Otäck debatt om amerikanska muslimer väntar efter dödsskjutningen

Eftersom det ingår i mitt jobb att bevaka försvarspolitiken i USA har jag nu på morgonen skummat igenom vad tidningarna skriver om dödskjutningen på Fort Hood i Texas. Trist nog får man konstatera att en otäck debatt om de amerikanska muslimernas roll i armén och samhället väntar.

Associated Press har redan snokat reda på att gärningsmannen har varit föremål för FBI:s uppmärksamhet. Han har tydligen varit i dåligt sammanhang på nätet och gjort konstiga uttalanden om självmordsbombare. Gärningsmannen heter Nidal Malik Hasan och har således arabisk påbrå men är född i USA, samt muslim.

Dådet följer mönstret av ett “vanligt” vansinnesdåd. Killen var förmodligen knäpp. Men media frågar sig naturligtvis om Hasans etniska bakgrund och religiösa tillhörighet kan ha haft med saken att göra. Vissa mindre försiktiga politiker verkar också redan ha sin uppfattning klar:

Rep. Michael McCaul, a Texas Republican and ranking member of the Homeland Security intelligence subcommittee, said, “Whether it was directed from a foreign or domestic source it is still an act of terror.”

rapporterar Washington Times.

Vanligtvis brukar New York Times ha mycket bra artiklar, men idag verkar det vara vikariernas dag. Så här skriver man redan i fjärde stycket i sin huvudartikel:

Clad in a military uniform and firing an automatic pistol and another weapon, Major Hasan, a balding, chubby-faced man with heavy eyebrows, sprayed bullets inside a crowded medical processing center for soldiers returning from or about to be sent overseas, military officials said.

Vad har ögonbrynen med saken att göra?

På måndag morgon åker jag i tjänsten till Washington D.C. Återkommer med reaktioner från ort och ställe på dödskjutningen nästa vecka.

________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Pingat på intressant.se.

Maktlös bok om monarkins makt

Jag recenserar Cecilia Åses bok “Monarkins makt” i Svensk tidskrift:

Men nu lever vi i ett land där mer än två tredjedelar av befolkningen är för monarkins bevarande. Kan det möjligen vara så att det som Åse upplever som en frustrerande begränsning är resultatet av ett ointresse från allmänhetens sida att ändra på sakernas tillstånd? Monarkin bygger på en heterosexuell norm, sägs det. Så kan det vara, men alla upplever kanske inte det som ett allvarligt problem.

Läs hela artikeln på: www.svensktidskrift.se.

S:t Ansgars församling firar 60 år – Vart går vi nu?

I lördags firade Stiftelsen S:t Ansgar i Uppsala 60 år. Stiftelsen är grunden för S:t Ansgars församling, som är min brukskyrka, min vanliga söndagskyrka. Efter högtidlig mässa hölls tre föredrag, två med historiska tillbakablickar, och ett med blicken framåt. Detta hölls av min gode vän Andreas Wejderstam.

Eftersom Andreas föredrag var mycket bra och intressant även för andra bad jag om att få göra det tillgängligt här på min blogg. Det torde vara uppenbart för de flesta att Svenska kyrkan de närmaste åren kommer att lida av interna slitningar. Den inomkyrkliga sekulariseringen, följsamheten mot politiska trender, ointresset för den kyrkliga traditionen, ointresset för församlingsbyggande osv. lär pågå ett tag till. “Förnyarna” i Svenska kyrkan säger sig leda en föregångskyrka i världen. Men, frågar Andreas:

Svenska kyrkan har omkring sju miljoner medlemmar, av denna summa utgör de regelbundna gudstjänstfirarna en försvinnande liten del. Sju miljoner är tre promille av världens kristenhet. Är det således troligt att dessa tre promille, som finns i en kyrka i ett av världens mest sekulariserade länder, som styrs av folkvalda politiker tillsatta genom ett synnerligen världsligt system skulle vara Guds sanktionerade föregångare i uttolkningen av uppenbarelsen?

Trots detta finns det anledning att vara optimistisk. Det är inte genom att gnälla på andra som man gör framsteg utan att bygga vidare på den egna kyrkan. Ironiskt nog står lilla S:t Ansgar med sin, i jämförelse med Svenska kyrkan i övrigt mycket svaga ekonomi, starkt tack vare församlingsmedlemmarna.

Andreas föredrag kan laddas ned här som PDF: wejderstam091031

Den som hellre vill lyssna på föredraget kan gå till adressen ansgar.nu. Klicka på länken “Podradio”.

Nu övas det för invasion av Polen – igen

En kollega till mig har idag gjort mig uppmärksam på en artikel i The Telegraph om senaste ryska militärövningen med namnet Zapad 2009. Scenariot är en attack mot Polen, inkluderande ett nedslående av ett minoritetsuppror (läs polskt) i Vitryssland.

Varför genomför Ryssland och Vitryssland tillsammans en övning med udden riktad mot Polen? Känner man sig hotade? Nej, självklart finns det inget militärt hot mot Ryssland från Polens sida, utan det här är sannolikt bara motiverat av revirpinkeri. Ryssland håller på att återupprätta sitt självförtroende, vilket hade varit helt OK, om det nu inte hade varit för att självförtroendet tycks sitta i militär förmåga.

Det finns därför återigen anledning att påminna om att den nya ryska politiken, påbörjad av Putin och nu vidareförvaltad av Medvedev, inte är densamma som Jeltsins. Ryssland spelar ett diplomatisk spel som är annorlunda än det länder som Sverige, Tyskland och Polen spelar mot varandra. Ryssland är visserligen inte ett aggressivt land, men dess utrikespolitik bygger inte på förtroliga samtal i samband med mysiga ministermöten, utan på att visa sig stor och stark.

Konsekvensen för oss är att vi måste ha en utrikes- och försvarspolitik som svarar mot detta. Under kalla krigets dagar var politiken ett starkt nationellt försvar. Nu har vi inte det försvaret kvar längre. Vad gör vi då? Billigast och enklast, och därtill också fredligast, är att sluta sig samman med sina demokratiska grannar, och tydligt markera att här hos oss i vår del av världen är militär vapenmakt inget argument för den som söker inflytande. Ett sådant samarbete finns också. Våra grannar är med i det. Men inte vi. Samarbetet heter NATO.

_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Pingat på intressant.se.