Varför vill man inte berätta om sin utbrändhet?

När jag gick i väggen var det för öppen ridå. Det var den 24 april 2019 och det var regionfullmäktige i Enköping. Precis innan mötet kände jag att jag fick hjärtklappning. Mötet började och jag hoppades att det skulle gå över. Det gjorde det inte och jag fick be en vän i Miljöpartiet som är läkare att känna på min puls. Han tog mig till akuten där det konstaterades att jag hade förmaksflimmer. Något senare återfick jag normal puls, blev hemskjutsad. Dagen efter var jag dödstrött.

Mina kolleger i partiet agerat snabbt och resolut. De visste att jag redan tidigare hade klagat på att jag inte mådde bra. De bänkade mig. Av omsorg, inte av illvilja. Målet var att jag skulle komma tillbaks utvilad efter sommaren.

Sedan gick det tyvärr inte som planerat. Jag återhämtade mig men betydligt långsammare än vad jag hade hoppats på, och till sist stod jag inför ett vägskäl. Jag kunde gå tillbaka till uppdraget som regionstyrelsens ordförande och jobba och rehabilitera mig samtidigt, eller satsa helhjärtat på rehabiliteringen.

Efter stor beslutsvånda och många ilskna tankar drog jag ändå slutsatsen att livet måste vara något mer än att bara kämpa med jobb och sjukdom. När man blir utbränd måste man skala av sina sociala aktiviteter, men därmed skalar man också bort en stor del av sitt liv. Jag tvingades välja, och valde att avgå från min post för att få hälsan tillbaka.

För mig som förtroendevald blev det så klart omöjligt att inte berätta att jag var utbränd. Jag uppfattade det aldrig heller som skamligt på något sätt. Men det som hände när jag berättade var att många andra kom fram till mig och tackade för att jag hade varit så öppen med allt. Väldigt många kom och berättade om sin egen utbrändhet.

De utbrändas skara visade sig vara långt större än vad jag hade trott. Och den visade sig bestå av människor som jag vet är arbetssamma, dugliga och på alla sätt skötsamma.

Det är därför mycket förvånande att det finns någon form av socialt tabu omkring utbrändheten. Jag upplever inte känslan av skam själv, men jag kan i någon mån ändå förstå att den finns där.

För sjukdomen är annorlunda jämfört med en “vanlig” sjukdom. Den sitter ju i huvudet. Den är psykisk, i alla fall inledningsvis, och därmed är den lite skum.

Den förändrar tyvärr dina kollegers inställning till dig på jobbet. Du blir en osäkerhet för dem, och därmed något av en belastning.

Jag säger inte detta för att vara kritisk mot mina kolleger för de ställde verkligen upp för mig, och har behandlat mig schysst på alla sätt. Även oppositionspartierna. Däremot har alla ett jobb att sköta, uppgifter att lösa, och måste veta om jag är densamme som tidigare eller inte.

I politikens värld betyder sociala relationer väldigt mycket och om gruppledaren för ett parti inte är sig själv blir mycket osäkert.

Jag kände av detta direkt när jag stack in huvudet på kontoret när jag var på väg tillbaka. Det var inte så att jag dömdes ut, men osäkerheten fanns ju bevisligen där och var något som man behövde förhålla sig till.

Reaktionen från kollegerna tycker jag var naturlig. Den var inte dömande, men den var granskande, på ett sätt som var fullt rimligt. Man måste ju veta vad som gäller. Är kollegan fullt spelbar eller inte?

Detta är så klart ett ifrågasättande av mig, men ett som måste göras, och som jag tycker är OK. Jag säger gärna det igen: Kollegerna (från alla partier) var schyssta mot mig.

Men det finns också människor med andra attityder. De är inte i majoritet, men man märker av dem. Vissa ser utbrändhet som svaghet och de gillar inte svaga människor. Andra ser utbrändhet som en sjukdom som är omöjlig att bli frisk ifrån. Har man väl drabbats är man körd för resten av livet. För båda dessa grupper är en utbränd person en förbrukad resurs.

Själv märkte jag av detta genom att vissa hade väldigt mycket synpunkter på vad jag klarar av och inte klarar av. Några frågade förstås av omsorg, men en del ville bara bli av med den utbrände. Antingen för att man ogillar den man uppfattar som svag eller för att man tror att utbrändhet är som att få en allvarlig hjärnskada.

Ja, jag överdriver kanske lite, men om jag hade fått cancer och kommit tillbaka efter det hade inte frågor ställts av typen: “Klarar du verkligen det här?” Istället hade det sagts: “Vad roligt att du är tillbaks!”

Nu är inte jag så hårt drabbad av detta, vill jag påpeka, men jag nämner att attityderna finns där.

Vad kan man göra för att rensa i det sociala tabuet? Jag tror att man ska göra som mina kolleger gjorde. Jag fick öppna och ärliga frågor om vad jag klarar och inte klarar. Jag upplevde det som ett ifrågasättande så klart, men det var rimliga och sakliga frågor.

Det är de andra attityderna som är de otrevliga. Människor som ser ned på sjuka är så klart idioter. Jag vet inte vad man kan göra annat än att undvika dem.

Svårare är det med dem som tror att utbrändhet är en obotlig sjukdom. Utbrändhet är som att bryta ett ben. Det läker, men man är inte lika stadig på benet som man var innan. Men det betyder inte att man måste sitta i rullstol resten av livet.

Jag tror att det vore bra om den allmänna kunskapen om utbrändhet ökade så att folk förstår att det går att bli hel igen.

Det är väldigt olyckligt att många går omkring med utbrändhet som de inte törs berätta om. Utbrändhet i någon form (det finns olika formella diagnoser) är mycket vanligt. Det är en folksjukdom och en av de vanligaste sjukskrivningsorsakerna.

Om vi kan underlätta för människor att prata om utbrändhet utan att någon ska känna rädsla eller skam kommer vi tillsammans att lära oss mer om problemet. Färre kommer att drabbas och de som drabbas kommer att få rätt hjälp snabbare.

Jag landade väl. Jag hade en omgivning som var förstående och som ville hjälpa mig att komma tillbaks. Jag har därför kunnat röra mig i en miljö där jag har känt mig trygg. Jag förstår att alla inte har det likadant. Men tillsammans kan vi ändra på saken. Ju fler som berättar om sina erfarenheter, desto klokare blir vi.

Dela med andra: