augusti 2012 – Stefan Olsson

40 eller 80 nya Gripenplan?

Gärna en ny Gripen, men hur många behöver vi 40 eller 80? Det är ganska stor skillnad. Och hur kommer det sig att vi köper nya flygplan först och utreder flygförsvarsfrågan sen?

Jag har tidigare uttryckt skepsis om Sveriges nyinvestering i ett nytt JAS, en ny Gripen. Jag är för att Sverige investerar i sitt flygvapen. Jag är för nya moderna flygplan. Det gläder mig att svenska Gripen är ett konkurrenskraftigt alternativ.

Men allt det där spelar ingen roll om man inte vet vad man ska ha flygplanet till. Det är tyvärr uppenbart att regeringen inte alls vet det. Försvarsmakten har tidigare sagt att det behövs 60–80 flygplan. Regeringen vill ha 40–60. Vad förklarar skillnaden?

Skillnaden måste rimligtvis bero på att regeringen och försvarsmakten har olika uppfattningar om vad flygvapnet ska klara av. Så vad ska flygvapnet klara av? Det vet vi inte för den saken är inte utredd ännu. Den utredning som ska studera detta har precis tillsatts.

När jag berättar att jag är kritisk till nysatsningen på Gripen bemöts jag ofta med argument om att Gripen är ett mycket bra plan. Det är också relativt sett billigt i drift. Därtill har Gripenprojektet varit betydelsefullt för svensk industri.

Ja, allt det där stämmer nog, men inget av det svarar på frågan vad vi ska ha Gripen till. Hur många flygplan behöver vi 40 eller 80? Bör man inte veta en sådan sak innan man shoppar loss?

________________

Pingat på intressant.se.

Göran Lambertz bör hålla tyst

Vanligtvis gillar jag Göran Lambertz, som jag tycker har gjort storartade insatser för rättsväsendet och för den allmänna folkbildningen när det gäller juridik. Men det finns tillfällen då det är en skyldighet att inte tala, även om det tränger på. Thomas Quick-härvan är ett sådant.

Göran Lambertz är som bekant justitieråd, dvs. domare i högsta domstolen. Här är han av regeringen satt att vara en av 15 som ska vara Sveriges yttersta garant för rättssäkerheten. Jag gillar att han sitter där för han är som sagt en folkbildare och högsta domstolen är alldeles för anonym, med tanke på vilken oerhörd makt den har.

I just Thomas Quick-härvan bör han dock vara tyst tills ärendet hamnar på domstolens bord, om det nu kommer att göra det. Och hamnar det inte där ska han hålla tyst så länge han är domare i HD.

Lambertz har lagt sig i Quick-debatten eftersom han granskade fallet när han var Justitiekansler. Men sedan dess har han blivit justitieråd.

Nu har jag inte koll på juridiken i Quick-härvan, men möjligheten till resning finns ju om det är så att helt ny bevisning kommer till. Det är något besvärande att ett justitieråd kliver ned från sitt podium och debatterar med journalister, advokater och åklagare, och med bestämdhet hävdar hur fakta i målet ska tolkas.

Bäste justitieråd, för din egen skull och för vår, vi som tror att du är en mycket kompetent domare i övrigt, kan du inte vara snäll och hålla tyst? Jag tror att det är så ett justietiråd helst bör agera i en situation som denna.

____________

Pingat på intressant.se.

Mr. Assange is a shame

I write this in English so that my (very limited) international audience can understand. I also believe a comment from Sweden is appropriate in case anyone out there would like to know what Swedes think about the Assange-affair.

Why is Julian Assange running? It’s very simple. He’s wanted by the prosecutors in Sweden for a hearing in a rape case. He is a suspected rapist. He might go to jail.

There isn’t anything more to the story. Already in 2010 The Guardian reveald the details about the case:

Her account to police, which Assange disputes, stated that he began stroking her leg as they drank tea, before he pulled off her clothes and snapped a necklace that she was wearing. According to her statement she “tried to put on some articles of clothing as it was going too quickly and uncomfortably but Assange ripped them off again”. Miss A told police that she didn’t want to go any further “but that it was too late to stop Assange as she had gone along with it so far”, and so she allowed him to undress her.

According to the statement, Miss A then realised he was trying to have unprotected sex with her. She told police that she had tried a number of times to reach for a condom but Assange had stopped her by holding her arms and pinning her legs. The statement records Miss A describing how Assange then released her arms and agreed to use a condom, but she told the police that at some stage Assange had “done something” with the condom that resulted in it becoming ripped, and ejaculated without withdrawing.

I dont’ know if any of this is true. I have no opinion about it either. That is for the prosecutors and the courts to deal with.

What I resent is Assange’s proclamation of himself as a hero in a imagined fight for free speech. There are plenty of people around the world who really are fighting for the right to speak freely. Yesterday the three women of the punk band Pussy Riot in Russia got sentenced to two years in jail. They were brave enough to let them selves get arrested. They didn’t run.

In comparison Assange is just a fool. He says he is running away from the CIA. It is pathetic. Apparently he doesn’t even understand that running away makes him look guilty.

(My apologies for all grammatical and spelling errors.)

Enda politiska punkbandet som någonsin åstadkommit något

Hur många punkband har inte velat göra något radikalt, något som verkligen förändrar samhället? Massor. Men resultatet har varit klent. Ryska Pussy Riot är såvitt jag vet det enda punkband som faktiskt åstadkommit något.

Det är inte lätt att vara diktator. Lukasjenko bombarderas med nallebjörnar och Putin hånas av ett punkband som plötsligt fått världsrykte.

Humorn har alltid varit ett av de vassaste vapnen mot politiskt förtryck. Den israeliska författaren Amos Oz skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker att typiskt för fanatikern är att han saknar humor. Han kan inte skämta om något, allra minst sig själv.

Diktatorer har samma problem. Diktatorer söker folklig legitimitet genom att hävda att de är handlingskraftiga. De gör anspråk på att vara dugliga starka män. Demokrati är bara en massa tjafs, men med en rejäl karl som styr med fast hand blir det ordning. Men denna roll går inte att kombinera med att folk gör sig löjliga över sin ledare.

Demokratins logik fungerar på ett helt annat sätt. Demokratiska ledare får sin legitimitet av att de är valda till sina poster. En ledarens personliga auktoritet blir inte lika viktig. Människor är lojala med sina demokratiskt valda ledare i alla fall, trots att de samtidigt älskar att häckla dem.

Pussy Riot har fått in en fullträff på Putin. Hur han ska krångla sig ur det här utan att göra sig till åtlöje blir intressant att se.

Pussy Riot förtjänar också beröm för att vara det enda politiska punkband som någonsin som åstadkommit något.

________________________
Pingat på intressant.se.

En röst tystnar

Idag kom beskedet att Johnny Munkhammar gått bort. Han var riksdagsledamot för Moderaterna och Stockholms län. Född på Gotland. Johnny var en karaktär utöver det vanliga. En ideolog som också orkade med partipolitiken.

Jag lärde känna Johnny när han läste i Uppsala. Vi var båda då med i Liberala studenter. Senare kom vi på varsitt håll att bli moderater.

Idag hölls en kort minnesstund på Timbro där Johnny var en väl sedd gäst. Fredrik Segerfeldt höll ett mycket fint tal där han talade om den envise och ettrige gotlänningen som aldrig gav upp sin politiska kamp. Så sent som i fredags hade han en debattartikel införd i Expressen tillsammans med finansministern.

Det roliga med Johnny var att han var mycket mer än skribent och partigängare. Han var intresserad av ideologisk debatt, och var en av få riksdagsledamöter som gillade att hålla ideologiska anföranden i riksdagens talarstol. Det är sällan riksdagsledamöter håller utläggningar om abstrakta principer eftersom alla debatter egentligen ska handla om något konkret ärende. Men Johnny Munkhammar var annorlunda.

Cancern tog Johnnys liv. Han skulle ha fyllt 38 år i år och lämnar hustru och två barn efter sig. Må han vila i frid.