Kyrkans tidning får en chefredaktör som inte tror på Gud

Ett hjärnsläpp, men tragiskt nog typiskt för krisen i Svenska kyrkan. Kyrkans tidning har lyckats skaffa sig en chefredaktör som inte tror på Gud.

Kyrkans tidning ägs av Svenska kyrkan, men ska fungera som ett oberoende organ och följa gängse journalistiska principer. Men tidningen håller sig också med en ledarsida som chefredaktören ansvarar för. En ledarsida har till uppgift att uttrycka åsikter. Hur ska en redaktör som inte delar kyrkans åsikter kunna göra det?

Ingen ska heller inbilla sig att det finns perfekt oberoende och opartisk journalistik. Ofta återspeglas redaktionernas uppfattningar i ämnesval. Hur ska en som inte alls tror på samma saker som sin läsare kunna veta vad som intresserar dem?

Anders Ahlberg heter nye chefredaktören. En presentation av honom och vad han tror på finns på MediaVärldens hemsida:

Han blev varken troende eller ateist. Han blev agnostiker och det tar sig olika uttryck. Han uppskattar bibeln eftersom den är en del av det kristna arvet, men tror inte på ett liv efter detta.
– Det vi gör, det gör vi här.
Ändå dras han till kyrkan just på påskdagen när Jesu uppståndelse firas. Psalm 102, Vad ljus över griften, fyller honom med jubel. Men inte för det religiösa budskapets skull, utan det tilltagande ljuset utanför altarfönstren.
– Våren är en hoppfull årstid. Det har börjat växa. Ur tjälen kommer livet!

Utnämningen är ett misstag, men inte förvånande, eftersom frågan om Ahlberg tror på Gud eller inte sannolikt aldrig kom upp i anställningsintervjun.

Ledningen för tidningen kommer självklart inte att ångra sig. Den kommer att säga att Ahlberg är en god journalist och i alla fall inte tycker illa om kyrkan och att det räcker så. “Han tror ju på våren och på livet. Det är ju nästan samma sak som att tro på att Gud. Livet efter detta? Äsch, inget att bry sig om. Känns som nåt som man trodde på förr.” Typ så kommer det att låta.

(Tack till Martin G och Brygubben som gjorde mig uppmärksam på detta.)

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Pingat på intressant.se.

Statsvetaren läser Bibeln #3: Folkmordet i Jeriko

Josuas erövring av Jeriko är en av de klassiska berättelserna i Gamla Testamentet. Genom att tåga runt staden sju dagar i följd, och på sista dagen stämma upp i ett härskri, lyckades man rasera stadens murar. Ett Guds underverk?

Njaeoäö… själva fällandet av murarna förefaller vara ett underverk, men i övrigt är det svårt att inte kalla det ett folkmord. Så här står det i texten (Josua 6:16–21):

På sjunde varvet stötte prästerna i hornen. Josua sade till folket: “Höj härskri! Herren ger er staden. Staden och allt som finns i den skall vigas åt förintelse och tillhöra Herren. Bara Rachav, skökan, skall få leva, hon och de som är hos henne i huset, eftersom hon gömde männen som vi sände ut. Akta er för det som är vigt åt förintelse, så att ni inte frestas att ta av det. Då viger ni också Israels läger åt förintelse och drar olycka över Israel. Allt silver och guld och alla föremål av koppar och järn skall helgas åt Herren och föras till Herrens skattkammare.” Nu höjde folket härskri, och man stötte i hornen. När folket hörde hornstöten höjde de ett väldigt härskri, och murarna störtade samman så att var och en kunde gå rakt in. Så intog de staden. Allt i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner.

Hela staden slaktades alltså, inklusive husdjuren. Det är detsamma som folkmord. (Rachav och hennes hushåll kom undan eftersom hon hjälpt de spejare som Josua tidigare sänt ut.)

Det är lite känsligt att säga det rakt ut med tanke på den konflikt som pågår idag i området. Historien målar ju med vår tids mått mätt ingen vacker bild av de israeliska erövrarna. Men jag skriver inte om detta för att på något vis lägga någon skuld Josuas ättlingar som lever idag.

Det är viktigt att kunna säga att ett folkmord är ett folkmord, även om det är så att man som troende kristen intuitivt hejar på Guds folk när man läser Bibeln. Många av Gamla Testamentets hjältar var oerhört brutala. Det gäller kung David och profeten Elia också. Kung David genomförde likadana etniska rensningar. Elia högg huvudet av tvåhundra Baalspräster på berget Karmel.

Det är många huvuden som rullar i Gamla testamentet, och det finns de som tycker att det är “antisemitiskt” att påpeka det. Men sanningen är den att alla folks historia ser ut på det här viset. Erövringen av Jeriko skedde för flera tusen år sedan och det finns lika många förfärliga historier att berätta om svenska erövrare.

Inte heller går det att dra några dagspolitiska slutsatser utifrån händelser som ligger så långt bak i tiden. Det vore som att försöka avgöra nutida svenska inrikespolitiska stridigheter med hänvisning till Nyköpings gästabud eller slaget vid Fyrsivall.

Inlägg 1 och 2 av Statsvetaren läser Bibeln hittar man här: https://stefanolsson.nu/category/statsvetaren-laser-bibeln.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Pingat på intressant.se.

Kiss och bajs-humor och Sveriges s.k. humorelit

När programmet “Roast på Berns” började sändas trodde jag att det skulle bli roligt, eftersom jag gillar elak humor. Men programmet var en besvikelse. Det var bara könsord hela vägen. Värdelöst.

Nu fick jag dock nys om Cecilia Frodes medverkan. Istället för att jamsa med sa hon det som jag tror att många tänker. Kiss och bajs-humor är roligt när man är fem år gammal, men tröttsamt när man blir vuxen. Tack Frode för det! Det är förvånande att Sveriges s.k. humorelit inte kan bättre.

Petra Mede som fick den otacksamma uppgiften att replikera tror säkert att hon vann duellen, eller åtminstone spelade lika. Knappast. Hon är kanske roligare än Frode, och snabbare i käften, men innehållet är ju detsamma som hon, och alla andra i programmet, kört med hela tiden – kiss och bajs. Frodes inlägg är faktiskt inte särskilt roligt alls, men befriande.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Pingat på intressant.se.

Konsteliten en socialgrupp med egen världsbild och egen moral

Jag tror att “konsteliten” i Stockholm är en egen socialgrupp lika avskärmad från sin närmaste omgivning som bankdirektörer och andra utomjordingar. “Konsteliten” utgörs av det gäng konstnärer, gallerister, kuratorer och framför allt kulturskribenter, som blir tvärsura när någon utanför gruppen har synpunkter på deras verksamhet.

Clemens Poellinger på SvD är ett exempel. Han sammanfattar konståret 2009, som ett gott år för provokationer, och skriver: “En konspirationsteoretiker skulle ju kunna få för sig att konstvärlden finner njutning i att utmana verklighetens folk och dess självutnämnda företrädare.”

Det är väldigt fint i konstvärlden att vara “provocerande”. Man ska utmana rådande normer om vad som är god konst. (Fast på utomjordiska heter det “utmana det borgerliga samhällets förtryckande konventioner”).

Vem var det då som fick sina normer utamande? Typ ingen, eftersom ingen längre reagerar över att konstnärer gör knäppa grejer som de sen kallar för konst. Så här har det varit i flera decennier. Vi bryr oss inte.

Däremot blir vi förbannade när konstnärer begår brott och vill ha undantagslagar för sig och sin grupp. Vi blir också förbannade när Stockholms alla kulturjournalister försvarar lagbrott. Vi blir förbannade på alla som begår brott, oavsett om de är konstnärer eller inte. För hur konstigt det låter i vissa människors öron vill vi att lagen ska vara lika för alla.

Det mest provocerande som hände i Kultursverige 2009 var att kristdemokraternas partiledare skrev i tidningen samma sak som sägs vid många middagsbord i landet, att “konsteliten” är full av sk-t. Det kommer ta lång tid innan de har förlåtit honom för det.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Pingat på intressant.se.

Parodihumor på Youtube

Det här är i och för sig gamla klipp, som jag inte har upptäckt förrän nu, men fenomenet är så märkligt att det är värt att visa upp igen. Youtube har skapat en helt egen kultur.

En berusad kille gör bort sig genom att överreagera efter att ha fått en frisbee på sig. Filmen läggs ut på Youtube. Plötsligt åtföljs den av parodier.

Youtube är numera fullt med parodier där man förlöjligar varandra. Bra eller inte? Svårt att säga, eftersom det ju finns mycket humor i det hela. Det är många unga killar som någon gång har upplevt en situation som denna där någon berusad person börjar “tjafsa”. En sån här situation kan i värsta fall gå över i slagsmål, och förlöjligande är ett sätt att visa sitt avståndstagande. De grabbar på filmen som hotar med stryk kommer nog att tänka sig för nästa gång.

Samtidigt är privat rättskipning genom Youtube ingenting som bör uppmuntras. Lillebror är inte alltid godare än storebror.

_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Pingat på intressant.se.