Haveriet för barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala län

2017 hände någonting med barn- och ungdomspsykiatrin i Region Uppsala. Kraftigt ökade köer, stora arbetsmiljöproblem och många uppsägningar. I augusti var det bara 2 procent som fick vård i tid. Här är ett försök till sammanfattning av vad som har hänt.

Situationen för barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, är ansträngd i hela landet och det har varit tufft tidigare också. Ändå har verksamheten på Akademiska sjukhuset fungerat men under 2017 kraschade allt. Man kan tydligt se det på väntetiderna. Vårdgarantin säger att en patient ska ha en första bedömning inom 30 dagar. Akademiska har klarat det bra. Omkring 95–100 procent har fått vård i tid. Men som diagrammet visar gick botten ur 2017.

Källa: SKL, vantetider.se.
Vad har hänt?

Jag har naturligtvis inte hela bilden, men det är en serie händelser som har följt på varandra. Den politiska ledningen menar att det är rekryteringssvårigheter som är förklaringen till varför mottagningarna i Tierp, Östhammar och Enköping har varit tvungna att stängas, men är det verkligen sant? Det är tveksamt. Men låt oss ta tidsförloppet först. Problemen började under hösten 2015.

Varför stängdes mottagningarna utanför Uppsala?

Enligt den rödgröna ledningen är det på grund av personalbrist, men enligt ett vittnesmål från en av de sköterskor som arbetade i Östhammar men som sade upp sig berodde det på orimliga arbetsvillkor och dålig ledning. Hon berättar att allt började med att läkartiderna på yttermottagningarna drogs in. Sjuksköterskorna på mottagningarna fick endast stöd av jourläkarna, vilket kunde vara vilken psykiatriker som helst. ”Jag satt bara i telefon och bad föräldrar om ursäkt hela tiden”, berättar hon. Därför sade hon upp sig. I och med det lades mottagningarna i Östhammar och Tierp samman. Den enda kvarvarande BUP-sjuksköterskan i Tierp fick ta hand om dubbelt så många patienter. Det gick inget bra. Hon blev utbränd. Därefter stängdes mottagningarna.

Sedan 2016 är BUP-mottagningarna i Tierp och Östhammar stängda.

Strax därefter fick även mottagningen i Enköping problem. Även den stängdes.

 Det stämmer således inte att det har saknats personal. Det som har saknats är bristande ledning.

Vad är BUP?

BUP är specialistpsykiatri. Det är inte stöd för den som mår psykiskt dåligt i allmänhet, t.ex. på grund av att föräldrarna skiljer sig eller att pojkvännen har gjort slut. BUP är specialistvård och de som får behandling har fått en diagnos fastställd.

Samtalsmottagningar – första linjens psykiatri

Regionen har sedan tidigare en för svag första linjens psykiatri. Det har gjort att många enkla fall har remitterats till BUP. För att avlasta specialistvården denna typ av fall byggs ”samtalsmottagningar” upp. Dessa ska finnas på olika platser i länet. Här finns tillgång till psykolog och tanken är att man ska kunna hantera lättare fall. Mottagningarna ligger under Akademiska och patienterna måste har remiss för att komma till dem.

Samtalsmottagningarna är bra och vi moderater är för denna utbyggnad men de ersätter inte den specialistvård som patienter med autism eller ADHD behöver.

Varför BUP-mottagningar i hela länet? Räcker det inte med Uppsala?

Det säger sig självt att om man stänger tre mottagningar på grund av personalbrist är fortfarande patientgruppen lika stor. Det var aldrig någon brist på patienter.

Vad som avgör om en behandling blir framgångsrik eller inte avgörs av hur väl ett barn klarar av skolan. Därför menar professionen att vården bör bedrivas i nära samverkan mellan skolan, BUP och hemmet. Uppföljning av patientens medicinering görs av en sjuksköterska och ett par gånger om året av en läkare. Nyckelpersonen i BUP-mottagningen är sjuksköterskan som har närmast kontakt med patienten.

Vården blir bättre om den kan ske där patienten bor. Det var så vi utförde denna vård tidigare och därför borde det gå att göra igen.

Har inte BUP i hela Sverige svårigheter?

Mängden patienter till BUP har ökat i hela landet, delvis som en följd av många nyanlända med psykiatriska problem. Tillgängligheten har gått ned hos de flesta landsting/regioner. Bottenrekordet utan konkurrens står dock Region Uppsala med en tillgänglighet på två procent i augusti 2017.

Men nu vänder det väl med nya mottagningen i Enköping?

Det finns ingen ”ny” mottagning i Enköping. BUP stängdes där 2016. Det som har öppnats nu är en mottagning för både vuxenpsykiatri och BUP. Om man öppnar något som har varit stängt kan man inte kalla det för en invigning av något nytt.

I mars 2017 meddelades det från verksamhetsledningen att besked om mottagningarna i Tierp och Östhammar skulle komma i september 2017. Detta hände aldrig.

Moderaternas två BUP-motioner

Vi har lämnat in två motioner. Den första föreslår att BUP för Norduppland och Enköping ska kunna upphandlas. Vi har redan upphandlad vuxenpsykiatri för Norduppland.

Moderaterna har lagt två motioner. En om upphandling av BUP och en om att anlita företag som erbjuder barn- och ungdomspsykiatri digitalt.

Den andra föreslår att vi ska upphandla BUP-tjänster digitalt. Det finns företag som kan tillhandahålla detta för enklare ärenden.

Motionerna behandlades på regionfullmäktige 25 april i år. De avslogs av den rödgröna majoriteten.

Saknas det pengar för verksamheten?

Nej. När patienter ställs i kö utförs ingen vård. Då sparas pengar. Akademiska sjukhuset har redan fått anslag för denna vård. Om Akademiska sjukhuset ska ha ökade anslag för att öppna mottagningarna i Östhammar och Tierp får de dubbelt betalt för den vård de ska utföra, dels de pengar som de redan har fått för 2016 och 2017 då verksamheten på mottagningarna legat nere, dels de nya pengarna. Det var aldrig brist på pengar som gjorde att mottagningarna stängdes.

På nationell nivå har Moderaterna förslaget att en del av kömiljarden ska användas för att öka tillgängligheten på BUP. Det motsätter vi oss inte eftersom det är en ersättning som regionen i så fall får ta del av efter att ha visat att vi kan ge vård inom vårdgarantin. Betalning efter utfört arbete är en metod som vi stöder.

Vad kan då göras?

Vi i moderaterna har följt frågan om BUP nära och menar att det inte alls är omöjligt att få ordning på verksamheten igen. Det finns barnpsykiatriker som bor i Uppsala och gärna skulle vilja arbeta med Akademiska sjukhuset som arbetsgivare men inte gör det idag. Det finns också sjuksköterskor som vill arbeta med patienterna på mottagningarna i Tierp och Östhammar. Det här bör alltså kunna gå att lösa.

Men om nu inte Akademiska självt klarar av att rekrytera medarbetare till verksamheten är det för oss i Moderaterna inte konstigt alls att höra med näringslivet om det där finns någon som kan hjälpa till. Privat drift eller offentlig drift är inte den viktigaste frågan. Det är ju viktigare att det blir vård.

Det är också bekymmersamt att BUP på Akademiska har haft svåra interna arbetsmiljöproblem. Här kan inte vi som politiker gå in och säga vad som är rätt och fel. Istället kommer vi att ställa ett tydligt krav på ledningen för Akademiska sjukhuset och psykiatrin att de interna problemen ska lösas snarast möjligt. Även här är förutsättningarna goda eftersom de anställda precis som i övrigt på Akademiska är motiverade, kunniga och lojala.

BUP är precis som all annan sjukvård någonting som helt och hållet bör vara organiserat av professionen, dvs. dem som verkligen kan vård. Det politiska ansvaret ska i idealfallet endast handla om att man övervakar och granskar och ser till att skattebetalarnas intressen tas till vara. Men under den gångna mandatperioden har verksamheten på BUP inte levt upp till vad länets invånare förväntar sig. De omedelbara orsakerna kan vara problem i ledningen men det kan också vara de politiska ramar som vi förtroendevalda har satt. Det är därför som vi som politiker aldrig kan gömma oss bakom professionen och säga att de ska fixa allt medan vi står med armarna i kors.

Den rödgröna ledningen lovade våren 2016 att mottagningarna i Tierp och Östhammar inte skulle stängas.

Under 2017 gick dock BUP sönder. Det kan man se på statistiken, på rubrikerna i tidningarna och på klagomål hos patienter. Vi i Moderaterna menar att i det läge som råder borde den rödgröna ledningen varit mer aktiv. Den har ingen förklaring till vad som har hänt och den har ingen väg framåt. Med Moderaterna och allianspartierna i ledning för regionen kommer BUP att få en annan prioritet.

Svenska folket konservativare än vad man kan tro

Svenska folket är betydligt mer konservativt än vad dess ledare tror. Det är en av flera slutsatser i Markus Uvells nya bok Bakslag: Radikalt etablissemang, konservativa medborgare (Timbro förlag). Samtidigt är det något oklart vad denna konservatism egentligen består i och vilket parti som klarar av att företräda den bäst.

Det här är en recension, men eftersom undertecknad är vän och tidigare kollega med Uvell, kan man inte säga att den är helt opartisk. Icke desto mindre vill jag gärna skriva något om boken.

I boken utforskar Uvell de idéströmningar hos väljarkåren som ligger bakom SD:s framgångar. Det är känt sedan tidigare att steget mellan S och SD för vissa väljare är betydligt mindre än vad man tror. Hur kan detta vara möjligt? Nu tycks det dessutom att det inte bara är arbetarklassväljare som inte tycker steget är så stort. Alltså finns det något att gräva i.

Det Uvell gör är att med ett eget statistiskt material, framtaget av opinionsföretaget Inizio, utforska hur det står till med konservativa attityder i befolkningen. Han utforskar även ett antal attityder som kan sägas tillhöra populistiska antietablissemangspartier. Attityder som undersöks är exempelvis ”Äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera” eller ”Politikens uppgift är att lösa praktiska problem i medborgarnas vardag, inte tala om för medborgarna hur de ska leva”.

Resultatet visar att en inte oansenlig del av befolkningen håller med om detta (43 respektive 37 procent). Detta kontrasterar Uvell mot den radikala agenda som han menar etablissemanget driver bestående av frågor rörande normkritik, identitetspolitik och klimatalarmism. Etablissemangets intresse för dessa frågor motsvaras inte av samma intresse hos befolkningen.

Ett parti som är bra på att fånga upp dessa attityder är SD och Uvell kommer därför fram till att SD:s väljare är mer konservativa än andra partiers väljare. Kanske är det därför detta som förklarar varför SD drar till sig så mycket fler väljare än bara de som är invandringskritiska? För som Uvell påpekar är svenska folket inte kritiskt mot mångfald. Svenskarna är inte rasister.

Uvells bok kommer precis i rätt tid. Vi behöver i en djupdykning i de attityder som finns hos väljarna som kan förklara varför de vill rösta på SD. Någon borde har gjort detta för länge sedan. Undersökningar som dessa görs av partierna, men de är aldrig offentliga. Det är bra att allmänheten får en chans att se sig själv i spegeln.

Men givetvis har jag kritiska anmärkningar mot innehållet också.

En sådan är hur graden av konservatism mäts. Uvell testar abstrakta formuleringar. Påståendet ”Äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera” kan sägas vara en konservativ attityd, men det är inte en politisk ståndpunkt. En konservativ politisk ståndpunkt är snarare: mer pengar till försvaret, fler poliser, sänkt skatt, betyg i skolan eller sänkt a-kassa.

Med Uvells sätt att mäta blir SD-väljarna de mest konservativa, men med ett annat sätt att mäta (t.ex. om skatter och bidrag) misstänker jag att M-väljarna hade blivit de mest konservativa. Båda sätten att mäta är rätt skulle jag säga, och därför borde Uvell varit mer försiktigt i sina slutsatser på denna punkt.

Ett annat problem är att Uvell inte diskuterar problemet med att partiledning, partiaktivister och väljare kan ha väldigt olika politiska uppfattningar. För att utforska SD:s ideologiska innehåll har Uvell intervjuat partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson. Hur representativ är han för sitt parti? Är han representativ för sina väljare?

Det är lång ifrån säkert. Karlsson är utan tvekan partiets chefsideolog, och så långt gör Uvell rätt när han intervjuar honom, men nu råkar Karlsson vara en person som läst mycket om ideologi, kan citera politiska tänkare, och använder sig av en begreppsapparat som en ideologiskt insatt akademiker gör. Det gör honom inte särskilt representativ alls. Dessutom har Karlsson i egenskap av aktiv politiker ett intresse att framställa SD:s ideologi på det sätt som han vill marknadsföra partiet inför väljarna.

En sak som SD har velat torgföra är att partiet är ”socialkonservativt”. Saken är bara den att begreppet inte har någon naturlig definition. Såsom Herbert Tingsten använder det i sin bok om konservativa idéer står det för konservativa på 1800-talet som lade sig till med en socialpolitisk agenda, företrädesvis i Tyskland. Är detta samma som SD idag? Knappast.

Ytterligare en sak som Uvell borde ha lagt mer tid på är att fastställa vad det radikala etablissemanget faktiskt står för. Nu råkar jag personligen tycka att han träffar rätt. Det finns hos ledande politiker och journalister, som verkar dela samma världsbild, ett mycket starkt intresse för exempelvis identitetspolitik. Men har vi bevis för att det är så? Eller är det bara en subjektiv upplevelse?

Det är i alla fall i konstaterandet att det hos befolkningen i stort finns attityder som inte alls överensstämmer med den radikala agendan som värdet av Uvells bok ligger. Här känner jag nämligen igen mig själv. Jag förstår inte heller den agendan och tycker precis som många av väljarna att den inte har med verkligheten att göra. Ofta tycker även jag att vad som försiggår i Stockholm med rikspolitiker och medier är en egen värld för sig, helt frikopplad från vardagslivet, men som ändå producerar en mängd pekpinnar som man ska förhålla sig till som medborgare. Som etablissemangsskeptiker undrar man vad de håller på med.

Men hur kommer det sig då att många av dessa väljare samlats hos SD? Uvells poäng är att det inte nödvändigtvis har med invandringspolitiken att göra, men det går ju ändå inte att bortse från det. Vill man veta varför väljare går över till SD måste man göra en undersökning som undersöker både antietablissemangsattityder och invandringsattityder samtidigt och försöka dela upp det. Annars hamnar man i problemet med att man försöker förrklara att SD väljaren ”egentligen” inte är en invandringskritisk väljare. Sådana förklaringar har ingen trovärdighet eftersom den mest uppenbara förklaringen till varför väljare vill stödja ett invandringskritiskt parti är att de vill ha en invandringskritisk politik.

Men med detta sagt lyckas Uvell ändå ringa in att det finns många väljare som är etablissemangskritiska, konservativa och genuina motståndare till den dominerande vänsterradikala agendan. Denna grupp är stor. Och – vilket är det intressanta – många av dem har inget intresse av att stödja SD. För om alla dessa skulle stödja SD skulle detta parti ha över 40 procent. Denna grupp bör de äldre högerpartierna, M och KD, och kanske även i viss mån L och C, intressera sig för. Annars kanske de drar till SD och blir kvar där.