Utbrändheten – saker jag har lärt mig

Jag är frisk igen, men tilltufsad. Jag kan jobba normalt och är glad över att jag återigen är en fungerande människa. För ett år sedan var det annorlunda. Jag låg i soffan och tittade på TV-serier. Jag tvingade ut mig på en promenad en gång om dagen, och brukade ta igen mig på kafé Melrose på Sysslomansgatan. Jag träffade varken familj eller vänner. Jag orkade inte.

Först mot slutet av sommaren återvände något som kunde kallas energi. Den var begränsad, men jag kunde i alla fall göra något.

Jag tänkte därför berätta om hur jag gjorde psykiskt för att komma tillbaka. Jag gjorde många saker förvisso, t.ex. bytte jag jobb, men den psykiska delen tror jag kan vara intressant för fler att läsa om.

Men först en brasklapp. Om du som läser det här är utbränd, eller tror att du är det, sök vård! Använd inte mig som medicinsk rådgivare utan ta genast kontakt med din vårdcentral. Jag skriver om min sjukdom för att ge pusselbitar, som andra sedan kan lägga ihop till en helhet.

Vad gjorde jag för fel?

Utbrändhet är orsakat av stress som i sin tur är orsakat av psyket. Det får fysiska konsekvenser, men det börjar i psyket.

Jag var vid tillfället för utbrändheten regionstyrelsens ordförande i Region Uppsala. ”Regeringschef”, kan man säga. Ett kul uppdrag som jag jobbade hårt för att vinna. Det var inte uppdraget i sig som var problemet utan vägen fram dit. Jag var först gruppledare för Moderaterna i opposition. Vi satsade allt på att göra en så bra valrörelse som möjligt. Den blev också bra. När valresultatet sedan var inne satsade vi återigen allt vi kunde på att få till en blågrön koalition. Det lyckades. Sedan kom ett maktskifte med mig i centrum, den som skulle leda den nya majoriteten och ta över spakarna. Även detta gick bra.

Många tänker sig spontant att utbrändhet kommer av negativ stress, att man blivit utsatt för obehagligheter som man själv inte har kunnat påverka. Så var det inte för mig. Jag hade en serie framgångar bakom mig. Så hur kan jag då ha blivit utbränd?

Jag blev det för att stress kommer i olika former. I mitt fall ville jag väldigt mycket och var extremt angelägen att inte misslyckas. Jag hade högt ställda mål, som var inom räckhåll, och som om jag bara bet ihop och jobbade skulle nås. Jag har inget emot att kämpa. Det är kul. Och när resultaten trillar in, ja då kan man ju kämpa ännu mer!

Jag är ingen arbetsnarkoman. Jag är inte heller perfektionist. Inte heller har jag ett stort kontrollbehov. 

Men jag vill mycket, och jag tog ingen paus. Politiken är sådan att arbetsuppgifterna aldrig tar slut. Dessutom är det händelserikt. Ibland vet man inte hur veckan eller ens arbetsdagen ska se ut.

Jobbet är därför väldigt rolig, och när det går bra är det dessutom ännu roligare. Till saken hörde även att uppdragsgivaren, partiet, också var nöjt med mig. Jag fick mycket beröm. Folk gillade vad jag gjorde. Allt detta förstärkte min vilja att gå in för fullt, och att aldrig släppa taget.

Det var här det blev för mycket. Även det roliga och intensiva arbetet kan vara stressfyllt på ett sätt att det skadar kroppen. Jag loggade på något sätt aldrig ut. Även när jag var ledig jobbade hjärnan vidare.

Såg jag inte varningssignalerna?

Ett sätt att beskriva fenomenet att ”gå in i väggen” är att man går mot en klippkant i mörker. Du vet att klippkanten finns en bit bort, men du vet inte när den kommer. Ett annan liknelse är att det är som att dra i ett gummiband. Man kan dra ut det väldigt långt, och när man har dragit ut det så att det är alldeles spänt kan man dra lite till, och kanske ännu något mer… Men sedan går det av!

Jag såg varningssignalerna mycket tydligt. Jag kände av stressymptom. Jag såg att jag jobbade alldeles för mycket, och jag la in ledigheter för återhämtning. 

Jag har utsatt mig själv för stressfyllda situationer förr och det var aldrig något problem för tid för återhämtning kom. Så varför skulle jag inte ha kunnat göra så även denna gång?

Det är skillnad på varningssignaler som varnar om för mycket stress och varningssignaler som varnar om att man står på kanten av en klippa. Jag såg inga varningssignaler av det senare slaget.

Faktum är att jag även så här i efterhand inte vet vilka dessa varningssignaler skulle ha varit. Det är mycket bekymmersamt, för det är verkligen skillnad mellan att ha stressymptom och att ha stressymptom som indikerar att man är en halvmeter ifrån att ramla ned för ett stup.

Hur funkar hjärnan?

När jag insåg att det var mitt eget sätt att bete mig som var problemet funderade jag mycket på vad det är som händer i hjärnan. Hur vilar hjärnan?

Här fick jag stor hjälp av en nära vän som är allmänläkare och som också funderat mycket på saken.

Jag kom fram till att ligga på soffan och bara sluta ögonen inte räcker. Det är vila för lemmarna, men inte för hjärnan. Den fortsätter att jobba. Det verkar som att hjärnan aldrig tar paus, knappt ens i sömnen. Den behöver inte arbeta med det som är stressfyllt, men vill alltid jobba med något.

Politik är emellertid mycket stressfyllt. Det kommer sig av att det är ett socialt arbete, där man interagerar med människor varje dag. Det kräver en hög grad av koncentration. Särskilt om man som jag var gruppledare för ett parti och senare även regionstyrelsens ordförande. Då leder man mycket möten och måste alltid vara skärpt i stunden. 

Jag gissar att det är då kroppen kopplar på sitt system för stress. Adrenalin pumpas ut i ådrorna. Koncentrationsförmågan höjs. På stående fot kan man tänka ut lösningar på hastigt uppkomna problem, vara social och trevlig, debattera, mäkla ihop viljor. 

Att göra detta är kul och stimulerande på alla sätt. Men kroppens system för stress, som då gör att man kan utföra ett koncentrerat arbete på detta sätt, kan nog inte vara påslaget hela tiden, gissar jag.

Om jag tillåts spekulera lite gissar jag att människans förmåga att i stunden vara mycket skärpt är rotat i hennes evolutionsbiologiska natur. Homo sapiens tillkom för 200 000 år sedan i en miljö där förmåga till jakt och strid var en fråga om överlevnad. När människan kopplar på sitt ”stridssystem” är hon skärpt som tusan. Men det kommer med en kostnad i form av fysisk trötthet. ”Stridssystemet” kan inte vara igång hela tiden. Är det ändå påslaget kraschar kroppen till slut. Måhända är det så man ska förklara utbrändhet, att ”stridssystemet” varit påslaget oavbrutet under mycket lång tid.

Omställningen

När jag kom så långt i mina funderingar insåg jag vad som behövde göras. Jag hade fått höra att man skulle balansera det som ger energi och det som tar energi. Det sades att det fanns två skålar och att man ska ösa i lika mycket vatten i båda.

Men jag hade svårt att ta till mig den liknelsen för jag tyckte ju att jobbet var roligt. Det borde ju då vara något som gav energi?

Det var då jag kom fram till att det snarare nog var så att hjärnan måste jobba med olika saker, saker som är stressande och saker som inte är stressande, engagerande men som inte kopplar in ”stridssystemet”.

Hjärnan vilar aldrig och måste därför sysselsättas med något som kan tränga ut det som är roligt men stressande. Vad skulle det vara?

För mig fick det bli fotografi. Det började med att jag förra sommaren drabbades av apati på ett otäckt sätt. Ingenting var roligt. Jag var rädd att jag höll på att bli deprimerad. Jag tvingade därför mig själv att göra något som jag ”egentligen” tycker är roligt. Jag sparkade mig själv i röven, kan man säga. Det gick inte att bara sitta där och deppa. Jag fick gå ut och fotografera trots att jag just då inte hade lust med det heller.

Detta tände en gnista hos mig. Det är ju ändå rätt kul med fotografi kom jag på. Sedan kom jag på att jag kanske skulle investera i en ny modernare kamera? Jag gjorde så och då tog det verkligen skruv. Den nya kameran var fantastisk.

Den var så bra att jag till och med tyckte att fotografierna inte längre såg ut som fotografier. Då föddes nästa tanke. Varför inte fotografera analogt? Varför inte testa gammal teknik?

Sagt och gjort. Jag lånade min pappas kamera från 60-talet och blev frälst. En dörr öppnades till en ny värld för mig att utforska – analogt fotografi. Makalöst roligt.

När jag nu ägnar mig åt fotografi, såväl digitalt som analogt, kan jag vara uppslukad av det i timmar. Jag har gjort så att jag kan ha ett mörkrum i mitt badrum. Där kan jag stänga in mig 4-5 timmar åt gången och arbeta högkoncentrerat. När jag kommer ut är jag trött, men inte på det utbrända sättet, utan som man ska känna efter att ha arbetat.

När jag under hösten 2019 började arbeta igen kunde jag bli dödstrött bara efter någon timmes möte. Att delta i möten kräver koncentration, men uppenbarligen av ett helt annat slag än det som krävs i mörkrummet. Också i mörkrummet krävs att man är vaken och skärpt. Hjärnan måste jobba intensivt. Skillnaden, gissar jag, är att ”stridssystemet” inte kopplas in.

Jag vet att jag sticker ut huvudet här och påstår saker som kroppens stressystem som jag kanske inte har förstått, men jag känner en så tydlig kroppslig skillnad. 

Slutkläm

Jag kan som sagt inte lära ut något utan endast berätta hur jag gjorde för att komma tillbaka.

Till berättelsen som helhet hör ju annars också den större förändringen som jag gjorde när det gällde jobbet. Jag avgick ju som regionstyrelsens ordförande vilket gjorde att min arbetsbörda gick ned från 150 procent till ”bara” 100. Det hade naturligtvis stor betydelse, men förtjänar kanske en egen historia.

Jag vill berätta om den subjektiva delen. Vad som pågår i huvudet på en när man utbränd. 

Jag blev aldrig diagnosticerad med utmattningssyndrom – för det krävs att man är helt utslagen som människa – men utbränd blev jag. ”Kraftig stressreaktion”, står det i min journal.

Det som var knepigt att komma underfund med var vad som hade orsakat allt. Det finns ett kraftigt fokus på negativ stress och nästan alla man träffar tror att det är det som är problemet. Även dem som har behandlat mig – som jag ändå tycker gjort ett väldigt bra arbete – har haft det perspektivet. Behandlingen som de gav mig är inte designad just för negativ stress, utan fokuserar på hur man ska bli rehabiliterad oavsett hur allt började. Så jag ifrågasätter inte behandlingen jag fick. Den hjälpte mig ju bevisligen.

Men faktum är att en stor del av återkomsten som människa är något som jag har jag gjort själv. Att gräva ned sig i vad som orsakade allt och att känna efter hur psyket och kroppen reagerar på olika situationer var det som gjorde att jag förstod hur jag fungerade.

Jag vet nu hur jag kan stänga av stressen. Jag fotograferar. Det är för mig en annan värld. Det är min metod. Jag ”vilar” inte. Jag fyller inte heller på med ”energi”. Jag låter hjärnan jobba högkoncentrerat och intensivt med något annat, och dessutom stundtals helt utan paus.

En fråga som jag emellertid fortfarande inte har något svar på är vilka varningssignaler det var jag missade innan jag blev utbränd. Jag kan tyvärr fortfarande inte se det. Varningssignaler som visade att jag stressade för mycket fanns. De var tydliga. Men de sa ingenting om hur nära klippkanten jag var.

Dela med andra:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *