Varningssignaler före utbrändhet, finns de?

Jag har i mina två tidigare blogginlägg om utbrändhet sagt att det var närmast omöjligt för mig att se att jag var på väg att gå in i väggen, trots att jag visste att jag var utarbetad. Det här kan vara svårt att förstå så jag vill gärna förklara, och har även klurat lite på hur man ska tänka för att inte ramla över klippkanten.

Brasklapp: Som tidigare vill jag be dig som tror att du är på väg att bli utbränd att söka vård! Tag gärna kontakt med mig, men det jag kommer att säga är att du behöver ta kontakt med närmsta vårdcentral så snart som möjligt.

Skilj mellan varning och sista varning

Redan i november 2018 kände jag mig uttröttad och märkte på kroppen att den reagerade konstigt. Jag har alltid haft återkommande dubbelslag i hjärtat, vilket är normalt, men i november kände jag hur det ökade och misstänkte att det var för mycket arbete som låg bakom. Vid jul samma år kände jag mig onormalt trött och undrade om det kunde bero på dåliga järnvärden i blodet, något som jag haft problem med tidigare.

I början i januari kände jag att något hände i kroppen. Något var fel och jag förstod att det var den mycket intensiva hösten som var orsaken till allt. Men nu hade vi precis tagit över makten tillsammans med de blågröna partierna. Jag var regionstyrelsens ordförande. Satt alltså i förarsätet och nu började resan.

Arbetsbördan minskade även. Det kanske man inte kan tro, men jag har nog aldrig upplevt en tyngre och mer intensiv period i mitt liv än när vi under hösten 2018 skulle förhandla fram en ny majoritet och ta över makten i Region Uppsala. Det fanns inga rutiner för någonting utan det var improvisation varje dag. Verkligen varje dag, och varje arbetsdag var minst 16 timmar lång.

Men något var ej bra. Jag misstänkte att det var stress och sökte hjälp hos vården. Tyvärr kan man inte påstå att de läkare jag träffade i början av 2019 var särskilt bra. Ingen av dem kollade upp vad jag faktiskt jobbade med, trots att mina symptom borde ha varit lätta att känna igen. (Jag har så klart bytt till andra läkare.)

24 april var dagen då det till sist small. Jag fick förmaksflimmer. Dagen efter och i månader framöver var jag totalsänkt.

Att gå in i väggen kan beskrivas som att man drar i ett gummiband. Man kan dra ut det väldigt långt. När man har gjort det kan man dra lite till. Sen kan man faktiskt dra ännu lite till. Och kanske lite till? Men till sist går det av, och när det gått av går det inte att backa tillbaka.

En annan liknelse är att det är som att gå mot ett stup i mörker. Man vet att stupet finns där, för det har andra berättat om, men det är en bit kvar. Ett litet steg åt det farliga hållet gör inget eftersom det ju bara är ett litet steg. Sen tar man ett till och ett till. Till sist står man dock bara en halvmeter ifrån stupet och allt som krävs för att man ska falla över kanten är det sista lilla steget. När man faller är det så klart kört. Går ej att backa tillbaka.

Väggen kommer mot en utan att man kan se exakt när, och det är det som gör att stressymptom i sig inte är tillräckliga varningssignaler för att varna om just utbrändhet. De är varningssignaler om för mycket stress men inte för att man står 30 centimeter från ett stup.

Att vara kraftigt nedtyngd av stress och att vara utbränd är inte samma sak. Den som “bara” uppvisar stressymptom kan backa tillbaka. Ta paus, vila, återhämta sig. Den som är utbränd har trillat över kanten. Han kan inte backa längre utan måste ha sjukskrivning och rehabilitering, och kan i värsta fall ha men för livet.

Om du inte vet vad som är fel tolkar du signalerna fel

Något som gör vägen mot utbrändhet extra lurig är också att det är en psykisk sjukdom lika mycket som en fysisk. Det börjar i psyket och slutar i fysiken. Och eftersom det är psyket som lurar in en själv på en farlig väg kan man inte lita på att de egna upplevelserna är sanna. Man tolkar ju sin situation fel.

För egen del har jag fortfarande inte riktigt kommit fram till om det var så att jag missbedömde uppenbara symptom eller om jag var medveten om vad jag gjorde men agerade vårdslöst. Jag tror att det var det senare, dvs. att jag inte tyckte att det gjorde något om man drog ut gummibandet lite till.

Jag har dock även talat med andra som har gått in i väggen och de har berättat för mig hur de bortförklarat uppenbara symptom. Extrem stress kan exempelvis orsaka magsjuka, men magsjuka kan ju vara orsakat av matförgiftning också. Extrem stress kan orsaka att en vuxen människa råkar ut för näsblod. Men en person kan ha som anlag att ofta få näsblod.

Det är inte lätt att ställa diagnos på sig själv ens med somatiska (dvs. ej psykiska) sjukdomar. Vissa upplever sin förkylning som sjukdomen som kommit för att döda en. Andra kan gå med hjärtinfarkt i dagar eftersom det ju “bara är lite ont i bröstet”. Hur ska man då kunna ställa diagnos på sig själv när det rör en åkomma som sitter i huvudet?

Använd ändå de tidiga varningssignalerna för några andra verkar inte finnas.

Det var nu ungefär ett år sedan jag bestämde mig för att avgå som regionstyrelsens ordförande för att istället kunna satsa helt på att bli frisk. Mycket tid har jag därför lagt på att fundera över varningssignaler som skulle kunna utgöra den sista varningen, för jag har som sagt inte hittat några.

Vad ska man då göra när inga varningssignaler finns eller inte kan uppfattas? Här ger 1177 och andra rådgivningssajter inget svar. Uppenbarligen finns ingen vetenskaplig konsensus på området.

I brist på sista varningar får man nog istället använda sig av de tidiga varningssignalerna och arbeta med dem. Inte som ett tecken på att man står vid stupet utan som vägskyltar som visar på vad som kommer längre fram om man inte vänder om. Man kan se dem som vägskyltar som visar på en bättre och mer framkomlig väg, som det är smartare att följa och som inte leder fram till ett stup.

Några exempel:

Yrsel. En frisk människa ska inte uppleva yrsel alls under en normal dag. Det kan hända så klart någon enstaka gång att man är lite vimmelkantig på grund av att man inte ätit tillräckligt under dagen, sovit för lite och jobbat för mycket. Men händer det mer än en gång på kort tid är det något som inte är som det ska.

Ångest och tryck i bröstet. Rädsla kan framkalla illamående och tryck i bröstet, och man kan vara rädd för allt möjligt. En del är t.ex. livrädda att tala inför publik och mår pyton av det. Men om man har det återkommande och inte riktig vet varför indikerar det att man rör sig åt fel håll.

Sömnproblem. En normal vuxen människa sover 6–8 timmar per natt och har inte svårt för att somna. Om du inte sover bra bör du kolla varför. Kanske vandrar du åt fel håll.

Glömska. Glömmer du tider och namn på personer som du känner? Då är du definitivt för stressad. Det är inte farligt att stressa så att detta händer, för enskilda perioder med hög stress är OK, men om detta är din vardaghar du dragit ut gummibandet för mycket och bör nog släppa på taget även om gummibandet alltjämt håller ihop.

Hjärnan loggar inte ut. För mig var det detta som gjorde att jag gick in i väggen. Hjärnan jobbade med politiken dygnet runt, även på min lediga tid. Nu är det inte fel att älta, eller att gå omkring och klura på något problem som ska lösas. Jag skrev hela min doktorsavhandling genom att gå omkring och fundera i evigheter på vad det egentligen var jag hade hittat i arkiven. Men om det man ältar är något som kopplar på kroppens stressystem och som gör att stressystemet är påslaget 24 timmar om dygnet är man definitivt på väg mot stupet.

Många fler stressymptom finns. 1177 har listan. Inget av dessa symptom indikerar att man står en halvmeter från en klippkant, men alla symptom är vägmärken som pekar ut en annan och smartare väg att gå.

Det finns också ett verktyg för självdiagnos som Karolinska institutet tagit fram. Det finns här. Inte heller det berättar för dig om du står vid stupet eller inte, men ger dig en fingervisning om du bör vända om eller inte.

Sök vård

Utbrändhet har blivit den främsta sjukskrivningsorsaken. Försäkringskassan har nyligen sammanställt statistiken och det är uppenbart att vi har fått ett nytt folkhälsoproblem.

Varför det är så vet jag inte, men jag var en av dem som lurades att gå för nära klippkanten. Det var inte lätt att veta hur nära man kunde gå. Jag trodde det var långt kvar. Jag hade ju till och med tänkt att jag skulle backa tillbaka något för att just inte falla över kanten. Jag visste att jag var nära. Men jag tog det där lilla steget ändå.

Jag tror därför att alla som på något sätt lever med för hög stress bör söka vård tidigare hellre än senare. Det strider nu mot mångas moral att göra så för man vill ju inte belasta vården med småsaker, och “egenvård” är ju den viktigaste vården. Men här rör det sig om en situation som är svårtolkad. Innan jag föll över kanten träffade jag tre olika läkare och pratade om min situation. Alla tre missbedömde mitt fall. “Egenvård” är därför inte lösningen. Bättre är att gå till sin vårdcentral och lägga fram hela saken för dem: “Jag mår skit och tror att det är stress som är orsaken. Hjälp mig.”

Jag hade otur med läkare som inte kunde tolka situationen rätt de heller, och jag ångrar att jag inte var tuffare mot dem, krävt en tydligare och bättre diagnos. Läkarvetenskapen står inte utan hjälp, men rätt diagnos måste så klart ställas.

Man är inte en belastning för samhället och sjukvården om man söker vård i tid. Det är betydligt sämre för alla inblandade att gå i väggen med allt vad det innebär. Jag har prövat den vägen och jag avråder. Sjukvården måste också bi bättre på att ställa diagnos och hitta de varningssignaler som kan tjäna som sista varningen. Den där allra sista stoppskylten som säger att ett enda litet steg är ett för mycket.

Nystartar med bloggen igen

Jag började blogga 2006. Det var då bloggarna slog igenom. Det visade sig vara perfekt för mig. Jag har alltid haft ett stort behov av att skriva av mig, och jag är en hyfsat bra politisk kommentator – från höger.

Sen kom de sociala medierna på bred front. I mitt fall blev Facebook den givna kanalen för kommunikation istället. På FB når man en publik snabbt och enkelt. FB funkar också för långa texter. Det blev därför naturligt för de flesta att överge sina gamla bloggar och bara skriva på Facebook istället.

Jag försökte ett tag med både och, men att skriva direkt i statsusfältet på Facebook är det överlägset snabbaste sättet att nå ut med ett budskap.

Min blogg har därför legat nere ett tag. Jag har också haft fullt upp med mitt politiska uppdrag i Region Uppsala. Därtill skriver jag emellanåt krönikor i Norrköpings-Tidningar och Nya Wermlands Tidningen. Det saknas inte kanaler för mig att skriva i.

Varför då starta om bloggen? Varför inte bara lägga ned?

För att jag känner ett behov av att skriva längre texter och Facebook i all ära, men forumet funkar faktiskt inte för långa texter. Det är kul med Facebook och jag gillar att skriva kort. Men jag har också sett att den yngre generationen inte är så intresserad av Facebook. Det är inte självklart att det är där man ska skriva allt.

Därför blir det en omstart. Jag har ingen aning om jag får fler eller färre läsare om jag gör på det här sättet det är till stor del för min egen skull jag gör det här, och jag vill inte skrota min blogg som ju ändå varit igång sedan 2006.

Nytt för min blogg kommer också vara att jag publicerar en del foton. Fotografi är mitt nya stora intresse. Det har alltid varit ett intresse, men blivit 1000 gånger mer så på senare tiden när jag börjat fota analogt. Det är helt fantastiskt. En ny värld av konstnärlighet har öppnat sig för mig och jag har upptäckt att jag faktist inte är helt talanglös på området.

Hoppas att det finns någon som vill läsa. Jag har många följare på FB, men vet inte om någon orkar masa sig över till bloggen för att läsa något som jag skriver här. Vi får se hur det går