S:t Ansgars församling firar 60 år – Vart går vi nu?

I lördags firade Stiftelsen S:t Ansgar i Uppsala 60 år. Stiftelsen är grunden för S:t Ansgars församling, som är min brukskyrka, min vanliga söndagskyrka. Efter högtidlig mässa hölls tre föredrag, två med historiska tillbakablickar, och ett med blicken framåt. Detta hölls av min gode vän Andreas Wejderstam.

Eftersom Andreas föredrag var mycket bra och intressant även för andra bad jag om att få göra det tillgängligt här på min blogg. Det torde vara uppenbart för de flesta att Svenska kyrkan de närmaste åren kommer att lida av interna slitningar. Den inomkyrkliga sekulariseringen, följsamheten mot politiska trender, ointresset för den kyrkliga traditionen, ointresset för församlingsbyggande osv. lär pågå ett tag till. “Förnyarna” i Svenska kyrkan säger sig leda en föregångskyrka i världen. Men, frågar Andreas:

Svenska kyrkan har omkring sju miljoner medlemmar, av denna summa utgör de regelbundna gudstjänstfirarna en försvinnande liten del. Sju miljoner är tre promille av världens kristenhet. Är det således troligt att dessa tre promille, som finns i en kyrka i ett av världens mest sekulariserade länder, som styrs av folkvalda politiker tillsatta genom ett synnerligen världsligt system skulle vara Guds sanktionerade föregångare i uttolkningen av uppenbarelsen?

Trots detta finns det anledning att vara optimistisk. Det är inte genom att gnälla på andra som man gör framsteg utan att bygga vidare på den egna kyrkan. Ironiskt nog står lilla S:t Ansgar med sin, i jämförelse med Svenska kyrkan i övrigt mycket svaga ekonomi, starkt tack vare församlingsmedlemmarna.

Andreas föredrag kan laddas ned här som PDF: wejderstam091031

Den som hellre vill lyssna på föredraget kan gå till adressen ansgar.nu. Klicka på länken “Podradio”.

Dela med andra:

6 reaktioner till “S:t Ansgars församling firar 60 år – Vart går vi nu?”

  1. Kommentar till frågan: Är det troligt att Sveriges tre promille av världens kristna skulle vara Guds sanktionerade föregångare i uttolkningen av uppenbarelsen? Ja,varför inte. Herrens vägar är outgrundliga! Nu kommer jag in på allt möjligt.Varning!!
    När svenska kyrkan höll på att gå under på -50 o -60-talet sände Herren en nattvardsväckelse bland de unga. De förstod att den sista måltiden som Jesus firade med sina vänner apostlarna var den största gåvan som den kristna familjen kunde ärva.
    Samtidigthär i norden började Herren kalla på kvinnorna och deras medverkan i gudstjänstlivet. Att de inte kunnat vara till hjälp fullt ut i församlingslivet tidigare var naturligt, de var ju omyndiga.Att kvinnor fick börja representera det heliga var inget nytt,det har funnits i olika kulturer före oss i historien. Det betydde självklart mycket för andra kvinnors och flickors identitet att ha goda,kvinnliga föredömen i kyrkan.Detta ändrade också på den stela,auktoritära prästrollen i samhället,något som Margit Sahlin,en av de första kvinnliga prästerna förutsåg skulle hända.Kort sagt:de räddade svenska kyrkan.
    Slutligen vill jag säga att det händer positiva saker här och var i församlingarna. Det byggs en framtid på trons grund. Idag hade vi så många deltagare på bibelstudiegruppen som jag är med i, att den fick delas i två grupper, för att alla skulle komma till tals. Var inte rädda står det på många ställen i bibeln.

  2. Nattvardsväckelsen startade med de högkyrkliga på 30- och 40-talen. Samma grupp som också höll fast vid den katolska tron om vad en präst är.

    På vilket sätt räddade kvinnliga präster Svenska kyrkan? De skulle återkristna svenskarna. Det var ingen hejd på hur bra det skulle bli. Har istället inte allt gått åt andra hållet? Prästen Ulla Carin Holm hade nog rätt i sin doktorsavhandling:

    “Det är inte bara frågan om kvinnliga präster som skiljer lägren åt. Snarare är det ett helt symbolsikt system med liturgi, bibelsyn, människorsyn och organisation som skiljer dem åt. Kanske är det en förklaring till att kvinnoprästdebatten utmynnat i så hårda låsningar. Motståndaren känner mer eller mindre intuitivt att om de ger efter på denna punkt så går proppen ur kärlet och innehållet i den traditionella kristendomen rinner ur. Då går det inte längre att försvara mässkrudar, biskopsvigningar, äktenskapets oupplöslighet eller ens Faderns monopol i himlen. Kvar finns en namnlös, intim gudomlig närvaro, en öppen diffus församling med anonyma medlemmar, en situationsetik utan bestämda regler och obundna (känslosamma?) gudstjänster. Det vore underligt om två så artskilda system kunde samsas i samma kyrka.”

    (Ur “Hennes verk skall prisa henne”)

  3. Jag har hittat Holms bok från 1982,den tid då jag läste teologi.Jag har Gärtner och grabbarna också i bokhyllan och på våra bibelsamtal slår vi alltid upp i Studiebibeln o får intressanta förklaringar. Det är alla slags folk som kommer,t ex var det en från Uganda sist som läste från sin egen bibel, så vi kunde jämföra. Inget är fel o inget är rätt heller, höll jag på att säga. Vi leder varann framåt, även om vi uppfattar nyanserna olika. Denna oas skulle jag inte vilja vara utan. Vi har inget annat val – vi måste försöka stå ut med varann. Vi är som pusselbitar i ett stort pussel, vi passar ihop med några,men inte alla. Vi är en del av helheten, tillhör samma kristna familj som vi är döpta in i. Vi kanske inte hade valt varandra som bästa vänner att umgås med på fritiden,men eftersom vi har ett gemensamt ursprung att minnas, binder det oss samman.

  4. @Markus: Man kan få intrycket att det är de kvinnliga prästernas fel att Svenska kyrkan marscherar mot avgrunden. Men även den katolska kyrkan, som ju fortfarande håller fast vid “den katolska tron om vad en präst är (vad det nu betyder)”, har ett och annat att jobba med. Småpojkar i USA och prästbrist i Italien är bara ett par exempel.

    Det måste finnas viktigare framtidsfrågor än den sk ämbetsfrågan. Låt inte Ulla Carin Holm tvinga mig och andra traditionalister att ta ställning mellan biskopsvigningar och en bra präst oavsett kön. Det kan bara de extrema Helle Kleinarna tjäna på just nu.

  5. Instämmer med Mårten. Det fina med Wejderstams anförande, som alltså omfattar mer än citatet, är att han påpekar att det är meningslöst att sitta och klaga på andra. Det är bättre att visa vägen genom att föregå med gott exempel. Angrepp på meningsmotståndare gör dem bara mer förbittrade. De är inte heller intresserade av vad vi har att säga. Bättre således att för de som verkligen söker andlig vägledning visa att det finns en kyrklighet som förvaltar den kristna traditionen och som inte är en svans till den politiska makten.

Kommentarer är stängda.