Månad: september 2009

Hur många artiklar i dagspressen finns det som försvarar föräldrar som uppfostrar sina barn på på vanligt vis, såsom de flesta gör, till män och kvinnor, som klär sina söner i blått och sina döttrar i rosa? Inga. Hur många artiklar finns det som klagar på att så många föräldrar uppfostrar sina barn på det vanliga sättet? Många. Varför är det så?

Jo, det beror på att “overklighetens folk” dominerar kultur och media. Det är precis som Göran Hägglund talat om ett par gånger och skrivit om på DN Debatt. Det finns en mycket stor skillnad mellan dem som anser sig stå för kultur och bildning och hur folk i allmänhet lever.

Hägglunds inlägg har väckt oerhört många reaktioner, fler än det går att räkna, vilket skvallrar om att kritiken är mitt i prick. Så här mycket mothugg får ingen debattör om han inte utmanat just dem som det handlar om. Om det inte fanns någon kulturelit skulle Hägglunds ord eka tomt. Ingen skulle reagera för ingen skulle känna igen sig i kritiken. Nu går det inte en dag utan att någon representant ur kultureliten försöker förneka sin egen existens.

Problemet med kultureliten är att den är så moralistisk, på ett negativt sätt. I sin jakt på idealsamhället hittar den bara fel på allt och alla. Det är fel att inte köpa kravmärkta varor, fel att inte köpa rättvisemärkt kaffe, fel att bära päls, fel att åka bil, fel att cykla utan hjälm, fel att vara hemma med sina barn, fel att tro på Gud, fel att röka, snusa och dricka. Dessutom är det fel att tycka om Shakespeareföreställningar med tidstypiska kläder och scenografi, och det är fel att inte tycka att Mozarts Trollflöjten blir “intressant” om den inte utspelas i Tyskland på 30-talet. Så där håller det på.

Det värsta är dock inte att denna vänstermoralism existerar, för jag tror att den alltid kommer att finnas, det värsta är att nästan allt detta sponsras med statliga medel. Vi betalar skatt för att kultureliten ska förklara för oss att vi är dåliga människor.

Tack, Hägglund, för din artikel. Jag delar din syn på “overklighetens folk” på kulturinstitutioner och medieredaktioner i Stockholm. Enda problemet är att jag önskar att jag hade skrivit den själv.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kristdemokraterna, göran hägglund, overklighetens folk, verklighetens folk. Pingat på intressant.se.

Så plötsligt kommer en glädjande nyhet från ett av oppositionspartierna. Miljöpartiet verkar ha släppt sitt orealistiska krav på att svenska soldater inte ska samarbeta med Nato-styrkorna i Afghanistan. Istället ansluter man sig till det som med all sannolikhet kommer att bli den amerikanska huvudlinjen.

Det såg mörkt ut ett tag borta hos mp efter att Maria Wetterstrand förklarat att svenska trupperna skulle tas hem om det inte gick att få dem att arbeta fristående från Nato och särskilt USA. Ett fullständigt orealistiskt krav, eftersom Sverige därmed inte skulle ha tillgång den gemensamma militära infrastruktur som Nato byggt upp.

Med presentationen av partiets egna Afghanistanmotion verkar dock detta krav vara borta. Istället förespråkas att en tydligare exit-strategi plockas fram. Säkerhetsläget ska vara avgörande för tillbakadragandet och målsättningen ska vara att kunna överlämna ansvaret till afghanska regeringens egna trupper och polis.

Därmed ansluter sig mp till samma linje som USA och övriga Natoländer är inne på. Barack Obama har inte lagt fast USA:s strategi fullt ut ännu, men allt talar för att polis-linjen, dvs. en storsatsning på den afghanska polisen, kommer att vara första prioritet.

_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, afghanistan, miljöpartiet, nato, usa. Pingat på intressant.se.

Igår publicerade Smålandsposten en krönika av mig om Forum för levande historia. Jag besökte utställningen förra veckan. Ett av mina intryck är att det kanske nu också är hög tid att berätta historien om dem som med förnuftet i behåll aldrig trodde på lögnerna om Pol Pots drömrike.

På 1970-talet fanns också många som inte trodde på lögnerna om Pol Pots drömland, trots att såväl riksdagsledamöter, biskopar, liberala ledarskribenter, producenter på SVT, diplomater och många andra inflytelserika personer sjöng med i kören. Envist höll de fast vid att kommunismen som sådan var ond. Hur tänkte de när det blåste som värst?

Läs hela krönikan på smp.se:
Förnuftets historia värd uppmärksamhet

____________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, forum för levande historia, pol pot, kambodja. Pingat på intressant.se.

Det förvånar mig hur lättkränkta Sverigedemokrater är. Det är många i vårt samhälle som känner sig kränkta för allt möjligt. SD:s anhängare verkar inte vara något undantag.

Min artikel på Aftonbladets hemsida och mitt förra blogginlägg togs emot med starka reaktioner. Jag kritiserade partiet för att ha plockat upp naziinfluerad 30-tals retorik. Som med alla andra debattinlägg kan min uppfattning kritiseras. Några företrädare för SD har också kommit med sakliga motargument.

De allra flesta, såväl på min blogg som på AB:s hemsida, har dock brustit ut i något som närmast kan beskrivas som gråtattacker. Jag sägs vara en representant för det förtryckande etablissemanget som ger sig på stackars lilla oskyldiga Sverigedemokraterna.

Reaktionen påminner om dem som tycker att de är “strukturellt förtryckta”. Som bekant finns det invandrare som påstår sig vara utsatta för “strukturell rasism”, och feminister som klagar över det ständigt närvarande patriarkatet. Sverigedemokraterna har sin egen variant av detta, “etablissemanget”.

All kritik av partiet uppfattas därför som kränkande. Den sjuka kulturen av “först kränkt vinner” florerar uppenbarligen även hos Sverigedemokraterna. Så fort man säger något kritiskt börjar de darra på underläppen.

Partiet borde ta sig samman om det ska delta i den normala politiska debatten. Det finns ju en ganska självklar anledning till det är hårt ansatt. Nästan ingen håller med om dess politik. Partiet har ungefär 2 procent av rösterna. Det betyder att 98 procent har en annan politisk uppfattning. Då är det väl inte så märkligt att partiet får mycket kritik.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sverigedemokraterna, kränkt, rasism, feminism. Pingat på intressant.se.

Jag började skriva på ett blogginlägg om Sverigedemokraterna häromdagen. Det blev rätt bra tyckte jag själv, och tyckte samtidigt att det hade ett brett allmänintresse. Jag skickade det därför till Aftonbladet, som nu publicerat det på sin hemsida.

När jag skrev på min avhandling stötte jag på begreppet “liberal-marxism”. Det är ett begrepp från 30-talet som Sverigedemokraterna har plockat upp.

Året är 1933. Hitler har tagit över makten i Tyskland. I Sverige låter sig Sveriges Nationella Ungdomsförbund, högerns dåvarande ungdomsförbund, inspireras. Man tar på sig uniformer och sätter upp stormtrupper. Förbundet ger också ut en skrift som heter “Ett nationellt samlingsmanifest”. Budskapet är att det är dags att göra upp med det “liberal-marxistiska” samhället. Vurmen för nazismen inom ungdomsförbundet slutar med att Arvid Lindman, den legendariske högerledaren, bryter banden med förbundet och startar ett nytt ungdomsförbund.

Läs hela inlägget på Aftonbladet.se:
”Så ser man att SD:s retorik är nazi-influerad”

Och vad grundar jag analysen på? undrar kanske någon. Lämplig litteratur i ämnet är Herbert Tingsten, Fascismens och Nazismens idéer; Stefan Olsson, Den svenska högerns anpassning till demokratin; Uno Hammarström, Ett nationellt samlingsmanifest
.
_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, nazism, sverigedemokraterna. Pingat på intressant.se.