Fredrik Reinfeldt kommer att gå till historien som en av de främsta moderatledarna, i klass med Gösta Bohman och Arvid Lindman. Han ryckte upp ett misskött men i grunden sunt parti och lyckades en gång för alla punktera den socialdemokratiska dominansen. Däremot gjorde han inte allt rätt. Demoskops siffror visar att Sverigedemokraternas framgång i valet tyvärr kan sägas vara en bieffekt av Reinfeldts strategi.
I veckan publicerade Timbro och Demoskop siffror på vilka väljare det var som gick över till SD. Eftersom jag jobbar granne med Timbro har jag fått ta del av siffermaterialet. Av detta framgår att det tyvärr tycks vara tidigare pålitliga konservativa moderater som har övergett partiet och stött SD istället.
Det är alltså inte så som vissa sa i eftervalsdebatten att de som lämnade M och gick till SD var personer som i valen 2006 och 2010 hade gått från S till M. Demoskop har låtit intervjupersonerna själva svara på frågan om hur de definierar sin politiska ideologi: “socialdemokrat”, “socialist”, “liberal”, “socialliberal”, “nationalist”, “grön” eller “konservativ”. Den grupp som på detta vis själv definierar sig som “konservativ” är 13 procent sett till hela väljarkåren.

Därefter har Demoskop tittat särskilt på den grupp som lämnat M och gått till SD för att se hur många av dem som kallar sig “liberaler”, “konservativa”, “socialdemokrater” etc. (Märk väl att vad man identifierar sig som och röstar på för parti inte är samma sak. Det finns socialdemokrater som röstar på M och vice versa.) Det visar sig då att av dem som gick från M till SD är det drygt 40 procent som säger sig vara “konservativa”.
Med andra ord, den största grupp inom moderaterna som lämnade partiet och gick till SD var de som själva säger sig vara konservativa. Intressant nog är dock inte alla som lämnade M och gick till SD “konservativa” utan 22-23 procent av dem identifierar sig själva som “liberaler” och ytterligare cirka 15 procent definierar sig som “socialliberaler”.
Vad har då detta med Reinfelt och Nya Moderaterna att göra? Jo, Demoskop kan i sin undersökning också visa vilka frågor nya SD-väljare tyckte var viktiga. Inte överraskande är det invandringsfrågan som är den i särklass viktigaste. Men som nummer två kommer “lag och ordning”, en typisk konservativ fråga.
Därefter kommer i viktighetsordning “Sveriges ekonomi”, “vård och omsorg” samt “skola och utbildning”. Som sjätte viktigaste fråga kommer “försvarsfrågor”. Den sista frågan är intressant eftersom väljarkåren som helhet har den som sin trettonde viktigaste fråga. För dem som gick över till SD i valet är försvarsfrågan viktigare än vad den är för väljarna allmänt sett. Däremot är försvarsfrågan hos denna grupp inte mer än den sjätte viktigaste frågan. Att försvarsfrågan ändå sticker ut bekräftar att SD lyckats vinna konservativa väljare.
Som bekant gjorde Reinfeldt ett par centrala strategiska ställningstaganden. Ett av dessa var att inte driva frågan om en förändrad arbetsmarknadslagstiftning för att slippa en strid med LO. Ett annat var att prioritera ned försvarsfrågan. När Reinfeldt tillträdde 2006 var det fortfarande ingen som trodde att Vladimir Putin skulle påbörja erövringståg i Europa. Alltså kunde han ostraffat ignorera försvarsfrågan eftersom de försvarsvänliga konservativa moderaterna ändå inte skulle lämna partiet.
Men nu kom migrationsfrågorna att bli centrala under Reinfeldts andra regeringsperiod och för att slippa ha med Sverigedemokraterna att göra genomförde han en överenskommelse med Miljöpartiet. Därmed desarmerade han migrationsfrågan i riksdagen och isolerade SD från den enda frågan partiet bryr sig om.
Allt detta var skickligt gjort eftersom det möjliggjorde att han kunde hålla samman Alliansen och han kunde genomföra den fråga som han själv prioriterade – skattesänkningarna på inkomster.
Kalkylen byggde emellertid på att den konservativa falangen i partiet inte skulle rymma. Traditionellt sett har ju de konservativa i partiet aldrig haft någonstans att ta vägen annat än att gå över till Kristdemokraterna, vilket inte påverkar regeringsunderlaget. 2006 satt inte SD i riksdagen och det var ingen risk att någon skulle smita. Men sedan 2010 råder som bekant ett annat läge.
Reinfeldts strategiska miss ligger i att han inte förstod hur partiets konservativa falang skulle reagera på den migrationspolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet och kanske även på hanteringen av försvarsfrågan. Den konservativa falangen är visserligen generös i sin syn på flyktingmottagning men i sann konservativ anda tycker man också att generositeten har en bortre gräns. Den bortre gränsen för generositeten var något som Reinfeldt aldrig talade om. Istället öppnade han valrörelsen med sitt tal om att vi ska öppna våra hjärtan, vilket jag så här i efterhand tycker var onödigt eftersom svenskarnas hjärtan redan är öppna.
Till sist, när jag skriver detta är det inte med bitterhet gentemot Reinfeldt, för jag har själv varit med och stöttat denna strategi som partimedlem. Föregångarnas politik var inte bättre. Jag är ingen “gammalmoderat”.”Gamla moderaterna” fick 15,7 procent i valet 2002. Däremot tycker jag att det är viktigt nu att vi utväderar vad vi har gjort och omprövar vår politik. Det var också så Reinfeldt gjorde när han tog över ledningen.
Demoskops undersökning kan laddas ned här.
___________________
Pingat på intressant.se.