“Det är helt otroligt att jag i hela mitt liv gått i svenskspråkig skola, men måste åka till Ryssland för att få läsa Eddan”. Ja, hur kan det vara möjligt?
Alevtina Parland skriver i UNT hur hon som högstadielev fått läsa litteratur på riktigt i Ryssland, men aldrig i Sverige.
För två år sedan skulle jag ha tänkt ”Äsch, vad finns det att diskutera om en text?” Men i S:t Petersburg lärde jag mig att texter kan tolkas på olika sätt. Man försöker förstå vad författaren vill ha sagt och märker att här kanske finns påverkan av kyrkans inflytande, här kanske finns en krasch mellan två tidsepoker och så vidare och så vidare.
Ja, just så. Så är det med litteratur. Allt som skrivs är ett avtryck av samtiden på ett fascinerande, kaleidoskopiskt vis. Skönlitteraturen har också den konkurrensfördelen gentemot facklitteraturen att den är behaglig att läsa även för efterkommande generationer. Facklitteratur är träig, och måste vara det eftersom den använder språket mycket mer tekniskt än vad de skönlitterära författarna gör. Därför är det sällan en läsupplevelse att läsa en fackbok från förr. De skönlitterära historierna är dock konstnärliga upplevelser, som alla kan njuta av långt efter att de skrevs.
På så vis blir de skönlitterära verken bärare av kunskap från generation till generation. Alla fackböcker utom ett litet fåtal klassiker som Platon, Machiavelli eller Kant, har ett bäst före datum. Men bra skönlitteratur står sig.
Jag är en fackboksläsare och en ganska nördig sådan. Jag är så akademiskt insnöad att jag inte kan förstå att det finns seriös kunskap utanför den vetenskapliga fackboken. Jag är mentalt skadad av min utbildning.
Men på senare år har jag tvingat mig själv att öppna ögonen för den icke-systematiserade kunskapen. Allt det tänkande som människor producerar men som inte alls lever upp till de grundläggande villkoren för god vetenskap. Skönlitteraturen hör till denna typ av kunskap. Vetenskapligt sett är det substantiella innehållet i en roman som bäst spekulativ filosofi.
Icke desto mindre är skönlitteraturen i många avseenden viktigare för mänskligheten än fackböckerna, i alla fall när man talar om humaniora. Inte såsom forskning, för det är inte forskning, utan som förmedlare av kunskap. Det är skönlitteraturen vi minns och som vi använder som referenspunkter i samtal med varandra. Att läsa skönlitteratur är såsom att läsa historia, statsvetenskap, psykologi och sociologi samtidigt.
