Hög tid för sossarna att uppdatera sin utrikespolitik

Idag publicerar SvD Brännpunkt ett eko från 1980-talet. En grupp föredettingar inom socialdemokratin angriper den linje Socialdemokraterna följt de senaste 15 åren inom utrikespolitiken. Man vill ha den gamla neutralitetspolitiken tillbaka. Sverige ska inte samarbeta med Nato.

Med överenskommelsen med Vänsterpartiet att snabbavveckla Afghanistaninsatsen var det på vippen att Socialdemokraterna övergav den linje som Ingvar Carlsson och Göran Persson ledde in Sverige på på 1990-talet. I sista minuten ändrade sig dock partiledningen. Men kanske står Socialdemokraterna just nu inför ett vägskäl när det gäller vilken utrikespolitisk linje man vill att Sverige ska följa?

Jag har uppfattat den socialdemokratiska utrikespolitiken som att den traditionellt har stått på tre ben: 1) Internationellt samarbete, dvs. lojalitet med folkrätten och FN, 2) bistånd till utvecklingsländer samt 3) neutralitet mellan supermakterna USA och Sovjetunionen.

Så regerade socialdemokraterna under sin storhetstid. Det funkade bra. Men sedan Sovjetunionens fall har denna politik konsekvent haltat.

Neutralitetspoltiken försvann när Sovjetunionen försvann. Sverige gick med i EU. Några av våra närmaste grannar blev fria stater och gick med i Nato (Estland, Lettland, Litauen, Polen).

I denna vilsekomna miljö valde Ingvar Carlsson och Göran Persson att satsa på medlemsskap i EU och samarbete med Nato. Det har fungerat hyfsat men uppfattas ändå av många som ett provisorium. Nu strider svenska soldater sida vid sida med Natosoldater i Afghanistan. Är vi då inte de facto allierade med Nato?

Jag är inte förvånad över att 80-talsstofilerna är bekymrade. Världen har förändrats och det finns ingen fungerande svensk socialdemokratisk tolkning av vad Sverige egentligen håller på med.

Jag tror dock att Socialdemokraterna skulle kunna ta sig samman och formulera en ny syn på vilken Sveriges roll i världen ska vara. Mitt råd skulle vara att lyssna på socialdemokrater i andra länder. Varför helt enkelt inte fråga hur socialdemokrater i Norge och Danmark ser på solidaritet och internationell säkerhet? Det är två Natoländer, så varför inte fråga hur Natomedlemskap och socialdemokrati fungerar ihop?

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Pingat på intressant.se.

Ingen förändring i Afghanistanpolitiken

När nu uppgörelsen mellan regeringen och S och MP om Afghanistan är i hamn verkar debatten ha övergått till att handla om vem som vann mest? Alla utom Vänsterpartiet verkar hävda att deras linje har vunnit. Till och med SD som inte ens fick vara med i överläggningarna.

Men såsom jag uppfattar det innebär beslutet egentligen ingen förändring alls av den rådande politiken. Ingen har därför behövt ge upp några tidigare positioner. Det som gjorde frågan oviss var S:s och MP:s eftergifter till V under valrörelsen. Det vi ser nu är en återgång till normalläget.

Jag vill till och med påstå att den enda förändringen mot tidigare politik bara är ett förtydligande av densamma. Sverige har hittills talat svävande om Kabulkonferensens årtal 2014 som det året då de afghanska säkerhetsstyrkorna ska ta över huvudansvaret för säkerheten. Nu deklareras detta tydligare.

Övriga ingredienser: ökad bistånd, civil ledning etc. är inga nyheter. Dagens besked bör därför tolkas som att Afghanistanpolitiken ligger fast.

Men i och med detta hoppas jag att Afghanistandebatten inte är slut. För även om jag stöder tanken att vi ska ha kvar trupperna finns mycket kvar att diskutera. Vad gör vi om strategin inte funkar? Har vi en plan B? Vi kanske behöver öka truppstyrkan för att kunna hålla tidsschemat. Törs vi göra det?

__________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Pingat på intressant.se.