Aftonbladets vendettajournalistik

Jag inser att jag måste skriva ytterligare ett inlägg om Aftonbladets kampanj mot Sven-Otto Littorin. Det är först nu jag inser vidden av tidningens hyckleri och självrättfärdighet.

Fram till idag trodde jag att Aftonbladet verkligen hade bett Littorin om en intervju. Jag trodde att tidningen under sansade former hade bett att få träffa Littorin för att ge honom en chans att kommentera de anklagelser som riktats mot honom. Det är så tidningens ledande figurer Jan Helin, Lena Mellin och Helle Klein har velat framställa det. Men så var det ju aldrig.

Aftonbladets eget TV-klipp visar hur konfrontationen med anklagelserna gick till när tidningens reporter stötte på Littorin på Visby flygplats:

Det här är vad Helle Klein kallar för “lugn och ro”. Hon kallar det för “en exceptionell hänsyn till en hög politiker.” Jag kallar det för ett bakhåll.

Överrumplingen var naturligtvis planerad. Det är ju ingen ny journalistisk taktik som prövas. Syftet med överrumpling är att få intervjuoffret ur balans för att han ska säga något dumt som sen ska kunna ge schysta rubriker. Kameravinkeln avslöjar att kameran hölls dold. Varför kör man med en dold kamera? Jo, för att man hoppas att ministern ska säga något dumt “off the record”.

Helin återkommer hela tiden till att allt är Littorins eget fel, eftersom han inte ville sätta sig ned med Aftonbladets reporter på Visby flygplats. Men Herregud! Vilken normalt funtad person skulle sätta sig ned och föra ett lugnt samtal med en aggressiv reporter från Aftonbladet som slungar ur sig anklagelser om brott?

Det mest normala man kan göra i en sådan situation är att säga “Vad är det för skitprat? Dra åt helvete!”, men eftersom Littorin ändå råkar vara en städad person gör han som medieträningen säger, han svarar “Inga kommentarer”. Den som har tillgång till boken Medietränad av Lind m.fl. kan slå upp sidan 68 och läsa vad man bör säga i de fall man konfronteras med uppgifter man aldrig tidigare hört talas om: “Inga kommentarer”.

Idag skriver Helin och Mellin att de inte hade publicerat anklagelserna om Littorin hade nekat till dem. Bara det är konstigt i sig. Det visar att de egentligen aldrig trodde på dem själva.

Att tidningens redaktörer inte själva tror på sina anklagelser och mer eller mindre ljuger om vad som faktiskt hände i Visby visar att tidningen själv ägnar sig åt krishantering av sämsta sort. Littorin pekade aldrig ut Aftonbladet som den stora skurken när det gällde vilka journalister som hade trakasserat hans barn. Ändå har tidningen vevat historien i flera dagar för att ge igen på honom.

Uppenbarligen kände sig Aftonbladets redaktörer träffade av den kritik som Littorin avfyrade på sin presskonferens. Den visste var den tog. Hjärnorna på redaktionen kokade över. Man ville ge igen. Tidningen gick ut med sina anklagelser trots att den visste att den inte hade mycket på fötterna. Nu försöker man sopa undan misstaget genom att försöka lägga all skuld på Littorin. Så ser den ut, Aftonbladets vendettajournalistik.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , . Pingat på intressant.se.

Dela med andra:

3 reaktioner till “Aftonbladets vendettajournalistik”

  1. Mycket bra inlägg Stefan. Kameravinkeln var intressant att läsa om då jag funderade varför de hade valt en sådan. Jag kunde inte tänka tanken att det var en dold kamera, men så måste det förstås vara!
    När man ser hela klippet så finns det väl ingen som kan kalla detta något annat än ett vidrigt bakhåll. Dessutom hörs det tydligt att Littorin förnekar det hela.
    Helt otroligt!!

  2. Det här tycker till och med jag var taskigt. Hur och varför konfronterar man en person i en sådan miljö? Riktigt dåligt av AB.

Kommentarer är stängda.