Ingen får halsen avskuren i Finland

Finland 3 635, Irland 1 450, Norge 11 480, Polen 8 025, Portugal 445, Sverige 81 325. Siffrorna är antalet asylsökande under 2014. Det borde gå att bedriva en politik som avlastar Sverige och som styr fler asylsökande till andra länder i Europa. Ingen får sin hals avskuren i Finland. Alltså är det inte inhumant att hänvisa fler asylsökande dit.

Invandringsdebatten är alltjämt så skruvad att det är svårt att få fram ett vettigt argument. Men jag gör ändå ett försök.

Den fråga som ger ångest är: Vad händer om vi i Sverige börjar bedriva en mer restriktiv asylpolitik? Tvingar vi folk att stanna i Syrien där de riskerar att få sin hals avskuren?

Nej, inte om Sverige driver en politik som gör att asylsökande söker till sig något av våra grannländer istället, eller kanske Irland eller Portugal. Så här såg asylmottagningen ut i EU och Norge under 2014.

Asylsökande per inv
Källa: Eurostat.

 

Sveriges asylmottagning är i relativa tal långt, långt, långt större än alla andra länders. Tyskland har fått en mycket kraftig tillströmning under 2015, men som framgår av diagrammet var det inte så förra året, trots att landet i absoluta tal tog emot mest asylsökande (202 815 st). Följaktligen är det rimligt att andra länder avlastar Sverige.

Det kommer inte att ske av sig självt. Inget land kommer att höra av sig till oss och erbjuda hjälp. Tvärtom har Danmark precis beslutat att minska bidragen till de asylsökande, vilket gör att Sverige framstår som än mer attraktivt i jämförelse.

Det är glädjande att Tysklands förbundskansler Angela Merkel tänker ta upp frågan om en jämnare fördelning av ansvaret vid EU-toppmötet i september. Sveriges regering har såvitt jag vet inte sagt ett pip om saken.

Kan då Sverige göra något på egen hand? Ja, enklast är att anpassa asylsystemet så att det liknar grannländernas. Så länge villkoren för asylsökande är generösare i Sverige än Finland och Danmark så kommer Sverige att vara den stora uppsamlingsplatsen.

Sverige har inte samma regelsystem för asyl som sina grannar. I grunden finns samma lagar och konventioner, men tillämpningen skiljer sig åt.

Fortfarande är det många i vårt land som har svårt för att säga att de är för en minskad asylmottagning. Risken för att man ska bli kallas rasist finns där alltjämt även om den inte är lika stor som den var tidigare. Det påstås också felaktigt att om man argumenterar för ett minskat asylmottagande så kommer det att spela SD i händerna. Det finns inget stöd i statsvetenskaplig forskning att det skulle vara så.

Jag har också noterat att det finns många liberaler därute som tycks vara helt likgiltiga inför SD:s snabba tillväxt. De har bitit sig fast i sin egen retorik om att “försvara öppenheten” och ignorerar alla de hot ett starkt SD för med sig.

Jag har istället argumenterat för att man ska SD som ett problem i sig som också måste hanteras. SD har en ideologi som i grunden är osund där man gör en stor sak av att det finns “svenskar” och “icke svenskar”, vilket skapar splittring i ett samhälle som behöver sammanhållning. SD är också ett parti för höga skatter och höga bidrag. Partiet driver även samma företagsfientliga linje när det gäller företag i välfärdssektorn som vänsterpartierna.

Om alliansen inte driver en politik som tar ifrån SD initiativet kommer partiet att ligga på omkring 20 procent i opinionen för all framtid. Därmed omöjliggörs allt vad en liberal ekonomisk politik heter. Det kommer inte att finnas ett parlamentarisk underlag för det.

_______________________

Pingat på intressant.se.

 

 

Moderaternas invandringspolitik anno 2009

2009 togs en invandringspolitisk rapport fram av en arbetsgrupp inom Moderaterna. Den leddes av Ulf Kristersson tillsammans med Tobias Billström och Elisabeth Svantesson. Rapporten är beklagligt nog försvunnen från Moderaternas hemsida. Därför lägger jag upp den här. Det finns också en M-rapport från 2014, men den håller inte alls samma kvalitet som 2009 års rapport.

Ladda ned rapporten här: Fler vägar in – nycklar till Sverige och det svenska samhället.

____________________
Pingat på intressant.se.

Hur långt kommer man med integrationspolitik?

Oavsett om man vill det eller inte måste omfattningen på asylinvandringen till Sverige diskuteras. Jag har i en krönika i NT i december beskrivit det som att frågan för länge sedan har passerat stadiet där man kan fråga sig om Sverige ska vara ett invandrarland eller inte, eller om Sverige ska vara öppet eller stängt. Migrationsverkets prognos för kommande år ställer helt nya frågor.

Ett svar som ledande politiker har givit för hur vi ska hantera den omfattande strömmen av asylsökande är att Sverige ska förbättra sin integrationspolitik. Det låter i mina öron som en självklarhet. Därför vill skulle jag vilja komma med några frågor om hur det är tänkt? För när jag gör en lista över förslag som cirkulerar i debatten ser jag ingen åtgärd som kan sjösättas omedelbart, ännu mindre ge en effekt på den korta tid som står till buds.

Låt oss börja med Migrationsverkets prognos. Vad säger den?

Som framgår av bilden kommer nivån på asylmottagningen att ligga på 80 000–90 000 de två närmsta åren för att därefter gå ned till 60 000–70 000. Detta är nivåer som Sverige aldrig tidigare haft. 1992 tog Sverige emot över 84 000 asylsökande från Balkan, men vi har aldrig tagit emot så många under flera år.

Av dessa kommer ungefär hälften att få permanent uppehållstillstånd, PUT. En flykting med PUT har också rätt att ta hit sina anhöriga, vilket gör att man också måste lägga till anhöriginvandringen om man ska förstå storleken på den totala flyktinginvandringen.

I och med att söktrycket är mycket högt belastar detta också Migrationsverkets handläggningstider. Verket räknar med att det kommer att ta 10 månader att hantera ett asylärende.

Löser vi denna utmaning med integrationspolitiska åtgärder? Jag är verkligen ingen expert på ämnet och jag vill därför inte komma med några definitiva slutsatser utan snarare ställa frågor. Hur långt kommer vi med de förslag som finns?

Reformer på arbetsmarknaden? Sverige är ett land som tyvärr inte är särskilt bra på att få ut invandrare på arbetsmarknaden. Faktum är att vi har en av Europas sämsta arbetsmarknader för flyktinginvandrare. Den här bilden har jag klippt ur en artikel av Ryszard Szulkin i tidningen Framtider, nr 4/2012 (Institutet för Framtidsstudiers numera nedlagda magasin).

Vilka förslag har förts fram för att ändra på detta? Jag kanske inte har varit uppmärksam men från regeringens sida finns ingenting. Inom alliansen har det börjat diskuteras att man kanske skulle reformera LAS. Än så länge finns dock inga förslag på ändrade arbetsmarknadslagar. Vår förre statsminister brukade som bekant säga att han tyckte att det existerande regelverket fungerade bra.

Arbetsmarknadslagarna påverkar inte statsbudgeten såvitt jag vet och omfattas därför inte av decemberöverenskommelsen. Teoretiskt sett skulle därför alliansen kunna driva igenom reformer på detta område. Men kommer det att ske? Kommer SD att stödja en sådan reform? (Jag är inte helt säker på att SD stödjer en sådan lagändring med tanke på att partiet har stort väljarstöd i LO-kollektivet.) När kan dessa lagar träda i kraft? När får de effekt?

En annat förslag inom detta område som cirkulerar är sänkta ingångslöner. Det är ett förslag som snurrat runt länge, men hur en sådan sak ska genomföras förstår jag inte riktigt. Lönerna sätts i avtalsförhandlingar utan politikers inverkan.

Ett sätt att öka incitamenten att söka jobb är att sänka inkomstskatten (exempelvis med ett jobbskatteavdrag), men det är omöjligt för alliansen att få igenom i riksdagen på grund av decemberöverenskommelsen. Samma sak gäller alla andra skattesänkningar som skulle kunna stimulera såväl utbud som efterfrågan på arbetskraft. Alla ekonomiska styrmedel är bortförhandlade, och vi får väl hålla det för troligt att de rödgröna inte sänker några skatter alls under mandatperioden.

Ytterligare ett intressant förslag som finns är att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen. Konkurrens främjar effektivitet och man kan anta att det går att jaga rätt på fler arbetstillfällen på detta vis. Men kommer det att hända under denna mandatperiod? Hur troligt är det att de rödgröna kommer att vilja privatisera en myndighet som sedan urminnes tider varit en del av det stora socialstatsprojektet? Privatiseringar är inte på modet inom vänstern.

Jag erkänner att jag inte har koll på alla förslag. Det är därför som jag ställer frågor. Vilka är de stora åtgärderna som äntligen tar tag i vår sedan länge allvarligt dysfunktionella arbetsmarknad för invandrare nu när flyktingströmmen är större än någonsin?

Bostadsbristen, hur gör vi med den? Intressant nog är det enda förslag som ett parti har lagt fram som jag känner till och som verkligen skulle kunna skapa nya bostäder, är Vänsterpartiets om att vi ska starta ett nytt miljonprogram. Förslaget är dock idiotiskt i alla andra avseenden eftersom vi vet att miljonprogramsområdena är gigantiska sociala misslyckanden.

Ett känt problem är att det byggs för få hyresrätter. Flyktinginvandrare har sällan ekonomi nog att köpa sig bostadsrätter. Fler hyresrätter vore därför välkommet. Ett sätt att få fart på produktionen vore att avreglera hyresmarknaden så att byggföretagen fick ta betalt på normalt vi och därmed våga investera i produktion av hyresrätter. Men det finns inget parti som driver denna fråga. Sannolikheten för att riksdagen avvecklar hyresregleringen under de närmsta åren är noll.

Återigen, jag kan ha missat något förslag som på allvar förändrar bostadsmarknaden i landet och förser flyktinginvandrare med billiga bostäder. Jag ber i så fall om ursäkt för min bristande research och tar tacksamt emot upplysningar om vilken politik det är som ska lösa problemet.

Slutligen undrar jag också hur integrationspolitiska åtgärder ska lösa problemet med att mottagningssystemet för asylsökande är överbelastat? Frågan är retorisk och tarvar därför inget svar eftersom de två sakerna inte har med varandra att göra.

Jag har i ett antal blogginlägg diskuterat det jag kallar för Gusselbyeffekten, nämligen att när Migrationsverket öppnar asylboenden i små orter på landet leder detta till ökade röstetal för SD. Det här är ett reellt problem som måste hanteras där svaret inte är “mer integrationspolitik”. Det är dock ett akut problem för alla partier utom SD som pardoxalt nog går framåt av den politik som de kraftigt ogillar.

Att jag här under rubriken integrationspolitik ändå tar upp frågan om asylmottagningen är för att det tyvärr är många som inte förmår hålla isär frågorna. När jag nämner Migrationsverkets prognos för andra och säger att asylmottagningen inte fungerar får jag höra att problemet går att lösa med bättre integration. Det gör det inte. Det är två olika saker.

Som jag ser det står vi inför den största invandringspolitiska utmaningen för det här landet på mycket lång tid, kanske någonsin. På kort tid ska vi ta emot ett mycket stort antal asylsökanden. Att stänga gränsen, som SD vill göra, kommer inte att hända och asylströmmarna från Syrien och Irak kan ta tid att påverka.

Jag tror att vi kommer att behöva en mycket kraftfull integrationspolitik under de närmsta åren, mycket mer kraftfull än den som finns idag. I det ljuset är det ett stort misstag av alliansen att förhandla bort makten över samtliga ekonomiska styrmedel under mandatperioden. Att man kanske återerövrar dem till 2018 är en klen tröst eftersom det är nu – just nu – som en ny integrationspolitik behövs.

Integrationspolitiken löser inte heller problemet med att asylsystemet är överbelastat och det är därför lämpligt att se över detta också. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg som man kan läsa här: Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.

Till sist: Jag kommer att skriva ytterligare ett inlägg om varför invandringspolitiken måste läggas om. Det kommer att handla om Sverigedemokraterna som jag menar är ett problem i sig. Stay tuned.

______________________

Pingat på intressant.se.

Mer om antalet asylsökande och SD:s opinionssiffror

I mitt förra blogginlägg visade jag med diagram hur SD:s uppsving i opinionen samvarierar med ökningen av antalet asylsökanden. Jag fortsätter på samma tema och har gjort ett par diagram som skulle kunna tolkas som att effekten av ökningar av asylsökanden slår igenom ganska snabbt. Kanske är detta bara ett hjärnspöke, men jag tycker att det ser ut som att kurvorna följer varandra nära. Men det jag egentligen ville veta var när under förra mandatperioden alliansen tappade greppet om flyktingpolitiken, så låt oss börja historien där.

UPPDATERING, 3 januari, 2015:

När jag publicerade denna text hade jag ännu inte matat in siffrorna i ett statistikprogram. Det har jag gjort nu och därför lägger jag in några nya bilder och lägger till några siffror. Huvudslutsatserna har inte förändrats.

Som opinionsanalytikerna redan har påpekat var det inte Fredrik Reinfeldts tal om ”öppna era hjärtan” som punkterade Moderaternas stöd i väljaropinionen. Det hände tidigare. När valrörelsen började låg redan SD på en mycket hög nivå. M tappade väljare till SD långt tidigare. När?

Eftersom det är invandringspolitiken det handlar om misstänkte jag att det kunde vara alliansens migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet som var skurken. Den ingicks i mars 2011. Syftet var att utestänga SD från allt inflytande i migrationsfrågor.

Ett känt problem med breda koalitioner över blockgränserna, såsom man brukar ha i Österrike eller Finland, är att oppositionen försvinner. Och om den försvinner gynnar detta populistiska ytterkantspartier som blir den nya oppositionen. (Det är en av anledningarna till att M+S just nu inte vill bilda regering tillsammans.)

Den migrationspolitiska överenskommelsen gjordes visserligen bara mellan alliansen och MP, men Socialdemokraternas flyktingpolitik skiljer sig inte mycket från MP:s och samma sak gäller Vänsterpartiet. Resultatet blev att SD blev det enda oppositionspartiet i migrationspolitiken. Det är ingen slump att SD myntade begreppet ”sjuklövern” om övriga partier för att visa att det bara fanns ett parti att rösta på för den som var kritisk mot den förda politiken.

Något förenklat kan man säga att ett slags samlingsregering infördes i en fråga – migrationspolitiken – SD:s favoritfråga – med följden att just det man vill undvika med samlingsregeringar ändå hände. Det populistiska ytterkantspartiet fick spela rollen som det enda oppositionspartiet.

Min fråga var således om man kunde se detta avspeglas i SD:s opinionssifror. Jag har därför tittat på Sifos opinionsmätningar 2011–2013 eftersom det är där någonstans det hände. Där någonstans började alliansen tappa väljare till SD.

Av allt att döma tycks det finnas en brytpunkt vid juni 2012. På 9 månader går SD från att ligga på 4,7 procent till att ligga på 10,0. Det är en mycket stor förändring på kort tid. Från decembermätningen 2012 och framåt ligger sedan SD på en högre nivå. Det är som om SD svingade sig upp på ett högre plan och nu har stannat där. Partiet har därefter aldrig varit nere på sitt valresultat igen.

Så varför hände detta just andra halvan av 2012? Jag saknar fortfarande en bra förklaring till det men det var när jag tittade på diagrammen som jag tyckte det såg ut som att opinionen följer antalet asylsökande.

Det är nu jag börjar bli orolig för mig själv för tesen låter osannolik. Opinionsskiftningar kommer sällan så direkt inpå. Är det bara som jag inbillar mig? Kanske det, men låt oss anta att tesen stämmer, hur ska siffrorna tolkas?

Som framgår av bilden ökar asylmottagningen i vågor. Först juni–december 2011, därefter april–oktober 2012 och därefter juni–oktober 2013. Mönstret är att de asylsökande ökar under andra halvåret.

Och med lite god vilja kan man säga att ett liknande mönster finns i SD:s opinionssiffror. Hösten 2011 är det lite skakigt i opinionen men partiet har en toppnotering i december (Inte högre än vad partiet har i mars det året, men en topp är det i alla fall). Därefter kommer en ny toppnotering i december 2012. Ytterligare en topp finns i augusti 2013. Det finns också en mindre topp i maj 2012 i båda kurvorna.

Man kan alltså argumentera för att kurvorna följer varandra. Man måste ägna sig åt lite tolkning, men det är tillåtet på ett explorativt stadium. Intressantast att se är matchningen under andra halvåret 2012. Samtidigt som SD fördubblar sin styrka i opinionen sker en motsvarande stor ökning av antalet asylsökanden från 2 447 till 5 512. En tillfällighet?

Därefter sker en motsvarande avtrappning. Antalet asylsökanden går ned från oktober 2012 till februari 2013. SD:s opinionssiffror dalar på samma sätt från december 2012 till maj 2013.

Det som händer senare under andra halvåret 2013 är att Migrationsverket beslutar att alla asylsökanden från Syrien ska beviljas permanent uppehållstillstånd. Det är förklaringen till de mycket höga siffrorna för september och oktober. Egentligen borde SD:s opinionssiffror då nått ett nytt all time high om min teori stämmer, men det kanske inte fanns fler väljare att lägga beslag på? Eller så blev kanske tillströmningen av asylsökande så stor att opinionen inte hann reagera?

Uppdatering, 3 januari 2015:

Med 2012 års siffror inlagda i statistikprogrammet visar det sig att sambandet knappast är en slump. Pearsons R=0,644 och signifikans på 0,024.

Det här var vad som hände under mitten på förra mandatperioden. Hände något liknande 2006–2010? Ja, även om bilden är annorlunda finns det en fas under denna mandatperiod där SD gör en kraftig upphämtning från 2,6 procent i mars till 5,8 i november 2009 samtidigt som antalet asylsökande ökar. Efter detta uppsving ligger SD på en högre genomsnittlig nivå (dvs. samma sak som hände under 2012).

Det tycks alltså som att det finns ett mönster där det ser ut som att antalet asylsökande återspeglas i ökat stöd i opinionen för SD. Jag håller med om att tolkningen är spekulativ och måste testas mer noggrannt. Det här får ses som en delrapport från en mer omfattande studie som jag hoppas att någon gör.

Uppdatering, 3 januari 2015:

Under perioden 2006–2010 går det inte att se ett samband mellan antal asylsökande och ökning för SD i opinionen. 

Däremot går det att se att det finns ett samband 2009–2010, vilket stämmer med diagrammet ovan där man ser att kurvorna följs åt under dessa år.

Avslutningsvis lägger jag också in ett diagram som visar hela tidsserien september 2006–december 2014. Notera de två topparna i antal asylsökande i september 2010 och september 2014. Om min tes stämmer är det inte förvånande att SD har gjort bra valrörelser.

Och om tesen stämmer, Migrationsverkets prognos för de kommande åren slår in och ingen förnyelse av migrationspolitiken sker, ja, då är det är det bara att lagom till mitten av 2016 gratulera SD till att man har nått 20 procentsnivån…

Jag tar gärna emot tips på hur undersökningen kan utvecklas. Kvantitativ metod är inte min specialitet och jag vill gärna hitta nya sätt att testa denna teori.

Uppdatering, 3 januari, 2015:

Om man gör regressionsanalys på hela tidsserien från 2006–2014 så framträder ett tydligt samband, Pearsons R=0,715 och signifikansen är 0,001. Man ser också hur punkterna samlar sig på ett visst sätt. Lutningen på kurvan är 0,001, vilket betyder att 1 ytterligare asylsökande medför en ökning av SD:s opinionssiffror med 0,001 procentenheter per månad. 

Några metodologiska kommentarer:

Sifo gör inga mätningar i juli. Den siffra som redovisas här är genomsnittet av månaden före och månaden efter. Det är lite fusk. Egentligen borde stapeln för juli vara tom. Men det blir lättare att se mönstret om man lägger till en uppskattad siffra för juli. Opinionen skiftar inte så snabbt att resultatet påverkas. Genomsnittet är den bästa gissningen man kan göra.

Inför valen 2010 och 2014 gjorde Sifo mätningar varje vecka i augusti och september. Månadssiffran som jag har använt är genomsnittet av de veckovisa mätningarna.

Asylstatistiken är hämtad från Migrationsverket förutom för 2006–2007 där jag har använt mig av Eurostat eftersom Migrationsverkets månadssiffror inte är tillgängliga på verkets hemsida för dessa år. Ibland skiljer sig Migrationsverkets och Eurostats siffror åt, men det är som regel bara marginellt.

___________________

Pingat på intressant.se.

Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara

Volymfrågan. Det går inte längre att undvika den. Migrationsverkets prognos för antalet asylsökande för i år är 80 000. Prognosen för nästa år är också 80 000. Sverige har aldrig tagit emot så mycket flyktingar som nu. Kommunerna är hårt pressade att ta hand om dem. Samtidigt har Sverigedemokraterna gått kraftigt framåt och skapat ett parlamentariskt dödläge.

Det här är en lång text och därför ger jag slutsatserna i punktform redan här i inledningen:

  • Flyktingströmmen till Sverige är just nu större än vad den någonsin har varit tidigare.
  • Kommunerna är hårt pressade av flyktingmottagningen.
  • Det bör gå att skärpa reglerna för vilka som får asyl och vilka som ska tillåtas anhöriginvandra utan att vi blir moraliska monster.
  • Sverige är Europas mest generösa flyktingmottagare och det finns ingen risk för att vi skulle förlora tätplatsen.
  • Den nuvarande flyktingpolitiken saknar bred folklig förankring, men bör kunna få det om den reformeras.
  • Det bör gå att vinna tillbaks de väljare som gick till SD i senaste valet genom en förändrad invandringspolitik utan att SD ”normaliseras”. Tidigare strategier har ändå inte fungerat.

Jag är en av dem som fram till nu inte oroat mig över volymen, men har tänkt om på grund av den stora strömmen av flyktingar från Syrien. Det är för mig också uppenbart att den hittillsvarande politiken saknar den folkförankring som ett politikområde av denna vikt måste ha. Inte minst är det mitt eget parti som gjort förluster på grund av detta. Till nyvalet i mars vill jag därför se en annan invandringspolitik.

Min ingång i den här frågan är att jag vill att Sverige alltjämt ska vara ett generöst flyktingland. Men för att bevara något måste man också våga reformera. Reformera för att bevara.

Europas generösaste flyktingland

Hur generöst är Sverige idag? Faktum är att Sverige är Europas i särklass mest generösa flyktingmottagare. Enligt Eurostat gav Finland uppehållstillstånd till 1 795 personer 2013. Danmark 3 360, Storbritannien 13 400, Tyskland 26 080 och Sverige 26 395.

Sverige ligger i täten som ohotad etta. Jag skulle säga att det inte ens finns någon tvåa eller trea. Vi beviljar fler uppehållstillstånd än Tyskland som har en befolkningsmängd som är tio gånger större än Sveriges.

Sveriges generösa tilldelning av uppehållstillstånd är förmodligen det som bäst förklarar varför flyktingströmmen är så stor just till Sverige. Enligt Eurostat tog Sverige 2013 emot 54 350 asylsökanden. Danmark tog emot 7 230.

Hur stor är tillströmningen? Ett argument som har förts fram är att vi har haft stora strömmar förr, t.ex. under Balkankrigen.

Siffrorna visar emellertid att nivåerna är avsevärt högre. Tabellen nedan visar hur det såg ut 1990 i jämförelse med idag. Enligt Migrationsverkets statistik tog Sverige emot 84 018 asylsökanden 1992. Men det var bara det året. 1991 tog Sverige emot 27 351. 1993 tog vi emot 37 581 och 1994 var vi nere på 18 640 asylsökande.

Siffrorna nu ser helt annorlunda ut. 2012 var antalet asylsökande 43 887. 2013 var de 54 259. För 2014 räknar Migrationsverket med att det blir 80 000 och även 80 000 för 2015. Flyktingströmmen är alltså avsevärt större nu än vad den var tidigare.

Till saken hör också att det inte finns något som talar för att kriget i Syrien är på väg att ta slut. 2014 var ett mycket mörkt år när kriget också spred sig till Irak. Vi kan alltså stå inför en ännu större flyktingström. Siffran 80 000 är Migrationsverkets lägsta gissning.

Dagens nivåer av asylsökanden är betydligt högre än vad de någonsin har varit tidigare. Men vi kanske ändå klarar av att ta emot 80 000 asylsökande per år? Jag tvivlar starkt på det. Det kommer många rop på hjälp från kommunerna ute i landet. Ett exempel är de 14 kommunstyrelseordförande i Västernorrlands och Gävleborgs län som i början av november skrev till Sveriges kommuner och landsting. I brevet beskriver man hur det går till när Migrationsverket slår upp ett nytt flyktingboende:

Migrationsverkets uppgift är att ordna boende för flyktingar. I det ingår ett sekretessbelagt anbudsförfarande, beslutat på EU-nivå, där privata entreprenörer konkurrerar mot varandra. Den som uppfyller vissa kriterier och har lägst pris vinner.

Migrationsverket meddelar inte berörd kommun om hur många flyktingar de ska ta emot – och när – förrän beslutet är fattat.

Detta medför att det i princip blir omöjligt att planera för de uppgifter som enligt lag ligger på kommunerna. Det handlar givetvis om skola, socialtjänst och SFI-undervisning.

Ett annat problem är att det är i kommuner som historiskt har haft stora befolkningsminskningar som det finns flest tomma hus och det är där det är lättast att erbjuda Migrationsverkets upphandlare billiga lösningar. Konsekvensen blir att ett antal små kommuner får dra ett oproportionerligt stort lass.

Det är landets kommuner som har ansvaret för flyktingmottagningen och som jag ser det är det helt avgörande vad kommunerna säger. Om det är så att kommunerna upplever att situationen är omöjlig är det orimligt att sitta i Stockholm och säga att alla måste göra sin plikt. Kommunerna gör jobbet och riksdagen måste lyssna på dem.

Därutöver har Sverige sina integrationspolitiska problem sen gammalt som jag tänkte att jag ska återkomma till i ett annat inlägg. Det kan räcka med att påminna sig om att mediantiden för invandrare att få en fast anställning i Sverige är sju år.

Om Sverige vidtar åtgärder som minskar flyktingströmmen något skulle vi gå från att vara Europas mest generösa land till att fortfarande vara Europas mest generösa land.

Det svåra i att säga nej

Men om man stramar åt flyktingmottagningen, betyder inte det att vi då måste säga nej till folk som verkligen är i akut behov av skydd?

Det är den frågan som skrämmer alla mest. När är livbåten full? Man tänker på Titanic och människor som dör i det iskalla havet.

Men ställd på det sättet leder frågan fel. Det här handlar inte om att neka dem skydd som riskerar att få halsen avskuren av galna jihadister. För det är inte alla asylsökande som kommer direkt från krigets Syrien. Fram till och med november i år har det kommit 28 125 asylsökande från Syrien. Som andra land kommer Eritrea med 11 172. Gruppen ”statslös” är på tredjeplats med 7 300 och Somalia är på fjärde plats med 4 363. Den totala siffran fram till i november är 74 347 asylsökanden. Med tanke på att Sverige tar emot så mycket fler flyktingar än alla andra länder i Europa det rimligt att fråga sig om det finns människor i denna grupp som egentligen inte alls behöver skydd. Uppenbarligen gör ju länder som Tyskland och Frankrike andra bedömningar.

Anhöriginvandringen är också viktig inkludera i diskussionen eftersom hur mycket flyktingar med trängande behov av skydd vi kan ta emot i Sverige påverkas av hur många anhöriginvandrare vi vill ge plats för. Under 2013 gavs permanent uppehållstillstånd till 39 783 anhöriginvandrare, varav 10 763 var anhöriga till flyktingar. Övriga är främst ”kärleksinvandrare”.

Det finns ytterligare en aspekt att nämna i detta sammanhang och det är kvotflyktingarna. Sverige tar emot flyktingar genom UNHCR. Det är flyktingar som kommer från krigshärjade områden som UNHCR bedömer har skyddsbehov. Det är människor som inte kan betala flyktingsmugglare att föra dem till Sverige. 2013 tog vi emot 2 187 kvotflyktingar. Övriga flyktingar som kommer till Sverige har tagit sig hit för egen maskin.

Man kan alltså inte säga att om vi drar ned på flyktingströmmen så sänder vi människor i döden. Att Sverige inte tar emot mer än drygt 2 000 kvotflyktingar visar att flyktingmottagningen inte är helt genomtänkt. Kvotflyktingarna är människor som vi med säkerhet vet är i behov av skydd. Deras flyktingstatus har utretts av UNHCR. När de kommer till Sverige ska de kommunplaceras direkt.

De 80 000 som kommer hit på egen hand har vi ingen aning om vilka de är. De hamnar i flyktingboenden där de väntar på att deras ansökningar ska prövas, vilket med nuvarande tryck på Migrationsverket kommer att vara 10 månader om dagens siffror håller i sig, enligt verkets prognos. Därefter kommer många av dem att avvisas.

Den som ändå tycker att det känns obehagligt att vi ska säga nej till vissa som söker asyl bör också tänka på att vi redan som det är säger nej till många. Även om 80 000 flyktingar kommer till Sverige under 2014 kommer antalet permanenta uppehållstillstånd som utdelas att landa på kanske 40 000. Redan idag säger vi nej till många och vad händer med dem? Sänder vi dem i döden?

Det enda sättet att slippa ifrån frågan om någon inte ska få komma till Sverige är att avskaffa asylbegreppet och låta alla flytta in som vill. Så ser dock inte svensk lagstiftning ut idag utan vi säger nej till människor. Ändå hävdar vi att den lagstiftning vi har idag är human. Vi säger nej, men menar ändå att vi är humana. Ska vi då inte alls fråga oss om vi kan flytta gränsen något? Eller är vi säkra på att dagens gränsdragning är den enda humana? I så fall skulle Sverige vara det enda humana landet i Europa för uppenbarligen har övriga länder en striktare policy än vad i har.

Sverigedemokraterna är ett problem

Hur var det då med SD? Frågan om flyktingmottagningens omfattning måste lösas alldeles oavsett vad SD vill. Visst har Sverigedemokraternas framgångar påverkat mig att tänka till, men det är i första hand Migrationsverkets prognoser som jag är mest oroad över. Jag är alltjämt övertygad om att SD:s politik skulle vara katastrofal för landet, inte i det man vill begränsa flyktingmottagningen utan i det att deras politik utsår splittring och misstänksamhet mellan olika grupper i samhället.

Icke desto mindre måste man fråga sig varför en stor andel av väljarna har valt att rösta på ett sådant parti. Den undersökning som Demoskop och Timbro genomförde efter valet visar att de moderata väljare som gick över till SD är skeptiska till det parti som de röstade på. Många av dem röstade på SD trots att de kanske egentligen hade velat röstat på M.

Att det var invandringsfrågan som var den viktigaste för M-väljare att gå över till SD är inte heller någon överraskning.

Men SD:s framgångar är inte bara ett problem för M utan också för landet i stort. I riksdagsvalet fick partiet 12,86 procent. I 18 valkretsar av 29 ligger SD över riksnivån. Som mest i Skånes läns norra och östra, 22,16 procent. På många håll i landet kan man inte tala om att SD är ett litet marginaliserat parti. Landet är fullt med små lokala jordskredssegrar för SD.

I många kommuner i landet har SD blivit större än Moderaterna.

Skillnaden mellan stad och land är också mycket stor. SD har framför allt gjort sina framgångar i kommuner utanför de större städerna, med undantag för Norrland där S alltjämt dominerar.

Sollentuna är en välmående M-styrd kommun strax utanför Stockholm. Min födelseort. Här upplever M knappast SD som ett konkurrerande parti.

Framgångarna har visat att alla de hittillsvarande strategierna för att bekämpa SD inte har fungerat. Det går inte att tiga ihjäl partiet. Inte heller går det att försöka skandalisera enskilda partimedlemmar som Expressen har ägnat mycket arbete åt. Alliansen ingick en överenskommelse med MP i förra mandatperioden för att isolera SD från alla möjligheter att påverka invandringspolitiken. Det fungerade parlamentariskt, men inte väljarmässigt. Det mesta som vi har försökt med har inte fungerat.

Nu finns det en rädsla för att om vi stramar åt flyktingpolitiken så kommer det att ”normalisera” SD eftersom väljare skulle kunna uppfatta det som att vi ger partiet ett erkännande. Men jag skulle säga att normaliseringshypotesen är omtvistad och att man mycket väl kan stjäla tillbaks de väljare som gick över till SD. Det finns framgångsrika exempel på det går att göra. Belgiska Nieuw-Vlaamse Alliantie som är Flanderns konservativa parti har lyckats konkurrera ut Vlaams Belang, Flanderns motsvarighet till Sverigedemokraterna.

I debatten pekas det på Danmark där det går bra för Dansk folkeparti i opinionen och på Norge där det går bra för Fremskrittspartiet. Båda dessa partier är dock mycket äldre än Sverigedemokraterna och bildades redan på 1970-talet. (Dansk folkeparti är en arvtagare till det gamla Fremskridspartiet som leddes av Mogens Glistrup.) De är inte framsprungna ur vitmaktrörelsen. Norska Fremskrittspartiet sitter till och med i regeringen.

Att lägga till är också att det folkliga stödet för dagens flyktingpolitik inte heller är så stort som en del politiker tycks tro. SOM-institutet har siffror på detta sedan en tid tillbaka. Svenskarna har blivit mer positiva till flyktinginvandring med åren men något brett folkligt stöd för att öka volymerna finns inte. 50 procent tycker det är en dålig idé att ta emot fler flyktingar, 18 procent tycker det är en bra idé. Samma mönster avspeglas i hur många som vill minska flyktinginvandringen, 44 procent är för, 31 procent är mot.

Det finns alltså ingen anledning att bara ge upp och tro att de väljare som gick över till SD i valet i höstas är förlorade för alltid. När Sverigedemokraterna var ett litet parti med knappt mätbara siffror var det inget av de etablerade partierna som sa nej tack till dessa väljare. Det är först nu som det sägs att alla som har röstat på SD är ”nyfascister”. Det säger sig självt att en stor andel av dem som röstade på Sverigdemokraterna skulle kunna vinnas tillbaka.

Det här blev ett långt blogginlägg, men ämnet är viktigt. Jag kommer att inom kort skriva två ytterligare inlägg som jag hoppas att ni vill läsa. Det ena kommer att handla om integration och det andra om varför det är betydligt viktigare än vad vi tror att pressa tillbaka SD. Stay tuned.

______________

Pingat på intressant.se.