Majoriteten av SD:s väljare vill att Sverige går med i Nato, men partiet vill inte det. Partiet har istället av någon anledning valt ungefär samma linje som vänstern, neutralitetsnostalgi. Men det är inte en fungerande lösning för det svenska försvaret.
Så här uttrycker sig SD i sin senaste försvarspolitiska motion.

Skapar Sverige avspänning genom att vara neutralt mellan Nato och Ryssland? Så var det många som tänkte när Warsawapakten existerade, men sen dess har geografin förändrats. Sovjetunionen finns inte heller längre. De baltiska staterna ingår i Nato och vid en konfliktsituation i Östersjömrådet kommer Nato att behöva utnyttja svenskt territorium för att skydda Baltikum (se nedan för källor). Detta gör att vi dras in i en konflikt oavsett om vi vill det eller inte. Redan nu i fredstid skapar vi därför osäkerhet och ökar spänningarna i området, eftersom ingen vet hur Sverige ska agera i ett skarpt läge.
Det ligger i Rysslands intresse att Sverige inte törs samarbeta med Nato och därför blir det logiskt att Ryssland redan nu försöker skrämma Sverige med vad som kan hända om Sverige sluter upp på Natos sida. Det är inte en slump att det militära läget i Östersjön har blivit mer spänt under det senaste året. Det är för att Sverige och Finland har orsakat ett säkerhetsvakuum i området. Säkerhetsvakuum är något som ökar spänningen, inte minskar den.
Riskerar Sverige att dras in i konflikter som inte rör oss om vi är med i Nato? Ett medlemsland blir bara indraget om ett annat av alliansens 28 länder är attackerat, och beslut inom alliansen fattas med konsensus. Nato kan inte beordra Sverige eller något annat land att dra i krig i exempelvis Libyen eller Afghanistan. Tyskland deltog exempelvis inte i kriget i Libyen. Det mest sannolika scenariot när Sverige skulle kunna dras in i ett krig är om Ryssland attackerar de baltiska staterna. Men de geografiska förhållandena gör att Sverige kommer att dras in i en sådan konflikt ändå, eftersom Nato behöver tillgång till svenskt territorium för att kunna agera och Ryssland redan ser Sverige som en västallierad.
Är det möjligt att skapa ett eget försvar starkt nog för att slippa Nato? Det var den gamla svenska linjen som gällde fram till 1991 då Sovjetväldet rasade samman. Den försvarsmakt vi hade då är dock avskaffad. Den är nedmonterad till minsta skruv. Mobiliseringförråden finns inte kvar. Kustartilleriet är avskaffat och de gamla befästningarna fungerar som museum. Värnplikten är avskaffad. Listan kan göras lång. Hela detta försvar är borta och om det ska återskapas krävs en försvarsbudget på kanske 100 miljarder om året, istället för de ca 48 miljarder kr per år försvaret kommer att få framöver.
SD är förvisso ett parti som vill satsa mycket pengar på försvaret. I sin senaste budgetmotion skriver partiet att man vill lägga 24 miljarder fram till 2018. Det är mer än vad något annat parti vill. Folkpartiet ville exempelvis lägga 18 miljarder. Regeringen och tre av allianspartierna tänker lägga 10,2 miljarder.

Men denna “kraftiga” höjning av försvarsanslaget som SD vill göra räcker inte för att återskapa det gamla kalla krigsförsvaret. Vad räcker det till? Jo, om SD lägger lika mycket pengar också nästa mandatperiod, ytterligare 24 miljarder alltså sammanlagt 48 miljarder på åtta år, då får försvaret ungefär så mycket pengar det behöver för att bygga ut den nuvarande försvarsreformen från 2009 (årets försvarsbeslut är en fortsättning på denna reform och inte en ny reform).
Jag har skrivit mycket om finansieringen av denna reform, eftersom den är beslutad av riksdagen men inte finaniserad. Reformen kommer att ge oss “enveckasförsvaret”. Det är ett försvar starkt nog att hålla en fiende stången i en vecka på ett ställe. På kort sikt är alltså SD:s försvarspolitik lika ihålig som övriga partiers, om än inte lika ihålig. (Det måste dock påpekas att SD:s förslag till statsbudget ser helt annorlunda ut jämfört med alla andra partiers eftersom man räknar med enorma kostnadsminskningar för kraftigt minskad invandring.)
Vad vill då SD ha istället för Nato? På sikt talar man om att man vill har en stor armé, på sex brigader där den nuvarande politiken siktar på två. Därtill vill man ha “gemensam försvarsplanering” med Norge och Danmark, och/eller en försvarsallians med Finland. Samt slutligen fortsatt partnerskap med Nato.
“Gemensam försvarsplanering” är vad Nato har för sina länder, dvs. färdiga planer för hur medlemsländernas territorier ska försvaras. Norge och Danmark har alltså detta redan eftersom de ingår i Nato. Något erbjudande från Nato att Sverige ska få vara med i den planen finns inte. Det går för övrigt inte att ha gemensam försvarsplanering med Nato och samtidigt vara ett neutralt land. Varför ska Norge och Danmark ha en gemensam försvarsplan med Sverige om Sverige inte vill lova att vi ska försvara dem?
Förslaget om försvarsallians med Finland är också en fantasiprodukt. Det finns inget intresse för det i Finland. Partnerskapet är däremot på riktigt och existerar redan idag. Men det är ett fredstida samarbete, och ingenting man kan åberopa i ett skarpt läge.
Förslaget om att ha sex armébigrader är intressantare eftersom det innebär ett betydligt starkare försvar av svensk mark. Denna räddningsplanka är bättre än den Sverige kört med hittills, där Sverige hoppas på hjälp av Nato trots att vi inte är med i alliansen. Däremot löser förslaget inte problemet med att Sverige har skapat ett säkerhetsvakuum i Nordeuropa.
Säkerhetsvakuumet beror på två saker: att Sverige har en för liten försvarsmakt och att Sverige inte kan ge besked på förhand om vi tänker hjälpa Nato att försvara Baltikum. SD:s förslag med en stark armé bidrar till att lösa det första problemet men inte det andra, och det är det andra som är huvudproblemet.
Det som kan dra in Sverige i en skarp konflikt är problemet med Baltikums säkerhet. Det finns inget invasionshot mot Sverige såsom det fanns på kalla krigets tid, dvs. att Ryssland skulle landsätta stora mängder trupp på svenska fastlandet. Om det fanns ett klassiskt invasionshot skulle jag för övrigt rekommendera mer än sex brigader. På 1990-talet hade armén fortfarande 16 brigader (värnpliktiga).
Säkerhetsvakuumet och det maktspel som föregår ett krigsutbrott är det som försvarspolitiken ska fokusera på i första hand, och inte vad som ska ske när kriget har brutit ut. Försvarspolitiken bör nämligen ha som primär uppgift att avvärja krig och inte att utkämpa krig. Politiken ska vara avskräckande, och den ska vara det redan i fredstid. Amerikanske presidenten Theodore Roosevelt kallade det för att man ska “tala vänligt men ha med sig en stor påk”.
Den avskräckande funktionen måste också vara på plats redan från början för att man inte ska hamna fel i den eskalering som föregår ett konfliktutbrott. Eskaleringsproblemet handlar om att om vi rustar upp tror vår motståndare att vi rustar i aggressivt syfte med följden att han rustar upp ännu mer. Sveriges nuvarande politik på den här punkten är helt fel, eftersom man tänker sig att Sverige ska förklara om vi vill stödja Nato eller inte när krigsutbrottet står för dörren. I det läget kommer det att vara oerhört provocerande att samarbeta med Nato, mycket mer provocerande än att gå med som medlem nu.
En som har skrivit bra om detta är Johan Wiktorin i boken “Korridoren till Kaliningrad”. Johan är visserligen inte helt övertygad om värdet av Natomedlemskap (än?), men hans bok förklarar ändå väl hur otroligt viktigt det strategiska spelet är, det spel som börjar långt innan någon skjutit ens ett varningsskott.
Ytterligare ett viktigt tillägg måste också göras och det handlar om den ryska militära strategin som vi sett prov på i Ukraina. Den är designad för att använda alla tänkbara påtryckningsmedel för att slippa skjuta på riktigt. Den är till 90 procent skapad för att vinna kriget innan det brutit ut.
SD:s räddningsplanka med en stark armé är ett bra svar på frågan om hur man ska utkämpa ett krig på svenska fastlandet, men inte ett bra svar på frågan om hur man ska verka för stabilitet i Östersjöområdet och på så sätt inte dras in i ett krig till att börja med. Hela grejen med Natomedlemskap bygger på avskräckning, avskräckning och avskräckning. Och den som tycker att avskräckning är ett otäckt ord bör tänka en gång till. Krig är ännu otäckare.
Källor angående Sveriges roll vid försvaret av Baltikum:
– Karlis Neretnieks föreläsning hos Utrikesakademin:
https://youtu.be/ariijuvEMmk
– Bo Ljung m.fl, “The Security and Defensibility of the Baltid States”, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI-R–3471–SE, 2012, http://www.foi.se/Sok/Sammanfattningssida/?rNo=FOI-R–3471–SE
– Karlis Neretnieks, “Sweden and stability in the Baltic Sea region”, Stratfor, 2013, https://www.stratfor.com/the-hub/sweden-and-stability-baltic-sea-region-0
_____________
Pingat på intressant.se.