Månad: september 2010

Dagligdags kommer det nu nyheter om folk som gör det ena efter det andra för att straffa Sverigedemokraterna. Reportrar gör reportage med dold kamera. Fackföreningar utesluter SD-sympatisörer m.m.

Jag har också fått uppmaningar till att delta i demonstrationer och att på andra sätt delta i Aftonbladets kampanj “Vi gillar olika”. Men jag kommer, som den skeptiker jag är, inte delta i något av detta. Jag tror nämligen att SD-paniken bara gynnar detta parti.

Precis som många andra hoppas jag att SD åker ur riksdagen 2014 och aldrig kommer tillbaka. Men jag inser att det kommer att vara mycket svårare än vad vi tror. Många av dem som röstat på partiet har inte gjort detta av rationella skäl. Dessa väljar reagerar inte på politiska angrepp på samma sätt som S- och M-väljare gör.

SD är som bekant bra på att spela martyrer, men de spelar också rollen av den “egentliga oppositionen”. Ju oftare de får inta denna roll, desto bättre är det för dem.

Sveriges Radios program Nya vågen bjuder Sverigedemokraterna på ett självmål.

Ett praktexempel på en icke-fungerande angreppsmetod lyssnade jag på i radion i tisdags. I programmet Nya vågen bjöd man in Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesman och tussade ihop honom med ett gäng kulturdebattörer. Det blev en typisk alla mot en-situation.

Diskussionen kom att bland annat att handla om den kritik som SD riktat mot att skattepengar går till att finansiera skräpkonst, som t.ex. fotografier föreställande tidelag (Andres Serrano).

Vem tror ni vann? På den ena sidan fanns två kulturdebattörer som påstod att det närmast var nazism att vägra skattepengar till fotoutställningar föreställande tidelag. På den andra sidan fanns en SD-representant med en fullt rimlig fråga. Två mot en. En idiotisk ståndpunkt och en normal. (Jag tycker inte heller skattepengar ska gå till att finansiera foton med tidelagsbilder.)

Lyssna gärna själva på debatten. Inslaget börjar efter ca 27 minuter. Det hela spårar ur totalt vid 39 minuter.

Det är självklart att Sverigedemokraterna vinner på en sån här debatt. De får spela sin oppositionsroll och “röra om i grytan”. De vill att kulturdebattörer som företräder etablissemanget ska tappa huvudet och kalla all kritik mot den rådande kulturpolitiken för nazism. Det är också precis detta som SD-väljarna vill ha.

Därför tänker jag inte spela med i den SD-panik som pågår nu. Vi blir inte av med detta parti på det viset. SD kommer att förlora sitt väljarstöd när vi som tillhör de etablerade partierna har förstått vad de nuvarande SD-väljarna upplever för problem i samhället. Det har vi inte riktigt koll på just nu. När vi kan presentera ett trovärdigt alternativ för dem kommer vi att få tillbaks väljarna helt enkelt för att vi har kunniga och seriösa politiker, vilket SD inte har.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sverigedemokraterna, sd, kultur, . Pingat på intressant.se.

Hur kommer det sig att redaktionen på Uppdrag granskning tipsade Vänsterpartiet om vad deras program skulle handla om dagarna före valet? Det gav partiet en chans att göra utspel och skriva debattartiklar i samband med att programmet sändes.

Det här är en nyhet som försvann på grund av valrörelsen. Det omtalades av Sveriges Radios program Medierna i P1 redan den 18/9. I programmet får vi följa Vänsterpartiets pressavdelning. Här framkommer det att Vänsterpartiet fått information om att Uppdrag granskning bara några dagar före valet skulle sända ett program som handlade om Vänsterpartiets främsta profilfråga i valrörelsen, problemet med vinster bland friskolorna.

I valets slutspurt var det självfallet ingen som hann med att notera vad som egentligen sades i radioprogrammet. Därför vill jag lyfta det nu.

Det är allom känt att de dokumentärprogram som sänds i TV veckan före valet kan ha mycket stor betydelse för valutgången. Alla minns valstugereportaget från 2002. 2006 körde Uppdrag granskning ett program som handlade om Göran Perssons herrgårdsbygge. Denna gång sände man ett program om hur fel det är med vinstdrivna företag i skolan.

Inför sändningen av Uppdrag gransknings valspecial var det någon på redaktionen som tipsade Vänsterpartiet om vad det skulle handla om. Det “opartiska” public service-företaget läckte information till ett av partierna i valrörelsen. Sådan förhandsinformation är guld värd för det parti som kommer över den i det att man kan ha föreberedda debattartiklar, utspel m.m. planerade i förväg.

Är det någon som är förvånad över åt vilket håll det läckt? Inte jag. Mina fördomar om Uppdrag granskning är allt för djupt rotade för det.

_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, uppdrag granskning, svt, val2010, vänsterpartiet. Pingat på intressant.se.

Är det någon som tror att en programledare i Sveriges Radio hade fått jobbet om han öppet deklarerade att han var mot bidragslinjen? Nej, opartiskheten skulle vara körd, eller hur?

I svensk mediekultur är dock normen för opartiskhet ofta detsamma som att vara vänster. Ett praktexempel på det är komikern, författaren med mera Özz Nujen som är ny pratshowvärd i P1.

Idag blev han på morgonen intervjuad av P1 Morgon. Vad ska programmet handla om? frågades det. Det ska handla om jobb. “Jag tror inte på arbetslinjen”, förklarade Nujen. “Jag tror att det var Fredrik Reinfeldt som stal den där skylten i Polen: Arbeit macht frei.”

Om Nujen hade varit borgerlig, och sagt att han var emot bidragslinjen, dvs. socialdemokraternas politik, hade hans tid i etern skurits ned till en halv sekund. Han kommer självklart att gömma sig bakom sin roll som komiker. “Det vara bara ett skämt”, kommer vi att få veta. Nä, det är nog sant, vi ska inte ta Nujen på allvar. Frågan är om vi ska ta Sveriges Radio på allvar.

_________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, özz nujen, özz, sveriges radio, media. Pingat på intressant.se.

“Vi arbetar självfallet såväl för att alla nya bosättningar eller utvidgningar av de gamla stoppas liksom för att de direkta fredssamtalen fortsätter”, skriver Carl Bildt på sin blogg.

Det största hindret för fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina är de israeliska bosättningarna på Västbanken. I natt lyftes det tillfälliga byggstopp israeliska regeringen utfärdat. Nu står vi därför på ruta ett igen. Benjamin Netanyahus regering lovar ingenting när det gäller bosättningarna.

Min uppfattning är att en förutsättning för framgångsrika förhandlingar kräver ett totalt byggstopp som ett första steg. Byggstoppet ska då omfatta all nybyggnation, inklusive den som redan fått regeringens godkännande och även omfatta Östra Jerusalem.

Det är också Sveriges, EU:s och USA:s uppfattning. De enda som inte accepterar detta är Netanyahus regering. Just nu ser det därför inte bättre ut än att vi får vänta in nästa val till Knesset och hoppas på en ny regering i Israel.

______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, israel, palestina. Pingat på intressant.se.

Ett av Sverigdemokraternas mest återkommande påstående är att vi inte skulle ha en öppen debatt om invandringens problem i Sverige. Jag håller inte med om att det är så, däremot är det en haltande debatt. Frågorna är jobbiga att ta i.

De två debattinlägg som publicerats i DN i veckan belyser problemet väl. Paulina Neuding och Johan Lundberg menar att alltför få har vågat diskutera de uppenbara problem som är resultatet av den misslyckade integrationen. Lisa Bjurwald i sin tur menar att det är precis tvärtom, visst diskuterar vi sådant som stenkastning mot brandbilar i vissa bostadsområden, burkaförbud och annat.

Min uppfattning är att vi verkligen har en invandringspolitisk debatt men att vi saknar idéer på vad vi faktiskt skulle kunna göra för att förbättra integrationen. Skulden för detta delas av såväl vänster som höger.

Integrationspolitikens misslyckande består i att invandrare inte kommer in på arbetsmarknaden och de segregerade bostadsområdena. Vi har inte lyckats ge invandrarna en plats i vårt samhälle.

Det är vänstern, huvudsakligen socialdemokraterna, som har haft ansvaret för integrationspolitiken. Men efter uteblivna resultat är den nu vid vägs ände. Ingen tror längre att socialdemokratin har något att erbjuda, annat än ännu fler bidragssystem och mångkulturella kulturprojekt.

Vi som står till höger har dock inte heller haft mycket att komma med. Inom Moderaterna har vi egentligen aldrig diskuterat frågan ordentligt. Vi vet vad vi tror på, att integrationen skulle gå lätt som en plätt om varje invandrare som kom till Sverige fick ett jobb direkt. Men vad har vi egentligen gjort för att åstadkomma detta?

I årets val kollapsade socialdemokratin. Kollapsen kan vara större än vad vi tror. Det är mycket möjligt att sossarna inte kommer att kunna återhämta sig förrän till valet 2018. Som situationen ser ut är det därför vi i Alliansen och inte minst vi moderater som kommer att spela rollen som statsbärande parti/koalition.

I det perspektivet är det allvarligt att så få invandrare sätter sin tillit till Moderaterna. I Uppsala gör vi ånyo ett bottenresultat i det mest invandrartäta området Gottsunda, 6,65 procent. Vi går till och med tillbaka med 2 procentenheter. För de segerrusiga Moderaterna i Stockholm är situationen ännu värre. Se på valdistriktet Spånga 19 Rinkeby SV. Här får visserligen Moderaterna 8,23 procent, men Socialdemokraterna kniper osannolika 71,66 procent.

Så här kan vi naturligtvis inte ha det. Under förra mandatperioden var Alliansens mål att etablera sig som en duglig regeringskoalition. Det steget är nu taget. Väljarna har återvalt regeringen och därmed bekräftat dess ställning. Nu måste vi också se till att alla i samhället kan lita på oss. Vi kommer inte att lyckas vinna någon majoritet för Alliansen i områden som Gottsunda eller Rinkeby lagom till nästa val. Men vi måste åtminstone framstå som ett seriöst alternativ för alla att rösta på. Det gör vi inte nu.

__________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, val2010, integration, invandring, gottsunda, rinkeby, moderaterna, socialdemokraterna, alliansen. Pingat på intressant.se.