Kängorna som kom fram

Den 21 november i år skrev jag en krönika i Norrköpings Tidningar om bristen på vinterkängor i Försvarsmakten. Den blev mycket läst. Redan samma dag var därför myndigheten tvungen att kommentera ärendet på sin blogg.

Försvarslogistikchefen skrev:

De soldater från södra Sverige som vintertid genomför tillfällig utbildning, övning eller insats i norra Sverige (Norden) kommer att under den tid som verksamheten pågår (inklusive förberedelser och efterarbeten) tillfälligt att utrustas med vinterkängor.

I min krönika hade jag skrivit att Försvarsmakten hade beslutat att soldater tillhörande sydligare regementen inte skulle få några vinterkängor alls. Hade jag fattat fel? Jag bad därför om underlaget till beslutet om kängor.

I det kan man läsa:

För att täcka soldatens behov av kängor m/90 kommer därför endast ett par tilldelas och vinterkängor kommer att prioriteras till förbanden i Norrland.

kangor

Det är inte helt lätt för den som likt jag är oinsatt i försvarsmaktens fikonspråk att förstå vad som står, men jag får nog ändå intrycket att min farhåga var befogad. Det kan ha varit Försvarsmaktens avsikt att skicka ut soldater på övning i Boden och Trondheim mitt i vintern med sommarkängor.

Vi får tacka Försvarsmakten för att den kom på bättre tankar.

Här finns hela dokumentet.

26 000 svenska soldater under Natobefäl

I början av augusti skrev tre socialdemokrater en debattartikel om att Sverige inte bör gå med i Nato. Alliansfriheten har tjänat Sverige väl menar man och blickar tillbaka på det som många inom socialdemokratin tänker sig var en guldålder. Den historien har vi hört förr. Det intressanta är istället det lilla men inte oviktiga faktafelet.

Debattörerna skriver:

Den svenska militära allians­friheten har varit en framgångsrik linje sedan ­flera hundra år. ­Genom en skicklig utrikes­politik har vårt land fredats mot olika hot och mäktiga grannar. På så sätt besparades vi två för­ödande världskrig och det neutrala och självständiga Sverige blev en fristad ­undan nazismen för tiotusentals förföljda judar och motståndsmän i våra grannländer. Dessutom bidrog Sverige med nästan 100 000 soldater i blå baskrar för FN i några av världens konflikthärdar. Samtidigt formade Sverige en progressiv biståndspolitik, kritiserade stormakter och förtryckare över hela världen. Alliansfriheten gav Sverige handlingsfrihet att agera i FN med olika nedrustnings- och medling­sinitiativ och göra vår röst hörd. En röst för världens förtryckta – var de än må vara. Från Nelson Mandela i Sydafrika till Olof Palmes berömda för­dömande av bombningarna över Hanoi.

Det är så här Veronica Palm, Pierre Schori och Maj-Britt Theorin tror att svensk utrikespolitik har sett ut fram tills nu. Det är en helt felaktigt bild av historien eftersom den glömmer att Sverige sedan 1994 ingår i Partnerskap för fred tillsammans med Nato, vilket är ett projekt som framför allt socialdemokratiska regeringar har stått bakom.

Det intressanta faktafelet är siffran 100 000. Eftersom författarna mentalt lever på 1980-talet tror de att de främsta internationella insatserna som Sverige har gjort har varit i FN:s regi. Så var det en gång i tiden: Kongo, Cypern, Bosnien.

Men efter FN:s fiasko i Bosnien och Rwanda var det få länder som ville ställa soldater under FN-befäl. Istället uppdrog FN åt Nato att ta hand om olika insatser: Kosovo, Afghanistan och Libyen.

Siffran 100 000 är så många svenska soldater som har tjänstjort utomlands, men inte under FN-befäl, och därför inte med blå basker på huvudet.

Hur många svenska soldater har då tjänstgjort under Natobefäl? Den siffran gick inte att få fram någonstans så jag skrev till Försvarsmaktens presstjänst. Rätt svar är 26 000 befattningar. Och då talar vi alltså om svenskar som tjänstgjort under Natobefäl i insatser med FN-mandat. Sverige har aldrig deltagit in några krigsoperationer som inte haft FN:s godkännande.

En befattning är inte det samma som en soldat. Många soldater har tjänstgjort flera gånger  utomlands och således stått under Natobefäl mer än en gång. En normal vända för en utlandsvistelse är ungefär ett halvår. Det finns soldater som har gjort tre-fyra vändor i Afghanistan.

Siffran imponerar ändå. Tusentals svenska soldater har alltså redan tjänstgjort under Natobefäl.

Enligt den nostalgiska 1980-talsvisionen är samröre med Nato något som förstör trovärdigheten i den svenska alliansfriheten. Den gamla teorin var att Sverige och svenska FN-soldater åtnjöt respekt på grund av alliansfriheten. Enligt den teorin skulle Sveriges anseende alltså varit dött nu, eftersom vi med tusentals soldater under Natobefäl knappast kan sägas stå oberoende av alliansen.

__________________

Pingat på intressant.se.

Därför tänker SD fel om Nato

Majoriteten av SD:s väljare vill att Sverige går med i Nato, men partiet vill inte det. Partiet har istället av någon anledning valt ungefär samma linje som vänstern, neutralitetsnostalgi. Men det är inte en fungerande lösning för det svenska försvaret.

Så här uttrycker sig SD i sin senaste försvarspolitiska motion.

sdomnato

Skapar Sverige avspänning genom att vara neutralt mellan Nato och Ryssland? Så var det många som tänkte när Warsawapakten existerade, men sen dess har geografin förändrats. Sovjetunionen finns inte heller längre. De baltiska staterna ingår i Nato och vid en konfliktsituation i Östersjömrådet kommer Nato att behöva utnyttja svenskt territorium för att skydda Baltikum (se nedan för källor). Detta gör att vi dras in i en konflikt oavsett om vi vill det eller inte. Redan nu i fredstid skapar vi därför osäkerhet och ökar spänningarna i området, eftersom ingen vet hur Sverige ska agera i ett skarpt läge.

Det ligger i Rysslands intresse att Sverige inte törs samarbeta med Nato och därför blir det logiskt att Ryssland redan nu försöker skrämma Sverige med vad som kan hända om Sverige sluter upp på Natos sida. Det är inte en slump att det militära läget i Östersjön har blivit mer spänt under det senaste året. Det är för att Sverige och Finland har orsakat ett säkerhetsvakuum i området. Säkerhetsvakuum är något som ökar spänningen, inte minskar den.

Riskerar Sverige att dras in i konflikter som inte rör oss om vi är med i Nato? Ett medlemsland blir bara indraget om ett annat av alliansens 28 länder är attackerat, och beslut inom alliansen fattas med konsensus. Nato kan inte beordra Sverige eller något annat land att dra i krig i exempelvis Libyen eller Afghanistan. Tyskland deltog exempelvis inte i kriget i Libyen. Det mest sannolika scenariot när Sverige skulle kunna dras in i ett krig är om Ryssland attackerar de baltiska staterna. Men de geografiska förhållandena gör att Sverige kommer att dras in i en sådan konflikt ändå, eftersom Nato behöver tillgång till svenskt territorium för att kunna agera och Ryssland redan ser Sverige som en västallierad.

Är det möjligt att skapa ett eget försvar starkt nog för att slippa Nato? Det var den gamla svenska linjen som gällde fram till 1991 då Sovjetväldet rasade samman. Den försvarsmakt vi hade då är dock avskaffad. Den är nedmonterad till minsta skruv. Mobiliseringförråden finns inte kvar. Kustartilleriet är avskaffat och de gamla befästningarna fungerar som museum. Värnplikten är avskaffad. Listan kan göras lång. Hela detta försvar är borta och om det ska återskapas krävs en försvarsbudget på kanske 100 miljarder om året, istället för de ca 48 miljarder kr per år försvaret kommer att få framöver.

SD är förvisso ett parti som vill satsa mycket pengar på försvaret. I sin senaste budgetmotion skriver partiet att man vill lägga 24 miljarder fram till 2018. Det är mer än vad något annat parti vill. Folkpartiet ville exempelvis lägga 18 miljarder. Regeringen och tre av allianspartierna tänker lägga 10,2 miljarder.

SDbudget

Men denna “kraftiga” höjning av försvarsanslaget som SD vill göra räcker inte för att återskapa det gamla kalla krigsförsvaret. Vad räcker det till? Jo, om SD lägger lika mycket pengar också nästa mandatperiod, ytterligare 24 miljarder alltså sammanlagt 48 miljarder på åtta år, då får försvaret ungefär så mycket pengar det behöver för att bygga ut den nuvarande försvarsreformen från 2009 (årets försvarsbeslut är en fortsättning på denna reform och inte en ny reform).

Jag har skrivit mycket om finansieringen av denna reform, eftersom den är beslutad av riksdagen men inte finaniserad. Reformen kommer att ge oss “enveckasförsvaret”. Det är ett försvar starkt nog att hålla en fiende stången i en vecka på ett ställe. På kort sikt är alltså SD:s försvarspolitik lika ihålig som övriga partiers, om än inte lika ihålig. (Det måste dock påpekas att SD:s förslag till statsbudget ser helt annorlunda ut jämfört med alla andra partiers eftersom man räknar med enorma kostnadsminskningar för kraftigt minskad invandring.)

Vad vill då SD ha istället för Nato? På sikt talar man om att man vill har en stor armé, på sex brigader där den nuvarande politiken siktar på två. Därtill vill man ha “gemensam försvarsplanering” med Norge och Danmark, och/eller en försvarsallians med Finland. Samt slutligen fortsatt partnerskap med Nato.

“Gemensam försvarsplanering” är vad Nato har för sina länder, dvs. färdiga planer för hur medlemsländernas territorier ska försvaras. Norge och Danmark har alltså detta redan eftersom de ingår i Nato. Något erbjudande från Nato att Sverige ska få vara med i den planen finns inte. Det går för övrigt inte att ha gemensam försvarsplanering med Nato och samtidigt vara ett neutralt land. Varför ska Norge och Danmark ha en gemensam försvarsplan med Sverige om Sverige inte vill lova att vi ska försvara dem?

Förslaget om försvarsallians med Finland är också en fantasiprodukt. Det finns inget intresse för det i Finland. Partnerskapet är däremot på riktigt och existerar redan idag. Men det är ett fredstida samarbete, och ingenting man kan åberopa i ett skarpt läge.

Förslaget om att ha sex armébigrader är intressantare eftersom det innebär ett betydligt starkare försvar av svensk mark. Denna räddningsplanka är bättre än den Sverige kört med hittills, där Sverige hoppas på hjälp av Nato trots att vi inte är med i alliansen. Däremot löser förslaget inte problemet med att Sverige har skapat ett säkerhetsvakuum i Nordeuropa.

Säkerhetsvakuumet beror på två saker: att Sverige har en för liten försvarsmakt och att Sverige inte kan ge besked på förhand om vi tänker hjälpa Nato att försvara Baltikum. SD:s förslag med en stark armé bidrar till att lösa det första problemet men inte det andra, och det är det andra som är huvudproblemet.

Det som kan dra in Sverige i en skarp konflikt är problemet med Baltikums säkerhet. Det finns inget invasionshot mot Sverige såsom det fanns på kalla krigets tid, dvs. att Ryssland skulle landsätta stora mängder trupp på svenska fastlandet. Om det fanns ett klassiskt invasionshot skulle jag för övrigt rekommendera mer än sex brigader. På 1990-talet hade armén fortfarande 16 brigader (värnpliktiga).

Säkerhetsvakuumet och det maktspel som föregår ett krigsutbrott är det som försvarspolitiken ska fokusera på i första hand, och inte vad som ska ske när kriget har brutit ut. Försvarspolitiken bör nämligen ha som primär uppgift att avvärja krig och inte att utkämpa krig. Politiken ska vara avskräckande, och den ska vara det redan i fredstid. Amerikanske presidenten Theodore Roosevelt kallade det för att man ska “tala vänligt men ha med sig en stor påk”.

Den avskräckande funktionen måste också vara på plats redan från början för att man inte ska hamna fel i den eskalering som föregår ett konfliktutbrott. Eskaleringsproblemet handlar om att om vi rustar upp tror vår motståndare att vi rustar i aggressivt syfte med följden att han rustar upp ännu mer. Sveriges nuvarande politik på den här punkten är helt fel, eftersom man tänker sig att Sverige ska förklara om vi vill stödja Nato eller inte när krigsutbrottet står för dörren. I det läget kommer det att vara oerhört provocerande att samarbeta med Nato, mycket mer provocerande än att gå med som medlem nu.

En som har skrivit bra om detta är Johan Wiktorin i boken “Korridoren till Kaliningrad”. Johan är visserligen inte helt övertygad om värdet av Natomedlemskap (än?), men hans bok förklarar ändå väl hur otroligt viktigt det strategiska spelet är, det spel som börjar långt innan någon skjutit ens ett varningsskott.

Ytterligare ett viktigt tillägg måste också göras och det handlar om den ryska militära strategin som vi sett prov på i Ukraina. Den är designad för att använda alla tänkbara påtryckningsmedel för att slippa skjuta på riktigt. Den är till 90 procent skapad för att vinna kriget innan det brutit ut.

SD:s räddningsplanka med en stark armé är ett bra svar på frågan om hur man ska utkämpa ett krig på svenska fastlandet, men inte ett bra svar på frågan om hur man ska verka för stabilitet i Östersjöområdet och på så sätt inte dras in i ett krig till att börja med. Hela grejen med Natomedlemskap bygger på avskräckning, avskräckning och avskräckning. Och den som tycker att avskräckning är ett otäckt ord bör tänka en gång till. Krig är ännu otäckare.

Källor angående Sveriges roll vid försvaret av Baltikum:

– Karlis Neretnieks föreläsning hos Utrikesakademin:
https://youtu.be/ariijuvEMmk
– Bo Ljung m.fl, “The Security and Defensibility of the Baltid States”, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI-R–3471–SE, 2012, http://www.foi.se/Sok/Sammanfattningssida/?rNo=FOI-R–3471–SE
– Karlis Neretnieks, “Sweden and stability in the Baltic Sea region”, Stratfor, 2013, https://www.stratfor.com/the-hub/sweden-and-stability-baltic-sea-region-0

_____________

Pingat på intressant.se.

Konservatism utan Natomedlemskap övertygar inte

Jimmie Åkessons tal i Almedalen tog 48 minuter. Mycket längre än övriga partiledares. Inte en enda av dessa minuter ägnades åt försvaret av Sverige, den aggressiva ryska politiken och det spända militära läget i Östersjöområdet. Samtidigt försöker partiet profilera sig som konservativt. Det övertygar inte.

Det finns många skäl till att kritisera Moderaterna för hur partiet har hanterat försvarsfrågan. Försyndelserna är många och partiet är inte på rätt köl ännu. Men att höra hur Sverigedemokrater gör anspråk på att vara större försvarsvänner i hopp om att framstå som mer höger än Moderaterna känns väldigt märkligt.

Om det är någon fråga som man förknippar med svensk höger så är det att vara för ett starkt svenskt försvar. Om man blickar tillbaka till början av 1900-talet och sedan framåt är det alltid den klassiska högern som har värnat försvaret. Efter andra världskriget kom också högern att tydligt uttala sitt stöd för västmakterna i kampen mot kommunismen. Högern accepterade neutraliteten på grund av att man ansåg att det behövdes enighet i utrikespolitiken, men att hjärtat hörde hemma i väst var det aldrig någon tvekan om. Ann-Sofie Dahl sammanfattar denna utveckling väl i sin bok ”Du gamla, du fria: Moderat utrikespolitik från högerparti till alliansregering”. Den klassiska konservativa hållningen i Sverige uppfattar jag därför som att Sverige ska ha ett starkt försvar och vara medlem i Nato.

Vad Sverigedemokraterna håller på med är något annat. Partiet vill visserligen lägga mycket pengar på försvaret, men har en ingen genomtänkt uppfattning om vad försvaret ska användas till på grund av att partiet inte vill att Sverige går med i Nato. Man har ungefär samma inställning som Socialdemokraterna, och därför också ungefär samma problem som S har med sin försvarspolitik.

Den som har följt min blogg vet att jag många gånger har påpekat att den försvarsreform som Sverige genomför inte kommer att ge oss det gamla kalla krigs-försvaret tillbaka utan endast ”enveckasförsvaret”. Detta försvar är så litet att det inte har någon trovärdighet om det inte backas upp av Nato.

Sveriges räddningsplan har varit att stödet från Nato ska komma genom det partnerskap som vi har med alliansen. Problemet är bara att Nato många gånger förklarat för Sverige att det bara är alliansmedlemmar som får hjälp. Räddningsplanen bygger på önsketänkande och inget annat.

Moderaterna och Folkpartiet har därför sagt att det inte finns något seriöst alternativ till Natomedlemskap. Inget parti, inte heller SD, vill lägga så mycket pengar som krävs för att återskapa kalla krigs-försvaret.

SD vill förvisso lägga mer pengar på försvaret än alla andra partier, men inte mer än vad som krävs för enveckasförsvaret. Enligt SD:s budgetmotion från i höstas vill man lägga 24 miljarder 2015–2018. Storleken på anslaget är berömvärt i sig, och med lika mycket pengar för nästa mandatperiod får vi visserligen ett fullt finansierat, men ändå ett enveckasförsvar.

Sverigedemokraterna har också ett annat problem som punkterar partiets försvarspolitik och det är dess oklara inställning till Ryssland. Vi har sedan ett år tillbaks en spänd militär situation i Östersjöområdet som hänger samman med det ryska kriget i Ukraina. Katarina Tracz har i en nyutkommen bok ”Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön” sammanfattat det nya läget. Och nu i veckan avslöjade ÖB att ryskt flyg släppt ”facklor” i närheten av svenska flygplan, vilket är ett uppenbart brott mot internationella normer. Carl Bergqvist (Wiseman) som själv är flygare förklarar i Expressen varför detta är att se som en aggressiv handling.

Trots denna politik från Rysslands sida, som syftar till att hota och skrämma oss i Sverige, kan SD inte tala klarspråk om hur partiet ser på detta hot. Att Sverigedemokratisk ungdom har tagit Rysslands parti i kriget i Ukraina är besvärande, men kan kanske ursäktas med tanke på att förbundets ordförande också uteslutits ur partiet. Men att SD röstat med Putinvännerna i Europaparlamentet är minst sagt allvarligt. Patrik Oksanen har följt denna fråga nära och det är uppenbart att SD:s partiledning antingen vill stödja Putin eller inte har någon koll på vad delar av sitt parti gör.

Det finns ett stöd för Putin bland partier med liknande profil som SD:s i Europa och jag har själv noterat bland SD-supportar på Twitter att man ofta tycker att Putin är en cool kille som törs stå upp mot USA.

Ingen har upphovsrätt på begreppet konservativ och på samma sätt som inom andra ideologiska traditioner är det fritt fram att skapa egna varianter. Det finns ju som bekant mer än en form av liberalism och mer än en form av socialism.

Att SD:s nyskapade konservatism skulle ligga i linje med klassisk svensk höger och vara den sanna arvtagaren när Moderaterna svikit är emellerid trams. Det är sant att M har en del att ta igen när det gäller försvarspolitiken, men att klassisk svensk höger skulle innebära att Sverige vänder sig bort från väst och ger efter för aggressiva handlingar från den stora militärmakten i öst måste ses som ett skämt.

____________________________
Pingat på intressant.se.

“Inga soldater i Ukraina”: En absurd lögn som tyvärr fungerar

Sveriges regering förtjänar beröm för att den konsekvent har pekat ut Ryssland som ensamt ansvarig för kriget i Ukraina. Om man ändå finge önska sig något så är det att ännu tydligare säga att Ryssland har reguljära stridande förband på plats i Ukraina, och att kriget således inte längre kan beskrivas som ett separatistiskt upprorskrig utan ett anfallskrig.

För vad ska man annars kalla det? De förband som nu strider i Ukraina (vapenvilan till trots förekommer dagliga strider) består till stor del av ryska soldater. Det rör sig om cirka 12 000 man.

Det har påpekats flera gånger men förtjänar att upprepas. En av de viktigaste delarna i den ryska militärstrategin är informationskriget, där ammunitionen heter lögner.

Den mest framgångsrika lögnen hittills har varit den att Ryssland inte skulle ha några soldater inne i Ukraina. Ryssland står fast vid detta påstående och det har varit oerhört svårt för Europas regeringar att våga utmana denna lögn. Det var inte förrän i mitten av februari i år som EU för första gången officiellt talade om att det fanns ryska styrkor inne i Ukraina. Och ännu väntar vi på att Sveriges regering i sina uttalanden ska säga detta öppet. Det har inte hänt än utan regeringen talar fortarande om ryskstödda separatister.

Tack vare en ny rapport utgiven av den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council finns dock alla bevis som behövs för att tryggt kunna säga som det är.

Rapporten bygger endast på öppna källor, kontrollerbara för vem som helst. Det finns gott om enskilda nyhetsrapporter om ryska förband i Ukraina. Atlantic Council har dock utöver detta även utnyttjat all den information som finns i sociala medier. Det har visat sig att ryska soldater precis som alla andra lägger ut bilder av sig själva på nätet, på den ryska motsvarigheten till Facebook som heter VKontaktje. Med hjälp av bilderna går det att identifiera var i Ukraina de har tagits.

Bilderna avslöjar också vapentyper och militärfordon som bara ryska armén förfogar över. Det är vapen som ”separatisterna” inte kan ha erövrat av ukrainska armén.

Atlantic Councils rapport stöds också av annan information som kommit fram tidigare. Exempelvis konstaterade två finländska militära analytiker att Minsk II-avtalet om vapenvila som framförhandlades i februari i år nämner vapensystemet Tornado-S. Det är ett modernt artillerisystem som bara finns i Ryssland.

Storbritanniens motsvarighet till FOI, Royal United Services Institute for Defence and Security Studies, RUSI, har också tidigare publicerat en lista över identifierade ryska förband i Ukraina.

Sammantaget finns det alltså inte längre någon anledning att tala försiktigt om vad det är för trupper som för krig i Ukraina. En del av dem är sannolikt ukrainska rebeller, men det kan inte råda någon tvekan om att ryggraden i den militära kampanjen utgörs av reguljära ryska förband. Kriget i Ukraina är därför att betrakta som ett konventionellt angreppskrig. Ryssland har invaderat östra Ukraina.

____________________________
Pingat på intressant.se.