolavslutningen i Vingåker:

Redan innan åtta på fredagsmorgonen tar de första plats i de strama bänkar som kyrkorummet erbjuder, det tisslas och tasslas och sorlet är i sig lågt men ekar runt i stora landsortskyrkan vars kalkade väggar och tak erbjuder god resonans. Orgeln börjar ljuda och det bildas en symfoni av förväntan, längtan och ljuv musik.

Blommor och svenska flaggor, psalmer och sång. Så svenskt in i själen. Kostym och sommarljuv klänning, välputsade skor och lätta sommarsandaler. I en salig blandning. Några små tar chansen och ränner runt för att hitta sina storebröder eller storasystrar och föräldrar syns i jakt efter de snabbtrippande små.

Gemytet är påtagligt. Det är sommar om än att regn bjuds generöst. In tågar närmare 400 elever med lärare, och kyrkan blir med ens full, fullare och fullast.

Kyrkoherde Mattias Algotson hälsar välkommen och därefter är det psalm 200 vers 1 och 2 som stäms upp. ”I denna ljuva sommartid” kläms i för full hals.

Detta gemyt är alltså usch och fy enligt Skolverkets och alla religionsfientliga rektorers uppfattning. Så trevligt som man har i Vingåker får man bara inte ha!

Jag roade mig med att kika på Eniros nyhetssök för att se vad som skrivits om skolavslutningar i kyrkan de senaste dagarna. Vingåker är inte det enda stället där skolavslutningen är en högtid. Här är ett axplock av rubriker:

Stämningsfull skolavslutning i Nykroppa

Sjungande studenter på Jokkmokks gator

Fränstaeleverna tågade till kyrkan

Ljuskronorna vibrerade i takt till sången i Offerdal

Fin skolavslutning

Regning skolavslutning i Österplana

Glada barn sjöng in sommarlovet

Skolavslutning i Umnäs kyrka

Fullt i kyrkan på avslutningen

Jag är naturligtvis inte obekant med argumenten mot kyrkliga skolavslutningar. I skolor med många icke-kristna elever passar det inte med avslutning i kyrkan. Det måste vara upp till den enskilda skolan att bestämma vad som är mest lämpligt. Men som länkarna ovan visar. Skolavslutningen är en mycket omtyckt tradition. Den ska därför bevaras.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

5 reaktioner till “Viktigt att behålla skolavslutningarna i kyrkan”

  1. Men innehållet i avslutningen är också viktigt. Numera ställs det ofta krav på en helt sekulär avslutningshögtid, fast i kyrkans lokal. Och hållningslösa, urvattnade präster ställer upp på det. “Det är så fint att de kommer varje år”. Så äter sekulariseringen upp kyrkan inifrån.

    Det måste vara kyrkans story som gäller i kyrkans hus. Det skall vara en präst/diakon/pedagog som leder, det skall vara bön, psalmsång (och inte bara verserna om naturen) och välsignelse.

    Om rektorerna är så dumma tror att barnen far illa av det, får de väl hålla till i aulan. Kyrkan måste få vara kyrka.

  2. Skolavslutningar i kyrkan hör väl ändå till den tid i Sverige då alla talade ett språk, tillbad en enda, kristen Gud och tillhörde en och samma folkkyrka? Då blev kyrkan en naturlig förlängning av skolans myndighet att förklara sommarlov, och predikstolarna lånades villigt ut till att förklara för folk varför de skulle betala skatt till kungen. Gränsen mellan tolkning av Guds uppenbarelse i världen och olika världsliga myndigheter blev på många sätt fasligt oklar.

    Personligen har jag alltid myst vid känslan av kyrkliga avslutningar. Jag trivs i kyrkor. Men det hindrar mig inte från att förstå att för många andra kan det upplevas som ett hinder i att fullt ut kunna delta i glädjeyttringarna. Att då arbeta för andra lokaler och andra inramningar är tämligen naturligt.

  3. “I skolor med många icke-kristna elever passar det inte med avslutning i kyrkan.”

    Där slog du huvudet på spiken Stefan! *applåderar* Men glöm inte att detta gäller ALLA skolor, utom möjligen några enstaka kristna friskolor, men inte ens där är andelen kristna nära hundraprocentig.

    Jag tror dock att du med icke-kristna menar något helt annat. Som är vanligt i detta sammanhang gör du tankemisstaget att inkludera gruppen icke-troende i gruppen kristna och glömmer att den faktiskt hör hemma under beteckningen icke-kristna. Den gruppen tycker tyvärr alltför många skolledare att det är ok att kränka och köra över..

    Vad du menar är såklart att muslimer inte behöver ha avslutning i kyrkan. Grejen är den att muslimska ungdomar ofta är ganska intresserade av kyrkliga ting och nog är långt mer intresserade av kyrkan än det stora flertalet av andra elever på skolan.

  4. Precis. Muslimerna i Sverige har inte haft något större problem med att låta sina barn delta i skolavslutningar med kristna inslag. Gnällspikarna är oftast icke-troende svenskar som känner sig kränkta när andra sjunger psalmer.

    Till Fredrik. Sverige har haft religiösa minoriteter under många decennier. Men det är först nu som det sägs vara ett problem. Se på den judiska minoriteten. Den har aldrig klagat på skolavslutningarna i kyrkan.

    Det går att delta i andra religioners festligheter utan att känna sig utanför. Det är upp till dig själv att bestämma om du vill dela gemenskapen eller inte. Religionen är här inte ett större problem än någon annan kulturell rit.

    Tolerans och förståelse för varandra får man inte genom att låtsas som att man inte omfattar några värderingar eller trosuppfattningar alls. Utan det skapar man genom att ta del av varandras värderingar och trosuppfattningar. Det bästa sättet att lära känna någon är ju inte att möta denne på en tom parkeringsplats, utan att få komma hem till honom, äta hans mat, sjunga hans sånger och få höra honom tala om hans Gud. Så skapar man gemenskap.

Kommentarer är stängda.