Skövlingen av våra städer

SVT har mycket tacksamt återigen sänt Anders Wahlgrens filmer om skövlingen av våra städer som skedde på 1960- och 1970-talen. Filmerna borde läggas ut på Youtube så att de aldrig glöms bort. 

Normalt sett är Sverige och svenskarna ett modest folk. Vi satsar sällan stort och brett på någonting. Vi gillar det småskaliga, återhållsamma. Vi älskar vårt “lagom”.

SVD029789S
Skövlingen av Klarakvarteren i Stockholm.
Skövlingen av innerstäderna framstår därför som obegriplig. Hur kunde denna kulturhistoriska masslakt genomföras? Hur kunde vårt folk i stad efter stad tillåta att vi utplånade vårt byggnadshistoriska arv? Hur kunde vi riva alla små söta träbyggnader och ersätta dem med parkeringshus?

Jag vet att smak kan skifta. Alla gillar inte de små söta trästäderna som Sigtuna eller Eksjö. Det är också fullt legitimt att gilla hus som ser ut som betonglådor.

Skövlingen av innerstäderna handlar dock om mycket mer än om smak. Som Anders Wahlgren visar i sina filmer revs inte bara enstaka hus utan hela kvarter. I vissa fall inte heller bara ett kvarter, utan som i Klarakvarteren i Stockholm, flera kvarter.

Många av husen var dessutom inte mer än 50–60 år gamla. De kunde ha varit byggda så sent som 1890-talet. Det var hus som var fullt funktionsdugliga, så när som på att de inte hade toalett och rinnande vatten. Men husen var inte förfallna, med ruttnade trästammar eller liknande. Det var hus byggda i sten.

När det begav sig talade man om att innerstäderna “sanerades”. Det var ett av orden man använde för att rättfärdiga skövlingen av gamla stenhus. Men alla vet att ett medeltida hus kan renoveras, och förses med el och vatten. Det visste man då också.

Domus i Kristianstad. Foto: Bengt Lundberg/Riksantivarieämbetet.

Anders Wahlgrens film om Domushusen beskriver också väl vilken övertro man hade på sin uppfattning om vad samtiden krävde. Trenden var att bygga varuhus i centrum. Alltså var det “nödvändigt” att riva de gamla husen i innerstäderna för att ge plats åt Domus eller Epa. Handeln skulle inte kunna leva vidare annars.

30 år senare är Domusvaruhusen praktiskt taget utdöda. Trenden höll inte i sig. Handeln har utvecklat sig på ett helt annat sätt. Nu är det gallerior som dominerar. Att det skulle bli så kunde dåtidens beslutsfattare inte veta naturligtvis. Men deras misstag blir inte mindre av det. Hur kunde man offra sina innerstäder på grundval av en trend? Naiviteten framstår bara som än värre.

Anders Wahlgren har gjort flera filmer på detta tema. Hittills har SVT visat “Staden i mitt hjärta” (om Stockholm) och “När Domus kom till stan” (om skövlingen av våra många små och mellanstora städer). Tyvärr kommer de inte att finnas tillgängliga på svtplay särskilt länge. Därför är det viktigt att vi inte glömmer att de finns. Det bästa vore om det fanns tillgängliga på Youtube.

_________________

Pingat på intressant.se.

Ny blogg: Fina och fula hus

Jag har startat en ny blogg. Den heter Fina och fula hus. Bloggen är en protest mot ful modern arkitektur. Genom att lägga upp bilder på fula respektive fina hus hoppas jag att i alla fall någon arkitekt ska bli omvänd, och börja rita fina hus istället för fula.

När jag gjorde min nya blogg känd för mina vänner på Facebook så var det genast några som skrev att smaken skiftar och vem är jag att vara smakdomare?

Visst är det så. Smaken skiftar och jag är verkligen ingen auktoritet på området arkitektur. Men det gör inte mina åsikter meningslösa.

För antingen är det så att det finns god och dålig smak. Då är en diskussion meningsfull. Då kan man argumentera om vad som är bra respektive dåligt. Eller så finns det inget sådant som bra eller dålig smak, utan att allt bara är ett subjektivt tyckande utan någon fast grund. Ja, då kan jag ju vara smakdomare bäst jag vill. Då är jag, med min smak, en lika stor auktoritet som en professor i arkitektur.


 

 

 

 

 

 

Fult.

Men jag råkar ju nu tillhöra dem som menar att argumentation i smakfrågor är möjlig. Det finns bättre och sämre smak. Det finns dålig musik, dåliga filmer, tråkiga böcker, meningslös poesi, fula tavlor och fula hus. Det går att spela falskt på en fiol. Och när någon gör det så låter det förjävligt. Hur man spelar fiol är inte bara subjektivt. Ingen som har tvingats lyssna på någon som spelar falskt kan säga att all konst är lika bra.

Om det finns dåliga musiker så kan det också finnas dåliga arkitekter. Om en violinist spelar falskt så kan det också hända att en arkitekt ritar ett fult hus. Om en poet kan skriva en meningslös dikt, kan en arkitekt rita ett meningslöst hus.

Arkitektur är en konstart precis som alla andra, men med en viktig skillnad. Dålig musik kan man låta bli att lyssna på. En dålig bok kan man lägga åt sidan. En dålig tavla kan man ställa undan. Ett fult hus blir dock kvar under mycket lång tid. Kompositörernas misslyckanden klingar ut och sen behöver ingen någonsin mer plågas av dem. Arkitekternas misslyckanden tvingas vi tyvärr att leva med dagligen.

Därför är det av vikt att visa vilka hus som fula, och tordas säga det. Ingen arkitekt kommer någonsin att erkänna att han ritade ett fult hus, som kostade miljoner att bygga. Arkitekterna kommer därför aldrig själva att kunna säga det som måste sägas – att det finns en massa hus som är fula och aldrig borde ha byggts.

Sedan 1960-talet dominerar också den modernistiska skolan inom arkitekturen. Moderna hus ska vara fyrkantiga lådor av betong, stål och glas. Avvikare toleraras inte. Särskilt inte pastischer, alltså att man tar efter gamla stilar. Den som ändå gör så kallas för bakåtsträvare, och som bekant är det få saker som är så fult att vara i vårt samhälle som bakåtsträvare. För att inte fula ut sig så måste nya generationer arkitekter anpassa sig till betongideologin, och när det har gjort det tvingar de på nästa generation samma ideologiska förhållningssätt. Så lever betongideologin vidare år efter år.


 

 

 

 

 

 

Fint.

Men eftersom jag inte är arkitekt kan jag säga vad jag vill. Det finns fula hus. Nästan alla fula hus är byggda efter 1960. De fulaste är alla ritade av utbildade arkitekter.

Som tur är finns det gamla hus kvar. Från den tiden då arkitekterna inte hade lyckats hjärntvätta sig själva utan helt enkelt funderade över vad som var vackert, istället för ideologiskt korrekt, innan de ritade ett hus. På bloggen Fina och fula hus lägger jag därför ut bilder på både fina och fula hus, så att även de goda exempel som finns ska få den uppmärksamhet de förtjänar.

______________

Pingat på intressant.se.

Nej, inte ännu ett 60-tals hus mitt i en historisk miljö!

Nej, nej, nej, nej! En jättebyggnad i glas, stål och betong i sämsta 60-talsstil passar inte ihop med slottet, barockträdgården och Carolina Rediviva. Hur kan någon tro det! Jag fattar det inte.

Om det är något som man kan säga om modern artkitektur så är det att den inte är modern. Varje gång det ska byggas en ny monumental byggnad tänker sig arkitekter och byggherrar att det ska hitta på något “nytt”, något som avspeglar “vår tid”. Varje gång ritar de ett Domus-hus, på samma sätt som man gjorde redan 1960.

Stål, glas och betong. Alltid samma sak.

Trist är också att man inte bryr sig om hur själva stadsrummet ser ut och känns. Känns det bra med ett Domus-hus mitt i slottsmiljön? Är det just här, där vår stad är som vackrast, där vi som tydligast kan känna historiens vingslag, som vi ska bygga ännu ett stål-glas-betong-schabrak?