Så tolkar jag Mustafas med fleras rapport: En utförligare redogörelse

Tanvir Mansur har i en kommentar på mitt förra inlägg samt på sin egen blogg kommenterat mina frågor till Omar Mustafa, med anledning av den rapport Mustafa har undertecknat. Se förra inlägget.

Mansur menar att jag läst dåligt och att svaren finns i rapporten. Därtill skulle jag medvetet ha låtit bli att citera ur rapporten för att försvåra för läsaren att kontrollera vad jag hänvisar till.

Det sista påståendet saknar självfallet grund. Jag följer normal akademisk standard. Sidhänvisningar är fullt tillräckligt.

På en punkt träffar Mansurs kritik rätt och det är att jag är onödigt kritisk mot användningen av ordet apartheid i en rubrik. Den delen borde utgå.

I övrigt tycker jag mig ha gjort en helt korrekt tolkning av innehållet i rapporten. Jag drar inga långtgående slutsatser. Att skriva en kontrareplik på allt Mansur skriver om finner jag ingen mening med utan jag koncentrerar mig här på en central punkt för att visa att jag inte hittar på.

Jag menar att rapporten, och därmed Omar Mustafa som står bakom den, slätar över de problem med hedersvåld som finns i Sverige.

På s. 35 i rapporten skriver man om de etablerade partierna:

Unfortunately the established parties have not reacted to this [SD:s intåg i riksdagen] by clearly positioning themselves away from such policies but rather they are exploiting the same questionable sentiments as the Sweden Democrats by putting forward their own Islamophobic populist proposals.

Riksdagen har alltså, åtminstone sedan 2010, valt att föra en islamofobisk populistisk politik. Den politik man för är symbolisk menar rapporten, eftersom man har lagt mycket pengar på olika initiativ med tveksam nytta.

Vad består denna populistiska, islamofobiska och till stora delar meningslösa politik av? Rapportförfattarna skriver (s. 35):

 The recurring themes for these political initiatives are honour culture and so called radicalisation ; both phenomenon that due to a dominant media narrative and political discourse are linked to Islam in the popular imagination.

Svenska statens politik med avseende på hederskulturer är alltså det som rapportförfattarna kallar populistisk, islamofobisk politik med tveksam nytta.

Har då rapportförfattarna något stöd för sin uppfattning att denna politik är meningslös (s. 36):

Already in 2008 the Umeå Centre for Evaluation Research evaluated the government’s programmes dealing with honour-related violence. The overall conclusion was that the programme had contributed to the legitimating of honour-related violence as a social problem and the introduction of a new policy area with a joint responsibility for the state, local government and NGOs. But that is something of a self fulfilling prophecy when the government, as in this case, allocates SEK 200 million to an end. The evaluation then goes on to say that although honour-related violence has been given more attention there is no general understanding of the phenomenon, nor which relevant and effective measures should be undertaken. Also, it was uncertain if the more than 400 financed local projects had had any effects on attitudes that maintain norms that accept honour-related violence. Nevertheless, the government continues to pour money into the programme.

Rapportförfattarna menar därmed att det är bevisat att svenska statens politik för att förhindra hedersrelaterat våld är utan nytta. Istället häller staten ned pengar i ett program av islamofobiska och populistiska skäl.

Baserat på detta skrev jag denna fråga i mitt förra inlägg:

– Varför anser du att svenska statens arbete mot hedersrelaterat våld är meningslöst (s. 36)? Tycker du inte att statens kraftiga satsning på att komma tillrätta med detta problem varit en riktig satsning?

Denna fråga är visserligen redan besvarad, men jag tycker att den kan ställas igen för att vi ska kunna få ett mer utförligt svar. Jag har nämligen ytterst svårt för att tro att statens instatser för att minska hedersvåld skulle vara totalt meningslösa.

Som framgår av den källa som rapportförfattarna lyfter fram har resultaten av politiken inte varit överväldigande positiva. Men ska vi av detta dra slutsatsen att politiken är meningslös? (Och därför huvudsakligen motiverad av islamofobi och populistism.)

Enligt rapportförfattarna är det så. Politiken är meningslös och ska därför läggas ned. Staten ska inte ägna sig åt att försöka bekämpa hedersvåld.

Jag menar dock att man inte alls kan döma ut en politik bara på grund av att den inte har givit de resultat man hoppats på så länge problemet finns kvar. För det gör det ju. Hedersvåldet är ett reellt existerande faktum. Alltså är det meningsfullt att bedriva en politik som bekämpar detta.

Jag kan dock inte se att rapportförfattarna, och därmed just Omar Mustafa, vill bedriva någon politik alls för bekämpande av hedersvåld. I så fall hade man ju kunnat skriva det i rapporten. Man hade kunnat skriva något i stil med: “Vi noterar att den politik som staten hittills bedrivit inte har givit någon effekt, men vi vet att problemet existerar, och vi önskar därför att staten skyndsamt tillsätter en ny utredning för att ta fram nya och bättre åtgärder”.

Men det är inte så rapportförfattarna resonerar, utan man konstaterar som sagt att politiken är meningslös och motiverad islamofobi och populism, och att det är därför som politiken inte har givit resultat.

Utan att kunna ange något direkt citat av någon antar jag därför att rapportförfattarna inte gillar statens politik för bekämpning av hedersvåld. För jag utgår ifrån att rapportförfattarna gillar vare sig islamofobi eller populism.

Således drog jag slutsatsen att budskapet i rapporten är att man inte vill eller förmår se att problemet med hedersvåld existerar.

En annan slutsats som också är logiskt möjlig är naturligtvis att rapportförfattarna gillar hedersrelaterat våld, men den ter sig inte sannolik, eftersom det ändå tillhör ovanligheterna att någon gillar våld. Jag menar därför att uttrycket “släta över” problemen med hedersvåld är en ganska bra och balanserad tolkning av rapportens innehåll.

 

Några saker som Omar Mustafa verkligen har glömt

Debatten om Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet och till alldeles nyligen ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse, böljar fram och tillbaka. I tisdags skrev Monica Gunne en illa underbyggd krönika i Aftonbladet med titeln “Omar Mustafa, du glömde ett par saker i ditt brev…” där hon utan belägg tillskrev Mustafa ett antal åsikter.

I debatten har också Mustafa och hans stödtrupper duckat bakom det faktum att de talare och texter som satts i centrum inte har varit representativa för just honom. Mustafa har inte fällt några antisemitiska yttranden, inte heller talat mot kvinnors lika rättigheter, osv. Andra har gjort det, men inte han. Mustafa har, om vi ska tro supportrarna rätt, tvärtom arbetat för socialdemokratiska värderingar innanför den muslimska kommuniteten i Sverige. Han är en god kraft på insidan.

Men då har jag några frågor till Mustafa efter att ha läst ett dokument som han själv har satt sitt namn på. Dokumentet heter: “Swedish Muslims in Cooperation Network Alternative Report”. Det publicerades i februari i år och är en rapport skriven av en rad muslimska organisationer.  Rapporten är ställd till FN:s kommitté för avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Tanken är att den ska vara en alternativ rapport till den officiella svenska rapporten. Omar Mustafa är en av undertecknarna. Här finns alltså inga möjligheter att ducka.

Några frågor:

– Varför anser du att svenska statens arbete mot hedersrelaterat våld är meningslöst (s. 36)? Tycker du inte att statens kraftiga satsning på att komma tillrätta med detta problem varit en riktig satsning?

– Varför är det ett problem att svenska staten har satsat resurser på att komma tillrätta med tvångsgiften och äktenskap mellan minderåriga (s. 35)? Visst, det handlar om få personer, men varför ska inte lagstiftningen skydda dem? Är det inte bra att staten skärper reglerna så att bara den som är myndig kan gifta sig?

– Tycker du verkligen att det är en bra idé att vi ska börja registrera vilken trostillhörighet folk har (s. 15)? Finns det inte ett värde i att låta en sådan sak som trostillhörighet vara något som staten lämnar åt medborgarna själva att sköta?

– Jag kan förstå att du vill ha registrering av trostillhörighet eftersom du också vill införa kvotering på arbetsmarknaden för religiösa minoriteter (s. 6). Men tror du verkligen att kvotering på religiös grund är en bra idé?

– I er rapport kallar ni Sverige för en apartheidstat (s. 20). Jag har förstått att ni känner er diskriminerade, men tycker du verkligen att Sverige är som Sydafrika var när apartheid rådde?

– Ni är inte nöjda med hur muslimer porträtteras i svenska medier, men på vilket sätt menar du att Justitiekanslern ska ingripa för att säkerställa att medierna är “socially responsible, fair, accurate, thorough, comprehensive, and balanced” (s. 7)? Det betyder ju att JK måste ges nya befogenheter långt utöver vad Tryckfrihetsförordningen tillåter idag? Tycker du verkligen att staten ska ingpripa mot fria medier som inte är “balanced” eller “comprehensive”? Hur stora inskränkningar i yttrandefriheten tänker du dig?

Den rapport som Omar Mustafa har varit med att ta fram kan inte på långa vägar sägas vara representativ för Socialdemokraterna. Att underteckna ett dokument som försöker släta över problem med hedersrelaterat våld och tvångsgifte samtidigt som man påstår sig arbeta för kvinnors rättigheter är inte seriöst.

Med detta sagt tror jag inte att Mustafa är ond på något vis. Jag tror att han är helt ärlig när han beskriver sig själv som en god socialdemokrat. Det är nog inte där problemet sitter. Problemet är nog snarare att han precis som sin lika förvirrade kristne kompis Peter Weiderud inte förstår att man inte kan kompromissa med sin övertygelse hur som helst om man ska ha någon trovärdighet som politiker.

_____________

Pingat på intressant.se.