Konservatism utan Natomedlemskap övertygar inte

Jimmie Åkessons tal i Almedalen tog 48 minuter. Mycket längre än övriga partiledares. Inte en enda av dessa minuter ägnades åt försvaret av Sverige, den aggressiva ryska politiken och det spända militära läget i Östersjöområdet. Samtidigt försöker partiet profilera sig som konservativt. Det övertygar inte.

Det finns många skäl till att kritisera Moderaterna för hur partiet har hanterat försvarsfrågan. Försyndelserna är många och partiet är inte på rätt köl ännu. Men att höra hur Sverigedemokrater gör anspråk på att vara större försvarsvänner i hopp om att framstå som mer höger än Moderaterna känns väldigt märkligt.

Om det är någon fråga som man förknippar med svensk höger så är det att vara för ett starkt svenskt försvar. Om man blickar tillbaka till början av 1900-talet och sedan framåt är det alltid den klassiska högern som har värnat försvaret. Efter andra världskriget kom också högern att tydligt uttala sitt stöd för västmakterna i kampen mot kommunismen. Högern accepterade neutraliteten på grund av att man ansåg att det behövdes enighet i utrikespolitiken, men att hjärtat hörde hemma i väst var det aldrig någon tvekan om. Ann-Sofie Dahl sammanfattar denna utveckling väl i sin bok ”Du gamla, du fria: Moderat utrikespolitik från högerparti till alliansregering”. Den klassiska konservativa hållningen i Sverige uppfattar jag därför som att Sverige ska ha ett starkt försvar och vara medlem i Nato.

Vad Sverigedemokraterna håller på med är något annat. Partiet vill visserligen lägga mycket pengar på försvaret, men har en ingen genomtänkt uppfattning om vad försvaret ska användas till på grund av att partiet inte vill att Sverige går med i Nato. Man har ungefär samma inställning som Socialdemokraterna, och därför också ungefär samma problem som S har med sin försvarspolitik.

Den som har följt min blogg vet att jag många gånger har påpekat att den försvarsreform som Sverige genomför inte kommer att ge oss det gamla kalla krigs-försvaret tillbaka utan endast ”enveckasförsvaret”. Detta försvar är så litet att det inte har någon trovärdighet om det inte backas upp av Nato.

Sveriges räddningsplan har varit att stödet från Nato ska komma genom det partnerskap som vi har med alliansen. Problemet är bara att Nato många gånger förklarat för Sverige att det bara är alliansmedlemmar som får hjälp. Räddningsplanen bygger på önsketänkande och inget annat.

Moderaterna och Folkpartiet har därför sagt att det inte finns något seriöst alternativ till Natomedlemskap. Inget parti, inte heller SD, vill lägga så mycket pengar som krävs för att återskapa kalla krigs-försvaret.

SD vill förvisso lägga mer pengar på försvaret än alla andra partier, men inte mer än vad som krävs för enveckasförsvaret. Enligt SD:s budgetmotion från i höstas vill man lägga 24 miljarder 2015–2018. Storleken på anslaget är berömvärt i sig, och med lika mycket pengar för nästa mandatperiod får vi visserligen ett fullt finansierat, men ändå ett enveckasförsvar.

Sverigedemokraterna har också ett annat problem som punkterar partiets försvarspolitik och det är dess oklara inställning till Ryssland. Vi har sedan ett år tillbaks en spänd militär situation i Östersjöområdet som hänger samman med det ryska kriget i Ukraina. Katarina Tracz har i en nyutkommen bok ”Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön” sammanfattat det nya läget. Och nu i veckan avslöjade ÖB att ryskt flyg släppt ”facklor” i närheten av svenska flygplan, vilket är ett uppenbart brott mot internationella normer. Carl Bergqvist (Wiseman) som själv är flygare förklarar i Expressen varför detta är att se som en aggressiv handling.

Trots denna politik från Rysslands sida, som syftar till att hota och skrämma oss i Sverige, kan SD inte tala klarspråk om hur partiet ser på detta hot. Att Sverigedemokratisk ungdom har tagit Rysslands parti i kriget i Ukraina är besvärande, men kan kanske ursäktas med tanke på att förbundets ordförande också uteslutits ur partiet. Men att SD röstat med Putinvännerna i Europaparlamentet är minst sagt allvarligt. Patrik Oksanen har följt denna fråga nära och det är uppenbart att SD:s partiledning antingen vill stödja Putin eller inte har någon koll på vad delar av sitt parti gör.

Det finns ett stöd för Putin bland partier med liknande profil som SD:s i Europa och jag har själv noterat bland SD-supportar på Twitter att man ofta tycker att Putin är en cool kille som törs stå upp mot USA.

Ingen har upphovsrätt på begreppet konservativ och på samma sätt som inom andra ideologiska traditioner är det fritt fram att skapa egna varianter. Det finns ju som bekant mer än en form av liberalism och mer än en form av socialism.

Att SD:s nyskapade konservatism skulle ligga i linje med klassisk svensk höger och vara den sanna arvtagaren när Moderaterna svikit är emellerid trams. Det är sant att M har en del att ta igen när det gäller försvarspolitiken, men att klassisk svensk höger skulle innebära att Sverige vänder sig bort från väst och ger efter för aggressiva handlingar från den stora militärmakten i öst måste ses som ett skämt.

____________________________
Pingat på intressant.se.

“Inga soldater i Ukraina”: En absurd lögn som tyvärr fungerar

Sveriges regering förtjänar beröm för att den konsekvent har pekat ut Ryssland som ensamt ansvarig för kriget i Ukraina. Om man ändå finge önska sig något så är det att ännu tydligare säga att Ryssland har reguljära stridande förband på plats i Ukraina, och att kriget således inte längre kan beskrivas som ett separatistiskt upprorskrig utan ett anfallskrig.

För vad ska man annars kalla det? De förband som nu strider i Ukraina (vapenvilan till trots förekommer dagliga strider) består till stor del av ryska soldater. Det rör sig om cirka 12 000 man.

Det har påpekats flera gånger men förtjänar att upprepas. En av de viktigaste delarna i den ryska militärstrategin är informationskriget, där ammunitionen heter lögner.

Den mest framgångsrika lögnen hittills har varit den att Ryssland inte skulle ha några soldater inne i Ukraina. Ryssland står fast vid detta påstående och det har varit oerhört svårt för Europas regeringar att våga utmana denna lögn. Det var inte förrän i mitten av februari i år som EU för första gången officiellt talade om att det fanns ryska styrkor inne i Ukraina. Och ännu väntar vi på att Sveriges regering i sina uttalanden ska säga detta öppet. Det har inte hänt än utan regeringen talar fortarande om ryskstödda separatister.

Tack vare en ny rapport utgiven av den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council finns dock alla bevis som behövs för att tryggt kunna säga som det är.

Rapporten bygger endast på öppna källor, kontrollerbara för vem som helst. Det finns gott om enskilda nyhetsrapporter om ryska förband i Ukraina. Atlantic Council har dock utöver detta även utnyttjat all den information som finns i sociala medier. Det har visat sig att ryska soldater precis som alla andra lägger ut bilder av sig själva på nätet, på den ryska motsvarigheten till Facebook som heter VKontaktje. Med hjälp av bilderna går det att identifiera var i Ukraina de har tagits.

Bilderna avslöjar också vapentyper och militärfordon som bara ryska armén förfogar över. Det är vapen som ”separatisterna” inte kan ha erövrat av ukrainska armén.

Atlantic Councils rapport stöds också av annan information som kommit fram tidigare. Exempelvis konstaterade två finländska militära analytiker att Minsk II-avtalet om vapenvila som framförhandlades i februari i år nämner vapensystemet Tornado-S. Det är ett modernt artillerisystem som bara finns i Ryssland.

Storbritanniens motsvarighet till FOI, Royal United Services Institute for Defence and Security Studies, RUSI, har också tidigare publicerat en lista över identifierade ryska förband i Ukraina.

Sammantaget finns det alltså inte längre någon anledning att tala försiktigt om vad det är för trupper som för krig i Ukraina. En del av dem är sannolikt ukrainska rebeller, men det kan inte råda någon tvekan om att ryggraden i den militära kampanjen utgörs av reguljära ryska förband. Kriget i Ukraina är därför att betrakta som ett konventionellt angreppskrig. Ryssland har invaderat östra Ukraina.

____________________________
Pingat på intressant.se.

Ingen lösning i sikte för Ukraina

Befinner mig i Tallinn på den årliga Lennart Meri-konferensen, som är den viktigaste säkerhetspolitiska konferensen i Östersjöområdet. “Alla” är där. Jag var här förra året också och då var upprördheten stor över Rysslands annektering av Krim. Upprördheten lever kvar, men hur ska konflikten i Ukraina lösas? Villrådigheten är stor.

Det gäng som brukar samlas i Tallinn är de säkerhetspolitiska analytiker som intresserar sig för Östersjöområdet och Östeuropa. Estniske presidenten Thomas Ilves är konferensen värd, vilket säger något om hur Estland ser på vikten av att hålla sig väl med sina vänner.

Det genomgående temat för konferensen är med något litet undantag kriget i Ukraina och Rysslands aggressiva agerande. De expertpaneler som konferensen satt samman ligger på allra högsta nivå. Allt som sägs är värt att lyssna på. Ändå är mitt intryck att inte heller denna församling, där det verkligen inte finns någon som vill “förstå” eller på annat sätt ursäkta Rysslands agerande, kan säga vad vi egentligen ska göra för att återställa freden i Ukraina.

Ett av seminarierna hade rubriken “The World According to Putin, Putin According to the World”. Panelen bestod av “Andrei Illarionov, Senior Fellow, Cato Institute, former Advisor to the President of Russia, Michael McFaul, Former U.S. Ambassador to Russia, Natalia Gevorkyan, Writer and Columnist
Hiski Haukkala, Special Advisor, Ministry of Foreign Affairs of Finland”.

Tillsammans var de tämligen eniga om att Putin är en människa som talar ett maktspråk i första hand. Det är gammaldags geopolitik som gäller. Världsledarna ska göra upp om vem som ska ha rätt att bestämma i vilken del av världen. Inflytande skapas genom militär och ekonomisk styrka. Alla kan antingen tvingas att lyda eller köpas.

Även andra talare under konferensen har konstaterat samma sak. Ryssland har slagit in på en linje där man ignorerar folkrättsliga principer. Väst, som har dominerat världen, har upprätthållit ett system där stater inte för krig mot varandra hur som helst utan som i första hand prioriterar diplomati, fredlig konfliktlösning, ekonomiskt utbyte osv. Men Putin vill inte spela enligt dessa regler utan vill gå tillbaka till de regler som gällde före andra världskriget – nationalstaternas anarki.

Det är bra att vi nu ett år efter att Ryssland startade kriget i Ukraina talar om Ryssland i dessa termer. Det är bra att insikten har kommit. Problemet är att samma insikt inte finns om att väst behöver svara med tuffa metoder. Med tuffa metoder menar jag självklart inte krig utan ekonomiska sanktioner som verkligen svider i skinnet och en rejäl upprustning av EU-ländernas försvarsmakter. Jag efterfrågade detta i en artikel på Brännpunkt redan förra året och jag har inte fått anledning att byta åsikt.

Rysslands svaghet är dess ekonomi och att landet i ett skarpt läge är vida underlägset Nato. Men väst har inte utnyttjat detta till fullo ännu. Istället tycks det finnas en förhoppning om att milda sanktioner ska få Putin att nyktra till, dra tillbaka sina trupper från Ukraina, och gå tillbaka till att respektera den internationella rättsordningen.

Vad är sannolikheten för att det ska ske? Tyvärr tror jag att den är mycket liten. USA:s förre ambassadör i Moskva Michael McFaul menade på seminariet att Putin själv sannolikt är övertygad om att han är inbegripen i en kamp mot “nazismen”. Det är en kamp mellan ont och gott. Man förhandlar inte med nazister.

Förståelsen för att Ryssland spelar ett gammaldags maktspel där bara militär och ekonomisk styrka räknas finns där. Men alltjämt är det få som orkar tala i termer av militär upprustning i Europa och införande av sanktioner som har verklig kraft. Må denna insikt komma.

_______________________
Pingat på intressant.se.

Tala milt men ta med en stor påk

Idag har vi kunnat läsa att Ryssland hotar att använda kärnvapen mot Danmark om landet medverkar i Natos missilförsvar. Hot är tyvärr numera ett naturligt inslag i den ryska utrikespolitiken. Hur ser den svenska beredskapen ut för denna typ av provokationer? Jag tror tyvärr att vi är mycket dåligt rustade även för detta.

Anledningen till att jag engagerat mig i försvarsfrågan har egentligen inte alls med försvaret att göra utan med att jag vill att Sverige ska stå bättre rustat för att hantera hot och påtryckningar. “Speak softly but carry a big stick” sägs ha varit amerikanske presidenten Theodore Roosevelts talesätt när det gällde diplomati. Även den nation som vill agera försiktigt och fredligt gör klokt i att ha ett försvar för att visa att man inte kan hunsas med.

Om man inte har “a big stick” utsätter man sig för en situation där man kan bli offer för påtryckingar. Den säkerhetspolitiska logiken säger också att man inte kan skaffa sig den påk man behöver när detta händer eftersom detta blir en eskalering vilket kan skapa en kapprustning. Man måste ha påken med sig redan från början.

Sverige har genom att avrusta sitt försvar in på bara benet och inte minst avvecklat sin mest framskjutna militära position, Gotland, inte den knölpåk vi egentligen behöver. Den behövdes inte så länge Ryssland var på dekis och fredligt. Men det är annorlunda nu när Ryssland startat ett krig i Ukraina och dagligen ägnar sig åt påtryckningar mot snart sagt alla sina grannländer.

Karlis Neretnieks, generalmajor emeritus, är en av dem som jag tycker har gjort den bästa analysen av Sveriges säkherhetspolitiska läge och som fokuserar på de militära styrkornas betydelse för inte bli utsatt för påtryckningar. Under min tid på Frivärld anlitade jag honom som föreläsare flera gånger, och nu har Frivärld också spelat in hans föreläsning på video:

Det här är en föreläsning som Karlis har hållit i många olika sammanhang, till och med i brittiska underhuset. Det finns ingen militäranalytiker av rang som har kunnat säga att han skulle ha fel. Det är så här spelplanen ser ut.

Karlis har också idag lagt ut en text på sin blogg som ansluter till denna analys där han förklarar varför det skulle kunna löna sig för Ryssland att genomföra ett enskilt angrepp mot Sverige. Poängen här är att ett angrepp mot Sverige försätter Nato i en hopplös situation när det gäller försvaret av Baltikum. Jag rekommenderar läsning av den strategiskt viktiga text.

Till Karlis kommentar vill jag tillfoga att det han skriver om inte måste bli verklighet för att ha betydelse. Det militärstrategiska spelet är i första hand politiskt och inte militärt. Där Karlis talar om att det skulle kunna löna sig med ett angrepp mot svenskt territorium menar jag att det skulle kunna löna sig med att bara hota om detta. Jag tror i och för sig att Karlis håller med mig om det, men det är viktigt att poängen tydliggörs – det är hotet om angrepp som har betydelse.

Sverige är idag oskyddat mot hot och påtryckningar eftersom vi inte har någon “big stick”. Vi har planer på att skaffa oss en, men som läget är nu vill inte riksdagen skjuta till de pengar som behövs. Därför kommer vi tyvärr att fortsätta sakna den påk vi behöver.

En mycket viktig del av påtryckningsproblemet är också som sagt att det inte går att skaffa sig en schysst påk när påtryckningen väl kommer på grund av eskaleringsproblematiken. En person som skrivit bra om detta är Johan Wiktorin i sin bok “Korridoren till Kaliningrad”. Det är en kortroman som beskriver hur komplicerat det är att försätta sina styrkor i beredskap i ett skarpt läge utan att provocera fram ytterligare motreaktioner.

Så vad bör Sverige göra? “Speak softly and carry a big stick” är rätt politik. Avvecklingen av kalla krigs-försvaret gick för långt och vi har konsekvent blundat för varningssignalerna från Ryssland. Rätt politik är därför att rusta upp igen, se till att vi har den påk vi behöver för att inte utsätta oss själva och andra för påtryckningar. Hur mycket behöver vi rusta? Åtminstone upp till miniminivån, dvs. att vi genomför 2009 års försvarsreform och ser till att den finansieras fullt ut.

Läs mer om problemen med finansieringen av 2009 års försvarsreform:

Allt man behöver komma ihåg är siffran 40.

Fortfarande långt till enveckasförsvaret.

_______________________________
Pingat på intressant.se.

Ett brutet avtal med Saudiarabien gynnar Iran

Utrikespolitiska avväganden är i vissa fall betydligt svårare än inrikespolitiska. Man kan behöva göra överenskommelser med diktaturer, inte för att man ursäktar dem, utan för att något värre kan uppstå om en överenskommelse inte finns. Jag ser det inte som en förlust att vi slipper Saudiavtalet, men i princip skulle jag kunna tänka mig att bevara det också.

Ska en demokrati som Sverige sälja vapen till en diktatur som Saudiarabien? Den spontana tanken är nej. Men hur ska man göra om en annan diktatur tjänar på ett sådant ställningstagande? I Mellanöstern är det tyvärr så. Det som är dåligt för Saudiarabien är bra för Iran. De två länderna är fiender. Genom att bryta avtalet med Saudiarabien gynnar vi Iran. Detta är mycket problematiskt eftersom Iran är en värre diktatur än Saudiarabien.

Iran är ett land som avrättar fler människor än Saudiarabien. Iran är det land som avrättar flest människor per invånare i världen. Det råder ingen yttrandefrihet, ingen religionsfrihet, ingen demokrati. Kvinnor förtrycks på samma sätt som i Saudiarabien. Iran stöder terrorister som Hamas och Hizbollah. Iran stöder Assadregimens krig. Iran kontrollerar den shiitiska milisen i Irak. Iran utvecklar kärnvapen och vill utplåna Israel.

Gör då inte Saudiarabien samma sak? Det är alldeles sant att Saudiarabien är ett mycket dåligt land. Men det är ändå så att Iran är sämre. Saudiarabien stöder inga terrorister. Landet håller fred med Israel och utvecklar inte kärnvapen. Saudiarabien är också ett av de länder som är absolut nödvändigt att ha med i den koalition som ska bekämpa Islamiska staten i Syrien och Irak.

Saudiarabien är en diktatur. Landet avrättar människor. Det finns ingen respekt för mänskliga rättigheter. Kvinnor förtrycks. Landet har också försett världen med den extrema tolkningen av islam som kallas wahabismen som är grunden för mycket av den islamistiska extremismen. Många enskilda saudier skänker också pengar till Islamiska staten, vilket är ett stort problem som saudiska staten inte har kunnat komma tillrätta med. Många jihadister kommer även från Saudiarabien.

Det här rör sig alltså om två mycket otrevliga länder. Ska Sverige alls ha någonting att göra med dem överhuvudtaget?

Jag har inte formulerat en tydlig ståndpunkt i denna frågan, men det jag vänder mig mot är att det skulle vara moraliskt felaktigt att sälja vapen till Saudiarabien, eftersom ett avbrutet avtal är något som gynnar Iran. Det går inte att bara se till hur Sverige ska hantera ett land i taget. Här finns en maktbalans mellan två diktaturer. Och nu när regeringen väljer att säga upp avtalet kommer detta att gynna Iran, en värre diktatur än Saudiarabien. Var ligger moralen i det?

Det bästa vore givetvis att vi slapp ha med dessa regimer att göra över huvud taget. Men demokratier i Mellanöstern är en bristvara. I Syrien och Irak har dessutom en galen terrororganisation etablerat sig och utropat en ny stat, Islamiska staten, en helvetesmaskin. Ett samarbete med Saudiarabien är nödvändigt för att kunna slå ned denna rörelse. Det går inte att bara säga usch och fy till Saudiarabien och tror att man har löst problemet. Hur mycket man än må ogilla regimen i detta land är ändå Iran och Islamiska staten värre.

___________________
Pingat på intressant.se.