Kungl. Operan får en ful utväxt

Hur lågt kan man sjunka när man vill hitta sponsorer till sin verksamhet? Kungliga Operan i Stockholm har låtit Electrolux bygga en restaurang på taket. Stilen är, precis som all annan ny arkitektur, fantasilöst 60-tal. Det sämsta är dock hur tillbyggnaden förstör en av stadens finaste miljöer.

Så här ser den ut:

Tillbyggnaden, som är en restaurang som drivs av Electrolux, har, om jag har förstått saken rätt, ett tillfälligt byggnadslov fram till i november (SvD).

Förutom att tillbyggnaden är ful och fantasilös i sig, och förstör den fina miljön, är det svårt att förstå hur Stockholms stad, Statens fastighetsverk och Riksantikvarieämbetet alla har godkänt den. Tillbygnaden är tillfällig, men man kan lugnt räkna med att såväl Operan, som behöver pengarna, som Electrolux kommer att komma tillbaka nästa år med en ny förfrågan.

Vill det sig riktigt illa återkommer sedan paviljongen år efter år tills Operan och Electrolux hävdar att den har blivit en omistlig del av staden, ett landmärke, något som sätter Stockholm på världskartan, eller vad man nu kan hitta på för larvigt argument. Politiker som inte vill framstå som “bakåtsträvare” kommer att falla till föga, och sen sitter utväxten där för evigt, som vårta i pannan på det i övrigt mycket vackra operahuset.

__________________

Pingat på intressant.se.

Tragisk personkonflikt är inte detsamma som identitetskris

Jag har endast på ytan följt den så kallade identitetsdebatten i Svenska kyrkan. Så mycket kan jag dock säga att något inbördeskrig knappast pågår. Tjafs och personstrider finns det gott om. Men att talföra debattörer är ilskna på varandra betyder ju inte att hela kyrkan är kris.

Jag har nu uppdaterat mig på de senaste inläggen i ordkriget mellan sajterna Kristen opinion och Seglora smedja. Det är tragiskt att se vad som skrivs. Personangreppen är legio.

 

Är båda lika goda kålsupare? Nej, den av Stockholms stift stödda Seglora smedja är helt osannolikt känslig för allt den anser vara onda människor. Kristen opinion har reagerat förhållandevis vuxet, men kanske inte med den kyla man skulle önska. Därtill får man nog säga att det är lite naivt att inte tro att man drar på sig kritik om man upplåter utrymme för en debattör med ideologisk hemvist hos Sverigedemokraterna.

Jag säger nu inte att man absolut inte ska upplåta sin debattsida för Sverigedemokrater. Det är viktigt att alla röster hörs, även dem man inte sympatiserar med, av det enkla skälet att de konstiga åsikterna inte kommer fram i dagen annars. Men man måste veta vad man gör och kunna försvara det. Det kan inte Kristen opinion som istället väljer att bemöta angrepp ad hominem med samma metod.

Jag håller med om att Seglora smedja i sin kritik har gått över all styr. Smedjan kritiserar Kristen opinion för att ha länkat till författaren Mohammed Omars hemsida. Länkningen i sig anses legitimera Omar och hans antisemitiska åsikter. Seglora smedja får fariséerna i Nya testamentet att framstå som liberala mesar.

Men som sagt, detta ordkrig är verkligen inte representativt för Svenska kyrkan. Var och en som besöker kyrkan en vanlig söndag vet att gemenskapen i kyrkan spänner över sekel. Ett tillfälligt ordkrig förändrar inte det.

_________________

Pingat på intressant.se.

Finlands sak är inte Rysslands

Idag på Aktuellt fick jag höra om att Ryssland låtit förklara att ett finskt medlemsskap i Nato är ett hot. Finland ska skrämmas till att inte gå med i Nato. Ytterligare ett skäl för såväl Finland och Sverige att verkligen gå med i Nato, således.

Stora länder ska inte bestämma över små länders utrikespolitik bara för att de är stora. Tyvärr tycker sig dock stora länder ha den rätten. Historien visar det tydligt.

 

När så stora Ryssland ånyo försöker bestämma över sin lilla granne Finland är det viktigt att protestera. (Läs Hufvudstadsbladet.) Ryssland är historiskt sett en stormakt. Idag är landet inte alls lika starkt som det var när Sovjetunionen fanns eller som det var på tsardömets tid. Men viljan att vara en stormakt finns hos Putin och hans kompisar. Ambitionen finns där.

Den ryska regimen lever också i föreställningen att Ryssland har rätt till en “intressesfär”, dvs. att man har rätt att lägga sig i sina små grannländers utrikespolitik. Georgienkriget visade att detta inte bara var prat.

Ryssland ogillar Nato av nostalgiska skäl. Minnet av kalla kriget finns kvar, och USA ses, om inte som en dödsfiende, ändå som en skurk. Att länder som Polen och Estland blivit Natomedlemmar svider i nostalgikernas själar. Utifrån denna kvarlevande kalla krigsmentalitet blir det viktigt att förhindra att också Finland går med i Nato.

Alltså bör Finland verkligen gå med i Nato. Stora länder ska inte bestämma vilken utrikespolitik små länder ska ha. Särskilt inte stora odemokratiska länder. Att gå med i Nato är ett sätt att få slut på detta ofog. Den dag Sverige och Finland är med i Nato är det slutjafsat. Ryssland törs tjafsa med Finland, men inte med Nato. Det är det som är skillnaden mellan att vara med och inte vara med.

_______________________

Pingat på intressant.se.

Svensk inskränkthet i sin prydno – Schlaug och C.S. Lewis

Ett sällsamt illa exempel på svensk inskränkthet publicerades av Kyrkans tidning förra veckan, även om jag först nu fick syn på det. Birger Schlaug konstaterer i en artikel att C.S. Lewis är nazist, en föregångare till Anders Behring Breivik.

Normalt sett är Schlaug en av Sveriges skickligaste debattörer så jag är verkligen förvånad, och lite besviken, över att också han använder Breivik som tillhygge.

CS Lewis Statue, Connswater
C.S. Lewis som staty.

Varför skulle då C.S. Lewis vara nazist? Schlaug citerar Lewis:

Tänk på att vi kristna tror att människor lever i evighet. Vi får döda om det är nödvändigt, men vi får inte hata eller gilla att hata. Till och med när vi dödar och straffar måste vi försöka känna på samma sätt för fienden som för oss själva – önska att han inte vore så hemsk, hoppas att han någon gång, i denna värld eller nästa, blir botad. Det är vad Bibeln menar med att älska honom: att önska honom väl, inte att tycka om honom eller att säga att han är hygglig när han inte är det.

“Plötsligt vänder det sig i magen”, skriver Schlaug. Om det inte hade varit för att dessa ord skrivits av den berömde barnboksförfattaren Lewis, hade vi trott att texten varit skriven av en nazist. Men boken trycks “om och om igen. I USA förstås”.

Lewis är alltså ett slags nazist som gillas av de “vanliga” religiösa knäppskallarna i USA. Hur kan det därför komma sig att Lewis används av Svenska kyrkan i undervisning om kristendom på s.k. Alphakurser?

Svaret kan vara så enkelt att C.S. Lewis skrev sin mest kända bok om kristendom Kan man vara kristen? under andra världskriget.

Jag är ingen Lewiskännare så jag kan inte ge en fyllig tolkning av innehållet, men att inte spontant förstå vad det är Lewis syftar på känns verkligen insnöat. När han skrev sin bok sände Storbritannien soldater i strid med det uttalade syftet att döda tyskar. Nazisterna höll på att lägga under sig hela Europa, och Lewis menade, precis såsom många idag gör, att självförsvar är moraliskt rättfärdigt.

Lewis var ingen pacifist, och kristendomen lär inte ut att pacifism är moraliskt överlägset självförsvar. (Varför? Jo, därför att pacifism betyder att man inte försvarar den svage när denne angrips av den starke. Det är inte att älska sin nästa.) I konsekvens härmed har en kristen soldat rätt att döda en fiende, om det är så att denna fiende ämnar förslava en hel världsdel, spärra in oliktänkande och utrota judar, romer, homosexuella och alla med Downs-syndrom osv.

Att Schlaug inte kan se detta, trots att han rimligen kan Europas historia lika bra som jag, och nog vet vid vilken tid Lewis skrev sin bok, tror jag beror på vanlig svensk inskränkthet. Tyvärr är det många i vårt land som tror att Sverige 2012 är jordens intellektuella och moraliska mittpunkt.

_________________

Pingat på intressant.se.

Syrien – hur länge kan vi vänta?

Efter mer än 12 000 döda på ett år är det inte helt orimligt att det internationella samfundet sätter hårdare press på Assadregimen i Syrien. Situationen är svår, men att inte vilja göra någonting är grund och botten omoraliskt.

Vid det här laget får vi konstatera att FN inte kommer att reda ut situationen i Syrien. FN har ingen makt, utan kan bara arbeta med samtal. Samtal hör förts, men Assadregimen är inte intresserad av att lägga vapnen åt sidan. Vad göra?

Assad's Regime and Life is Being Extended by Russia & China
Kina och Ryssland har hittills hållit Assad om ryggen.

En intervention liknande den som gjordes mot Khadaffi i Libyen är egentligen det som borde göras. Problemet är att läget är helt annorlunda. När FN gav klartecken till militärt understöd till rebellerna hade Khadaffi redan tappat landets andra stad. Mycket kunde uträttas med ganska små medel.

Läget i Syrien verkar vara helt annorlunda. Det finns ingen organiserad opposition. Det är svårt att se vem som som strider mot vem. Rapporterna inifrån landet är inte entydiga. Kanske har Assadregimen tappat kontrollen över delar av territoriet, kanske inte.

De brutala mord som har begåtts, vem står egentligen bakom dem? Att döda barn är militärt sett fullständigt meningslöst. Massakern i Hula tycks snarare vara ett hämnd av något slag. Men vem hämnades på vem?

Tillråga på allt finns rykten om att kriget drar till sig jihadister, alltså unga män som tror att vägen till det globala kalifatet bara kan uppnås genom våld. Därtill finns rapporter om att vapen flödar in i landet via Saudiarabien till stöd för rebellerna. Regimen i sin tur stöds sedan länge av Iran.

Skräckscenariot är eskalering med ett tilltagande sekteristiskt våld. I värsta fall ett krig mellan shiiter och sunniter, med stöd från Iran respektive Saudiarabien.

Läget är alltså mycket tilltrasslat. Detta kan dock rimligen inte vara ett skäl till att göra ingenting. Det sista vi vill ha är väl ändå ett sekteristiskt inbördeskrig där de regionala stormakterna Iran och Saudiarabien för ett krig mot varandra genom ombud?

Ryssland och Kina har hittills blockerat alla kraftiga åtgärder mot Syrien i FN:s säkerhetsråd. Å andra sidan verkar håglösheten stor hos USA och andra länder i väst som vanligen inte brukar sitta still och titta på när en regim attackarar sitt eget folk. Det är inte bra.

Men vad kan man göra om en militär intervention är för riskfyllt? Vissa förslag finns faktiskt. T.ex. skulle man kunna blockera alla sjö-och flygtransporter till Syrien. Man kan också öka pressen på Iran att få ett slut på kriget. Likaså är det hög tid att pressa Ryssland och Kina till eftergifter. Det går att öka trycket mot Assadregimen.

_________________________
Pingat på intressant.se.