Myteriet vid Uppsala universitet – Här är brevet

Idag har man kunnat läsa i UNT och höra i Sveriges Radio Uppland att det utbrutit myteri vid Uppsala universitet. Sällan har väl ett märkligare brev formulerats.

Tre vicerektorer, tre ställföreträdande vicerektorer och åtta dekaner uttalar sitt misstroende mot rektor Eva Åkesson. Brevet som är ställt till konsistoriet, dvs. universitets styrelse, lyder sin helhet:

Rektor vid Uppsala universitet måste ha förmåga att framgångsrikt leda och företräda universitetet nationellt och internationellt vilket förutsätter akademisk legitimitet. Efter två år kan vi konstatera att Eva Åkesson är olämplig för uppdraget. Vi saknar förtroende för Eva Åkesson som rektor och kräver hennes omedelbara avgång.

Här är brevet.

Brevet innehåller ingen mer information än så. Jag tror att det vore bra om undertecknade förklarade varför de inte vill ha Åkesson som rektor. Det brukar vara svårt att vinna gehör för sin sak om man inte berättar vad det är man är missnöjd med.

___________________________________
Pingat på intressant.se.

Räta linjens diktatur

Den kreative arkitekten Friedensreich Hundertwasser (se förra inlägget) skrev 1958 ett manifest som kallas Mögelbildningsmanifestet. Det var en protest mot den modernistiska arkitekturen. Han kallade linjalen för vår tids anafalbetism.

Das Lineal ist das Symptom der neuen Krankheit des Zerfalls. Wir leben in einem Chaos der geraden Linien, in einem Dschungel der geraden Linien.

Linjalen är ett symptom på sönderfallets nya sjukdom. Vi lever i ett kaos av räta linjer, i en djungel av räta linjer.

Sedan 60-talet är det praktiskt taget omöjligt att föreslå att större byggnader, så kallade märkesbyggnader, ska vara i någon annan stil än räta linjer samt att byggnadsmaterialet ska vara stål, glas och betong. 60-talsideologin är fast cementerad och ingen törs bryta mot den. Arkitekten Erika Wörman, en av de få dissidenter som ändå finns, menar att arkitektstudenter har kreativa idéer när de börjar sin utbildning, men mals ned av 60-talsideologin. Hon drar sig inte för att använda ordet förtryck.

Vi talar om en Räta linjens diktatur. Se själva på bilderna nedan.

60-talet. Hotell Clarion, Västerås.
00-talet. Malmö högskola.
10-talet? Förslag till ny administrationsbyggnad för Uppsala universitet.

Förslaget till ny byggnad för universitetsadministrationen vid Botaniska trädgården här i Uppsala är allt annat än nydanande. Tvärtom är det en produkt av en instiutionaliserad oförmåga att tänka kreativt. Om man på 2010-talet bygger ett hus som ser ut som om det ritades på 1960-talet kan man knappast säga att det är resultatet av den fria kreativiteten.

Så vad är då kreativ arkitektur? Det är att leka med former och färger. Det är att göra utsmycknader. Det är att låta den naturliga känslan för vad som är fint komma till uttryck. Det är inte att följa en ideologi som man har fått sig itutad på arkitektskolan.

Avslutas således med en bild som ger prov på just kreativitet, i bemärkelsen lekfullhet, i kombination med skönhet. Så här fint kan man bygga – om man vill…

Hus i Cabourg, Frankrike.

Slutet för Botaniska trädgården i Uppsala

Uppsala universitet och Akademiska hus vill bygga en stor betong-glas-stål-byggnad invid  Botaniska trädgåren. Barockträdgåren från 1700-talet ska överflygas av en byggnad i 1960-talsstil. Det är slutet för Botaniska.

Miljön omkring slottet, Carolina Rediviva och domkyrkan är inte bara unik för vår stad utan för vårt land. Det är det här som är Uppsala för många som besöker stan. Vi som bor här vet att den egentligen är större än så, men det är dessa byggnader som symboliserar vår stad.

1700-tal förvandlas till 1960-tal.

Respekten för kulutrarvet kräver därför att all nybyggnation bevarar harmonin i miljön så att man vet att man befinner sig i det klassiska Uppsala. En jättebyggnad i 1960-talsstil som uppförs för att rymma universitetsbyråkratin markerar dock något helt annat. Vad? Ja, det enda jag associerar till är Domushus, shoppinggallerior och parkeringshus.

Tyvärr verkar det dock som att universitetet och Akademiska hus redan har bestämt sig för vad man vill ha. Planerna är redan gjorda. Allt som krävs är att kommunen säger OK.

Därmed kan man anta att det finns ett stort tryck mot kommunen att säga ja till det här bygget. Än är dock loppet inte kört. Kommunen kan fortfarande säga nej.

Man undrar verkligen hur arkitekter tänker. För mig är det helt självklart att nya byggnader i det här området ska harmoniera med miljön för att bevara Botaniska trädgården som en barockträdgård. Men just så tycker inte universitetet:

Respekten för det kulturhistoriska har varit centralt i uppdraget till arkitekten och detta bevakas även av kommunen och länsstyrelsen. Det är samtidigt viktigt att inte förväxla respekt med underdånighet, målet måste vara att byggnaden berikar stadsmiljön.

Att bygga ett Domushus i en 1700-talsmiljö, är det respekt? Nej, det är en önskan om att inte låta nya byggnader harmoniera med gamla.

Ännu konstigare blir det när Akademiska hus ska förklara vad det är de vill göra:

Det gamla universitetshuset och Carolina Rediviva uttrycker båda respekten för det klassiska ”bildningsidealet”samtidigt som de representerar en tid då universitetsutbildning var förbehållen ett fåtal. Idag är universitetsbyggnader öppna för alla och utgör dessutom arenor för allehanda möten mellan människor som representerar olika vetenskapsområden, olika kulturer, näringsliv eller samhället. Byggnaderna blir därför inte mindre viktiga för utbildning och forskning, men kanske mer inbjudande mot samhället och mindre slutna i egna diskussioner.

Förvirrat är bara förnamnet. Varför kan man inte säga det man egentligen menar? “Vi vill bygga ett stort hus i 1960-talsstil för universitetets förvaltning. Vi gillar betong, glas och stål. Vi tycker att det är snyggt, precis på samma sätt som Domushusen också är snygga. Vi gillar sånt.” Så borde man säga men det kan man inte eftersom det låter så banalt.

Hur som helst, miljön omkring slottet och Botaniska trädgården kommer aldrig att bli sig lik om detta blir verklighet. Det bör därför inte bli av.

Vandring i Sodom – Ekonomikumparken i Uppsala

Valborgsfirandet i Uppsala är en tradition som går långt tillbaka. Ursprunget är att studenterna firar vårens ankomst. Den svarta vintermössan byttes mot den vita studentmössan.

Idag när mössor inte längre används tillvardags tas den vita mössan symboliskt på kl. 15 utanför universitetsbiblioteket. Det är en mycket fin tradition som jag alltid är glad att få vara med om.

Dessvärre har också Valborgsfirandet en baksida. Firandet drar till sig mycket folk som tror att själva idén med allt är att spruta mosserande vin på varandra eller skita ned Ekonomikumparken.

Så här såg det ut idag. Är det så här vi vill att vår stad ska se ut på Valborg? Är detta representativt för vår stads historia?

Anledningen till min fråga är att nedskitandet av Ekonomikumparken och den höga musiken från de studentnationer som upplåter sina gårdar för chapangesprutlekar tränger ut allt annat trevligt. Det finns mycket som är fint med Sista april i vår stad. Men det förstörs av superier, bullrande (dålig) musik och nedskräpning. Jag tycker helt enkelt inte att de som vill hålla på med detta ska ha rätt att utnyttja alla offentliga platser i stan. Var och en får göra som den vill, men inte i mitt vardagsrum, och jag ser stans parker som en del av mitt vardagsrum.

______________________
Pingat på intressant.se.

Nej, inte ännu ett 60-tals hus mitt i en historisk miljö!

Nej, nej, nej, nej! En jättebyggnad i glas, stål och betong i sämsta 60-talsstil passar inte ihop med slottet, barockträdgården och Carolina Rediviva. Hur kan någon tro det! Jag fattar det inte.

Om det är något som man kan säga om modern artkitektur så är det att den inte är modern. Varje gång det ska byggas en ny monumental byggnad tänker sig arkitekter och byggherrar att det ska hitta på något “nytt”, något som avspeglar “vår tid”. Varje gång ritar de ett Domus-hus, på samma sätt som man gjorde redan 1960.

Stål, glas och betong. Alltid samma sak.

Trist är också att man inte bryr sig om hur själva stadsrummet ser ut och känns. Känns det bra med ett Domus-hus mitt i slottsmiljön? Är det just här, där vår stad är som vackrast, där vi som tydligast kan känna historiens vingslag, som vi ska bygga ännu ett stål-glas-betong-schabrak?