Därför bör Sverige gå med i Nato

Natofrågan är tyvärr inte på agendan i årets valrörelse, men borde vara det. Det är därför som jag har gjort detta till en profilfråga för mig som riksdagskandidat för Moderaterna i Uppsala län. Om ingen driver på i denna fråga händer ingenting. Varför är då svenskt Natomedlemskap en bra sak?

Som jag ser det finns det två skäl. Det ena är att Sveriges försvar är för litet för att klara av att försvara landet. Det andra är att Sverige med sin lilla försvarsmakt och utanförskap orsakar ökade spänningar i norra Europa.

Försvarsminister Karin Enström och Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen.

Som jag skrev om i mitt förra blogginlägg kommer Sverige aldrig mer att ha ett stort och starkt eget försvar. En försvarsreform påbörjades 2009 och regeringen aviserade i våras att den vill öka utgifterna. Reformen ska vara klar till 2023. Problemet är dock att detta färdigt utbyggda försvar är så litet att det endast kommer att kunna försvara landet i en vecka på ett ställe. I praktiken talar vi om att Stockholm ska försvaras, men inte mer än så.

Ett så litet försvar kan inte lösa själva grunduppgiften för vad ett försvar ska göra – att vara avskräckande. Men om vi går med i Nato går vi med i världens starkaste militärallians. Avskräckningseffekten fördubblas tiofalt. Idag har lilla Estland större förmåga att sätta sig i respekt mot sin stora otrevliga granne Ryssland än vad Sverige har.

Kan man inte skapa ett starkt eget försvar istället för att gå med i Nato? Det var så Sverige resonerade 1945–1991. Det var en politik som fungerade på grund av att vi hade en värnpliktsarmé som kunde mönstra 800 000 man och ett hemligt avtal med Nato om att vi skulle få hjälp om Sovjetunionen anföll. Allt detta är idag skrotat. Allt.

Det vi kommer att få i framtiden är ett litet, professionellt, välutbildat och välutrustat försvar. Detta försvar skulle passa perfekt in i Nato, men är tandlöst om det ska agera självt.

Mitt andra skäl för att Sverige bör gå med i Nato har att göra med den spända situation som har uppstått i Österjöområdet på grund av Rysslands aggressiva agerande. Jag har varit på många säkerhetspolitiska konferenser under det senaste året och det finns ingen utländsk expert som berömmer Sverige för dess alliansfrihet. Tvärtom finns det ett stort missnöje med vårt land, eftersom man inte tycker att vi är med och upprätthåller freden i vår del av Europa.

När Sverige hade ett starkt eget försvar och hemliga avtal med Nato visste omvärlden var Sverige stod. Man visste att svenskarna skulle försvara sig. Sverige bidrog på ett konstruktivt sätt för att värna demokratierna i Västeuropa mot Sovjetunionen.

Idag är situationen en helt annan. Länder som Estland, Lettland och Litauen är fria stater. Samma sak gäller Polen. Dessa länder är med rätta oroade över Rysslands aggressivitet. De är Natoländer men problemet är att Sverige ligger ivägen om Nato ska försvara de baltiska staterna mot ett ryskt angrepp. Natos samlade avskräckningsförmåga försämras på grund av att Sverige inte är med i alliansen och har ett litet försvar som det inte ens kan försvara sig självt med. På så vis försämrar Sverige säkerhetssituationen för de baltiska staterna och Polen.

Men varför ska vi bry oss om de baltiska staterna och Polen? Det är många i vårt land som tänker så. Jag är dock sen gammalt av uppfattningen att om man behöver hjälp så ska man också vara beredd att ge hjälp. Det är solidaritet, att man hjälps åt.

Sverige vill inte hjälpa andra. Trots det förväntar vi oss att vi ska få hjälp av länder som Norge, Danmark, Polen och Tyskland, om vi råkar illa ut. Vi behöver också den hjälpen för vårt försvar är som sagt väldigt litet.

Den svenska säkerhetspolitiken går helt enkelt inte ihop. Den bygger på gamla idéer om att Sverige ska vara ett neutralt land. Men det stora skräckinjagande Sovjetunionen är borta sedan länge. Det är dags därför att uppdatera säkerhetspolitiken så att den passar med verkligheten.

Fem frågor om försvaret som bör ställas i Almedalen

Almedalsveckan börjar i morgon söndag. Försvarsfrågan kommer givetvis att diskuteras. Men vad bör vara i fokus? Här är fem frågor som jag tycker borde ställas vid alla tillfällen försvarsfrågan kommer upp.

Tomma stridsvagnsgarage på numera nedlagda P18 i Visby.

För det första, de aviserade nysatsningarna på försvaret som både regeringen och Socialdemokraterna har gjort är dimridåer. Regeringen har förklarat att den vill öka den totala ramen för försvarsbudgeten med drygt 5 miljarder per år. Men det är först 2018 som satsningen kommer, det vill säga i nästa mandatperiod. Socialdemokraterna säger sig också vilja satsa på försvaret men vill göra detta genom att flytta pengar inom försvarsbudgeten, från anslaget för internationella insatser till övningar. Att pengar flyttas från en kolumn till en annan betyder inte att försvarsanslaget ökar.

För det andra, fortfarande är 2009 års försvarsreform underfinansierad. Den var så redan från start och är så även med de pengar regeringen har sagt sig vilja skjuta till. ÖB har talat om att det kan behövas 4 miljarder per år under 10 år. Ingen har hittills kunnat visa att han skulle ha fel.

För det tredje, ska vi verkligen bara ha ett enveckasförsvar? Även om den pågående försvarsreformen finansieras fullt ut kommer Sverige ha en mycket liten försvarsmakt. Även om ÖB får de pengar han har begärt för att genomföra den reform som riksdagen har beslutat om kommer vi ändå bara att ha ett försvar som kan stå emot ett angrepp i en vecka på ett ställe.

För det fjärde, frågan om Natomedlemskap måste upp på bordet. Sverige är på väg att skaffa sig ett enveckasförsvar. Det enda sättet att upprätthålla en trovärdig avskräckningsförmåga, s.k. tröskelförmåga, med ett så litet försvar är om det kombineras med en försvarsallians. Sverige är idag mer beroende av Nato än vad vi var under kalla kriget. Det är att sticka huvudet i sanden att inte erkänna att det är så.

För det femte, Gotland måste försvaras. Gotland ligger mitt i Östersjön och är av central militärstrategisk betydelse för stabiliteten i hela norra Europa. Genom att lämna ön obevakad har Sverige skapat ett ”säkerhetshål” i Östersjöregionen. Vem ansvarar för Gotland i händelse av en hastigt uppblossad militär kris? Genom att inte ha trupper permanent baserade på ön sänder Sverige ut ett budskap till omgivningen att vi inte riktigt bryr oss om vårt eget territorium. Detta skapar osäkerhet.

Utöver detta finns givetvis andra frågor som är av stor vikt. Vanligtvis brukar försvarsmaktsanställda vilja tala om rekryteringsproblem och anskaffning av materiel. Det måste också diskuteras, men om vi inte får de stora frågorna rätt får vi inte heller ordning på de små frågorna. Det är liksom ingen mening med att diskutera vilka vapensystem som ska införskaffas om riksdagen inte ens vill anslå tillräckligt med pengar.

_______________________
Pingat på intressant.se.

Kommentar till försvarsberedningen

Försvarsberedningen landade i oenighet. Sverige går därför ut i en valrörelse med försvarsfrågan som en potentiell partiskiljande fråga, en fråga som man kan vinna eller förlora röster på. Helt ärligt kan jag inte komma på när det hände senast. 1924?

Är det ett problem? Nej, inte alls. Oenigheten handlar om småsaker. Värre är att Sverige fortsätter att vara en belastning för sina grannar. Vi fortsätter att ha ett försvar som är för litet för att vi ska kunna skydda oss själva och för litet för att hjälpa någon annan… Läs hela kommentaren på Frivärlds blogg.

_________________________

Pingat på intressant.se.

Sverige i krig i Afghanistan – Recension av Agrells bok

I senaste numret av Krigsvetenskapsakademins Handlingar & Tidskrift recenserar jag Wilhelm Agrells bok Ett krig här och nu, som handlar om Sveriges insats i Afghanistan.

Boken är ett viktigt tidsdokument. Sverige är i krig i Afghanistan, ett riktigt krig, ett sådant krig där man skjuter ihjäl varandra. Men det är få här hemma som törs erkänna att det är så. Agrells bok handlar därför till stor del om detta.

Men boken diskuterar också varför kriget kom att gå så dåligt. Min uppfattning är att strategin i grund och botten var fel och förlängde kriget. Ur recensionen:

PRT-konceptet däremot saknar jag tilltro till. PRT-konceptet kan beskrivas som COIN utan att försöka skilja upprorsmän och civila åt. PRT är som kaffe utan koffein. En medicin där man tagit bort den verksamma substansen. PRT är en snålversion av COIN där man tagit bort den enda komponent som verkligen fungerar.

Den bärande teoretiska tanken bakom PRT-konceptet var att de militära styrkorna skulle upprätthålla säkerheten medan den afghanska staten byggdes upp. Civilbefolkningen skulle komma att erkänna den nya staten som legitim på grund av att den var effektiv och kunde leverera tjänster såsom vatten, vägar, skolor och sjukvård.

Men eftersom konfliktens dynamik inte handlar om vilken makt som är legitim, utan vilken de civila väljer att vara lojal mot, vilket inte måste vara samma sak, hade PRT-konceptet aldrig någon större chans att lyckas.

Enligt min uppfattning kom PRT-konceptet därför endast att förlänga konflikten. Redan 2004 konstaterade kontingentschef Olof Schylander, som citeras i Agrells bok, att PRT-konceptet var ”en nödlösning som kommit till enbart på grund av de truppbidragande ländernas ovilja att skicka fler soldater”. Även andra analytiker har gjort samma iakttagelse.

Hela recenisonen kan läsas på denna länk.

Socialdemokraterna nu ännu Natovänligare

Hur mycket samarbete med Nato kan ett land ha utan att vara medlem? Idag har Socialdemokraterna sagt att man vill att Sverige ska delta i Natos snabbinsatsstyrkor NRF (NATO Reaction Forces). Regeringen vill detta också så det kommer att hända.

Peter Hultqvist, Socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, meddelade detta i SVT på morgonen. Jag fick tillfälle att lyssna på honom två gånger idag på morgonen här i Almedalen. Vid dessa seminarier förklarade han att han också tycker att det nordiska samarbetet ska utvecklas ytterligare med gemensam försvarsplanering och gemensamma förband.

Nordiskt försvarssamarbete betyder närmre samarbete med Nato, eftersom Norge och Danmark är Natomedlemmar. Det finns inget nordiskt försvarssamarbete vid sidan av Nato, utan ju mer vi samarbetar med Norge och Danmark, desto mer samarbetar vi med Nato. Och nu kommer vi alltså även att ställa trupp till förfogande för NRF.

Gemensam försvarsplanering är ett nyckelord i sammanhanget. Nato har en försvarsplanering för sitt territorium. Betyder det här att S nu säger att Sverige bör vara med i Natoplanen?

Om det blir på detta vis är Sverige i praktiken en del i alliansen utan att vi har ett formellt medlemskap. Försvarsplaner är the real thing. Mer riktiga än högtidliga utfästelser om solidaritet. Det är riktiga förberedelser.

Socialdemokraternas försvarspolitik blir uppenbarligen mer och mer Natovänlig för var dag som går. Inte mig emot. Men det konstiga är varför S inte vill att Sverige ska ansöka om medlemskap, när man tycker att Sverige ska göra allt som en Natomedlem ska göra.

Utan medlemskap får man ju inte heller något inflytande. Så varför vill S att Sverige ska gör allt en Natomedlem förväntas göra men inte ska ha något att säga till om? Vad är poängen?

______________________
Pingat på intressant.se.