Årets mest nödvändiga läsning

Jag har nu läst boken ”Familjen” av Johanna Bäckström Lerneby. Jag kan inget annat än varmt rekommendera alla att läsa den. Den handlar om en kriminell familj i Angered i Göteborg. Om inte en maffia så inte långt därefter. Boken beskriver hur ”familjen” är involverad i all form av kriminalitet i området, hur många av medlemmarna är dömda för olika brott samt det som är värst av allt, hur familjen påverkar sin omgivning. I Angered törs folk inte polisanmäla medlemmar i ”familjen” av rädsla för repressalier.

Den kriminella familjen heter i boken Al Asim men har i verkligheten ett annat namn som man kan läsa om i Bäckström Lernebys reportage i Aftonbladet, som föregick boken.

Familjen är inte en maffiaorganisation, som de i Italien eller USA, som uteslutande sysslar med kriminell verksamhet. Den här familjen ska istället beskrivas som en stor släkt där flera familjemedlemmar ofta begår brott och där man håller ihop och skyddar varandra.

Ordet klan används inte i boken, men skulle mycket väl kunna göra det, för det är klanlogiken som är den organiserade logiken för dem som ingår i familjen och som man tvingar på resten av samhället. När en konflikt uppstår, t.ex. genom att unga grabbar hamnar i slagsmål, går man inte till polisen utan låter klanledaren göra upp i godo med den som det gäller.

Familjens överhuvud är osannolikt nog dessutom en imam. Bäckström Lerneby har gjort flera intervjuer med honom och han menar att det är han som håller ordning i samhället. Han hjälper polisen, menar han. Det är till honom man går när konflikter uppstår. Han medlar mellan olika grupper och ser till att konflikter inte eskalerar, och då menar han mellan familjer/grupper ej mellan individer.

Det värsta i boken är emellertid berättelsen om ”Maria” som driver ett kafé i Angered. Hon blir utsatt för utpressning. På grund av en före detta man med dåliga affärer får ”någon” för sig att hon är skyldig dem en stor summa pengar. Hot och skadegörelse följer när hon inte vill betala. Hon beväpnar sig och tar hjälp av en egen inhyrd livvakt. Till sist säljer hon och flyttar till en annan del av staden, men även där känner hon sig förföljd. Hon törs inte gå till polisen för att hon är rädd för klanen.

”Maria” finns inte på riktigt utan är en fiktiv person författaren skapat, men som sammanfattar verkliga berättelser om hur det är att driva företag i området.

Boken är verkligen läsvärd! Den är ett långt reportage från Angered, en bit av Sverige där staten tappat greppet om lag och ordning.

Boken är närmast måsteläsning för alla som intresserar sig för brottsbekämpning i Sverige, ja, varför inte alla röstberättigade medborgare i hela landet?

Vårt rättssystem bygger på att brottsoffer tryggt ska kunna vända sig till polisen, och sedan ska myndigheterna sköta resten. Brottsoffren ska i samma stund som de har gjort sin polisanmälan vara trygga. Så är det inte i Angered. Systemet har brutit ihop där.

Och det är inte kriminella ungdomsgäng som det handlar om utan en klan. Uttrycket är adekvat att använda för det är klanlogiken som styr.

Den som har läst om hur klanrättvisa går till i länder som styrs av denna logik känner igen allt. Det finns ingen individuell rättvisa utan rättvisa skipas mellan klaner där man oftast gör upp i godo för att slippa klanstrider.

Den som vill läsa om hur det gick till på vikingatiden i Norden kan exempelvis läsa Njals saga, den fantastiska isländska sagan. Den handlar nästan bara om konflikter och hur man löser dem genom att familjerna gör upp sinsemellan.

Sverige måste ta ett nytt grepp om brottsbekämpningen i områden som Angered. Tillfälliga ungdomsgäng kan man bryta upp genom att låsa in folk under lång tid, men det är svårt att låsa in en hel klan. De flesta som ingår i den är ju inte brottslingar.

Jag har inget svar just nu på hur det ska ske, men ett första steg kanske skulle vara att avveckla Angered som ett reservat för invandrare där andra lagar än Svea rikes lag gäller. Går det att rent fysiskt bygga bort förorten så att området istället får en blandad sammansättning? Ju fler band som knyts mellan dem som bor i Angered och övriga samhället desto mindre betydelsefull blir klanen. Dess makt bryts och rädslan för att anmäla klanmedlemmar till polisen försvinner.

Varför vill man inte berätta om sin utbrändhet?

När jag gick i väggen var det för öppen ridå. Det var den 24 april 2019 och det var regionfullmäktige i Enköping. Precis innan mötet kände jag att jag fick hjärtklappning. Mötet började och jag hoppades att det skulle gå över. Det gjorde det inte och jag fick be en vän i Miljöpartiet som är läkare att känna på min puls. Han tog mig till akuten där det konstaterades att jag hade förmaksflimmer. Något senare återfick jag normal puls, blev hemskjutsad. Dagen efter var jag dödstrött.

Mina kolleger i partiet agerat snabbt och resolut. De visste att jag redan tidigare hade klagat på att jag inte mådde bra. De bänkade mig. Av omsorg, inte av illvilja. Målet var att jag skulle komma tillbaks utvilad efter sommaren.

Sedan gick det tyvärr inte som planerat. Jag återhämtade mig men betydligt långsammare än vad jag hade hoppats på, och till sist stod jag inför ett vägskäl. Jag kunde gå tillbaka till uppdraget som regionstyrelsens ordförande och jobba och rehabilitera mig samtidigt, eller satsa helhjärtat på rehabiliteringen.

Efter stor beslutsvånda och många ilskna tankar drog jag ändå slutsatsen att livet måste vara något mer än att bara kämpa med jobb och sjukdom. När man blir utbränd måste man skala av sina sociala aktiviteter, men därmed skalar man också bort en stor del av sitt liv. Jag tvingades välja, och valde att avgå från min post för att få hälsan tillbaka.

För mig som förtroendevald blev det så klart omöjligt att inte berätta att jag var utbränd. Jag uppfattade det aldrig heller som skamligt på något sätt. Men det som hände när jag berättade var att många andra kom fram till mig och tackade för att jag hade varit så öppen med allt. Väldigt många kom och berättade om sin egen utbrändhet.

De utbrändas skara visade sig vara långt större än vad jag hade trott. Och den visade sig bestå av människor som jag vet är arbetssamma, dugliga och på alla sätt skötsamma.

Det är därför mycket förvånande att det finns någon form av socialt tabu omkring utbrändheten. Jag upplever inte känslan av skam själv, men jag kan i någon mån ändå förstå att den finns där.

För sjukdomen är annorlunda jämfört med en “vanlig” sjukdom. Den sitter ju i huvudet. Den är psykisk, i alla fall inledningsvis, och därmed är den lite skum.

Den förändrar tyvärr dina kollegers inställning till dig på jobbet. Du blir en osäkerhet för dem, och därmed något av en belastning.

Jag säger inte detta för att vara kritisk mot mina kolleger för de ställde verkligen upp för mig, och har behandlat mig schysst på alla sätt. Även oppositionspartierna. Däremot har alla ett jobb att sköta, uppgifter att lösa, och måste veta om jag är densamme som tidigare eller inte.

I politikens värld betyder sociala relationer väldigt mycket och om gruppledaren för ett parti inte är sig själv blir mycket osäkert.

Jag kände av detta direkt när jag stack in huvudet på kontoret när jag var på väg tillbaka. Det var inte så att jag dömdes ut, men osäkerheten fanns ju bevisligen där och var något som man behövde förhålla sig till.

Reaktionen från kollegerna tycker jag var naturlig. Den var inte dömande, men den var granskande, på ett sätt som var fullt rimligt. Man måste ju veta vad som gäller. Är kollegan fullt spelbar eller inte?

Detta är så klart ett ifrågasättande av mig, men ett som måste göras, och som jag tycker är OK. Jag säger gärna det igen: Kollegerna (från alla partier) var schyssta mot mig.

Men det finns också människor med andra attityder. De är inte i majoritet, men man märker av dem. Vissa ser utbrändhet som svaghet och de gillar inte svaga människor. Andra ser utbrändhet som en sjukdom som är omöjlig att bli frisk ifrån. Har man väl drabbats är man körd för resten av livet. För båda dessa grupper är en utbränd person en förbrukad resurs.

Själv märkte jag av detta genom att vissa hade väldigt mycket synpunkter på vad jag klarar av och inte klarar av. Några frågade förstås av omsorg, men en del ville bara bli av med den utbrände. Antingen för att man ogillar den man uppfattar som svag eller för att man tror att utbrändhet är som att få en allvarlig hjärnskada.

Ja, jag överdriver kanske lite, men om jag hade fått cancer och kommit tillbaka efter det hade inte frågor ställts av typen: “Klarar du verkligen det här?” Istället hade det sagts: “Vad roligt att du är tillbaks!”

Nu är inte jag så hårt drabbad av detta, vill jag påpeka, men jag nämner att attityderna finns där.

Vad kan man göra för att rensa i det sociala tabuet? Jag tror att man ska göra som mina kolleger gjorde. Jag fick öppna och ärliga frågor om vad jag klarar och inte klarar. Jag upplevde det som ett ifrågasättande så klart, men det var rimliga och sakliga frågor.

Det är de andra attityderna som är de otrevliga. Människor som ser ned på sjuka är så klart idioter. Jag vet inte vad man kan göra annat än att undvika dem.

Svårare är det med dem som tror att utbrändhet är en obotlig sjukdom. Utbrändhet är som att bryta ett ben. Det läker, men man är inte lika stadig på benet som man var innan. Men det betyder inte att man måste sitta i rullstol resten av livet.

Jag tror att det vore bra om den allmänna kunskapen om utbrändhet ökade så att folk förstår att det går att bli hel igen.

Det är väldigt olyckligt att många går omkring med utbrändhet som de inte törs berätta om. Utbrändhet i någon form (det finns olika formella diagnoser) är mycket vanligt. Det är en folksjukdom och en av de vanligaste sjukskrivningsorsakerna.

Om vi kan underlätta för människor att prata om utbrändhet utan att någon ska känna rädsla eller skam kommer vi tillsammans att lära oss mer om problemet. Färre kommer att drabbas och de som drabbas kommer att få rätt hjälp snabbare.

Jag landade väl. Jag hade en omgivning som var förstående och som ville hjälpa mig att komma tillbaks. Jag har därför kunnat röra mig i en miljö där jag har känt mig trygg. Jag förstår att alla inte har det likadant. Men tillsammans kan vi ändra på saken. Ju fler som berättar om sina erfarenheter, desto klokare blir vi.

Utbrändheten – saker jag har lärt mig

Jag är frisk igen, men tilltufsad. Jag kan jobba normalt och är glad över att jag återigen är en fungerande människa. För ett år sedan var det annorlunda. Jag låg i soffan och tittade på TV-serier. Jag tvingade ut mig på en promenad en gång om dagen, och brukade ta igen mig på kafé Melrose på Sysslomansgatan. Jag träffade varken familj eller vänner. Jag orkade inte.

Först mot slutet av sommaren återvände något som kunde kallas energi. Den var begränsad, men jag kunde i alla fall göra något.

Jag tänkte därför berätta om hur jag gjorde psykiskt för att komma tillbaka. Jag gjorde många saker förvisso, t.ex. bytte jag jobb, men den psykiska delen tror jag kan vara intressant för fler att läsa om.

Men först en brasklapp. Om du som läser det här är utbränd, eller tror att du är det, sök vård! Använd inte mig som medicinsk rådgivare utan ta genast kontakt med din vårdcentral. Jag skriver om min sjukdom för att ge pusselbitar, som andra sedan kan lägga ihop till en helhet.

Vad gjorde jag för fel?

Utbrändhet är orsakat av stress som i sin tur är orsakat av psyket. Det får fysiska konsekvenser, men det börjar i psyket.

Jag var vid tillfället för utbrändheten regionstyrelsens ordförande i Region Uppsala. ”Regeringschef”, kan man säga. Ett kul uppdrag som jag jobbade hårt för att vinna. Det var inte uppdraget i sig som var problemet utan vägen fram dit. Jag var först gruppledare för Moderaterna i opposition. Vi satsade allt på att göra en så bra valrörelse som möjligt. Den blev också bra. När valresultatet sedan var inne satsade vi återigen allt vi kunde på att få till en blågrön koalition. Det lyckades. Sedan kom ett maktskifte med mig i centrum, den som skulle leda den nya majoriteten och ta över spakarna. Även detta gick bra.

Många tänker sig spontant att utbrändhet kommer av negativ stress, att man blivit utsatt för obehagligheter som man själv inte har kunnat påverka. Så var det inte för mig. Jag hade en serie framgångar bakom mig. Så hur kan jag då ha blivit utbränd?

Jag blev det för att stress kommer i olika former. I mitt fall ville jag väldigt mycket och var extremt angelägen att inte misslyckas. Jag hade högt ställda mål, som var inom räckhåll, och som om jag bara bet ihop och jobbade skulle nås. Jag har inget emot att kämpa. Det är kul. Och när resultaten trillar in, ja då kan man ju kämpa ännu mer!

Jag är ingen arbetsnarkoman. Jag är inte heller perfektionist. Inte heller har jag ett stort kontrollbehov. 

Men jag vill mycket, och jag tog ingen paus. Politiken är sådan att arbetsuppgifterna aldrig tar slut. Dessutom är det händelserikt. Ibland vet man inte hur veckan eller ens arbetsdagen ska se ut.

Jobbet är därför väldigt rolig, och när det går bra är det dessutom ännu roligare. Till saken hörde även att uppdragsgivaren, partiet, också var nöjt med mig. Jag fick mycket beröm. Folk gillade vad jag gjorde. Allt detta förstärkte min vilja att gå in för fullt, och att aldrig släppa taget.

Det var här det blev för mycket. Även det roliga och intensiva arbetet kan vara stressfyllt på ett sätt att det skadar kroppen. Jag loggade på något sätt aldrig ut. Även när jag var ledig jobbade hjärnan vidare.

Såg jag inte varningssignalerna?

Ett sätt att beskriva fenomenet att ”gå in i väggen” är att man går mot en klippkant i mörker. Du vet att klippkanten finns en bit bort, men du vet inte när den kommer. Ett annan liknelse är att det är som att dra i ett gummiband. Man kan dra ut det väldigt långt, och när man har dragit ut det så att det är alldeles spänt kan man dra lite till, och kanske ännu något mer… Men sedan går det av!

Jag såg varningssignalerna mycket tydligt. Jag kände av stressymptom. Jag såg att jag jobbade alldeles för mycket, och jag la in ledigheter för återhämtning. 

Jag har utsatt mig själv för stressfyllda situationer förr och det var aldrig något problem för tid för återhämtning kom. Så varför skulle jag inte ha kunnat göra så även denna gång?

Det är skillnad på varningssignaler som varnar om för mycket stress och varningssignaler som varnar om att man står på kanten av en klippa. Jag såg inga varningssignaler av det senare slaget.

Faktum är att jag även så här i efterhand inte vet vilka dessa varningssignaler skulle ha varit. Det är mycket bekymmersamt, för det är verkligen skillnad mellan att ha stressymptom och att ha stressymptom som indikerar att man är en halvmeter ifrån att ramla ned för ett stup.

Hur funkar hjärnan?

När jag insåg att det var mitt eget sätt att bete mig som var problemet funderade jag mycket på vad det är som händer i hjärnan. Hur vilar hjärnan?

Här fick jag stor hjälp av en nära vän som är allmänläkare och som också funderat mycket på saken.

Jag kom fram till att ligga på soffan och bara sluta ögonen inte räcker. Det är vila för lemmarna, men inte för hjärnan. Den fortsätter att jobba. Det verkar som att hjärnan aldrig tar paus, knappt ens i sömnen. Den behöver inte arbeta med det som är stressfyllt, men vill alltid jobba med något.

Politik är emellertid mycket stressfyllt. Det kommer sig av att det är ett socialt arbete, där man interagerar med människor varje dag. Det kräver en hög grad av koncentration. Särskilt om man som jag var gruppledare för ett parti och senare även regionstyrelsens ordförande. Då leder man mycket möten och måste alltid vara skärpt i stunden. 

Jag gissar att det är då kroppen kopplar på sitt system för stress. Adrenalin pumpas ut i ådrorna. Koncentrationsförmågan höjs. På stående fot kan man tänka ut lösningar på hastigt uppkomna problem, vara social och trevlig, debattera, mäkla ihop viljor. 

Att göra detta är kul och stimulerande på alla sätt. Men kroppens system för stress, som då gör att man kan utföra ett koncentrerat arbete på detta sätt, kan nog inte vara påslaget hela tiden, gissar jag.

Om jag tillåts spekulera lite gissar jag att människans förmåga att i stunden vara mycket skärpt är rotat i hennes evolutionsbiologiska natur. Homo sapiens tillkom för 200 000 år sedan i en miljö där förmåga till jakt och strid var en fråga om överlevnad. När människan kopplar på sitt ”stridssystem” är hon skärpt som tusan. Men det kommer med en kostnad i form av fysisk trötthet. ”Stridssystemet” kan inte vara igång hela tiden. Är det ändå påslaget kraschar kroppen till slut. Måhända är det så man ska förklara utbrändhet, att ”stridssystemet” varit påslaget oavbrutet under mycket lång tid.

Omställningen

När jag kom så långt i mina funderingar insåg jag vad som behövde göras. Jag hade fått höra att man skulle balansera det som ger energi och det som tar energi. Det sades att det fanns två skålar och att man ska ösa i lika mycket vatten i båda.

Men jag hade svårt att ta till mig den liknelsen för jag tyckte ju att jobbet var roligt. Det borde ju då vara något som gav energi?

Det var då jag kom fram till att det snarare nog var så att hjärnan måste jobba med olika saker, saker som är stressande och saker som inte är stressande, engagerande men som inte kopplar in ”stridssystemet”.

Hjärnan vilar aldrig och måste därför sysselsättas med något som kan tränga ut det som är roligt men stressande. Vad skulle det vara?

För mig fick det bli fotografi. Det började med att jag förra sommaren drabbades av apati på ett otäckt sätt. Ingenting var roligt. Jag var rädd att jag höll på att bli deprimerad. Jag tvingade därför mig själv att göra något som jag ”egentligen” tycker är roligt. Jag sparkade mig själv i röven, kan man säga. Det gick inte att bara sitta där och deppa. Jag fick gå ut och fotografera trots att jag just då inte hade lust med det heller.

Detta tände en gnista hos mig. Det är ju ändå rätt kul med fotografi kom jag på. Sedan kom jag på att jag kanske skulle investera i en ny modernare kamera? Jag gjorde så och då tog det verkligen skruv. Den nya kameran var fantastisk.

Den var så bra att jag till och med tyckte att fotografierna inte längre såg ut som fotografier. Då föddes nästa tanke. Varför inte fotografera analogt? Varför inte testa gammal teknik?

Sagt och gjort. Jag lånade min pappas kamera från 60-talet och blev frälst. En dörr öppnades till en ny värld för mig att utforska – analogt fotografi. Makalöst roligt.

När jag nu ägnar mig åt fotografi, såväl digitalt som analogt, kan jag vara uppslukad av det i timmar. Jag har gjort så att jag kan ha ett mörkrum i mitt badrum. Där kan jag stänga in mig 4-5 timmar åt gången och arbeta högkoncentrerat. När jag kommer ut är jag trött, men inte på det utbrända sättet, utan som man ska känna efter att ha arbetat.

När jag under hösten 2019 började arbeta igen kunde jag bli dödstrött bara efter någon timmes möte. Att delta i möten kräver koncentration, men uppenbarligen av ett helt annat slag än det som krävs i mörkrummet. Också i mörkrummet krävs att man är vaken och skärpt. Hjärnan måste jobba intensivt. Skillnaden, gissar jag, är att ”stridssystemet” inte kopplas in.

Jag vet att jag sticker ut huvudet här och påstår saker som kroppens stressystem som jag kanske inte har förstått, men jag känner en så tydlig kroppslig skillnad. 

Slutkläm

Jag kan som sagt inte lära ut något utan endast berätta hur jag gjorde för att komma tillbaka.

Till berättelsen som helhet hör ju annars också den större förändringen som jag gjorde när det gällde jobbet. Jag avgick ju som regionstyrelsens ordförande vilket gjorde att min arbetsbörda gick ned från 150 procent till ”bara” 100. Det hade naturligtvis stor betydelse, men förtjänar kanske en egen historia.

Jag vill berätta om den subjektiva delen. Vad som pågår i huvudet på en när man utbränd. 

Jag blev aldrig diagnosticerad med utmattningssyndrom – för det krävs att man är helt utslagen som människa – men utbränd blev jag. ”Kraftig stressreaktion”, står det i min journal.

Det som var knepigt att komma underfund med var vad som hade orsakat allt. Det finns ett kraftigt fokus på negativ stress och nästan alla man träffar tror att det är det som är problemet. Även dem som har behandlat mig – som jag ändå tycker gjort ett väldigt bra arbete – har haft det perspektivet. Behandlingen som de gav mig är inte designad just för negativ stress, utan fokuserar på hur man ska bli rehabiliterad oavsett hur allt började. Så jag ifrågasätter inte behandlingen jag fick. Den hjälpte mig ju bevisligen.

Men faktum är att en stor del av återkomsten som människa är något som jag har jag gjort själv. Att gräva ned sig i vad som orsakade allt och att känna efter hur psyket och kroppen reagerar på olika situationer var det som gjorde att jag förstod hur jag fungerade.

Jag vet nu hur jag kan stänga av stressen. Jag fotograferar. Det är för mig en annan värld. Det är min metod. Jag ”vilar” inte. Jag fyller inte heller på med ”energi”. Jag låter hjärnan jobba högkoncentrerat och intensivt med något annat, och dessutom stundtals helt utan paus.

En fråga som jag emellertid fortfarande inte har något svar på är vilka varningssignaler det var jag missade innan jag blev utbränd. Jag kan tyvärr fortfarande inte se det. Varningssignaler som visade att jag stressade för mycket fanns. De var tydliga. Men de sa ingenting om hur nära klippkanten jag var.

Nystartar med bloggen igen

Jag började blogga 2006. Det var då bloggarna slog igenom. Det visade sig vara perfekt för mig. Jag har alltid haft ett stort behov av att skriva av mig, och jag är en hyfsat bra politisk kommentator – från höger.

Sen kom de sociala medierna på bred front. I mitt fall blev Facebook den givna kanalen för kommunikation istället. På FB når man en publik snabbt och enkelt. FB funkar också för långa texter. Det blev därför naturligt för de flesta att överge sina gamla bloggar och bara skriva på Facebook istället.

Jag försökte ett tag med både och, men att skriva direkt i statsusfältet på Facebook är det överlägset snabbaste sättet att nå ut med ett budskap.

Min blogg har därför legat nere ett tag. Jag har också haft fullt upp med mitt politiska uppdrag i Region Uppsala. Därtill skriver jag emellanåt krönikor i Norrköpings-Tidningar och Nya Wermlands Tidningen. Det saknas inte kanaler för mig att skriva i.

Varför då starta om bloggen? Varför inte bara lägga ned?

För att jag känner ett behov av att skriva längre texter och Facebook i all ära, men forumet funkar faktiskt inte för långa texter. Det är kul med Facebook och jag gillar att skriva kort. Men jag har också sett att den yngre generationen inte är så intresserad av Facebook. Det är inte självklart att det är där man ska skriva allt.

Därför blir det en omstart. Jag har ingen aning om jag får fler eller färre läsare om jag gör på det här sättet det är till stor del för min egen skull jag gör det här, och jag vill inte skrota min blogg som ju ändå varit igång sedan 2006.

Nytt för min blogg kommer också vara att jag publicerar en del foton. Fotografi är mitt nya stora intresse. Det har alltid varit ett intresse, men blivit 1000 gånger mer så på senare tiden när jag börjat fota analogt. Det är helt fantastiskt. En ny värld av konstnärlighet har öppnat sig för mig och jag har upptäckt att jag faktist inte är helt talanglös på området.

Hoppas att det finns någon som vill läsa. Jag har många följare på FB, men vet inte om någon orkar masa sig över till bloggen för att läsa något som jag skriver här. Vi får se hur det går

Reflexiv kontroll – Rysk psyops

Eftersom jag har skrivit en bok om rysk vilseledning, där boken också heter Vilseledning, vill jag gärna uppmärksamma begreppet “reflexiv kontroll”. Det är det ryska namnet för psykologiska operationer, som på militärspråk kallas psyops.

Den ryska teorin bakom reflexiv kontroll är emellertid mycket mer avancerad. Där västerländsk militär använder psyops som understöd till konventionella styrkor gör Ryssland tvärtom. Vilseledning är huvudinstrumentet och konventionella styrkor använder man som understöd. Hur detta går till i praktiken finns beskrivet i min bok i kapitlet om ockupationen av Krim.

I Sverige är alltjämt kunskapen om reflexiv kontroll låg och såväl medier som mediekonsumenter är inte på sin vakt. Sociala medier som Facebook och Twitter har gjort grogrunden för manipulation extra fertil.

Fallet med busschauffören i Malmö som avvisade en kvinna eftersom han tyckte att hon var för lättklädd visar hur snabbt det kan gå när upprörda kommentarer sprids. Denna händelse är äkta, och man kan förstå upprördheten hos alla som delade kommentarer till nyheten utan att tveka. Ändå var det så att det ändå tog några timmar innan alla fakta i händelsen hade kunnat verifieras.

Vad händer då den dagen främmande makt vill skada Sverige? Då kommer man givetvis att utnyttja den svaghet som finns hos medier och allmänhet. En liknande nyhet som den om busschauffören kommer att iscensättas, men kommer att vara falsk och till för att skada landet.

När jag skrev min bok hade jag stor nytta av denna publikation från FOA (som nu heter FOI). Rekommenderas till läsning för den som vill lära sig mer om mediakritik och beredskapsfrågor.