Dra undan mattan för SD medan tid är

Idag presenterar Novus och TV4 ännu en opinionsundersökning där SD har gått framåt, nu till rekordsiffran 18 procent. Om allianspartierna inte lägger om asylpolitiken och driver den politik som deras väljare efterfrågar kommer detta att vara normalbilden för all framtid. Men tid att vända om finns ännu. SD kan tryckas tillbaka.

“Framväxten av ett nationalistiskt och invandringskritiskt parti är närmast att betrakta som en oundviklig följd, givet samhällets förändringar, opinionens utveckling och övriga partiers prioriteringar,” skriver Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning, och gör sig därmed till ett gott exempel på en person som helt enkelt bara har givit upp. SD går inte att stoppa.

Jag håller alls inte med eftersom det i min tolkning av svensk politik är ganska enkelt att förstå vad det är som ligger bakom SD:s framväxt.

Att Sverige precis som alla andra europeiska länder har fått ett nationalistiskt missnöjesparti som inte gillar invandring är inget konstigt. Det konstiga är att det dröjde så länge som det gjorde.

Det finns dock ingen naturlag som säger att det invandringsfientliga partiet måste ha en väljarandel på 12,86 procent, som det vann i senaste valet, eller 18 procent som det skulle få idag om vi tror att Novus gissar rätt.

SD kommer aldrig att kunna trängas ut ur riksdagen igen. Däremot skulle partiet kunna tryckas tillbaka till att bli ett litet ytterlighetsparti på 4 procent och berövas sin utpressningspotenial gentemot övriga partier.

Orsaken till SD:s framväxt ligger i missnöjet med asylpolitiken. Vi vet att det är så av det enkla skälet att valundersökningarna visar detta. Demoskop är det opinionsföretag som jag tycker har gjort den intelligentaste undersökningen och jag har skrivit om den tidigare. Demoskop gjorde en studie av vilka M-väljare det var som gick över till SD. Långt mer än en tredjedel av dessa väljare kallar sig liberaler (ca 36–37 procent). Varför röstar liberala väljare på SD?

Demografi - allianspartierna

Ännu fler konservativa moderater gick över till SD (drygt 40 procent), men det intressanta är varför liberala, inklusive socialliberala, väljare röstat på Sverigedemokraterna. Ofta misstänkliggörs konservativa väljare i Sverige där man säger att de är inskränkta och kanske ändå lutar åt SD till att börja med. Det går dock inte att bortförklara väljarströmmen av liberala väljare till SD på samma sätt.

Demoskop kan dessutom i sin mätning visa att många av SD:s nya väljare inte ens gillar det egna partiet.

Vad kan man då göra för att stoppa SD:s framväxt? Det självklara svaret är att lägga om asylpolitiken. SD:s nytillskott av väljare består inte av “nyfascister” utan av vanliga väljare, många av dem liberala, som inte tycker att deras vanliga partier lyssnar på dem.

Jag har skrivit om detta i tidigare blogginlägg och även i ett par krönikor i Norrköpings tidningar (se länkar längst ned). Alla som säger att de vill lägga om asylpolitiken åker på spö i debatten, misstänkliggörs för att bana väg för SD, för att vilja skicka tillbaks människor till helvetet i Syrien, för att vilja se dem drunkna i Medelhavet.

Men vad jag menar med att lägga om asylpolitiken är att Sverige ska anpassa sitt regelsystem till förslagsvis Tysklands. Om vi har samma regelsystem i Sverige som i Tyskland kommer fler asylsökande att söka sig dit istället och Tyskland tar bara emot en bråkdel av de asylsökande som Sverige gör per capita. Ingen får sin hals avskuren i Tyskland. Det är ett bra land för en asylsökande att komma till.

Genom att strama åt politiken så att de asylsökande i högre utsträckning än nu väljer andra EU-länder framför Sverige kan mattan dras undan under fötterna på Sverigedemokraterna. Men ju längre vi väntar, desto mer ökar sannolikheten för att SD:s nya väljare permanentar sig hos dem.

Decemberöverenskommelsen är inte en fungerande lösning på vare sig hur man ska stoppa SD:s framväxt eller hur man ska skapa ett stabilt regeringsunderlag i riksdagen. DÖ ger inte de borgerliga väljarna svar på den fråga de ställer. De undrar varför Sverige måste ha en helt annan asylpolitik än övriga EU-länder men får till svar att allianspartierna ingått en överenskommelse med S och MP där man lovar att inte rösta på sin eget budgetalternativ. Det är goddag yxskaft.

Följaktligen kan detta inte heller reducera SD:s inflytande på något vis eftersom det därmed, just på grund av DÖ, inte finns någon anledning att återvända till sitt gamla parti. Varför rösta på ett parti som inte lyssnar på en?

Borgerligheten står nu inför ett val. Antingen väljer vi att lägga om asylpolitiken i enlighet med våra väljares önskan, exmpelvis genom att anpassa vårt regelverk efter Tysklands som precis som Sverige har en generös flyktingpolitik, eller så framhärdar vi i att inte lyssna på våra väljare, misstänkgliggöra dem för att vilja se människor drunkna i Medelhavet och lägga oss platt i alla viktiga voteringar i riksdagen för inte skada Löfvens regering.

Eftersom jag inte tror att det med nödvändighet är så att SD för evärderlig tid måste ligga på en nivå om 12,86 procent eller högre rekommenderar jag det första alternativet.

Läs mer

Vi kan lägga om flyktingpolitiken utan att behöva ha dåligt samvete.
Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.
Det avskräckande exemplet, Norrköpings Tidningar.

Varför röstar folk på SD?
Fel plats skapar friktion, Norrköpings Tidningar.
Moderater som gick över till Sverigedemokraterna.
Antalet asylsökande och SD:s framgångar i opinionen.
Mer om antalet asylsökande och SD:s opinionssiffror.

Decemberöverenskommelsen
Decemberöverenskommelsen botar symptomen men inte sjukdomen.

_________________________
Pingat på intressant.se.

Varför prioriterar Sverige asylflyktingar framför kvotflyktingar?

Om vi vill att Sverige alltjämt ska vara ett generöst flyktingland måste vi ha en flyktingmottagning som är pålitlig och som inte driver vind för våg. Annars går den folkliga legitimiten förlorad. En sak som behöver ses över är balansen mellan kvotflyktingar och asylflyktingar. Varför tar Sverige emot så få kvotflyktingar jämfört med asylflyktingar?

Kvotflykting är en person som får uppehållstillstånd i Sverige genom UNHCR:s program för vidarebosättning. Det är människor som Sverige hämtar direkt från FN:s flyktingläger. Deras asylstatus har utretts av FN och får därför permanent uppehållstillstånd direkt. Asylflyktingar är de som får uppehållstillstånd i Sverige efter att ha kommit hit på egen hand och fått sin asylansökan prövad av Migrationsverket här i Sverige.

Under 2014 kom det 81 301 asylsökande till Sverige. Av dem fick 33 049 permanent uppehållstillstånd. Antalet kvotflyktingar var samma år 1 971.

Sverige ger alltså uppehållstillstånd till långt fler flyktingar som kommit till hit på egen hand än vad vi har tagit emot från FN:s flyktingläger. Varför är det så? Jag har ingen aning. Jag har försökt informera mig om saken via Migrationsverkets hemsida och regeringens budgetproposition men inte funnit någon förklaring.

Just nu pågår en debatt om mängden asylsökande som kommer till Sverige. Migrationsverkets prognos talar om nivåer på 80 000–90 000 per år under ett antal år. Det är nivåer som Sverige aldrig tidigare har varit med om. I debatten är det många som försvarar asylrätten. Det är en rättighet att få söka asyl i Sverige. Vi kan alltså inte göra någonting åt den stora mängden asylsökande.

Att denna uppfattning skulle vara den mest moraliska menar jag dock kan ifrågasättas just med hänvisning till det lilla antalet kvotflyktingar som Sverige tar emot. Det är tydligt att den politik Sverige för nu prioriterar asylflyktingar framför kvotflyktingar. Men varför?

Det finns flera skäl till varför Sverige skulle satsa på kvotflyktingar istället för asylflyktingar. Jag kan inte presentera en fullständig utredning i ämnet utan som lekman får jag nöja med att göra en lista med frågor som jag undrar över:

– Kvotflyktingarnas flyktingstatus utreds av UNHCR (dvs. av FN) och måste inte bo på asylboende i Sverige i flera månader innan de beviljas uppehållstillstånd utan kan kommunplaceras direkt. Hur mycket pengar tjänar Sverige på det i förhållande till vad en asylflykting kostar?

– Kvotflyktingar är inte asylsökande och får därför per definition inte avslag på sin asylansökan och behöver således inte bo på ett asylboende i väntan på att få sin sak prövad. Hur mycket pengar tjänar Sverige på att asylprövningsprocessen sker i ett tidigare skede i ett annat land?

– Kvotflyktingar har alla en känd identitet. De har sina papper i ordning. Migrationsverket behöver inte reda ut vem en person är, vilket land han egentlingen kommer ifrån osv. Hur är rättsäkerheten i denna process jämfört med den svenska asylmottagningen där de asylsökande har kastat sina identitetshandlingar?

– UNHCR:s vidarebosättningsprogram (som kvotflyktingprogrammet egentligen heter) har en betydligt bättre genusprofil än vad den svenska flyktingmottagningen har. 2013 var det 52 procent kvinnor bland kvotflyktingarna medan det var 42 procent bland asylflyktingarna. Det är alltid en övervikt män bland de asylsökande som kommer till Sverige. Kan en prioritering av kvotflyktingarna uppväga denna obalans?

– Kvotflyktingarna hämtas från flyktingläger och tvingas inte resa med flyktingsmugglare. De behöver inte betala 100 000 kr per person för att ta sig till Sverige och de riskerar inte att drunkna på väg över Medelhavet. Kan en prioritering av kvotflyktingarna bidra till att flyktingsmugglingen minskar?

– Kanaler för flyktingsmuggling används även för smuggling av narkotika och vapen. Är det möjligt att försvåra illegala handelns utbredning genom att minska flyktingsmmugglingen?

Jag är ingen expert på ämnet kvotflyktingar men det här är frågor som jag menar bör ställas. Det tycks mig som att systemet med kvotflyktingar är mer rättssäkert, billigare och mer rättvist avseende svaga grupper än vad det svenska systemet är.

Det sägs i debatten att asylrätten måste värnas. Men asylrätten betyder med den nuvarande politiken att vi prioriterar män med pengar utan identitetshandlingar, medan fattiga kvinnor med identitetshandlingar blir kvar i FN:s flyktingläger. Var ligger rättvisan i det?

Jag skriver det här för att jag vill reformera den svenska flyktingmottagningen. Sverige tar emot en ström av asylsökande som är långt större än vad något annat europeiskt land tar emot. Det är en mycket dyr process som utsätter Sveriges kommuner för påfrestningar och som saknar legitimitet hos stora delar av befolkningen. Genom att reformera flyktingmottagningen kan vi ta emot lika många som nu men på ett bättre sätt.

_________________________________________
Pingat på intressant.se.

Moderaternas invandringspolitik anno 2009

2009 togs en invandringspolitisk rapport fram av en arbetsgrupp inom Moderaterna. Den leddes av Ulf Kristersson tillsammans med Tobias Billström och Elisabeth Svantesson. Rapporten är beklagligt nog försvunnen från Moderaternas hemsida. Därför lägger jag upp den här. Det finns också en M-rapport från 2014, men den håller inte alls samma kvalitet som 2009 års rapport.

Ladda ned rapporten här: Fler vägar in – nycklar till Sverige och det svenska samhället.

____________________
Pingat på intressant.se.

Problemet med SD är större än partiets invandringspolitik

En vän till mig brukar säga att problemet med Sverigedemokraterna inte är deras invandringspolitik, och jag håller med. Problemet är partiets ideologi. Jag har skrivit två tidigare blogginlägg om varför alliansen och inte minst Moderaterna bör lägga om sin invandringspolitik. Det här är blir mitt tredje och sista (för denna gång) och det handlar om SD som i sig självt är ett invandringspolitiskt problem.

Om några dagar väljer Moderaterna en ny partiledare som om inget oväntat händer blir Anna Kinberg Batra. Om jag var en av hennes rådgivare skulle jag föreslå att en av partiets prioriterade uppgifter under de närmsta åren skulle vara att sätta stopp för Sverigedemokraternas tillväxt och att se till att detta parti trycktes ned mot 4-procentsspärren. Och detta menar jag inte av taktiska skäl, utan av ideologiska. Jag är övertygad om att om SD:s ideologi får spridning i landet kommer detta att utså misstro och splittring bland människor.

Jag ska ge tre färska exempel på den otäcka stämning som SD sprider genom sin blotta existens.

När det efter valet stod klart att SD gått framåt starkt var det en släkting till mig som berättade för mig om hur svårt det var att vara invandrare i Sverige på 1950-talet när hon kom hit. Sverige var i behov av arbetskraft när industrin gick på högvarv efter andra världskriget, men misstänksamheten mot utlänningar var stor. Nu kände hon att denna misstänksamhet plötsligt var tillbaks. 60 år senare.

En liknande känsla berättade också en vän till mig om. Hon kom också till Sverige som barn för omkring 15 år sedan och har vuxit upp och gått i skola i Sverige. Hon berättade att hon dagarna efter valet, när hon pendlade till jobbet, tittade ut över tågvagnen och funderade över vilka det var som ville att hon inte skulle bo i Sverige. Vilka var det som ville kasta ut henne?

Kan man avfärda den oro som dessa människor känner? Kanske har de gått på myten om Sverigedemokraterna som det genomonda nyfacistiska partiet? Inte består väl Sverige till 12,86 procent av rasister?

Jag gör inte det. Jag tar den på allvar. Mitt tredje exempel visar än bättre varför det är viktigt. Strax före jul utbröt en debatt om vad som utgör svenska folket. Det som föranledde debatten var en intervju med SD:s partisekreterare Björn Söder i DN. I debatten kom judarnas ställning att diskuteras. I mitt Facebookflöde fick jag då läsa följande kommentar av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism:

Judar är inte svenskar, enligt Sverigedemokraterna. De tillhör den “judiska nationen” och inte den “svenska nationen”. Det är inte förvånande att Silberstein kritiserar denna uppfattning. Det har ju som bekant många gånger i historien påståtts att judar är främmande element i folket. Ett parti i Sverige påstår detta nu igen. Detta om något borde få varningsklockorna att ringa.

Det stora felet med Sverigedemokraternas ideologi är att man vill försöka skapa nationell samhörighet på etnisk grund, där man samtidigt förklarar att det praktiskt taget är omöjligt för invandrare att bli en del av den etniska grupp som utgör svenska folket. Resultatet blir att SD delar upp befolkningen i olika “nationer”, där infödda etniska svenskar utgör det “svenska folket” och judar det “judiska folket”. Därtill finns “samiska folket”, “sverigefinska folket”, “romska folket” och “tornedalska folket”. De är “folken” inom Sverige sedan gammalt, menar SD. Invandringen har medfört att det därutöver också finns många andra “folk”.

I ideologin ingår också en syn på människan som bunden av sitt sociala sammanhang vilket ger henne en “essens” som är oföränderlig eller åtminstone svårföränderlig. Den som föds in i ett visst folk får en viss “essens” som hon bär med sig resten av livet. Olika “essenser” låter sig inte blandas hur enkelt som helst, även om assimilering är möjlig. En människa från ett “folk” kan anpassa sig till ett annat “folk”, men om de kulturella skillnaderna är mycket stora kommer det aldrig att gå, menar partiet i sitt principprogram.

Det är denna uppdelning av “folk” och “folk” på etnisk grund som jag menar utsår splittring och misstänksamhet. Intentionen från SD:s sida är god. Man vill skapa nationell samhörighet. Det ska finnas en stark känsla av gemenskap i Sverige. Jag har själv skrivit om vikten av just detta i min Handbok i konservatism. Jag är övertygad om att det är en nödvändig ingrediens i ett gott samhälle. Däremot är det genuint skadligt om man ska försöka skapa denna samhörighetskänsla genom att understryka skillnader mellan människors etnicitet och därtill säga att en etnisk grupp är “svensk” och andra etniska grupper inte är “svenska”.

Tankekonstruktionen där man delar in folket i “svenskar” och “icke svenskar” är central för SD och har alltid funnits i partiet. Det är inget nytt påfund. Jag har läst många olika varianter på detta genom åren men kärnan i SD:s nationalism är ungefär densamma som den alltid har varit.

Felet med uppdelningen i grupper är att den reserverar begreppet “svenskt” åt en etnisk grupp och omöjliggör för andra etniska grupper att säga att de också är svenska, trots att vi vet att Sverige redan från tidernas begynnelse inrymmer olika etniska grupper. Ideologin fråntar många människor i Sverige rätten att kalla sig för svensk, och vi får en diskussion om vem som är “svensk på riktigt”. Räcker det med att ens ena förälder är av “svensk börd”? Allt detta skapar splittring mellan människor i vårt samhälle och är dessutom förolämpande mot dem som är svenskar men inte heter Olsson och har en pappa som kommer från Dalarna.

Diskussionen om begrepp som etnicitet, nationalitet och medborgarskap kan göras hur lång som helst. Men den är viktig att ta till sig. Sverigedemokraternas användning av begreppen “nation” och “folk” är långt ifrån självklar. SD menar att den “svenska nationen” bara kan inrymma ett “folk”. Jag kan emellertid tänka mig att en “nation” innehåller mer än ett folk. Det är därför som jag också använder ordet “etnicitet” och talar om “etniska grupper”.

För att göra en lång problematik kort kan man ta drottningen som exempel. Vilken nationalitet har hon? Hon är född i Tyskland, alltså tillhör hon med SD:s terminologi det “tyska folket”. Att resonera på det viset blir i mitt tycke snurrigt eftersom den svenska drottningen rimligtvis måste vara en del av det svenska folket av det enkla skälet att hon är drottning av Sverige.

Foto: Julia Hetta/Kungahuset.

Däremot skulle jag inte vilja påstå att drottningen är av “svensk börd”, för så är det ju inte heller. Hennes “etnicitet” är tysk. Såsom jag ser det är hon av “svensk nationalitet” men av “tysk börd”. Man kan alltså vara svensk och tysk samtidigt, vilket någon kanske tycker låter motsägelsefullt, men resonemanget landar i alla fall inte i den bisarra slutsatsen att drottningen av Sverige inte är den del av svenska folket.

Utöver detta finns också begreppet medborgarskap, men det har ingen betydelse i det här fallet eftersom det endast är en juridisk konstruktion. I ett land som USA är medborgarskapet det som skapar identiteten att vara “amerikan”, men så brukar vi inte tänka i Sverige.

Är nu detta något att bli upprörd över? Har begreppsdiskussionen några praktiska konsekvenser? Ja, det har ju det. Sverige är ett land som har en stor invandring och därför också ett stort behov av att skapa samhörighet mellan grupper med olika bakgrunder. Vi har en stor grupp, de infödda svenskarna (dvs. av svensk börd) som en gång i tiden var nästan ensamma. Jag har inga problem med att denna grupp får bestämma spelreglerna i samhället. Den är ju störst och har hemortsrätten på sin sida. Men denna grupp, som helt frivilligt har låtit människor från andra länder invandra, kan inte dra en gräns runtomkring sig och säga att det bara är de som är av “svensk börd” som ingår i den “svenska nationen”. Det skapar splittring. Och om detta sker underblåser man idéer om att människor från olika etniska grupper inte kan umgås med varandra, inte kan hålla fred, att “dom där” är annorlunda, korkade och omöjliga att ha att göra med. Det har aldrig varit en bra politik att dela upp människor i grupper. Omedelbart infinner sig “vi” och “dom”-tänkandet och vi börjar misstro varandra.

Ett starkt SD i riksdagen menar jag leder till ett samhälle med splittring där vi istället behöver gemenskap. SD vill inte att ordet “svensk” ska omfatta andra än de som är av etnisk svensk börd, utan talar istället om att det finns olika “folk” som omöjligen kan uppgå i det svenska folket. Även om ledningen för partiet är städad och vältalig banar partiets ideologi väg för en undervegetation som är genuint främlingsfientlig och där man verkligen kan tala om ett förpestat samhällsklimat. Den som inte tror mig när jag skriver detta kan själv göra en utflykt till sidan Avpixlat och läsa kommentarsfälten till de nyheter som publiceras där. Kommentarsfälten är inte Sverigedemokraterna, men det är så Sverige blir om SD:s ideologi ska få omsättning i verkligheten.

Detta var mitt tredje och sista inlägg om invandringspolitiken för denna gång. De andra inlägg som hänger ihop med detta hittar man här:

Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara

Hur långt kommer man med integrationspolitik?

________________________

Pingat på intressant.se.

__________________________

Hur långt kommer man med integrationspolitik?

Oavsett om man vill det eller inte måste omfattningen på asylinvandringen till Sverige diskuteras. Jag har i en krönika i NT i december beskrivit det som att frågan för länge sedan har passerat stadiet där man kan fråga sig om Sverige ska vara ett invandrarland eller inte, eller om Sverige ska vara öppet eller stängt. Migrationsverkets prognos för kommande år ställer helt nya frågor.

Ett svar som ledande politiker har givit för hur vi ska hantera den omfattande strömmen av asylsökande är att Sverige ska förbättra sin integrationspolitik. Det låter i mina öron som en självklarhet. Därför vill skulle jag vilja komma med några frågor om hur det är tänkt? För när jag gör en lista över förslag som cirkulerar i debatten ser jag ingen åtgärd som kan sjösättas omedelbart, ännu mindre ge en effekt på den korta tid som står till buds.

Låt oss börja med Migrationsverkets prognos. Vad säger den?

Som framgår av bilden kommer nivån på asylmottagningen att ligga på 80 000–90 000 de två närmsta åren för att därefter gå ned till 60 000–70 000. Detta är nivåer som Sverige aldrig tidigare haft. 1992 tog Sverige emot över 84 000 asylsökande från Balkan, men vi har aldrig tagit emot så många under flera år.

Av dessa kommer ungefär hälften att få permanent uppehållstillstånd, PUT. En flykting med PUT har också rätt att ta hit sina anhöriga, vilket gör att man också måste lägga till anhöriginvandringen om man ska förstå storleken på den totala flyktinginvandringen.

I och med att söktrycket är mycket högt belastar detta också Migrationsverkets handläggningstider. Verket räknar med att det kommer att ta 10 månader att hantera ett asylärende.

Löser vi denna utmaning med integrationspolitiska åtgärder? Jag är verkligen ingen expert på ämnet och jag vill därför inte komma med några definitiva slutsatser utan snarare ställa frågor. Hur långt kommer vi med de förslag som finns?

Reformer på arbetsmarknaden? Sverige är ett land som tyvärr inte är särskilt bra på att få ut invandrare på arbetsmarknaden. Faktum är att vi har en av Europas sämsta arbetsmarknader för flyktinginvandrare. Den här bilden har jag klippt ur en artikel av Ryszard Szulkin i tidningen Framtider, nr 4/2012 (Institutet för Framtidsstudiers numera nedlagda magasin).

Vilka förslag har förts fram för att ändra på detta? Jag kanske inte har varit uppmärksam men från regeringens sida finns ingenting. Inom alliansen har det börjat diskuteras att man kanske skulle reformera LAS. Än så länge finns dock inga förslag på ändrade arbetsmarknadslagar. Vår förre statsminister brukade som bekant säga att han tyckte att det existerande regelverket fungerade bra.

Arbetsmarknadslagarna påverkar inte statsbudgeten såvitt jag vet och omfattas därför inte av decemberöverenskommelsen. Teoretiskt sett skulle därför alliansen kunna driva igenom reformer på detta område. Men kommer det att ske? Kommer SD att stödja en sådan reform? (Jag är inte helt säker på att SD stödjer en sådan lagändring med tanke på att partiet har stort väljarstöd i LO-kollektivet.) När kan dessa lagar träda i kraft? När får de effekt?

En annat förslag inom detta område som cirkulerar är sänkta ingångslöner. Det är ett förslag som snurrat runt länge, men hur en sådan sak ska genomföras förstår jag inte riktigt. Lönerna sätts i avtalsförhandlingar utan politikers inverkan.

Ett sätt att öka incitamenten att söka jobb är att sänka inkomstskatten (exempelvis med ett jobbskatteavdrag), men det är omöjligt för alliansen att få igenom i riksdagen på grund av decemberöverenskommelsen. Samma sak gäller alla andra skattesänkningar som skulle kunna stimulera såväl utbud som efterfrågan på arbetskraft. Alla ekonomiska styrmedel är bortförhandlade, och vi får väl hålla det för troligt att de rödgröna inte sänker några skatter alls under mandatperioden.

Ytterligare ett intressant förslag som finns är att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen. Konkurrens främjar effektivitet och man kan anta att det går att jaga rätt på fler arbetstillfällen på detta vis. Men kommer det att hända under denna mandatperiod? Hur troligt är det att de rödgröna kommer att vilja privatisera en myndighet som sedan urminnes tider varit en del av det stora socialstatsprojektet? Privatiseringar är inte på modet inom vänstern.

Jag erkänner att jag inte har koll på alla förslag. Det är därför som jag ställer frågor. Vilka är de stora åtgärderna som äntligen tar tag i vår sedan länge allvarligt dysfunktionella arbetsmarknad för invandrare nu när flyktingströmmen är större än någonsin?

Bostadsbristen, hur gör vi med den? Intressant nog är det enda förslag som ett parti har lagt fram som jag känner till och som verkligen skulle kunna skapa nya bostäder, är Vänsterpartiets om att vi ska starta ett nytt miljonprogram. Förslaget är dock idiotiskt i alla andra avseenden eftersom vi vet att miljonprogramsområdena är gigantiska sociala misslyckanden.

Ett känt problem är att det byggs för få hyresrätter. Flyktinginvandrare har sällan ekonomi nog att köpa sig bostadsrätter. Fler hyresrätter vore därför välkommet. Ett sätt att få fart på produktionen vore att avreglera hyresmarknaden så att byggföretagen fick ta betalt på normalt vi och därmed våga investera i produktion av hyresrätter. Men det finns inget parti som driver denna fråga. Sannolikheten för att riksdagen avvecklar hyresregleringen under de närmsta åren är noll.

Återigen, jag kan ha missat något förslag som på allvar förändrar bostadsmarknaden i landet och förser flyktinginvandrare med billiga bostäder. Jag ber i så fall om ursäkt för min bristande research och tar tacksamt emot upplysningar om vilken politik det är som ska lösa problemet.

Slutligen undrar jag också hur integrationspolitiska åtgärder ska lösa problemet med att mottagningssystemet för asylsökande är överbelastat? Frågan är retorisk och tarvar därför inget svar eftersom de två sakerna inte har med varandra att göra.

Jag har i ett antal blogginlägg diskuterat det jag kallar för Gusselbyeffekten, nämligen att när Migrationsverket öppnar asylboenden i små orter på landet leder detta till ökade röstetal för SD. Det här är ett reellt problem som måste hanteras där svaret inte är “mer integrationspolitik”. Det är dock ett akut problem för alla partier utom SD som pardoxalt nog går framåt av den politik som de kraftigt ogillar.

Att jag här under rubriken integrationspolitik ändå tar upp frågan om asylmottagningen är för att det tyvärr är många som inte förmår hålla isär frågorna. När jag nämner Migrationsverkets prognos för andra och säger att asylmottagningen inte fungerar får jag höra att problemet går att lösa med bättre integration. Det gör det inte. Det är två olika saker.

Som jag ser det står vi inför den största invandringspolitiska utmaningen för det här landet på mycket lång tid, kanske någonsin. På kort tid ska vi ta emot ett mycket stort antal asylsökanden. Att stänga gränsen, som SD vill göra, kommer inte att hända och asylströmmarna från Syrien och Irak kan ta tid att påverka.

Jag tror att vi kommer att behöva en mycket kraftfull integrationspolitik under de närmsta åren, mycket mer kraftfull än den som finns idag. I det ljuset är det ett stort misstag av alliansen att förhandla bort makten över samtliga ekonomiska styrmedel under mandatperioden. Att man kanske återerövrar dem till 2018 är en klen tröst eftersom det är nu – just nu – som en ny integrationspolitik behövs.

Integrationspolitiken löser inte heller problemet med att asylsystemet är överbelastat och det är därför lämpligt att se över detta också. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg som man kan läsa här: Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.

Till sist: Jag kommer att skriva ytterligare ett inlägg om varför invandringspolitiken måste läggas om. Det kommer att handla om Sverigedemokraterna som jag menar är ett problem i sig. Stay tuned.

______________________

Pingat på intressant.se.