Bok om de kommunistiska folkmorden

Maria Narti frågar sig idag i SvD varför svenska staten inte har givit ut någon bok om kommunismens folkmord, på samma sätt som man gjort med nazismen i boken Om detta må ni berätta. Det är en bra fråga. Jörgen Modin undrar därför på sin blogg om man inte kunde starta en privat insamling för att ge ut en sådan bok. Det låter som en bra idé. Samtidigt finns det dock redan en sådan bok, Staffan Skotts Aldrig mer! utgiven 1999. Den är skriven för att kunna läsas även av skolelever. Möjligen skulle man kunna samla in pengar för en extra utgåva av denna bok.

(I titeln till det här inlägget har jag skrivit ”de kommunistiska folkmorden”. Det är inte alla som tycker man kan skriva så. Folkmorden var inte ”kommunistiska”, menar de. Jag gör dock så eftersom jag också gör så med nazismen. Då talar jag om nazistiska folkmord, nazistiska koncentrationsläger osv.)

Vänstervridna journalister

Idag skriver Ulla Johansson i Aftonbladet att ”högern” dominerar nyhetsförmedlingen. Beviset för detta skulle vara att svensk dagspress till övervägande del är borgerlig. Sen skyfflar hon också in SVT i högerburen. Fråga inte mig hur hon får till det.

Det är bara nonsens att nyhetsförmedlingen i Sverige skulle vara högervriden. Det är sant att dagspressens ledarsidor är borgerliga. Men det är ändå ganska få som läser ledarsidorna. Viktigaste mediet är dessutom inte tidningarna utan TV. Däremot är det en fastlagd sanning att journalisterna i allmänhet är vänster. Största parti inom journalistkåren är vänsterpartiet, som har över 30 procent i denna grupp. Moderaterna har bara 10 procent. Läs mer här. Det är vänstern som styr vår världsbild.

Välfärd är inte längre sossarnas paradgren

                                                                                                                  Läser man sossarnas valmanifest från 2002 ser man hur svårt regeringen har haft att infria sina egna löften.

Jag har roat mig med att läsa socialdemokraternas valmanifest från förra valet för att se hur väl de har lyckats med att genomföra sina vallöften. På några centrala politikområden satte man nämligen upp bestämda mål. Det gjorde man för att man skulle visa handlingskraft. Är det något som Göran Persson gärna talar om så är det socialdemokraternas regeringsduglighet.

Särskilt viktigt är detta när det gäller sysselsättningen och välfärdspolitiken, som sossarna menar är sina paradgrenar. Följaktligen var det just här som man satte upp sina tydligaste mål.

Så hur har det gått? Har socialdemokraterna levt upp till sitt rykte att alltid kunna leverera välfärd?

Arbetslösheten

”År 2004 ska den reguljära sysselsättningsgraden uppgå till 80 procent.”

Så sa man i valmanifestet. I regeringens egen budgetproposition från i höstas skriver man dock att ”Under 2006 beräknas den reguljära sysselsättningsgraden uppgå till 76,6 %.”

Sossarna vet inte längre hur man gör för att fixa jobb åt alla som vill arbeta. Sysselsättningsmålet missade man redan för två år sedan.

Sysselsättningsgraden handlar om den del av arbetskraften, alla friska människor mellan 20-64 år, som arbetar. Det är den grupp som drar in skattepengar. Ju lägre denna siffra är desto mindre pengar blir det till välfärden. Det är därför som det även ur socialdemokratisk synpunkt är ett problem att sysselsättningsgraden aldrig stiger.

Skolan

”Det behövs fler lärare i skolan. Då kan klasserna bli mindre och undervisningen bättre. Därför vill vi att 15 000 lärare och annan personal ska anställas i skolan.”

Alla vet att skolan har problem och inte minst socialdemokraterna har talat om hur viktigt det är med ”vård, skola och omsorg”. Sossarnas huvudargument i denna debatt har varit att man skall fixa fram mer personal. Men nu skriver Skolverket i sin senaste årsredovisning: ”Höstterminen 2004 var 7 200 fler anställda i skola och fritidshem än 2000/2001”.

Jag vet inte vad som hänt under 2005, men att man på bara ett år skulle ha hunnit anställa över 7000 lärare är helt otänkbart. Som bäst kommer skolan att ha nyanställt kanske 9 000 lärare under mandatperioden. Målet om 15 000 nyanställningar kommer helt enkelt inte att nås.

Förskola och daghem

Även när det gäller förskolan, dvs. dagis, lovade socialdemokraterna nyanställningar:

”Därmed kan ytterligare minst 6 000 fler barnskötare, förskollärare och annan personal anställas i förskolan.”

Men inte heller här kommer man att kunna lyckas infria sitt löfte. Skolverket räknar med att bara 4 800 nya tjänster kommer att kunna tillsättas.

Det är som bekant inte staten som anställer folk till vare sig skolan eller barnomsorgen, utan det gör kommunerna, och det kan vara svårt för regeringen att styra kommunerna. Men varför har man då ställt ut dessa löften? Om man nu faktiskt inte kan fixa fram 15 000 nya jobb i skolan och 6 000 nya jobb i barnomsorgen, så borde man ju inte heller ha lovat detta.

Polisen

I valet 2002 ville också socialdemokraterna visa att de tog kampen mot brottsligheten på allvar:

”Vi vill stärka polisens brottsbekämpande och brottsförebyggande arbete. För det krävs fler poliser och en fortsatt satsning på polisutbildning. 4000 nya poliser ska utbildas under de kommande åren.”

Men inte heller här klarar man av att leva upp till sina egna löften. Sanningen är att det bara blivit lite över 900 nya poliser. Enligt Rikspolisstyrelsens senaste årsredovisning har antalet poliser bara ökat från 16 149 till 17 073. Med sex månader kvar av mandatperioden finns det inte en chans att man når målet om 4000 nya poliser.

Vad får vi för pengarna?

Är det här ett misslyckande av socialdemokraterna? Eller skall man se det som att de ändå gjort ett bra försök? Det är klart att sossarna gjort ett försök, men vad jag retar mig på är sossarnas stöddighet. Om man påstår att man är världsmästare i att bedriva välfärdspolitik samtidigt som man också påstår att man har järnkoll på statsfinanserna och säger att kassakistorna aldrig varit så välfyllda som nu, då borde man också kunna leverera den välfärd som man utlovat.

Det är inte en slump att socialdemokraterna satt upp exakta mål på flera centrala politikområden, utan det är för att visa handlingskraft. Det är för att visa att man både kan och törs regera landet. De siffror som jag tagit fram blir därför ett kvitto på socialdemokraternas regeringsduglighet. Har man levererat vad man lovat? Tveksamt.

Källor: 

Polisen, årsredovisning 2005, (se s. 7).
Regeringens budgetproposition 2006/2005:1, bilaga 2, (se s. 45).
Skolverket, Redovisning av regeringsuppdrag, 2005-06-01, (se s. 32).
Skolverket, Årsredovisning för 2005, (se s. 54). 
Socialdemokraterna, Valmanifest 2002-2006.