Varningssignaler före utbrändhet, finns de?

Jag har i mina två tidigare blogginlägg om utbrändhet sagt att det var närmast omöjligt för mig att se att jag var på väg att gå in i väggen, trots att jag visste att jag var utarbetad. Det här kan vara svårt att förstå så jag vill gärna förklara, och har även klurat lite på hur man ska tänka för att inte ramla över klippkanten.

Brasklapp: Som tidigare vill jag be dig som tror att du är på väg att bli utbränd att söka vård! Tag gärna kontakt med mig, men det jag kommer att säga är att du behöver ta kontakt med närmsta vårdcentral så snart som möjligt.

Skilj mellan varning och sista varning

Redan i november 2018 kände jag mig uttröttad och märkte på kroppen att den reagerade konstigt. Jag har alltid haft återkommande dubbelslag i hjärtat, vilket är normalt, men i november kände jag hur det ökade och misstänkte att det var för mycket arbete som låg bakom. Vid jul samma år kände jag mig onormalt trött och undrade om det kunde bero på dåliga järnvärden i blodet, något som jag haft problem med tidigare.

I början i januari kände jag att något hände i kroppen. Något var fel och jag förstod att det var den mycket intensiva hösten som var orsaken till allt. Men nu hade vi precis tagit över makten tillsammans med de blågröna partierna. Jag var regionstyrelsens ordförande. Satt alltså i förarsätet och nu började resan.

Arbetsbördan minskade även. Det kanske man inte kan tro, men jag har nog aldrig upplevt en tyngre och mer intensiv period i mitt liv än när vi under hösten 2018 skulle förhandla fram en ny majoritet och ta över makten i Region Uppsala. Det fanns inga rutiner för någonting utan det var improvisation varje dag. Verkligen varje dag, och varje arbetsdag var minst 16 timmar lång.

Men något var ej bra. Jag misstänkte att det var stress och sökte hjälp hos vården. Tyvärr kan man inte påstå att de läkare jag träffade i början av 2019 var särskilt bra. Ingen av dem kollade upp vad jag faktiskt jobbade med, trots att mina symptom borde ha varit lätta att känna igen. (Jag har så klart bytt till andra läkare.)

24 april var dagen då det till sist small. Jag fick förmaksflimmer. Dagen efter och i månader framöver var jag totalsänkt.

Att gå in i väggen kan beskrivas som att man drar i ett gummiband. Man kan dra ut det väldigt långt. När man har gjort det kan man dra lite till. Sen kan man faktiskt dra ännu lite till. Och kanske lite till? Men till sist går det av, och när det gått av går det inte att backa tillbaka.

En annan liknelse är att det är som att gå mot ett stup i mörker. Man vet att stupet finns där, för det har andra berättat om, men det är en bit kvar. Ett litet steg åt det farliga hållet gör inget eftersom det ju bara är ett litet steg. Sen tar man ett till och ett till. Till sist står man dock bara en halvmeter ifrån stupet och allt som krävs för att man ska falla över kanten är det sista lilla steget. När man faller är det så klart kört. Går ej att backa tillbaka.

Väggen kommer mot en utan att man kan se exakt när, och det är det som gör att stressymptom i sig inte är tillräckliga varningssignaler för att varna om just utbrändhet. De är varningssignaler om för mycket stress men inte för att man står 30 centimeter från ett stup.

Att vara kraftigt nedtyngd av stress och att vara utbränd är inte samma sak. Den som “bara” uppvisar stressymptom kan backa tillbaka. Ta paus, vila, återhämta sig. Den som är utbränd har trillat över kanten. Han kan inte backa längre utan måste ha sjukskrivning och rehabilitering, och kan i värsta fall ha men för livet.

Om du inte vet vad som är fel tolkar du signalerna fel

Något som gör vägen mot utbrändhet extra lurig är också att det är en psykisk sjukdom lika mycket som en fysisk. Det börjar i psyket och slutar i fysiken. Och eftersom det är psyket som lurar in en själv på en farlig väg kan man inte lita på att de egna upplevelserna är sanna. Man tolkar ju sin situation fel.

För egen del har jag fortfarande inte riktigt kommit fram till om det var så att jag missbedömde uppenbara symptom eller om jag var medveten om vad jag gjorde men agerade vårdslöst. Jag tror att det var det senare, dvs. att jag inte tyckte att det gjorde något om man drog ut gummibandet lite till.

Jag har dock även talat med andra som har gått in i väggen och de har berättat för mig hur de bortförklarat uppenbara symptom. Extrem stress kan exempelvis orsaka magsjuka, men magsjuka kan ju vara orsakat av matförgiftning också. Extrem stress kan orsaka att en vuxen människa råkar ut för näsblod. Men en person kan ha som anlag att ofta få näsblod.

Det är inte lätt att ställa diagnos på sig själv ens med somatiska (dvs. ej psykiska) sjukdomar. Vissa upplever sin förkylning som sjukdomen som kommit för att döda en. Andra kan gå med hjärtinfarkt i dagar eftersom det ju “bara är lite ont i bröstet”. Hur ska man då kunna ställa diagnos på sig själv när det rör en åkomma som sitter i huvudet?

Använd ändå de tidiga varningssignalerna för några andra verkar inte finnas.

Det var nu ungefär ett år sedan jag bestämde mig för att avgå som regionstyrelsens ordförande för att istället kunna satsa helt på att bli frisk. Mycket tid har jag därför lagt på att fundera över varningssignaler som skulle kunna utgöra den sista varningen, för jag har som sagt inte hittat några.

Vad ska man då göra när inga varningssignaler finns eller inte kan uppfattas? Här ger 1177 och andra rådgivningssajter inget svar. Uppenbarligen finns ingen vetenskaplig konsensus på området.

I brist på sista varningar får man nog istället använda sig av de tidiga varningssignalerna och arbeta med dem. Inte som ett tecken på att man står vid stupet utan som vägskyltar som visar på vad som kommer längre fram om man inte vänder om. Man kan se dem som vägskyltar som visar på en bättre och mer framkomlig väg, som det är smartare att följa och som inte leder fram till ett stup.

Några exempel:

Yrsel. En frisk människa ska inte uppleva yrsel alls under en normal dag. Det kan hända så klart någon enstaka gång att man är lite vimmelkantig på grund av att man inte ätit tillräckligt under dagen, sovit för lite och jobbat för mycket. Men händer det mer än en gång på kort tid är det något som inte är som det ska.

Ångest och tryck i bröstet. Rädsla kan framkalla illamående och tryck i bröstet, och man kan vara rädd för allt möjligt. En del är t.ex. livrädda att tala inför publik och mår pyton av det. Men om man har det återkommande och inte riktig vet varför indikerar det att man rör sig åt fel håll.

Sömnproblem. En normal vuxen människa sover 6–8 timmar per natt och har inte svårt för att somna. Om du inte sover bra bör du kolla varför. Kanske vandrar du åt fel håll.

Glömska. Glömmer du tider och namn på personer som du känner? Då är du definitivt för stressad. Det är inte farligt att stressa så att detta händer, för enskilda perioder med hög stress är OK, men om detta är din vardaghar du dragit ut gummibandet för mycket och bör nog släppa på taget även om gummibandet alltjämt håller ihop.

Hjärnan loggar inte ut. För mig var det detta som gjorde att jag gick in i väggen. Hjärnan jobbade med politiken dygnet runt, även på min lediga tid. Nu är det inte fel att älta, eller att gå omkring och klura på något problem som ska lösas. Jag skrev hela min doktorsavhandling genom att gå omkring och fundera i evigheter på vad det egentligen var jag hade hittat i arkiven. Men om det man ältar är något som kopplar på kroppens stressystem och som gör att stressystemet är påslaget 24 timmar om dygnet är man definitivt på väg mot stupet.

Många fler stressymptom finns. 1177 har listan. Inget av dessa symptom indikerar att man står en halvmeter från en klippkant, men alla symptom är vägmärken som pekar ut en annan och smartare väg att gå.

Det finns också ett verktyg för självdiagnos som Karolinska institutet tagit fram. Det finns här. Inte heller det berättar för dig om du står vid stupet eller inte, men ger dig en fingervisning om du bör vända om eller inte.

Sök vård

Utbrändhet har blivit den främsta sjukskrivningsorsaken. Försäkringskassan har nyligen sammanställt statistiken och det är uppenbart att vi har fått ett nytt folkhälsoproblem.

Varför det är så vet jag inte, men jag var en av dem som lurades att gå för nära klippkanten. Det var inte lätt att veta hur nära man kunde gå. Jag trodde det var långt kvar. Jag hade ju till och med tänkt att jag skulle backa tillbaka något för att just inte falla över kanten. Jag visste att jag var nära. Men jag tog det där lilla steget ändå.

Jag tror därför att alla som på något sätt lever med för hög stress bör söka vård tidigare hellre än senare. Det strider nu mot mångas moral att göra så för man vill ju inte belasta vården med småsaker, och “egenvård” är ju den viktigaste vården. Men här rör det sig om en situation som är svårtolkad. Innan jag föll över kanten träffade jag tre olika läkare och pratade om min situation. Alla tre missbedömde mitt fall. “Egenvård” är därför inte lösningen. Bättre är att gå till sin vårdcentral och lägga fram hela saken för dem: “Jag mår skit och tror att det är stress som är orsaken. Hjälp mig.”

Jag hade otur med läkare som inte kunde tolka situationen rätt de heller, och jag ångrar att jag inte var tuffare mot dem, krävt en tydligare och bättre diagnos. Läkarvetenskapen står inte utan hjälp, men rätt diagnos måste så klart ställas.

Man är inte en belastning för samhället och sjukvården om man söker vård i tid. Det är betydligt sämre för alla inblandade att gå i väggen med allt vad det innebär. Jag har prövat den vägen och jag avråder. Sjukvården måste också bi bättre på att ställa diagnos och hitta de varningssignaler som kan tjäna som sista varningen. Den där allra sista stoppskylten som säger att ett enda litet steg är ett för mycket.

Årets mest nödvändiga läsning

Jag har nu läst boken ”Familjen” av Johanna Bäckström Lerneby. Jag kan inget annat än varmt rekommendera alla att läsa den. Den handlar om en kriminell familj i Angered i Göteborg. Om inte en maffia så inte långt därefter. Boken beskriver hur ”familjen” är involverad i all form av kriminalitet i området, hur många av medlemmarna är dömda för olika brott samt det som är värst av allt, hur familjen påverkar sin omgivning. I Angered törs folk inte polisanmäla medlemmar i ”familjen” av rädsla för repressalier.

Den kriminella familjen heter i boken Al Asim men har i verkligheten ett annat namn som man kan läsa om i Bäckström Lernebys reportage i Aftonbladet, som föregick boken.

Familjen är inte en maffiaorganisation, som de i Italien eller USA, som uteslutande sysslar med kriminell verksamhet. Den här familjen ska istället beskrivas som en stor släkt där flera familjemedlemmar ofta begår brott och där man håller ihop och skyddar varandra.

Ordet klan används inte i boken, men skulle mycket väl kunna göra det, för det är klanlogiken som är den organiserade logiken för dem som ingår i familjen och som man tvingar på resten av samhället. När en konflikt uppstår, t.ex. genom att unga grabbar hamnar i slagsmål, går man inte till polisen utan låter klanledaren göra upp i godo med den som det gäller.

Familjens överhuvud är osannolikt nog dessutom en imam. Bäckström Lerneby har gjort flera intervjuer med honom och han menar att det är han som håller ordning i samhället. Han hjälper polisen, menar han. Det är till honom man går när konflikter uppstår. Han medlar mellan olika grupper och ser till att konflikter inte eskalerar, och då menar han mellan familjer/grupper ej mellan individer.

Det värsta i boken är emellertid berättelsen om ”Maria” som driver ett kafé i Angered. Hon blir utsatt för utpressning. På grund av en före detta man med dåliga affärer får ”någon” för sig att hon är skyldig dem en stor summa pengar. Hot och skadegörelse följer när hon inte vill betala. Hon beväpnar sig och tar hjälp av en egen inhyrd livvakt. Till sist säljer hon och flyttar till en annan del av staden, men även där känner hon sig förföljd. Hon törs inte gå till polisen för att hon är rädd för klanen.

”Maria” finns inte på riktigt utan är en fiktiv person författaren skapat, men som sammanfattar verkliga berättelser om hur det är att driva företag i området.

Boken är verkligen läsvärd! Den är ett långt reportage från Angered, en bit av Sverige där staten tappat greppet om lag och ordning.

Boken är närmast måsteläsning för alla som intresserar sig för brottsbekämpning i Sverige, ja, varför inte alla röstberättigade medborgare i hela landet?

Vårt rättssystem bygger på att brottsoffer tryggt ska kunna vända sig till polisen, och sedan ska myndigheterna sköta resten. Brottsoffren ska i samma stund som de har gjort sin polisanmälan vara trygga. Så är det inte i Angered. Systemet har brutit ihop där.

Och det är inte kriminella ungdomsgäng som det handlar om utan en klan. Uttrycket är adekvat att använda för det är klanlogiken som styr.

Den som har läst om hur klanrättvisa går till i länder som styrs av denna logik känner igen allt. Det finns ingen individuell rättvisa utan rättvisa skipas mellan klaner där man oftast gör upp i godo för att slippa klanstrider.

Den som vill läsa om hur det gick till på vikingatiden i Norden kan exempelvis läsa Njals saga, den fantastiska isländska sagan. Den handlar nästan bara om konflikter och hur man löser dem genom att familjerna gör upp sinsemellan.

Sverige måste ta ett nytt grepp om brottsbekämpningen i områden som Angered. Tillfälliga ungdomsgäng kan man bryta upp genom att låsa in folk under lång tid, men det är svårt att låsa in en hel klan. De flesta som ingår i den är ju inte brottslingar.

Jag har inget svar just nu på hur det ska ske, men ett första steg kanske skulle vara att avveckla Angered som ett reservat för invandrare där andra lagar än Svea rikes lag gäller. Går det att rent fysiskt bygga bort förorten så att området istället får en blandad sammansättning? Ju fler band som knyts mellan dem som bor i Angered och övriga samhället desto mindre betydelsefull blir klanen. Dess makt bryts och rädslan för att anmäla klanmedlemmar till polisen försvinner.

Varför vill man inte berätta om sin utbrändhet?

När jag gick i väggen var det för öppen ridå. Det var den 24 april 2019 och det var regionfullmäktige i Enköping. Precis innan mötet kände jag att jag fick hjärtklappning. Mötet började och jag hoppades att det skulle gå över. Det gjorde det inte och jag fick be en vän i Miljöpartiet som är läkare att känna på min puls. Han tog mig till akuten där det konstaterades att jag hade förmaksflimmer. Något senare återfick jag normal puls, blev hemskjutsad. Dagen efter var jag dödstrött.

Mina kolleger i partiet agerat snabbt och resolut. De visste att jag redan tidigare hade klagat på att jag inte mådde bra. De bänkade mig. Av omsorg, inte av illvilja. Målet var att jag skulle komma tillbaks utvilad efter sommaren.

Sedan gick det tyvärr inte som planerat. Jag återhämtade mig men betydligt långsammare än vad jag hade hoppats på, och till sist stod jag inför ett vägskäl. Jag kunde gå tillbaka till uppdraget som regionstyrelsens ordförande och jobba och rehabilitera mig samtidigt, eller satsa helhjärtat på rehabiliteringen.

Efter stor beslutsvånda och många ilskna tankar drog jag ändå slutsatsen att livet måste vara något mer än att bara kämpa med jobb och sjukdom. När man blir utbränd måste man skala av sina sociala aktiviteter, men därmed skalar man också bort en stor del av sitt liv. Jag tvingades välja, och valde att avgå från min post för att få hälsan tillbaka.

För mig som förtroendevald blev det så klart omöjligt att inte berätta att jag var utbränd. Jag uppfattade det aldrig heller som skamligt på något sätt. Men det som hände när jag berättade var att många andra kom fram till mig och tackade för att jag hade varit så öppen med allt. Väldigt många kom och berättade om sin egen utbrändhet.

De utbrändas skara visade sig vara långt större än vad jag hade trott. Och den visade sig bestå av människor som jag vet är arbetssamma, dugliga och på alla sätt skötsamma.

Det är därför mycket förvånande att det finns någon form av socialt tabu omkring utbrändheten. Jag upplever inte känslan av skam själv, men jag kan i någon mån ändå förstå att den finns där.

För sjukdomen är annorlunda jämfört med en “vanlig” sjukdom. Den sitter ju i huvudet. Den är psykisk, i alla fall inledningsvis, och därmed är den lite skum.

Den förändrar tyvärr dina kollegers inställning till dig på jobbet. Du blir en osäkerhet för dem, och därmed något av en belastning.

Jag säger inte detta för att vara kritisk mot mina kolleger för de ställde verkligen upp för mig, och har behandlat mig schysst på alla sätt. Även oppositionspartierna. Däremot har alla ett jobb att sköta, uppgifter att lösa, och måste veta om jag är densamme som tidigare eller inte.

I politikens värld betyder sociala relationer väldigt mycket och om gruppledaren för ett parti inte är sig själv blir mycket osäkert.

Jag kände av detta direkt när jag stack in huvudet på kontoret när jag var på väg tillbaka. Det var inte så att jag dömdes ut, men osäkerheten fanns ju bevisligen där och var något som man behövde förhålla sig till.

Reaktionen från kollegerna tycker jag var naturlig. Den var inte dömande, men den var granskande, på ett sätt som var fullt rimligt. Man måste ju veta vad som gäller. Är kollegan fullt spelbar eller inte?

Detta är så klart ett ifrågasättande av mig, men ett som måste göras, och som jag tycker är OK. Jag säger gärna det igen: Kollegerna (från alla partier) var schyssta mot mig.

Men det finns också människor med andra attityder. De är inte i majoritet, men man märker av dem. Vissa ser utbrändhet som svaghet och de gillar inte svaga människor. Andra ser utbrändhet som en sjukdom som är omöjlig att bli frisk ifrån. Har man väl drabbats är man körd för resten av livet. För båda dessa grupper är en utbränd person en förbrukad resurs.

Själv märkte jag av detta genom att vissa hade väldigt mycket synpunkter på vad jag klarar av och inte klarar av. Några frågade förstås av omsorg, men en del ville bara bli av med den utbrände. Antingen för att man ogillar den man uppfattar som svag eller för att man tror att utbrändhet är som att få en allvarlig hjärnskada.

Ja, jag överdriver kanske lite, men om jag hade fått cancer och kommit tillbaka efter det hade inte frågor ställts av typen: “Klarar du verkligen det här?” Istället hade det sagts: “Vad roligt att du är tillbaks!”

Nu är inte jag så hårt drabbad av detta, vill jag påpeka, men jag nämner att attityderna finns där.

Vad kan man göra för att rensa i det sociala tabuet? Jag tror att man ska göra som mina kolleger gjorde. Jag fick öppna och ärliga frågor om vad jag klarar och inte klarar. Jag upplevde det som ett ifrågasättande så klart, men det var rimliga och sakliga frågor.

Det är de andra attityderna som är de otrevliga. Människor som ser ned på sjuka är så klart idioter. Jag vet inte vad man kan göra annat än att undvika dem.

Svårare är det med dem som tror att utbrändhet är en obotlig sjukdom. Utbrändhet är som att bryta ett ben. Det läker, men man är inte lika stadig på benet som man var innan. Men det betyder inte att man måste sitta i rullstol resten av livet.

Jag tror att det vore bra om den allmänna kunskapen om utbrändhet ökade så att folk förstår att det går att bli hel igen.

Det är väldigt olyckligt att många går omkring med utbrändhet som de inte törs berätta om. Utbrändhet i någon form (det finns olika formella diagnoser) är mycket vanligt. Det är en folksjukdom och en av de vanligaste sjukskrivningsorsakerna.

Om vi kan underlätta för människor att prata om utbrändhet utan att någon ska känna rädsla eller skam kommer vi tillsammans att lära oss mer om problemet. Färre kommer att drabbas och de som drabbas kommer att få rätt hjälp snabbare.

Jag landade väl. Jag hade en omgivning som var förstående och som ville hjälpa mig att komma tillbaks. Jag har därför kunnat röra mig i en miljö där jag har känt mig trygg. Jag förstår att alla inte har det likadant. Men tillsammans kan vi ändra på saken. Ju fler som berättar om sina erfarenheter, desto klokare blir vi.

Reflexiv kontroll – Rysk psyops

Eftersom jag har skrivit en bok om rysk vilseledning, där boken också heter Vilseledning, vill jag gärna uppmärksamma begreppet “reflexiv kontroll”. Det är det ryska namnet för psykologiska operationer, som på militärspråk kallas psyops.

Den ryska teorin bakom reflexiv kontroll är emellertid mycket mer avancerad. Där västerländsk militär använder psyops som understöd till konventionella styrkor gör Ryssland tvärtom. Vilseledning är huvudinstrumentet och konventionella styrkor använder man som understöd. Hur detta går till i praktiken finns beskrivet i min bok i kapitlet om ockupationen av Krim.

I Sverige är alltjämt kunskapen om reflexiv kontroll låg och såväl medier som mediekonsumenter är inte på sin vakt. Sociala medier som Facebook och Twitter har gjort grogrunden för manipulation extra fertil.

Fallet med busschauffören i Malmö som avvisade en kvinna eftersom han tyckte att hon var för lättklädd visar hur snabbt det kan gå när upprörda kommentarer sprids. Denna händelse är äkta, och man kan förstå upprördheten hos alla som delade kommentarer till nyheten utan att tveka. Ändå var det så att det ändå tog några timmar innan alla fakta i händelsen hade kunnat verifieras.

Vad händer då den dagen främmande makt vill skada Sverige? Då kommer man givetvis att utnyttja den svaghet som finns hos medier och allmänhet. En liknande nyhet som den om busschauffören kommer att iscensättas, men kommer att vara falsk och till för att skada landet.

När jag skrev min bok hade jag stor nytta av denna publikation från FOA (som nu heter FOI). Rekommenderas till läsning för den som vill lära sig mer om mediakritik och beredskapsfrågor.

Två frågor i migrationsdebatten som glöms

När jag skriver detta är vi i början av valrörelsen 2018. Invandringspolitiken kommer att avgöra valet. Som faktaunderlag vill jag lyfta fram några siffror som jag inte tycker har diskuterats tillräckligt. Moderaterna går till val på att vi behöver en bred parlamentarisk överenskommelse om flyktingpolitiken. Partiet menar även att Sverige behöver en paus i asylmottagandet. Med det här blogginlägget vill jag ge några siffror som kan vara värda att reflektera över.

Det har varit min linje de senaste åren att argumentera för att Sverige behöver en generös flyktingpolitik med bred förankring hos folket. Den förda politiken har inte haft bred förankring, vilket har givit fritt spelrum för Sverigedemokraterna. SD är ett parti som alltid varit emot invandring i sig, oavsett om den varit hög eller låg.

För att lägga grunden för en sådan politik för framtiden behövs fakta och statistik. Hur ser läget ut? Två frågor som vi behöver ta ställning till är vad som är en rimlig nivå på asylmottagandet (eftersom vår mottagningskapacitet är begränsad) och hur säkerställer vi att den hjälp vi ger går till dem som behöver den mest och inte den som har bäst kontakter med flyktingsmugglare.

Första frågan: Hur åtstramad är flyktingpolitiken egentligen? Hösten 2015 havererade den gamla politiken. Sverige gjorde helt om. Alltså borde flyktingströmmarna ha avtagit kraftigt.

Det är sant om man jämför med 2015 men inte om man ser till 2008. Inte heller om man jämför med Nederländerna eller Danmark. Jag valde Nederländerna som jämförelse eftersom det är ett land med traditionellt sett stor invandring och befolkningsmängd som är större än Sveriges men inte jättemycket större, knappt 17 miljoner invånare. Danmark är med i jämförelsen som ett land med restriktiv flyktingpolitik. Danmark har knappt 6 miljoner invånare.

Källa: Eurostat.
Källa: Eurostat.

Sveriges asylmottagning ligger således inte på en särskilt låg nivå alls. Det finns anledning att fundera över vad det betyder nu när vi hade exempellöst stor asylmottagning under åren 2012-2015. Villkoren för de asylsökande har försämrats avsevärt jämfört med 2015, men asylströmmen är stor trots det.

Andra frågan jag tycker har fått för lite uppmärksamhet är sammansättningen av ålder och kön hos dem som kommit till Sverige under åren med mycket stor asylinvandring, dvs. från 2012 då de stora strömmarna började komma från Syrien. Det har talats mycket om de “ensamkommande”, men det som är värt att uppmärksamma är den totala mängden av unga män som kommit till Sverige. Det kom ungefär 35 000 som anmälde sig som minderåriga utan föräldrar 2015 varav de flesta är afghanska män, men samtidigt kom det även många män som inte var under 18, men ändå unga. Hur stor är den totala mängden unga män som har kommit till Sverige som asylsökande?

Källa: Eurostat.

Som framgår av diagrammet är det långt mycket mer män än kvinnor som kommit som asylsökande. Men det är framför allt tabellen som är angelägen att titta på. Här kan man se att det under åren 2014 och 2015 kom drygt 110 000 män i åldersspannet 14–34 år. Motsvarande siffra för kvinnorna är knappt 36 000.

Egentligen hade jag velat avgränsa gruppen till 15–25 år, men det går inte att få fram det i Eurostats databas.

Det jag vill visa med detta är att det finns ett kraftigt mansöverskott i en ung generation och att den totala mängden unga asylsökande män som befinner sig i Sverige är långt större än den grupp afghaner som kom i samband med flyktingkrisen.

Unga män kan vara fantastiska att ha att göra med om de sysselsätts på rätt sätt, med studier, arbete och meningsfulla fritidssysselsättningar. De är kreativa, arbetsamma, energiska. Men utan föräldrar eller äldre släktingar som håller koll på dem kan de ställa till med vad som helst. Och det blir värre när de måste konkurrera extra hårt om flickors uppmärksamhet på grund av att det finns ett mansöverskott.

Jag presenterar statstiken här på min blogg eftersom den bildade allmänheten behöver ha denna information för att bilda sig en uppfattning om hur vi ska göra med migrationspolitiken framöver.