Årets mest nödvändiga läsning

Jag har nu läst boken ”Familjen” av Johanna Bäckström Lerneby. Jag kan inget annat än varmt rekommendera alla att läsa den. Den handlar om en kriminell familj i Angered i Göteborg. Om inte en maffia så inte långt därefter. Boken beskriver hur ”familjen” är involverad i all form av kriminalitet i området, hur många av medlemmarna är dömda för olika brott samt det som är värst av allt, hur familjen påverkar sin omgivning. I Angered törs folk inte polisanmäla medlemmar i ”familjen” av rädsla för repressalier.

Den kriminella familjen heter i boken Al Asim men har i verkligheten ett annat namn som man kan läsa om i Bäckström Lernebys reportage i Aftonbladet, som föregick boken.

Familjen är inte en maffiaorganisation, som de i Italien eller USA, som uteslutande sysslar med kriminell verksamhet. Den här familjen ska istället beskrivas som en stor släkt där flera familjemedlemmar ofta begår brott och där man håller ihop och skyddar varandra.

Ordet klan används inte i boken, men skulle mycket väl kunna göra det, för det är klanlogiken som är den organiserade logiken för dem som ingår i familjen och som man tvingar på resten av samhället. När en konflikt uppstår, t.ex. genom att unga grabbar hamnar i slagsmål, går man inte till polisen utan låter klanledaren göra upp i godo med den som det gäller.

Familjens överhuvud är osannolikt nog dessutom en imam. Bäckström Lerneby har gjort flera intervjuer med honom och han menar att det är han som håller ordning i samhället. Han hjälper polisen, menar han. Det är till honom man går när konflikter uppstår. Han medlar mellan olika grupper och ser till att konflikter inte eskalerar, och då menar han mellan familjer/grupper ej mellan individer.

Det värsta i boken är emellertid berättelsen om ”Maria” som driver ett kafé i Angered. Hon blir utsatt för utpressning. På grund av en före detta man med dåliga affärer får ”någon” för sig att hon är skyldig dem en stor summa pengar. Hot och skadegörelse följer när hon inte vill betala. Hon beväpnar sig och tar hjälp av en egen inhyrd livvakt. Till sist säljer hon och flyttar till en annan del av staden, men även där känner hon sig förföljd. Hon törs inte gå till polisen för att hon är rädd för klanen.

”Maria” finns inte på riktigt utan är en fiktiv person författaren skapat, men som sammanfattar verkliga berättelser om hur det är att driva företag i området.

Boken är verkligen läsvärd! Den är ett långt reportage från Angered, en bit av Sverige där staten tappat greppet om lag och ordning.

Boken är närmast måsteläsning för alla som intresserar sig för brottsbekämpning i Sverige, ja, varför inte alla röstberättigade medborgare i hela landet?

Vårt rättssystem bygger på att brottsoffer tryggt ska kunna vända sig till polisen, och sedan ska myndigheterna sköta resten. Brottsoffren ska i samma stund som de har gjort sin polisanmälan vara trygga. Så är det inte i Angered. Systemet har brutit ihop där.

Och det är inte kriminella ungdomsgäng som det handlar om utan en klan. Uttrycket är adekvat att använda för det är klanlogiken som styr.

Den som har läst om hur klanrättvisa går till i länder som styrs av denna logik känner igen allt. Det finns ingen individuell rättvisa utan rättvisa skipas mellan klaner där man oftast gör upp i godo för att slippa klanstrider.

Den som vill läsa om hur det gick till på vikingatiden i Norden kan exempelvis läsa Njals saga, den fantastiska isländska sagan. Den handlar nästan bara om konflikter och hur man löser dem genom att familjerna gör upp sinsemellan.

Sverige måste ta ett nytt grepp om brottsbekämpningen i områden som Angered. Tillfälliga ungdomsgäng kan man bryta upp genom att låsa in folk under lång tid, men det är svårt att låsa in en hel klan. De flesta som ingår i den är ju inte brottslingar.

Jag har inget svar just nu på hur det ska ske, men ett första steg kanske skulle vara att avveckla Angered som ett reservat för invandrare där andra lagar än Svea rikes lag gäller. Går det att rent fysiskt bygga bort förorten så att området istället får en blandad sammansättning? Ju fler band som knyts mellan dem som bor i Angered och övriga samhället desto mindre betydelsefull blir klanen. Dess makt bryts och rädslan för att anmäla klanmedlemmar till polisen försvinner.

Varför vill man inte berätta om sin utbrändhet?

När jag gick i väggen var det för öppen ridå. Det var den 24 april 2019 och det var regionfullmäktige i Enköping. Precis innan mötet kände jag att jag fick hjärtklappning. Mötet började och jag hoppades att det skulle gå över. Det gjorde det inte och jag fick be en vän i Miljöpartiet som är läkare att känna på min puls. Han tog mig till akuten där det konstaterades att jag hade förmaksflimmer. Något senare återfick jag normal puls, blev hemskjutsad. Dagen efter var jag dödstrött.

Mina kolleger i partiet agerat snabbt och resolut. De visste att jag redan tidigare hade klagat på att jag inte mådde bra. De bänkade mig. Av omsorg, inte av illvilja. Målet var att jag skulle komma tillbaks utvilad efter sommaren.

Sedan gick det tyvärr inte som planerat. Jag återhämtade mig men betydligt långsammare än vad jag hade hoppats på, och till sist stod jag inför ett vägskäl. Jag kunde gå tillbaka till uppdraget som regionstyrelsens ordförande och jobba och rehabilitera mig samtidigt, eller satsa helhjärtat på rehabiliteringen.

Efter stor beslutsvånda och många ilskna tankar drog jag ändå slutsatsen att livet måste vara något mer än att bara kämpa med jobb och sjukdom. När man blir utbränd måste man skala av sina sociala aktiviteter, men därmed skalar man också bort en stor del av sitt liv. Jag tvingades välja, och valde att avgå från min post för att få hälsan tillbaka.

För mig som förtroendevald blev det så klart omöjligt att inte berätta att jag var utbränd. Jag uppfattade det aldrig heller som skamligt på något sätt. Men det som hände när jag berättade var att många andra kom fram till mig och tackade för att jag hade varit så öppen med allt. Väldigt många kom och berättade om sin egen utbrändhet.

De utbrändas skara visade sig vara långt större än vad jag hade trott. Och den visade sig bestå av människor som jag vet är arbetssamma, dugliga och på alla sätt skötsamma.

Det är därför mycket förvånande att det finns någon form av socialt tabu omkring utbrändheten. Jag upplever inte känslan av skam själv, men jag kan i någon mån ändå förstå att den finns där.

För sjukdomen är annorlunda jämfört med en “vanlig” sjukdom. Den sitter ju i huvudet. Den är psykisk, i alla fall inledningsvis, och därmed är den lite skum.

Den förändrar tyvärr dina kollegers inställning till dig på jobbet. Du blir en osäkerhet för dem, och därmed något av en belastning.

Jag säger inte detta för att vara kritisk mot mina kolleger för de ställde verkligen upp för mig, och har behandlat mig schysst på alla sätt. Även oppositionspartierna. Däremot har alla ett jobb att sköta, uppgifter att lösa, och måste veta om jag är densamme som tidigare eller inte.

I politikens värld betyder sociala relationer väldigt mycket och om gruppledaren för ett parti inte är sig själv blir mycket osäkert.

Jag kände av detta direkt när jag stack in huvudet på kontoret när jag var på väg tillbaka. Det var inte så att jag dömdes ut, men osäkerheten fanns ju bevisligen där och var något som man behövde förhålla sig till.

Reaktionen från kollegerna tycker jag var naturlig. Den var inte dömande, men den var granskande, på ett sätt som var fullt rimligt. Man måste ju veta vad som gäller. Är kollegan fullt spelbar eller inte?

Detta är så klart ett ifrågasättande av mig, men ett som måste göras, och som jag tycker är OK. Jag säger gärna det igen: Kollegerna (från alla partier) var schyssta mot mig.

Men det finns också människor med andra attityder. De är inte i majoritet, men man märker av dem. Vissa ser utbrändhet som svaghet och de gillar inte svaga människor. Andra ser utbrändhet som en sjukdom som är omöjlig att bli frisk ifrån. Har man väl drabbats är man körd för resten av livet. För båda dessa grupper är en utbränd person en förbrukad resurs.

Själv märkte jag av detta genom att vissa hade väldigt mycket synpunkter på vad jag klarar av och inte klarar av. Några frågade förstås av omsorg, men en del ville bara bli av med den utbrände. Antingen för att man ogillar den man uppfattar som svag eller för att man tror att utbrändhet är som att få en allvarlig hjärnskada.

Ja, jag överdriver kanske lite, men om jag hade fått cancer och kommit tillbaka efter det hade inte frågor ställts av typen: “Klarar du verkligen det här?” Istället hade det sagts: “Vad roligt att du är tillbaks!”

Nu är inte jag så hårt drabbad av detta, vill jag påpeka, men jag nämner att attityderna finns där.

Vad kan man göra för att rensa i det sociala tabuet? Jag tror att man ska göra som mina kolleger gjorde. Jag fick öppna och ärliga frågor om vad jag klarar och inte klarar. Jag upplevde det som ett ifrågasättande så klart, men det var rimliga och sakliga frågor.

Det är de andra attityderna som är de otrevliga. Människor som ser ned på sjuka är så klart idioter. Jag vet inte vad man kan göra annat än att undvika dem.

Svårare är det med dem som tror att utbrändhet är en obotlig sjukdom. Utbrändhet är som att bryta ett ben. Det läker, men man är inte lika stadig på benet som man var innan. Men det betyder inte att man måste sitta i rullstol resten av livet.

Jag tror att det vore bra om den allmänna kunskapen om utbrändhet ökade så att folk förstår att det går att bli hel igen.

Det är väldigt olyckligt att många går omkring med utbrändhet som de inte törs berätta om. Utbrändhet i någon form (det finns olika formella diagnoser) är mycket vanligt. Det är en folksjukdom och en av de vanligaste sjukskrivningsorsakerna.

Om vi kan underlätta för människor att prata om utbrändhet utan att någon ska känna rädsla eller skam kommer vi tillsammans att lära oss mer om problemet. Färre kommer att drabbas och de som drabbas kommer att få rätt hjälp snabbare.

Jag landade väl. Jag hade en omgivning som var förstående och som ville hjälpa mig att komma tillbaks. Jag har därför kunnat röra mig i en miljö där jag har känt mig trygg. Jag förstår att alla inte har det likadant. Men tillsammans kan vi ändra på saken. Ju fler som berättar om sina erfarenheter, desto klokare blir vi.

Reflexiv kontroll – Rysk psyops

Eftersom jag har skrivit en bok om rysk vilseledning, där boken också heter Vilseledning, vill jag gärna uppmärksamma begreppet “reflexiv kontroll”. Det är det ryska namnet för psykologiska operationer, som på militärspråk kallas psyops.

Den ryska teorin bakom reflexiv kontroll är emellertid mycket mer avancerad. Där västerländsk militär använder psyops som understöd till konventionella styrkor gör Ryssland tvärtom. Vilseledning är huvudinstrumentet och konventionella styrkor använder man som understöd. Hur detta går till i praktiken finns beskrivet i min bok i kapitlet om ockupationen av Krim.

I Sverige är alltjämt kunskapen om reflexiv kontroll låg och såväl medier som mediekonsumenter är inte på sin vakt. Sociala medier som Facebook och Twitter har gjort grogrunden för manipulation extra fertil.

Fallet med busschauffören i Malmö som avvisade en kvinna eftersom han tyckte att hon var för lättklädd visar hur snabbt det kan gå när upprörda kommentarer sprids. Denna händelse är äkta, och man kan förstå upprördheten hos alla som delade kommentarer till nyheten utan att tveka. Ändå var det så att det ändå tog några timmar innan alla fakta i händelsen hade kunnat verifieras.

Vad händer då den dagen främmande makt vill skada Sverige? Då kommer man givetvis att utnyttja den svaghet som finns hos medier och allmänhet. En liknande nyhet som den om busschauffören kommer att iscensättas, men kommer att vara falsk och till för att skada landet.

När jag skrev min bok hade jag stor nytta av denna publikation från FOA (som nu heter FOI). Rekommenderas till läsning för den som vill lära sig mer om mediakritik och beredskapsfrågor.

Två frågor i migrationsdebatten som glöms

När jag skriver detta är vi i början av valrörelsen 2018. Invandringspolitiken kommer att avgöra valet. Som faktaunderlag vill jag lyfta fram några siffror som jag inte tycker har diskuterats tillräckligt. Moderaterna går till val på att vi behöver en bred parlamentarisk överenskommelse om flyktingpolitiken. Partiet menar även att Sverige behöver en paus i asylmottagandet. Med det här blogginlägget vill jag ge några siffror som kan vara värda att reflektera över.

Det har varit min linje de senaste åren att argumentera för att Sverige behöver en generös flyktingpolitik med bred förankring hos folket. Den förda politiken har inte haft bred förankring, vilket har givit fritt spelrum för Sverigedemokraterna. SD är ett parti som alltid varit emot invandring i sig, oavsett om den varit hög eller låg.

För att lägga grunden för en sådan politik för framtiden behövs fakta och statistik. Hur ser läget ut? Två frågor som vi behöver ta ställning till är vad som är en rimlig nivå på asylmottagandet (eftersom vår mottagningskapacitet är begränsad) och hur säkerställer vi att den hjälp vi ger går till dem som behöver den mest och inte den som har bäst kontakter med flyktingsmugglare.

Första frågan: Hur åtstramad är flyktingpolitiken egentligen? Hösten 2015 havererade den gamla politiken. Sverige gjorde helt om. Alltså borde flyktingströmmarna ha avtagit kraftigt.

Det är sant om man jämför med 2015 men inte om man ser till 2008. Inte heller om man jämför med Nederländerna eller Danmark. Jag valde Nederländerna som jämförelse eftersom det är ett land med traditionellt sett stor invandring och befolkningsmängd som är större än Sveriges men inte jättemycket större, knappt 17 miljoner invånare. Danmark är med i jämförelsen som ett land med restriktiv flyktingpolitik. Danmark har knappt 6 miljoner invånare.

Källa: Eurostat.
Källa: Eurostat.

Sveriges asylmottagning ligger således inte på en särskilt låg nivå alls. Det finns anledning att fundera över vad det betyder nu när vi hade exempellöst stor asylmottagning under åren 2012-2015. Villkoren för de asylsökande har försämrats avsevärt jämfört med 2015, men asylströmmen är stor trots det.

Andra frågan jag tycker har fått för lite uppmärksamhet är sammansättningen av ålder och kön hos dem som kommit till Sverige under åren med mycket stor asylinvandring, dvs. från 2012 då de stora strömmarna började komma från Syrien. Det har talats mycket om de “ensamkommande”, men det som är värt att uppmärksamma är den totala mängden av unga män som kommit till Sverige. Det kom ungefär 35 000 som anmälde sig som minderåriga utan föräldrar 2015 varav de flesta är afghanska män, men samtidigt kom det även många män som inte var under 18, men ändå unga. Hur stor är den totala mängden unga män som har kommit till Sverige som asylsökande?

Källa: Eurostat.

Som framgår av diagrammet är det långt mycket mer män än kvinnor som kommit som asylsökande. Men det är framför allt tabellen som är angelägen att titta på. Här kan man se att det under åren 2014 och 2015 kom drygt 110 000 män i åldersspannet 14–34 år. Motsvarande siffra för kvinnorna är knappt 36 000.

Egentligen hade jag velat avgränsa gruppen till 15–25 år, men det går inte att få fram det i Eurostats databas.

Det jag vill visa med detta är att det finns ett kraftigt mansöverskott i en ung generation och att den totala mängden unga asylsökande män som befinner sig i Sverige är långt större än den grupp afghaner som kom i samband med flyktingkrisen.

Unga män kan vara fantastiska att ha att göra med om de sysselsätts på rätt sätt, med studier, arbete och meningsfulla fritidssysselsättningar. De är kreativa, arbetsamma, energiska. Men utan föräldrar eller äldre släktingar som håller koll på dem kan de ställa till med vad som helst. Och det blir värre när de måste konkurrera extra hårt om flickors uppmärksamhet på grund av att det finns ett mansöverskott.

Jag presenterar statstiken här på min blogg eftersom den bildade allmänheten behöver ha denna information för att bilda sig en uppfattning om hur vi ska göra med migrationspolitiken framöver.

Haveriet för barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala län

2017 hände någonting med barn- och ungdomspsykiatrin i Region Uppsala. Kraftigt ökade köer, stora arbetsmiljöproblem och många uppsägningar. I augusti var det bara 2 procent som fick vård i tid. Här är ett försök till sammanfattning av vad som har hänt.

Situationen för barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, är ansträngd i hela landet och det har varit tufft tidigare också. Ändå har verksamheten på Akademiska sjukhuset fungerat men under 2017 kraschade allt. Man kan tydligt se det på väntetiderna. Vårdgarantin säger att en patient ska ha en första bedömning inom 30 dagar. Akademiska har klarat det bra. Omkring 95–100 procent har fått vård i tid. Men som diagrammet visar gick botten ur 2017.

Källa: SKL, vantetider.se.

Vad har hänt?

Jag har naturligtvis inte hela bilden, men det är en serie händelser som har följt på varandra. Den politiska ledningen menar att det är rekryteringssvårigheter som är förklaringen till varför mottagningarna i Tierp, Östhammar och Enköping har varit tvungna att stängas, men är det verkligen sant? Det är tveksamt. Men låt oss ta tidsförloppet först. Problemen började under hösten 2015.

Varför stängdes mottagningarna utanför Uppsala?

Enligt den rödgröna ledningen är det på grund av personalbrist, men enligt ett vittnesmål från en av de sköterskor som arbetade i Östhammar men som sade upp sig berodde det på orimliga arbetsvillkor och dålig ledning. Hon berättar att allt började med att läkartiderna på yttermottagningarna drogs in. Sjuksköterskorna på mottagningarna fick endast stöd av jourläkarna, vilket kunde vara vilken psykiatriker som helst. ”Jag satt bara i telefon och bad föräldrar om ursäkt hela tiden”, berättar hon. Därför sade hon upp sig. I och med det lades mottagningarna i Östhammar och Tierp samman. Den enda kvarvarande BUP-sjuksköterskan i Tierp fick ta hand om dubbelt så många patienter. Det gick inget bra. Hon blev utbränd. Därefter stängdes mottagningarna.

Sedan 2016 är BUP-mottagningarna i Tierp och Östhammar stängda.

Strax därefter fick även mottagningen i Enköping problem. Även den stängdes.

 Det stämmer således inte att det har saknats personal. Det som har saknats är bristande ledning.

Vad är BUP?

BUP är specialistpsykiatri. Det är inte stöd för den som mår psykiskt dåligt i allmänhet, t.ex. på grund av att föräldrarna skiljer sig eller att pojkvännen har gjort slut. BUP är specialistvård och de som får behandling har fått en diagnos fastställd.

Samtalsmottagningar – första linjens psykiatri

Regionen har sedan tidigare en för svag första linjens psykiatri. Det har gjort att många enkla fall har remitterats till BUP. För att avlasta specialistvården denna typ av fall byggs ”samtalsmottagningar” upp. Dessa ska finnas på olika platser i länet. Här finns tillgång till psykolog och tanken är att man ska kunna hantera lättare fall. Mottagningarna ligger under Akademiska och patienterna måste har remiss för att komma till dem.

Samtalsmottagningarna är bra och vi moderater är för denna utbyggnad men de ersätter inte den specialistvård som patienter med autism eller ADHD behöver.

Varför BUP-mottagningar i hela länet? Räcker det inte med Uppsala?

Det säger sig självt att om man stänger tre mottagningar på grund av personalbrist är fortfarande patientgruppen lika stor. Det var aldrig någon brist på patienter.

Vad som avgör om en behandling blir framgångsrik eller inte avgörs av hur väl ett barn klarar av skolan. Därför menar professionen att vården bör bedrivas i nära samverkan mellan skolan, BUP och hemmet. Uppföljning av patientens medicinering görs av en sjuksköterska och ett par gånger om året av en läkare. Nyckelpersonen i BUP-mottagningen är sjuksköterskan som har närmast kontakt med patienten.

Vården blir bättre om den kan ske där patienten bor. Det var så vi utförde denna vård tidigare och därför borde det gå att göra igen.

Har inte BUP i hela Sverige svårigheter?

Mängden patienter till BUP har ökat i hela landet, delvis som en följd av många nyanlända med psykiatriska problem. Tillgängligheten har gått ned hos de flesta landsting/regioner. Bottenrekordet utan konkurrens står dock Region Uppsala med en tillgänglighet på två procent i augusti 2017.

Men nu vänder det väl med nya mottagningen i Enköping?

Det finns ingen ”ny” mottagning i Enköping. BUP stängdes där 2016. Det som har öppnats nu är en mottagning för både vuxenpsykiatri och BUP. Om man öppnar något som har varit stängt kan man inte kalla det för en invigning av något nytt.

I mars 2017 meddelades det från verksamhetsledningen att besked om mottagningarna i Tierp och Östhammar skulle komma i september 2017. Detta hände aldrig.

Moderaternas två BUP-motioner

Vi har lämnat in två motioner. Den första föreslår att BUP för Norduppland och Enköping ska kunna upphandlas. Vi har redan upphandlad vuxenpsykiatri för Norduppland.

Moderaterna har lagt två motioner. En om upphandling av BUP och en om att anlita företag som erbjuder barn- och ungdomspsykiatri digitalt.

Den andra föreslår att vi ska upphandla BUP-tjänster digitalt. Det finns företag som kan tillhandahålla detta för enklare ärenden.

Motionerna behandlades på regionfullmäktige 25 april i år. De avslogs av den rödgröna majoriteten.

Saknas det pengar för verksamheten?

Nej. När patienter ställs i kö utförs ingen vård. Då sparas pengar. Akademiska sjukhuset har redan fått anslag för denna vård. Om Akademiska sjukhuset ska ha ökade anslag för att öppna mottagningarna i Östhammar och Tierp får de dubbelt betalt för den vård de ska utföra, dels de pengar som de redan har fått för 2016 och 2017 då verksamheten på mottagningarna legat nere, dels de nya pengarna. Det var aldrig brist på pengar som gjorde att mottagningarna stängdes.

På nationell nivå har Moderaterna förslaget att en del av kömiljarden ska användas för att öka tillgängligheten på BUP. Det motsätter vi oss inte eftersom det är en ersättning som regionen i så fall får ta del av efter att ha visat att vi kan ge vård inom vårdgarantin. Betalning efter utfört arbete är en metod som vi stöder.

Vad kan då göras?

Vi i moderaterna har följt frågan om BUP nära och menar att det inte alls är omöjligt att få ordning på verksamheten igen. Det finns barnpsykiatriker som bor i Uppsala och gärna skulle vilja arbeta med Akademiska sjukhuset som arbetsgivare men inte gör det idag. Det finns också sjuksköterskor som vill arbeta med patienterna på mottagningarna i Tierp och Östhammar. Det här bör alltså kunna gå att lösa.

Men om nu inte Akademiska självt klarar av att rekrytera medarbetare till verksamheten är det för oss i Moderaterna inte konstigt alls att höra med näringslivet om det där finns någon som kan hjälpa till. Privat drift eller offentlig drift är inte den viktigaste frågan. Det är ju viktigare att det blir vård.

Det är också bekymmersamt att BUP på Akademiska har haft svåra interna arbetsmiljöproblem. Här kan inte vi som politiker gå in och säga vad som är rätt och fel. Istället kommer vi att ställa ett tydligt krav på ledningen för Akademiska sjukhuset och psykiatrin att de interna problemen ska lösas snarast möjligt. Även här är förutsättningarna goda eftersom de anställda precis som i övrigt på Akademiska är motiverade, kunniga och lojala.

BUP är precis som all annan sjukvård någonting som helt och hållet bör vara organiserat av professionen, dvs. dem som verkligen kan vård. Det politiska ansvaret ska i idealfallet endast handla om att man övervakar och granskar och ser till att skattebetalarnas intressen tas till vara. Men under den gångna mandatperioden har verksamheten på BUP inte levt upp till vad länets invånare förväntar sig. De omedelbara orsakerna kan vara problem i ledningen men det kan också vara de politiska ramar som vi förtroendevalda har satt. Det är därför som vi som politiker aldrig kan gömma oss bakom professionen och säga att de ska fixa allt medan vi står med armarna i kors.

Den rödgröna ledningen lovade våren 2016 att mottagningarna i Tierp och Östhammar inte skulle stängas.

Under 2017 gick dock BUP sönder. Det kan man se på statistiken, på rubrikerna i tidningarna och på klagomål hos patienter. Vi i Moderaterna menar att i det läge som råder borde den rödgröna ledningen varit mer aktiv. Den har ingen förklaring till vad som har hänt och den har ingen väg framåt. Med Moderaterna och allianspartierna i ledning för regionen kommer BUP att få en annan prioritet.