Seriöst bekymrad över den tilltagande religiösa intoleransen i vårt land, dvs. intoleransen mot religion, börjar hos mig ett par kyrkopolitiska ståndpunkter utkristallisera sig. Det är ju kyrkoval nästa år. Jag vill rösta på ett parti som:
1. Tar ställning mot partisystemet i kyrkan. Partipolitiken är ett gift. Hela systemet med listval måste därför bort. Istället bör vi ha personval vid församlingsstämmor, enligt den vanliga svenska föreningsmodellen. Kan idrottsföreningar klara sig utan partier kan kyrkan det också.
2. Tar ställning mot lagen om Svenska kyrkan. Denna lag har satt en politisk tvångströja på kyrkan och förbjuder kyrkan att organisera sig som den själv vill. Den kan inte ens tro som den vill.
3. Vill att kyrkan säger upp avtalet med staten om att tillhandahålla begravningar för alla. Kyrkan är inte en del av staten och staten får därför lösa sina problem själv.
4. Tar ställning mot tvånget att man måste vara med i den församling där man bor och inte i den församling där man går i kyrkan. Jag tycker att man ska få betala medlemsavgift till den församling man själv har valt.
5. Törs avveckla kyrkor på de ställen där det inte finns några kyrkobesökare. Resurserna bör istället satsas på församlingar med livskraft. Evangelisering sker inte genom tomma byggnader utan genom att människor möter varandra.
6. Vill att kyrkan säger upp sin lagliga rätt att viga par som vill gifta sig. Den kyrkliga vigselakten är en symbolisk handling. Det behövs inget juridiskt mandat. Tvärtom är detta ytterligare någonting som gör att dagspolitiken tillåts förgifta kyrkan. Redan nu smider politiker planer på att tvinga präster att utföra vigselakter mot deras vilja. Politiken måste stängas ute.
Svenska kyrkan behöver en uppryckning, och jag tror att en sådan är möjlig. Men en förutsättning är att allt som har med den gamla statskyrkan att göra avskaffas. Just nu tänker och agerar kyrkan fortfarande som om den vore statens religiösa gren.
Den närmsta framtiden ser tyvärr inte alls ljus ut. Närmast väntar en strid om samkönade vigslar med otrevliga hetskampanjer mot oliktänkande. På längre sikt kan dock kyrkan resa sig igen, men bara om hon kör ut politikerna och satsar på församlingarna – de gudstjänstfirande församlingarna, alla de tusentals människor som fortfarande varje söndag samlas i kyrkan. Det går att starta om, om man gör det underifrån, från gräsrotsnivå. Kyrkans ledning är sjuk, men gräsrötterna är friska.
_____________________
Läs även andra bloggares åsikter om kristendom, kyrkan, svenska kyrkan, kyrkopolitik, religion. Pingat på intressant.se.