Folkrätten är ett svepskäl för regeringen för att slippa sätta in Gripen

Också jag är mycket kritisk till regeringens ytterst magra besked om att bara ge Frankrike stöd med flygtransporter och lite annat krafs i Mali till en summa av 40 miljoner, i kriget mot Islamiska staten. Frankrike hade föreslagit att Sverige skulle ställa upp med Gripenflyg för spaning, vilket alliansen också tyckte att vi skulle ställa upp med. Men regeringen sa alltså nej.

Jag misstänker att huvudförklaringen till varför inte vi vill ställa upp för Frankrike i någon seriös mening är Miljöpartiet samt ansträngda statsfinanser. Insatsen är så liten att den inte behöver riksdagens godkännande. 40 miljoner är småsmulor. Försvarsbudgeten som helhet ligger på över 40 miljarder. Därmed kommer Finansdepartementet inte att klaga och det blir lättare för Åsa Romson att förklara för sin riksdagsgrupp att Sverige drar i krig på Frankrikes sida. Det blir ju bara ett litet krig – för svensk del.

Bloggrannarna Karlis N och Cornucopia? har redan skrivit väl om hur denna pyttelilla insats punkterar Sveriges trovärdighet som ett land som har lovat att vara solidariskt med andra EU-länder om de hamnar i krig.

Istället vill jag kommentera påståendet att vi inte kan skicka Gripenflyg av folkrättsliga skäl. Regeringen har visserligen erkänt att det finns en otydlig gråzon här, och att det alltså skulle vara möjligt att bistå Frankrike, men tycks vilja vara på den säkra sidan.

Jag uppfattar detta som ett svepskäl. Sverige har nämligen redan trupp i Irak som stöder de kurdiska förband som kämpar mot IS. Vad de svenska förbanden de facto gör är sekretessbelagt, men man kan anta att det handlar om specialstyrkor som hjälper peshmerga att slåss. Slåss på riktigt alltså. Tänk markförband som med vapenmakt röjer undan jihadister.

Denna insats är har folkrättsligt stöd i det att de svenska trupperna är där på inbjudan av Iraks regering. I regeringens proposition från den 5 november i år kan man läsa:

Den folkrättsliga grunden för den militära utbildningsinsatsen utgörs av Iraks inbjudan till det internationella samfundet att bistå med stöd för att bekämpa Isil samt de bilaterala överenskommelser som Irak ingår med deltagande stater om bland annat styrkornas uppgifter.

Rätten att använda våld grundas på Iraks samtycke och på eventuella restriktioner som antingen ställts av Irak eller följer av folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten.

Islamiska staten agerar både i Syrien och Irak och Sverige har inget motsvarande avtal med Syrien. Men i och med att IS använder syriskt territorium för att angripa Irak finns inga folkrättsliga hinder för att svenska förband agerar inne i Syrien, om det är till stöd för Irak.

Jag har inte hittat någon ordentlig redogörelse från regeringens sida om varför den menar att det är folkrättsligt tveksamt att ställa upp med spaningsflygplan. Det låter högst osannolikt att Iraks regering skulle säga nej om Sverige lovade att bistå de kurdiska förbanden med flyginsatser.

___________________

Pingat på intressant.se.

Husbonden heter Putin

S.k. alternativa medier gör en stor sak av att de är oberoende från etablissemanget. Problemet är att de av allt är döma beroende av etablissemanget i ett annat land istället: Ryssland. Det är slående hur beredvilligt man lyssnar till husbondens röst, där husbonden heter Putin.

Nyheter Idag är måhända den alternativa kanal som står Moskva närmast med journalisten Chang Frick som mest kända namn. Frick samarbetar med RT (dvs. Russia Today som kanalen hette förut). Det är ingen hemlighet på något vis utan något som han förklarar med att han gillar att ställa fel frågor:

Jag är också stringer (en frilansare med återkommande uppdrag) åt RTs dotterbolag Ruptly. Vi köper även videoklipp från dem. Man kan säga att vi samarbetar lite. Inte för att jag tjänar mer pengar på RT än andra kanaler. Inte för att det är “creddigt”. Nej, det är på grund av att jag “ställer fel frågor”. Då blir RT ett naturligt val.

Samarbetet tycks vara väldigt nära. I samband med att Ryssland inledde sina bombningar i Syrien fick landet kritik för att man inte bombade Islamiska staten som man påstod sig göra utan andra rebeller, däribland Fria Syriska Armén. Ryssland skapde därför en motkampanj där man ifrågasatte om det alls fanns någon moderat opposition i Syrien.

Så här såg den kampanjen ut i RT och Sputniknews, som båda alltså är ryska statliga propagandakanaler och inte nyhetskanaler.

russiatoday

sputniknews

Och som av en händelse har Nyheter Idag en artikel med samma rubrik, på ett ungefär.

changfrick

Chang Frick och Nyheter Idag är emellertid inte ensamma. Den “alternativa” kanalen Fria Tider är också med i kampanjen.

friatider

Den invandringskritiska högerns kanaler lever på att man säger sig vara “alternativa”, frihetliga tänkare som törs säga som det är. Den friheten använder man tydligen till att säga det Moskva vill att man ska säga.

Som bekant finns det ett antal invandringskritiska alternativa sidor på nätet. Putinvänligheten frodas också på sidorna Exponerat, Nya Tider och Motgift. Tidningarna Samtiden och Avpixlat som står SD nära har såvitt jag har kunnat se inte begapat sig i den ryska propagandan.

___________________
Pingat på intressant.se.

Putin på förstasidan igen

Rysslands president Vladimir Putin lyckas gång på gång sno förstasidan i DN. Att hamna på förstasidan med positiva rubriker är alla politikers våta dröm. Vad är det Dagens Nyheter håller på med egentligen?

Det var Alex Voronov, ledarskribent på Eskilstuna-Kuriren, som idag twittrade ut nedanstående bild. Voronov har helt rätt i att DN spelar Putin i händerna, och det är tyvärr inte första gången.

CQDZ9itUkAAi5a0

Den bild som Voronov twittrade ut är från DN:s landstortsupplaga, men Stockholmsupplagan är inte bättre.

DN 150929

Emellertid såg DN ut så här på förstasidan i våras, på årsdagen efter annekteringen av Krim.

DN Krim 150318

Och så här såg förstasidan ut i mars förra året när annekteringen genomfördes.

DN 140319

Varför är detta ett problem? undrar kanske någon.

Problemet ligger i att Ryssland bedriver en aggressiv utrikespolitik med propaganda som viktigaste instrument till makt och inflytande. Carl Bergqvist (Wiseman) har skrivit en mycket bra analys i Expressen som förklarar Putins maktpolitiska spel. Ryssland för ett krig i Ukraina och för att ta bort fokus på detta har han istället ökat den ryska närvaron i Syrien, eftersom han ser att USA och Europa agerar villrådigt och tafatt. Putin iscensätter därför en teaterscen i samband med FN:s årliga möte i New York för att framställa sig själv som den stora fredsmäklaren. Och DN köper allt som om det vore på riktigt.

____________________

Pingat på intressant.se.

26 000 svenska soldater under Natobefäl

I början av augusti skrev tre socialdemokrater en debattartikel om att Sverige inte bör gå med i Nato. Alliansfriheten har tjänat Sverige väl menar man och blickar tillbaka på det som många inom socialdemokratin tänker sig var en guldålder. Den historien har vi hört förr. Det intressanta är istället det lilla men inte oviktiga faktafelet.

Debattörerna skriver:

Den svenska militära allians­friheten har varit en framgångsrik linje sedan ­flera hundra år. ­Genom en skicklig utrikes­politik har vårt land fredats mot olika hot och mäktiga grannar. På så sätt besparades vi två för­ödande världskrig och det neutrala och självständiga Sverige blev en fristad ­undan nazismen för tiotusentals förföljda judar och motståndsmän i våra grannländer. Dessutom bidrog Sverige med nästan 100 000 soldater i blå baskrar för FN i några av världens konflikthärdar. Samtidigt formade Sverige en progressiv biståndspolitik, kritiserade stormakter och förtryckare över hela världen. Alliansfriheten gav Sverige handlingsfrihet att agera i FN med olika nedrustnings- och medling­sinitiativ och göra vår röst hörd. En röst för världens förtryckta – var de än må vara. Från Nelson Mandela i Sydafrika till Olof Palmes berömda för­dömande av bombningarna över Hanoi.

Det är så här Veronica Palm, Pierre Schori och Maj-Britt Theorin tror att svensk utrikespolitik har sett ut fram tills nu. Det är en helt felaktigt bild av historien eftersom den glömmer att Sverige sedan 1994 ingår i Partnerskap för fred tillsammans med Nato, vilket är ett projekt som framför allt socialdemokratiska regeringar har stått bakom.

Det intressanta faktafelet är siffran 100 000. Eftersom författarna mentalt lever på 1980-talet tror de att de främsta internationella insatserna som Sverige har gjort har varit i FN:s regi. Så var det en gång i tiden: Kongo, Cypern, Bosnien.

Men efter FN:s fiasko i Bosnien och Rwanda var det få länder som ville ställa soldater under FN-befäl. Istället uppdrog FN åt Nato att ta hand om olika insatser: Kosovo, Afghanistan och Libyen.

Siffran 100 000 är så många svenska soldater som har tjänstjort utomlands, men inte under FN-befäl, och därför inte med blå basker på huvudet.

Hur många svenska soldater har då tjänstgjort under Natobefäl? Den siffran gick inte att få fram någonstans så jag skrev till Försvarsmaktens presstjänst. Rätt svar är 26 000 befattningar. Och då talar vi alltså om svenskar som tjänstgjort under Natobefäl i insatser med FN-mandat. Sverige har aldrig deltagit in några krigsoperationer som inte haft FN:s godkännande.

En befattning är inte det samma som en soldat. Många soldater har tjänstgjort flera gånger  utomlands och således stått under Natobefäl mer än en gång. En normal vända för en utlandsvistelse är ungefär ett halvår. Det finns soldater som har gjort tre-fyra vändor i Afghanistan.

Siffran imponerar ändå. Tusentals svenska soldater har alltså redan tjänstgjort under Natobefäl.

Enligt den nostalgiska 1980-talsvisionen är samröre med Nato något som förstör trovärdigheten i den svenska alliansfriheten. Den gamla teorin var att Sverige och svenska FN-soldater åtnjöt respekt på grund av alliansfriheten. Enligt den teorin skulle Sveriges anseende alltså varit dött nu, eftersom vi med tusentals soldater under Natobefäl knappast kan sägas stå oberoende av alliansen.

__________________

Pingat på intressant.se.

Därför tänker SD fel om Nato

Majoriteten av SD:s väljare vill att Sverige går med i Nato, men partiet vill inte det. Partiet har istället av någon anledning valt ungefär samma linje som vänstern, neutralitetsnostalgi. Men det är inte en fungerande lösning för det svenska försvaret.

Så här uttrycker sig SD i sin senaste försvarspolitiska motion.

sdomnato

Skapar Sverige avspänning genom att vara neutralt mellan Nato och Ryssland? Så var det många som tänkte när Warsawapakten existerade, men sen dess har geografin förändrats. Sovjetunionen finns inte heller längre. De baltiska staterna ingår i Nato och vid en konfliktsituation i Östersjömrådet kommer Nato att behöva utnyttja svenskt territorium för att skydda Baltikum (se nedan för källor). Detta gör att vi dras in i en konflikt oavsett om vi vill det eller inte. Redan nu i fredstid skapar vi därför osäkerhet och ökar spänningarna i området, eftersom ingen vet hur Sverige ska agera i ett skarpt läge.

Det ligger i Rysslands intresse att Sverige inte törs samarbeta med Nato och därför blir det logiskt att Ryssland redan nu försöker skrämma Sverige med vad som kan hända om Sverige sluter upp på Natos sida. Det är inte en slump att det militära läget i Östersjön har blivit mer spänt under det senaste året. Det är för att Sverige och Finland har orsakat ett säkerhetsvakuum i området. Säkerhetsvakuum är något som ökar spänningen, inte minskar den.

Riskerar Sverige att dras in i konflikter som inte rör oss om vi är med i Nato? Ett medlemsland blir bara indraget om ett annat av alliansens 28 länder är attackerat, och beslut inom alliansen fattas med konsensus. Nato kan inte beordra Sverige eller något annat land att dra i krig i exempelvis Libyen eller Afghanistan. Tyskland deltog exempelvis inte i kriget i Libyen. Det mest sannolika scenariot när Sverige skulle kunna dras in i ett krig är om Ryssland attackerar de baltiska staterna. Men de geografiska förhållandena gör att Sverige kommer att dras in i en sådan konflikt ändå, eftersom Nato behöver tillgång till svenskt territorium för att kunna agera och Ryssland redan ser Sverige som en västallierad.

Är det möjligt att skapa ett eget försvar starkt nog för att slippa Nato? Det var den gamla svenska linjen som gällde fram till 1991 då Sovjetväldet rasade samman. Den försvarsmakt vi hade då är dock avskaffad. Den är nedmonterad till minsta skruv. Mobiliseringförråden finns inte kvar. Kustartilleriet är avskaffat och de gamla befästningarna fungerar som museum. Värnplikten är avskaffad. Listan kan göras lång. Hela detta försvar är borta och om det ska återskapas krävs en försvarsbudget på kanske 100 miljarder om året, istället för de ca 48 miljarder kr per år försvaret kommer att få framöver.

SD är förvisso ett parti som vill satsa mycket pengar på försvaret. I sin senaste budgetmotion skriver partiet att man vill lägga 24 miljarder fram till 2018. Det är mer än vad något annat parti vill. Folkpartiet ville exempelvis lägga 18 miljarder. Regeringen och tre av allianspartierna tänker lägga 10,2 miljarder.

SDbudget

Men denna “kraftiga” höjning av försvarsanslaget som SD vill göra räcker inte för att återskapa det gamla kalla krigsförsvaret. Vad räcker det till? Jo, om SD lägger lika mycket pengar också nästa mandatperiod, ytterligare 24 miljarder alltså sammanlagt 48 miljarder på åtta år, då får försvaret ungefär så mycket pengar det behöver för att bygga ut den nuvarande försvarsreformen från 2009 (årets försvarsbeslut är en fortsättning på denna reform och inte en ny reform).

Jag har skrivit mycket om finansieringen av denna reform, eftersom den är beslutad av riksdagen men inte finaniserad. Reformen kommer att ge oss “enveckasförsvaret”. Det är ett försvar starkt nog att hålla en fiende stången i en vecka på ett ställe. På kort sikt är alltså SD:s försvarspolitik lika ihålig som övriga partiers, om än inte lika ihålig. (Det måste dock påpekas att SD:s förslag till statsbudget ser helt annorlunda ut jämfört med alla andra partiers eftersom man räknar med enorma kostnadsminskningar för kraftigt minskad invandring.)

Vad vill då SD ha istället för Nato? På sikt talar man om att man vill har en stor armé, på sex brigader där den nuvarande politiken siktar på två. Därtill vill man ha “gemensam försvarsplanering” med Norge och Danmark, och/eller en försvarsallians med Finland. Samt slutligen fortsatt partnerskap med Nato.

“Gemensam försvarsplanering” är vad Nato har för sina länder, dvs. färdiga planer för hur medlemsländernas territorier ska försvaras. Norge och Danmark har alltså detta redan eftersom de ingår i Nato. Något erbjudande från Nato att Sverige ska få vara med i den planen finns inte. Det går för övrigt inte att ha gemensam försvarsplanering med Nato och samtidigt vara ett neutralt land. Varför ska Norge och Danmark ha en gemensam försvarsplan med Sverige om Sverige inte vill lova att vi ska försvara dem?

Förslaget om försvarsallians med Finland är också en fantasiprodukt. Det finns inget intresse för det i Finland. Partnerskapet är däremot på riktigt och existerar redan idag. Men det är ett fredstida samarbete, och ingenting man kan åberopa i ett skarpt läge.

Förslaget om att ha sex armébigrader är intressantare eftersom det innebär ett betydligt starkare försvar av svensk mark. Denna räddningsplanka är bättre än den Sverige kört med hittills, där Sverige hoppas på hjälp av Nato trots att vi inte är med i alliansen. Däremot löser förslaget inte problemet med att Sverige har skapat ett säkerhetsvakuum i Nordeuropa.

Säkerhetsvakuumet beror på två saker: att Sverige har en för liten försvarsmakt och att Sverige inte kan ge besked på förhand om vi tänker hjälpa Nato att försvara Baltikum. SD:s förslag med en stark armé bidrar till att lösa det första problemet men inte det andra, och det är det andra som är huvudproblemet.

Det som kan dra in Sverige i en skarp konflikt är problemet med Baltikums säkerhet. Det finns inget invasionshot mot Sverige såsom det fanns på kalla krigets tid, dvs. att Ryssland skulle landsätta stora mängder trupp på svenska fastlandet. Om det fanns ett klassiskt invasionshot skulle jag för övrigt rekommendera mer än sex brigader. På 1990-talet hade armén fortfarande 16 brigader (värnpliktiga).

Säkerhetsvakuumet och det maktspel som föregår ett krigsutbrott är det som försvarspolitiken ska fokusera på i första hand, och inte vad som ska ske när kriget har brutit ut. Försvarspolitiken bör nämligen ha som primär uppgift att avvärja krig och inte att utkämpa krig. Politiken ska vara avskräckande, och den ska vara det redan i fredstid. Amerikanske presidenten Theodore Roosevelt kallade det för att man ska “tala vänligt men ha med sig en stor påk”.

Den avskräckande funktionen måste också vara på plats redan från början för att man inte ska hamna fel i den eskalering som föregår ett konfliktutbrott. Eskaleringsproblemet handlar om att om vi rustar upp tror vår motståndare att vi rustar i aggressivt syfte med följden att han rustar upp ännu mer. Sveriges nuvarande politik på den här punkten är helt fel, eftersom man tänker sig att Sverige ska förklara om vi vill stödja Nato eller inte när krigsutbrottet står för dörren. I det läget kommer det att vara oerhört provocerande att samarbeta med Nato, mycket mer provocerande än att gå med som medlem nu.

En som har skrivit bra om detta är Johan Wiktorin i boken “Korridoren till Kaliningrad”. Johan är visserligen inte helt övertygad om värdet av Natomedlemskap (än?), men hans bok förklarar ändå väl hur otroligt viktigt det strategiska spelet är, det spel som börjar långt innan någon skjutit ens ett varningsskott.

Ytterligare ett viktigt tillägg måste också göras och det handlar om den ryska militära strategin som vi sett prov på i Ukraina. Den är designad för att använda alla tänkbara påtryckningsmedel för att slippa skjuta på riktigt. Den är till 90 procent skapad för att vinna kriget innan det brutit ut.

SD:s räddningsplanka med en stark armé är ett bra svar på frågan om hur man ska utkämpa ett krig på svenska fastlandet, men inte ett bra svar på frågan om hur man ska verka för stabilitet i Östersjöområdet och på så sätt inte dras in i ett krig till att börja med. Hela grejen med Natomedlemskap bygger på avskräckning, avskräckning och avskräckning. Och den som tycker att avskräckning är ett otäckt ord bör tänka en gång till. Krig är ännu otäckare.

Källor angående Sveriges roll vid försvaret av Baltikum:

– Karlis Neretnieks föreläsning hos Utrikesakademin:
https://youtu.be/ariijuvEMmk
– Bo Ljung m.fl, “The Security and Defensibility of the Baltid States”, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI-R–3471–SE, 2012, http://www.foi.se/Sok/Sammanfattningssida/?rNo=FOI-R–3471–SE
– Karlis Neretnieks, “Sweden and stability in the Baltic Sea region”, Stratfor, 2013, https://www.stratfor.com/the-hub/sweden-and-stability-baltic-sea-region-0

_____________

Pingat på intressant.se.