Hägglund i sitt idéhistoriska sammanhang

Kristdemokraternas Göran Hägglunds attack på den så kallade kultureliten är fortfarande en snackis bland politiskt intresserade. Mitt förra blogginlägg lades ut på Facebook och orsakade en oväntat stor diskussion, trots att jag ändå kom sent in i matchen. Nu tänkte jag istället följa upp med en idéhistorisk kommentar.

Hägglunds debattinlägg faller in i en tradition av ett antal liknande inlägg som skrivits förr. Det mest kända exemplet är Edmund Burkes bok “Reflections on the Revolution in France”. Boken är känd som konservatismens ursprung, men är också just en kritik av den dåvarande kultureliten, som ansåg sig ha upplysning och bildningen på sin sida. Så här skrev han:

We are not the converts of Rousseau; we are not the disciples of Voltaire; Helvetius has made no progress amongst us. Atheists are not our preachers; madmen are not our lawgivers. We know that we have made no discoveries; and we think that no discoveries are to be made, in morality…

Ett annat exempel av senare datum skulle vara H. C. Andersens “Kejsarens nya kläder”, som är skriven som en saga för barn, men är en av de bästa politiska texter som har skrivits. Ett nutida exempel, som föregår Hägglund med ett par år är också Johan Hakelius text “Manifest för otidsenliga” från 2001, som ursprungligen publicerades i Finanstidningen. Ett utdrag:

Vi vägrar att kalla oss feminister för att bli socialt accepterade. Vi tycker inte att pansexualitet är naturligare än heterosexualitet. Vi godkänner inte multikulturalism som en ursäkt för brott, asocialitet eller särlagstiftning. Vi anser däremot att varje människa har rätt att resa fritt och inrätta sitt liv efter eget huvud, så länge det inte sker på andras bekostnad. Det gäller även om man själv vill ta hand om sina barn och råkar vara kvinna.

Vi tycker inte att samtidens viktigaste fråga är homosexuell adoption, men vi ogillar att barn används som ideologiska snöplogar. Vi anser inte att lesbisk insemination är samtidens näst viktigaste samhällsfråga. Vi anser inte att kravet på republik är samtidens tredje viktigaste samhällsfråga. Vi anser i allmänhet att republikaner både är löjligare och klär sig fulare än kungen. Vi är glada att kungen jagar och tycker att Silvia klär i päls.

Som jag uppfattar det finns det i västerländsk konservatism två traditioner, dels den aristokratiska, dels den populistiska (inget bra begrepp med det får duga tills vidare). Den aristokratiska traditionen är elitistisk. Den ser på “vanligt folk” med en bekymrad min. Kreti och pleti ska inte ha för stort inflytande. Den blidade eliten ska ha mer inflytande än vanligt folk.

Den populistiska traditionen vänder sig mot “de intellektuella”, som uppfattas som virrpannor. De intellektuella ses som en självutnämnd elit som förälskat sig i olika teorier om det ideala samhället som de till varje pris vill tvinga på vanligt folk. Förnuftet reprsenteras istället av den vanlige mannen på gatan som lever sitt vanliga liv på vanligt vis, och är nöjd med det.

Den aristokratiska traditionen är i praktiken utdöd. Den går att kombinera med en demokratisk grundsyn, men det är få konservativa som argumenterar i termer av att kreti och pleti måste ledas av politikerna. Den populistiska traditionen är dock mycket stark tack vare den amerikanska konservatismen. I USA pågår sedan något decennium något som kallas “The Culture War”, en långdragen debatt som är av samma typ som den Hägglund nu har dragit igång. Det är inte ovanligt att amerikanska konservativa angriper Hollywood, media och universiteten, och istället framhåller vanliga hyggliga kyrkogående familjer som landets moraliska ryggrad.

Själv inbillar jag mig att jag tillhör denna tradition också, även om jag tycker att moderaterna som parti gör ett bättre jobb på den punkten än kristdemokraterna. Ofrånkomligen är det så att kd har en mer positiv syn på statsingripanden än vad m har. Se bara på den artikel som skrevs häromdagen, av ingen mindre än Hägglund själv, som talar om att staten måste ändra på folks attityder (=kreti och pleti måste uppfostras) om psykvården. Det är ett förslag som inte riktigt hänger ihop med Hägglunds nya stil i övrigt.

_____________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

En kommentar till “Hägglund i sitt idéhistoriska sammanhang”

  1. Jag har inget emot statsingripanden. Det är ju vad staten lägger sig i som är problemet. Inte att staten agerar stat. Idén om nattväktarstat förknippar jag mer med (extrem) liberalism än med konservatism. I det enskilda fallet (att staten skall ändra på folks attityder om psykvården) delar jag dock din syn.

Kommentarer är stängda.