Problemet med SD är större än partiets invandringspolitik

En vän till mig brukar säga att problemet med Sverigedemokraterna inte är deras invandringspolitik, och jag håller med. Problemet är partiets ideologi. Jag har skrivit två tidigare blogginlägg om varför alliansen och inte minst Moderaterna bör lägga om sin invandringspolitik. Det här är blir mitt tredje och sista (för denna gång) och det handlar om SD som i sig självt är ett invandringspolitiskt problem.

Om några dagar väljer Moderaterna en ny partiledare som om inget oväntat händer blir Anna Kinberg Batra. Om jag var en av hennes rådgivare skulle jag föreslå att en av partiets prioriterade uppgifter under de närmsta åren skulle vara att sätta stopp för Sverigedemokraternas tillväxt och att se till att detta parti trycktes ned mot 4-procentsspärren. Och detta menar jag inte av taktiska skäl, utan av ideologiska. Jag är övertygad om att om SD:s ideologi får spridning i landet kommer detta att utså misstro och splittring bland människor.

Jag ska ge tre färska exempel på den otäcka stämning som SD sprider genom sin blotta existens.

När det efter valet stod klart att SD gått framåt starkt var det en släkting till mig som berättade för mig om hur svårt det var att vara invandrare i Sverige på 1950-talet när hon kom hit. Sverige var i behov av arbetskraft när industrin gick på högvarv efter andra världskriget, men misstänksamheten mot utlänningar var stor. Nu kände hon att denna misstänksamhet plötsligt var tillbaks. 60 år senare.

En liknande känsla berättade också en vän till mig om. Hon kom också till Sverige som barn för omkring 15 år sedan och har vuxit upp och gått i skola i Sverige. Hon berättade att hon dagarna efter valet, när hon pendlade till jobbet, tittade ut över tågvagnen och funderade över vilka det var som ville att hon inte skulle bo i Sverige. Vilka var det som ville kasta ut henne?

Kan man avfärda den oro som dessa människor känner? Kanske har de gått på myten om Sverigedemokraterna som det genomonda nyfacistiska partiet? Inte består väl Sverige till 12,86 procent av rasister?

Jag gör inte det. Jag tar den på allvar. Mitt tredje exempel visar än bättre varför det är viktigt. Strax före jul utbröt en debatt om vad som utgör svenska folket. Det som föranledde debatten var en intervju med SD:s partisekreterare Björn Söder i DN. I debatten kom judarnas ställning att diskuteras. I mitt Facebookflöde fick jag då läsa följande kommentar av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism:

Judar är inte svenskar, enligt Sverigedemokraterna. De tillhör den “judiska nationen” och inte den “svenska nationen”. Det är inte förvånande att Silberstein kritiserar denna uppfattning. Det har ju som bekant många gånger i historien påståtts att judar är främmande element i folket. Ett parti i Sverige påstår detta nu igen. Detta om något borde få varningsklockorna att ringa.

Det stora felet med Sverigedemokraternas ideologi är att man vill försöka skapa nationell samhörighet på etnisk grund, där man samtidigt förklarar att det praktiskt taget är omöjligt för invandrare att bli en del av den etniska grupp som utgör svenska folket. Resultatet blir att SD delar upp befolkningen i olika “nationer”, där infödda etniska svenskar utgör det “svenska folket” och judar det “judiska folket”. Därtill finns “samiska folket”, “sverigefinska folket”, “romska folket” och “tornedalska folket”. De är “folken” inom Sverige sedan gammalt, menar SD. Invandringen har medfört att det därutöver också finns många andra “folk”.

I ideologin ingår också en syn på människan som bunden av sitt sociala sammanhang vilket ger henne en “essens” som är oföränderlig eller åtminstone svårföränderlig. Den som föds in i ett visst folk får en viss “essens” som hon bär med sig resten av livet. Olika “essenser” låter sig inte blandas hur enkelt som helst, även om assimilering är möjlig. En människa från ett “folk” kan anpassa sig till ett annat “folk”, men om de kulturella skillnaderna är mycket stora kommer det aldrig att gå, menar partiet i sitt principprogram.

Det är denna uppdelning av “folk” och “folk” på etnisk grund som jag menar utsår splittring och misstänksamhet. Intentionen från SD:s sida är god. Man vill skapa nationell samhörighet. Det ska finnas en stark känsla av gemenskap i Sverige. Jag har själv skrivit om vikten av just detta i min Handbok i konservatism. Jag är övertygad om att det är en nödvändig ingrediens i ett gott samhälle. Däremot är det genuint skadligt om man ska försöka skapa denna samhörighetskänsla genom att understryka skillnader mellan människors etnicitet och därtill säga att en etnisk grupp är “svensk” och andra etniska grupper inte är “svenska”.

Tankekonstruktionen där man delar in folket i “svenskar” och “icke svenskar” är central för SD och har alltid funnits i partiet. Det är inget nytt påfund. Jag har läst många olika varianter på detta genom åren men kärnan i SD:s nationalism är ungefär densamma som den alltid har varit.

Felet med uppdelningen i grupper är att den reserverar begreppet “svenskt” åt en etnisk grupp och omöjliggör för andra etniska grupper att säga att de också är svenska, trots att vi vet att Sverige redan från tidernas begynnelse inrymmer olika etniska grupper. Ideologin fråntar många människor i Sverige rätten att kalla sig för svensk, och vi får en diskussion om vem som är “svensk på riktigt”. Räcker det med att ens ena förälder är av “svensk börd”? Allt detta skapar splittring mellan människor i vårt samhälle och är dessutom förolämpande mot dem som är svenskar men inte heter Olsson och har en pappa som kommer från Dalarna.

Diskussionen om begrepp som etnicitet, nationalitet och medborgarskap kan göras hur lång som helst. Men den är viktig att ta till sig. Sverigedemokraternas användning av begreppen “nation” och “folk” är långt ifrån självklar. SD menar att den “svenska nationen” bara kan inrymma ett “folk”. Jag kan emellertid tänka mig att en “nation” innehåller mer än ett folk. Det är därför som jag också använder ordet “etnicitet” och talar om “etniska grupper”.

För att göra en lång problematik kort kan man ta drottningen som exempel. Vilken nationalitet har hon? Hon är född i Tyskland, alltså tillhör hon med SD:s terminologi det “tyska folket”. Att resonera på det viset blir i mitt tycke snurrigt eftersom den svenska drottningen rimligtvis måste vara en del av det svenska folket av det enkla skälet att hon är drottning av Sverige.

Foto: Julia Hetta/Kungahuset.

Däremot skulle jag inte vilja påstå att drottningen är av “svensk börd”, för så är det ju inte heller. Hennes “etnicitet” är tysk. Såsom jag ser det är hon av “svensk nationalitet” men av “tysk börd”. Man kan alltså vara svensk och tysk samtidigt, vilket någon kanske tycker låter motsägelsefullt, men resonemanget landar i alla fall inte i den bisarra slutsatsen att drottningen av Sverige inte är den del av svenska folket.

Utöver detta finns också begreppet medborgarskap, men det har ingen betydelse i det här fallet eftersom det endast är en juridisk konstruktion. I ett land som USA är medborgarskapet det som skapar identiteten att vara “amerikan”, men så brukar vi inte tänka i Sverige.

Är nu detta något att bli upprörd över? Har begreppsdiskussionen några praktiska konsekvenser? Ja, det har ju det. Sverige är ett land som har en stor invandring och därför också ett stort behov av att skapa samhörighet mellan grupper med olika bakgrunder. Vi har en stor grupp, de infödda svenskarna (dvs. av svensk börd) som en gång i tiden var nästan ensamma. Jag har inga problem med att denna grupp får bestämma spelreglerna i samhället. Den är ju störst och har hemortsrätten på sin sida. Men denna grupp, som helt frivilligt har låtit människor från andra länder invandra, kan inte dra en gräns runtomkring sig och säga att det bara är de som är av “svensk börd” som ingår i den “svenska nationen”. Det skapar splittring. Och om detta sker underblåser man idéer om att människor från olika etniska grupper inte kan umgås med varandra, inte kan hålla fred, att “dom där” är annorlunda, korkade och omöjliga att ha att göra med. Det har aldrig varit en bra politik att dela upp människor i grupper. Omedelbart infinner sig “vi” och “dom”-tänkandet och vi börjar misstro varandra.

Ett starkt SD i riksdagen menar jag leder till ett samhälle med splittring där vi istället behöver gemenskap. SD vill inte att ordet “svensk” ska omfatta andra än de som är av etnisk svensk börd, utan talar istället om att det finns olika “folk” som omöjligen kan uppgå i det svenska folket. Även om ledningen för partiet är städad och vältalig banar partiets ideologi väg för en undervegetation som är genuint främlingsfientlig och där man verkligen kan tala om ett förpestat samhällsklimat. Den som inte tror mig när jag skriver detta kan själv göra en utflykt till sidan Avpixlat och läsa kommentarsfälten till de nyheter som publiceras där. Kommentarsfälten är inte Sverigedemokraterna, men det är så Sverige blir om SD:s ideologi ska få omsättning i verkligheten.

Detta var mitt tredje och sista inlägg om invandringspolitiken för denna gång. De andra inlägg som hänger ihop med detta hittar man här:

Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara

Hur långt kommer man med integrationspolitik?

________________________

Pingat på intressant.se.

__________________________

Asylsökande och röster på SD: Nu med diagram

I mitt förra inlägg la jag ut listor på hur antalet asylsökande per kommun tycks samvariera med röster på Sverigedemokraterna i kommunen. Och jag jämförde också med Moderaterna, eftersom det främst är detta parti som tappat väljare till SD. Nu har jag också kört siffrorna i ett statistikprogram för att testa sambanden.

Det visar sig att det som jag för mig själv numera kallar för “Gusselbyeffekten” har mer än bara ett anekdotiskt stöd. Det finns ett statistiskt samband mellan antal asylsökande och SD-röster per kommun. Jag har uppkallat denna effekt efter valdistriktet Gusselby i Lindesbergs kommun där SD fick 36,8 procent, vilket med största sannolikhet beror på att invånarna är missnöjda med att ha ett asylboende på orten. Det finns också andra valdistrikt där det finns höga röstetal för SD och närhet till asylboenden.

Den hypotes som jag har velat utforska är om det kan vara så att antalet asylsökande är relaterat till att SD gått starkt på landsbygden. Som jag har skrivit om i tidigare inlägg är teorin att ett asylboende påverkar den lokala miljön kraftigare i små orter på landsbygden. Friktion uppstår mellan invånare och asylsökande (vilket inte måste ha något med rasism att göra utan kan bero på helt vanliga problem som att om det blir kö till vårdcentralen om befolkningen plötsligt ökar kraftig, även om “helt vanlig” främlingsfientlighet också kan antas förekomma).

Om vi då lägger samman siffror på antal asylsökande per kommun med röster för SD. Hur ser sambandet ut? Är det starkt eller svagt?

Persons R=0,319, lutning=0,082, signifikans=0,001.

Varje punkt motsvarar en kommun och man kan se att spridningen är stor. Lutningen på linjen visar att för varje ytterligare asylsökande som bor i en kommun ökar SD sitt röstetal för den kommunen med 0,082 procentenheter. Det existerar alltså något slags samband även om det inte förefaller vara särskilt starkt.

Hur ser då sambandet ut om man byter ut antal röster på SD och istället tittar på förändringen mellan 2010 och 2014? Vi vet ju att SD gjorde en stor framryckning i valet och det kan ju vara så att det är antal asylsökande per kommun som ligger bakom.

Pearsons R=0,481, lutning=0,065, signifikans=0,001.

De två kurvorna ser nästan likadana ut. Inte mycket skiljer. Sambandet är tydligare eftersom korrelationskoefficienten (Pearsons R) är högre, men lutningen är mindre. Sambandet finns men är alltså inte iögonenfallande starkt.

Låt oss också se på Moderaterna. Om man bara tittar på mina tabeller kan man se att det är många M-dominerade kommuner som har få asylsökande boende hos sig. Samvarierar de två? Antal asylsökande och röster på M?

Pearsons R=-0,341, lutning=-0,141, signifikans=0,001.

Som framgår finns det tt negativt samband mellan de två variablerna. Kommuner med höga röstetal för M har i högre utsträckning få ayslsökande jämfört med kommuner med många asylsökande.

Här kan man se på prickarna i diagrammet att sambandet är starkt. De ligger samlat. Korrelationen är förvisso inte starkare, -0,341, men lutningen går inte att ta miste på. För varje ny asylsökande per 1000 invånare som placeras i en kommun minskar väljarstödet för M med 0,141 procentenheter (om ett verkligt orsaksamband skulle föreligga). Det skulle jag säga är ett ganska starkt samband. Notera frånvaron av prickar i hela den övre högra kvadranten. Moderatdominerade kommuner har väldigt få asylsökande boende hos sig.

Slutligen, finns det också ett samband som mellan antal asylsökande och hur det gick för Moderaterna i valet?

Persons R=0,045, lutning=0,005, signifikans=0,449.

Intressant nog finns det inget samband. Linjen lutar nästan ingenting och det går inte att säga att sambandet är statistiskt signifikant. Moderaternas negativa resultat samvarierar inte med antalet asylsökande per kommun.

Detta sista resultat strider mot vad jag hade förväntat mig. Jag hade trott att jag skulle få se att Moderaterna hade tappat som mest i de kommuner där det var som mest asylsökande. En gissning som jag hade var ju att SD stal sina väljare från Moderaterna i första hand. Nu tror jag envist fortfarande att det är så, eftersom man kan se det tydligt när man går ner och tittar på enskilda valdistrikt. Men det går inte att se på kommunnivå.

(För övrigt kan nämnas att jag också testade att köra alla samband utan kommunerna i Skåne för att se om Skåneeffekten påverkar resultaten, men det förändrade inga resultat nämnvärt.)

Vad drar man då för allmänna slutsatser av allt detta? När man tittar på statistiken på Valmyndighetens hemsida och granskar Gusselby och andra distrikt specifikt är det uppenbart att det finns ett samband mellan att rösta på SD och ha ett asylboende i närheten. Resultaten här visar att sambandet också går att se på kommunnivå. Det är inte starkt men det finns där.

Den här undersökningen fastställer inte några orsakssamband. För det krävs en mer omfattande undersökning och att man samlar in ytterligare data. Andra variabler som är relevanta att lägga till är exempelvis kommunens storlek, genomsnittsinkomst hos invånarna, arbetslöshet, antal kommunplacerade flyktingar, antal invånare med utländsk bakgrund m. fl. Jag avslutar dock min undersökning av Gusselbyeffekten här, eftersom det här ändå bara är ett litet hobbyprojekt.

I Facebookdiskussioner med vänner som har kommenterat tidigare inlägg av mig har jag glädjande noterat att de flesta är bekanta med skillnaden mellan korrelation och kausalitet och att man inte kan gå från det ena till det andra utan vidare. Däremot kan man inte heller vifta bort korrelationer som de jag har visat genom att påpeka att ingen fullständig orsaksanalys har gjorts. Alla undersökningar börjar med iakttagelser av enskilda fenomen som leder över till datainsamlingar där olika hypoteser vaskas fram.

Det jag har velat visa är att Gusselbyeffekten existerar. Den var för mig okänd ända tills jag såg hur folk hade röstat. Och när jag tittade närmare på den tyckte jag att det såg ut som att den inte bara inskränkte sig till ett enda valdistrikt. Kanske är förekomsten av asylsökande i en kommun inte alls den rätta variabeln bakom allt, den variabel som vi letar efter och som öppnar upp mysteriet. Men teorin att asylboenden på små orter skapar friktion, som i sin tur genererar röster till SD när ledande politiker i Stockholm inte lyssnar på vad folk pratar om, är i alla fall en bättre teori än att alla som har röstat på SD är efterblivna lantisar, rasister eller potentiella nyfascister.

_____________________

Pingat på intressant.se.

Lista över asylsökande och röster på SD och M

Förra inlägget visade listan över vilka kommuner som tar emot mest respektive minst asylsökande. Intressant är också att se hur den listan ser ut tillsammans med röstsiffror på SD och M. Jag har inte orkat hitta något bra sätt att åskådliggöra listan på så ni får hålla till godo med att ladda ned PDF-filen eller Ecxel-filen.

Om man inte har läst mitt förra blogginlägg bör man läsa det först. Där förklarar jag varför jag håller på med dessa listor.

Den här listan vänder sig i första hand till aktiva inom Moderaterna. Det är dags att få upp ögonen för att konkurrensen från SD:s sida är betydligt hårdare än vad många inom partiet tror. Det gäller inte i kommuner som Ekerö, Danderyd, Värmdö, Täby eller Lidingö, men i många andra kommuner och partiet finns i hela landet.

Det krävs inga avancerade statistiska metoder för att se att någon form av samband finns mellan antal asylsökande per invånare, stöd för SD och stöd för M. Bläddra och se.

Här finns filen som Excel.

Här finns filen som PDF.

Och för den som inte orkar läsa mina andra blogginlägg: Antalet asylsökande kommer enligt Migrationsverkets prognos vara mycket högt under flera år. Även om man som moderat tycker att det är en bra sak bör man skaffa sig en plan för hur ökad konkurrens från SD ska hanteras eftersom mängden asylsökande ökar stödet för SD på Moderaternas bekostnad. Om man vill att M ska fortsätta att vara ett stort parti och samtidigt behålla en generös flyktingmottagning bör man läsa dessa siffror och begrunda.

________________

Pingat på intressant.se.

 

Decemberöverenskommelsen botar symptomen men inte sjukdomen

Orsaken till det låsta parlamentariska läget är misslyckandet med invandringspolitiken som har fått människor att rösta på Sverigedemokraterna, ett parti som många av dem egentligen inte hade velat rösta på. Decemberuppgörelsen berör inte med ett ord det egentliga problemet. Alltså löser den inte heller problemet.

Igår var upprördheten stor bland borgerliga vänner, och jag antar att den är det idag också. Ska alliansen lägga sig platt för Löfven resten av mandatperioden? Kanske ända till 2022? Jag förstår upprördheten eftersom det inte går att med trovärdighet driva en aktiv oppositionspolitik om de förtroendevalda i riksdagen inte ska rösta mot de förslag som de inte stöder.

Själv är jag dock än mer oroad över att alliansledarna verkar vara blinda inför det som har orsakat alltihop och som jag menar är det egentliga problem som måste lösas. Överenskommelsen är att ett försök att bota symptomen men inte sjukdomen.

Låt oss ta det steg för steg. Vad har hänt? Vad är problemet? Vad bör göras? Är decemberöverenskommelsen en lösning på problemet?

Det som har hänt är att SD i valet fick 12,86 procent av rösterna, vilket gav dem 49 mandat i riksdagen. Inget av de gamla blocken har egen majoritet och det verkar som att SD tänker fälla alla regeringar oavsett partifärg som inte minskar invandringen.

Varför fick då SD så många röster i valet? Beror det på att landet består av 12,86 procent “nyfascister”, och att det var först i år som de kom ut ur garderoben? Inte alls. Frågan finns undersökt av bl.a. Demoskop. Förklaringen till SD:s framgång är att alliansen, i första hand Moderaterna, tappade väljare till SD på grund av invandringspolitiken.

Problemet är alltså inte en plötslig uppstånden nyfascisistisk front i landet. Inte heller att voteringsreglerna i riksdagen inte funkar. Inte heller att SD “brutit mot praxis”. Inte heller att något parti inte kan ta ansvar. Inte heller att Löfven är en virrig statsminister som säger olika saker olika dagar.

Nej, problemet är att alliansen inte har lyssnat på sina väljare och därför tappat till Sverigedemokraterna. Hade man lyssnat på väljarna hade SD legat kvar på samma resultat som förut, 5,7 procent. Alliansen hade kunnat regera vidare. SD hade varit för litet för att kunna skapa kaos.

Det egentliga problemet ser ut så här.

Man ska inte tro på SD:s företrädare när de säger att de kan samarbeta med vem som helst som vill tala med dem. SD avskyr sen gammalt S. Det finns ingen förståelse mellan dem. Det var därför som SD aldrig fällde Reinfeldt.

Problemet som måste lösas är att vinna tillbaka de alliansväljare som gick till SD. Om alliansen lyckas med det blir man återigen största regeringsblock och SD reduceras till att bli ett litet ytterkantsparti utan nämnvärt inflytande ungefär som Vänsterpartiet är på sin kant. Om alliansen inte gör det kommer SD att permanentas på 13-procentsnivån och därmed kommer inte heller den parlamentariska situationen förändras.

Är decemberöverenskommelsen en lösning på detta problem? Nej, inte alls. Överenskommelsen är en lösning på problemet om hur man ska få igenom en budget i riksdagen utan att den blockeras av SD. Överenskommelsen är fiffig såtillvida att den reducerar SD:s parlamentariska inflytande till noll. (Vissa tycker att det är oschysst. Inte jag, eftersom jag gärna såg att man reducerade exempelvis Vänsterpartiets inflytande till noll och intet också.) Det är som at man låter riksdagen utgöras av de 300 mandat alla andra partier har och tänker sig att man bara spelar med dem.

Det finns många problem med denna uppgörelse där upprördheten varit störst över att att alliansen kommer att släppa igenom i stort sett vad som helst Löfvens regering lägger fram. Väljare och partiarbetare känner sig svikna. Att jag själv inte till fullo delar denna upprördhet beror på att alternativet hade varit en bred kompromiss i en stor mängd sakfrågor vilket också hade gjort att alliansen hade varit tvungen att släppa igenom en massa vänsterpolitik. Även en sådan uppgörelse (som jag i och för sig hellre vill ha än den deal vi nu fick) hade åtföljts av en svekdebatt. Alla uppgörelser gör det. Det finns ingen kohandel som inte har slutat med besvikna väljare.

Ett annat problem är att uppgörelsen ska gälla ända till 2022. Det är så långt fram i tiden att man inte har en aning om hur det politiska läget ser ut. Vad har vi för garantier att S står bakom sitt löfte att släppa igenom allt vad en alliansregering hittar på om det blir en alliansseger 2018?

Ytterligare ett problem är att det vanligtvis är Socialdemokraterna som gynnas av den här typen av uppgörelser. Historiskt sett har S vunnit på blocköverskridande överenskommelser. Vem minns att Bondeförbundet hjälpte S på 30-talet och sedan på 50-talet? Vem minns Centerns “hjälteinsats” på 90-talet tillsammans med S? Lönade sig detta? Nej, inte alls.

Konkurrensen mellan alliansen och sossarna sker om mittenväljarna och dessa gillar att landet regeras ordentligt. Med den här uppgörelsen går alliansen med på att Löfven får regera stabilt fram till 2018. Vem tjänar på det? Den som sitter på regeringsmakten eller den som kanske vinner regeringsmakten efter 2018? Jag är säker på att detta gynnar den som sitter på regeringsmakten just nu.

Finns det inget som är bra med överenskommelsen? Jo, vi slipper nyval. Ett nyval hade inte förändrat det parlamentariska läget. Alliansen och inte minst Moderaterna hade inte hunnit med att ta fram en ny politik utan hade varit tvunget att gå till val på samma dåliga program som i höstas. Ytterligare tapp till SD hade kunnat bli följden.

Positivt är också att uppgörelsen bevarar blockpolitiken. En “cementerad” blockpolitik är en bra sak och inte en dålig. Det betyder nämligen en sammansvetsad allians. När Löfven talar om att han vill “ta ansvar” och hitta en “blocköverskridande lösning” menar han att C eller FP, eller båda två, ska samarbeta med S, vilket i praktiken betyder att de ska agera stödpartier till honom. Om han lyckas med det splittrar han alliansen, och allianssamarbetet var som bekant det som tvingade Göran Persson på fall 2006. Det är Löfvens våta dröm att få splittra alliansen, återskapa det ständiga borgerliga inbördeskriget, och regera genom att söndra och härska. Man får aldrig, aldrig, aldrig glömma att vad S först som sist vill är att få regera.

Men min uppfattning är som sagt att uppgörelsen är dålig eftersom den fokuserar på fel problem. Den riktar inte in sig på det som är det verkliga problemet, att borgerliga väljare övergivit alliansen i protest mot invandringspolitiken och istället röstat på SD.

Nu riskerar vi att säga hej och farväl till denna grupp för alltid. Istället för att säga: “OK, vi hör vad ni säger, låt oss ta en förnyad titt på invandringspolitiken för att se vad vi kan göra”, säger vi “Ni röstade på SD. Vi tänker isolera det parti som ni har röstat på så att det inte under några som helst omständigheter kan få något inflytande i riksdagen. Hej då.” Med den attityden tror jag att de väljare som tidigare röstat på alliansen men gått över till SD i protest kommer att stanna där. Därmed är de förlorade för evärderlig tid. SD permanentas på en nivå på 13 procent eller över och det parlamentariska läge vi har nu fryses till is och förblir fruset till långt efter 2022.

***
Hur kan man reformera invandringspolitiken och samtidigt behålla en generös flyktingpolitik? Läs mer här: Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.

____________________

Pingat på intressant.se.

Gärna nyval men först en ny politik

Jag gillar inte nyvalet. Det är en överreaktion, och jag kan inte se att något parti tjänar på detta. Möjligen kommer Sverigedemokraterna att gå framåt ytterligare. Allt hänger på om partierna kan formulera en invandringspolitik som gör att de som gick över till SD i september vill byta tillbaka.

Den parlamentariska kris som nu har uppståt efter att Stefan Löfvens regering inte har fått majoritet för sin budget är ovanlig för Sverige, och därför upplever vi den som stor, men den är ett ganska normalt inslag i en parlamentarisk demokrati. Det är inget ovanligt med regeringskriser och Sverige hade många sådana på 1920- och 1930-talen.

De går att lösa utan att man utlyser nyval. Tyskland löste sitt problem med en koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Finland kör alltid med breda regeringskoalitioner i alla möjliga partikombinationer. Det är därför som jag tycker att partierna kunde ha försökt tala med varandra ytterligare en gång. Det har överlagts mycket lite mellan regeringspartierna och alliansen. Förvånansvärt lite.

Jag förstår inte heller vad Socialdemokraterna tror sig vinna på ett nyval, inte Miljöpartiet heller. Det gick dåligt för båda partierna i valet. Nu har de visat att de inte är några stjärnor på att bygga koalitioner. Tror de att väljarna ska belöna dem för det?

Mest orolig är jag emellertid för mitt eget parti. Ledarskapsfrågan går att fixa snabbt, men det är värre med migrationspolitiken. Som jag har bloggat om tidigare var det invandringspolitiken som gjorde att en del moderater gick över till SD, och M var också det parti som gjorde störst förlust till SD. Dessa väljare går inte att vinna tillbaka om partiet ska ignorera migrationsfrågorna på samma sätt som vi gjorde i september.

Samtidigt är det Moderaterna som måste ta ledarskapet i kampen mot SD för att reducera detta parti till en mer hanterlig nivå. Jag tror att vi aldrig någonsin kommer att bli av med Sverigedemokraterna i riksdagen, men ett invandrarfientligt parti på 5 procent är hanterligt.

De väljare som lämnade M och gick till SD gjorde också det trots att de egentligen inte tycker särskilt bra om SD. Demoskop har i sin eftervalsanalys kunnat se att förvånansvärt många SD-väljare är ärliga med att detta inte är deras favoritparti. Av detta kan man dra slutsatsen att många som röstade på Sverigedemokraterna nu i september gjorde det som en medveten protesthandling.

Det som är positivt med detta är att de kan vinnas tillbaka ganska lätt eftersom de inte har hunnit skapa sig några emotionella band till Sverigedemokraterna. Emellertid kan de bara vinnas tillbaka om de litar på att Moderaterna och andra partier verkligen tar deras bekymmer på allvar, och de har bekymmer med invandringen.

Det är därför som jag inte får ihop logiken på annat sätt att det enda sättet att reducera SD är att Moderaterna måste ta ledningen, vinna tillbaka de väljare de tappade till SD i förra valet och göra det på migrationspolitiken.

Vilken Moderaternas nya migrationspolitik ska vara får bli ämnet för ett annat blogginlägg. Men så mycket kan man säga att den politik som vi förde fram till valet i september inte har ett förtroende stort nog hos befolkningen, och det var framför allt M som fick ta stryk på grund av detta. Så gärna nyval, men först en ny politik, tack.

_______________

Pingat på intressant.se.