Taggad: alliansen

Frågan vi aldrig får svaret på

Redan hösten 2014 tyckte jag att alliansen borde tvinga SD att bekänna färg genom att visa vilken statsminister man ville släppa fram. Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven?

Så blev det inte utan istället kom decemberöverenskommelsen. Den var ett fiasko. Alliansväljarna gillade den inte, allra minst M:s och KD:s väljare. Men efter att decemberöverenskommelsen dog fortsatte allianspartierna att agera som om den gällde. Man gick inte fram med en gemensam budget. Därigenom slapp SD återigen att bekänna färg.

kinbergbatra

Det här har gjort att vi faktiskt inte vet hur långt SD kan pressas innan de kräver något i gengäld. Vi vet inte hur starkt Sverigedemokraterna är som vågmästarparti. Det vi vet om SD sedan tidigare är att de ser Socialdemokraterna som sin främste motståndare. Varför skulle då SD fälla en alliansregering? Det klassiska vågmästarpartiet är det som står mittemellan två block och kan göra upp med bägge. Men kan verkligen SD det? Kan SD verkligen stödja en regering bestående av S och MP?

Det är en stor brist hos alliansen att den aldrig har vågat ställa den frågan. Med dagens besked från Anna Kinberg Batra, med stöd av Ebba Busch Thor, finns en reell möjlighet att pressa SD på denna punkt, men tyvärr fegar Centern och Liberalerna ur.

Jag har inte svårt att förstå att Centern och Liberalerna inte vill förhandla med Sverigedemokraterna. Jag ser inget konstigt med det. Men det jag talar om är inte förhandlingar utan om att alliansen borde våga ställa SD inför fullbordat faktum, det vill säga fråga SD om de kan tänka sig att stödja en alliansbudget in blanco.

Med budgetlagen är det som bekant så att man syr ihop ett helt paket och röstar om det i klump i riksdagen. Man bryter inte ut enskilda frågor (oftast). Därigenom går det, för den som har modet, att sätta samman en budget och fråga SD om de kan tänka sig att stödja denna utan att få någonting i utbyte.

Och varför skulle SD gå med på det? Jo, för att alternativet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet får igenom sin budget. Skulle det vara bättre?

Men nu får vi aldrig veta detta eftersom Centern och Liberalerna inte har det mod som krävs. De väljer istället att köra vidare i decemberöverenskommelsens anda. Stefan Löfven får sitta kvar som statsminister och hans budget släpps fram utan motprestation.

Annie Lööf försökte motivera detta ställningstagande med argumentet att det vore olyckligt att kasta ut landet i ett politiskt kaos när det är så kort tid kvar till nästa val. Men detta argument biter föga på mig. Det är rörigt i Sverige just nu, men alls inte så rörigt som det var när detta land var en nybakad demokrati. Om gubbarna (för det var bara gubbar på den tiden) under mellankrigstiden kunde regera Sverige med hoppande majoriteter och regeringsskiften mitt under pågående mandatperiod borde vi kunna det nu också. Det här landet går inte under om vi byter regering ett år före ett val.

Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig

Det var den 24 november förra året som den svenska flyktingpolitiken kom till vägs ände. Regeringen kallade till presskonferens och förklarade att nu kunde Sverige inte ta emot fler asylsökande. Asylrätten skulle försvaras, men alla villkor som gjorde det förmånligare att söka asyl i Sverige framför andra länder, skulle ändras. Sverige skulle lägga sig på EU:s miniminivå. På presskonferensen berättade vice statsminister Åsa Romson hur svårt beslutet hade varit att fatta. Hon höll knappt tillbaka tårarna. Vad hände egentligen under hösten? Blir sig Sverige någonsin likt igen?

Även om politik är en rörig bransch råder det ändå normalt sett någon form av jämvikt i systemet. De stora partierna förblir stora. Blocken är desamma. Politiken skiftar på marginalen. Endast människorna byts ut.

Ett sådant system, där det råder balans, är svårt att ändra på. Varje dag är sig lik. Men sen kan det komma en störning utifrån, en exogen chock. En jordbävning inträffar. Allt kastas omkull.

Jag tror att den gångna höstens stora ström av asylsökande är en sådan jordbävning. Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig.

Vad innebär det? Det vet vi inte riktigt än men mycket talar för att den partipolitiska kartan ritas om för gott. Vi har redan sett SD:s framfart i opinionen och hur Socialdemokraterna går på knäna. Det är för tidigt att säga var denna omvandlingsprocess ska sluta, men det är uppenbart att väljarna rör på sig på ett sätt som vi inte tidigare har sett och som därför är svårt att förutsäga.

Det krävs mycket för en väljare att lämna ett parti. Inför varje val brukar statsvetare och politiska reportrar säga att vi aldrig har så många rörliga väljare som nu. Så är det, men det är inte riktigt sant heller, för väljarflytten brukar oftast ske inom de traditionella blocken. Svensk politik har dominerats av höger–vänster-konflikten. Få väljare byter läger i den kampen.

Ett parti som Socialdemokraterna har dessutom haft ett särskilt grepp om sina väljare i kraft av att partiet historiskt sett endast är en del av hela den väldiga arbetarrörelsen. Facket, ABF, Unga örnar, kooperationen, Folkets hus-rörelsen, när allt detta var som starkast fanns det ingen möjlighet för en arbetare att stå utanför även om han inte ens sympatiserade med den förda politiken. En arbetare inte bara röstade på Socialdemokraterna, han var socialdemokrat.

Mycket av detta är nu historia och graden av partiidentifikation, som det heter när en väljare säger sig vara en viss typ av partist, har gått ned även hos Socialdemokraterna, men likväl har detta parti alltid varit bra på att vädja till lojaliteten med ”rörelsen”. Och många väljare har lyssnat till appellerna. Socialdemokraterna har inte alltid varit omtyckta ens av sina egna väljare, men man kunde ändå i slutändan lita på partiet. De andra, ”borgarna”, var i alla fall värre.

Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.
Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.

Men just nu ser det ut som att även trogna väljare lämnar Socialdemokraterna. Partiet får strax över 25 procent i SIFO. Man måste komma ihåg att Socialdemokraterna länge var ett 45-procentsparti. Det väljartapp som partiet genomgår just nu är omfattande och utan historisk jämförelse. Jag tror därför inte att Socialdemokraterna kommer att kunna återhämta sig. För många kärnväljare har lämnat partiet.

Allianspartierna har fått ett annat problem på halsen. Med valet 2014 och alldeles i början av flyktingkrisen, under våren 2015, skedde en tydlig ström över från M till SD, men under hösten la M om sin flyktingpolitik, och har sedan november drivit linjen att Sverige behöver en paus i flyktingmottagandet, att vi inte ska acceptera några asylsökande som kommer från ett annat Schengenland. Omsvängningen tycks ha betalat sig med förbättrade opinionssiffror. Det är istället ett annat problem allianspartierna har att hantera – det finns ingen gemensam allianslinje i flyktingpolitiken.

Ska alliansen gå framåt eller bakåt? Valaffisch från 2010.
Ska alliansen gå bakåt eller framåt? Valaffisch från 2010.

Problemet heter Centerpartiet. Den skärpning av flyktingpolitiken som regeringen gjorde i slutet av 2015 har stöd av alla allianspartier utom Centern. C är fortfarande av uppfattningen att det är ”systemet” det är fel på, det vill säga mottagningssystemet där Sverige förser alla asylsökande med samma grundläggande samhällsservice som medborgare. Bostadsbristen och bristen på låglönejobb är också systemets fel, enligt partiet. Om man därför fixar till systemet är det inga problem att ta emot hundratusentals asylsökande om året.

Denna inställning ger inte mycket utrymme för kompromiss med alliansvännerna. De andra tre har alla accepterat att asylströmmen som kom under hösten var för stor. Faktum är att Centern inte har stöd för sin politik hos något annat parti heller. Vänsterpartiet är visserligen också mot att Sverige ska begränsa asylströmmen men vill inte ändra något i systemet.

Eftersom flyktingfrågan är den fråga som nu omstrukturerar hela det politiska landskapet är det inte möjligt att bortse ifrån denna sakpolitiska spricka mellan allianspartierna. Förr var C:s kärnkraftsmotstånd en sådan fråga som alltid hängde över alliansen. Under Maud Olofssons ledning desarmerades denna fråga för att kunna hålla ihop alliansen. Nu kanske detta arbete var förgäves när Annie Lööf målat in partiet i ett nytt hörn ur vilket man inte kan komma ut med mindre än att man gör avkall på de högtidliga proklamationer som utfärdades under hösten. Partiledare vill helst inte göra sådana reträtter. Därtill tycks det som att partiet tjänat någon procentenhet i opinionen på sin hållning. Det finns väljare inom borgerligheten som inte gillar åtstramningen och det naturliga har därför varit att fly över till Centern.

Det tycks alltså inte finnas någon allians längre. Så länge den viktigaste konfliktlinjen i politiken är skatter och bidrag håller alliansen ihop. Det går knappt att skilja partierna åt i den ekonomiska politiken, men om flyktingfrågan är vår nya stora konfliktdimension och C driver en egen linje, då håller alliansen inte ihop.

Sverigedemokraterna i sin tur har inte behövt göra mycket för att se sina opinionssiffror stiga. Att överströmningen till SD har berott på flyktingpolitiken är inte något som alla har velat inse. Tusentals andra förklaringar har presenterats, allt från att Sverige blivit halvt om halvt fascistiskt till att alla som stödjer SD måste vara förlorare i nerdekade bruksorter. Alla seriösa statsvetenskapliga undersökningar visar dock på det som rimligen borde kunna inses, att det invandringskritiska partiet drar till sig människor som är invandringskritiska.

Alliansen överenskommelse med Miljöpartiet i mitten av förra mandatperioden var ett försök att isolera SD från allt inflytande i den enda fråga som partiet brydde sig om. Något inflytande fick partiet inte, i så måtto fungerade strategin, men den misslyckades kapitalt i väljarhänseende. Vi har alltid haft svårt för att diskutera invandringen i Sverige. (Anklagelser om rasism förekom redan på 1990-talet när människor var kritiska mot flyktinginvandringen från Balkan.) När det också sluts en politisk överenskommelse som tar död på all debatt i frågan mellan de politiska blocken, var ska då en missnöjd väljare ta vägen? SD:s kraftiga uppgång under förra mandatperioden kom redan under 2012, efter den migrationspolitiska överenskommelsen och långt före Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan.

I valet 2014 gick partiet från 5,70 procent till 12,86 vilket gjorde att de borgerliga partierna till sist kände sig tvungna att i alla fall diskutera flyktingpolitiken på nytt. Strax därefter kom emellertid decemberöverenskommelsen, en ny märklig pakt riktad mot SD. Fortfarande var det inget parti som ville ompröva flyktingpolitiken och därför fortsatte SD att stiga i opinionen. SD hade 13,3 procent i SIFO i januari 2015 och 17,8 i augusti.

Sedan kom hösten med den stora vågen asylsökande, men det ironiska är att detta har gjort att även SD:s politik har blivit irrelevant!

Man skulle kunna tro att partiet som i alla år har varit emot ökad invandring skulle vara det parti som folk flydde till när deras tal om massinvandring för första gången sedan 1988 tycktes ha en motsvarighet i verkligheten. Men vågen kom snabbt och alla de 160 000 asylsökande som kom förra året är nu redan här! SD:s politik var att stoppa dem.

SD:s huvudfråga är därmed märkligt nog överspelad. Nu är istället den viktigaste invandringspolitiska frågan hur vi ska hantera denna enormt stora grupp utlänningar som flyttat in i Sverige, och Sverigedemokraternas integrationspolitik är tämligen mager. Så sent som i oktober skrev partiet i sin budgetmotion att man ville avskaffa integrationspolitiken helt. SD förefaller vara det enda partiet i riksdagen som inte tror att vägen in i samhället för invandrare heter jobb. Vad som föreslås är högst oklart. Partiets företrädare talar fortfarande om att den viktigaste åtgärden är att minska inflödet, trots att det största inflödet i svensk historia redan har inträffat.

sdsintegrationspol
Ur Sverigedemokraternas budgetmotion 2015/16.

SD försöker ofta beskriva sig som ett borgerligt alternativ, men partiet har en helt annan inställning till den ekonomiska politiken än alliansen. Sverigedemokraterna vill inte öppna arbetsmarknaden för låglönejobb och tror inte på sänkta skatter som ett sätt att stimulera fram fler jobb. Alliansen har alltid hävdat att det är jobb och åter jobb som är den bästa integrationspolitiken. Men denna politik har inget stöd hos SD.

Hur SD de facto tänker sig att en förbättrad integration ska gå till är höljt i dunkel. Partiets kärnfråga har alltid varit att motverka inflödet, inte att försöka lösa integrationsfrågorna. SD har istället talat om att invandrare måste assimileras, det vill säga försvenskas. Hur detta leder till att utanförskapsområden med arbetslöshet och sociala problem försvinner förklaras inte. Blir det fler jobb? Blir det lägre kriminalitet?

Blir Sverige sig likt efter hösten 2015? Det verkar inte så. I alla fall inte när vi ser till det politiska landskapet. Väljarströmmarna rör sig på helt nya sätt, vilket framför allt tycks ha skadat Socialdemokraterna och flyktingfrågan har i alla fall för tillfället tagit över som den viktigaste konfliktdimensionen i svensk politik. I sin tur har detta även slagit in en kil i alliansen. Till råga på allt verkar till och med Sverigedemokraterna vara omsprungna av verkligheten.

Allt detta gör i nästa steg att koalitionsbyggandet i riksdagen blir en närmast hopplös uppgift. En grupp vill ha en ekonomisk politik byggd på sänkta skatter – alliansen. En annan grupp vill det inte – de rödgröna plus SD. De rödgröna och SD har dock helt väsensskilda idéer om invandringens förtjänster. För tillfället finns det en sakpolitisk överensstämmelse mellan SD och i alla fall tre av allianspartierna i flyktingpolitiken, men inte i integrationspolitiken och inte i den ekonomiska politiken. Och så där kan pusslet fortsätta att läggas. Alla bitar känns lika omaka.

Det enda som är positivt är att villrådigheten bland medborgarna nog är lika stor som den är hos partierna. I sådana lägen finns handlingsutrymme för den som vågar träda fram och föreslå nya lösningar. Vem hinner först? Vem är modigast?

Det går att konkurrera ut Sverigedemokraterna

Det sägs av många att om man utmanar Sverigdemokraterna i deras paradfråga invandringen kommer det bara att ytterligare gynna partiet. Ingen kommer att vilja begränsa invandringen mer än SD. Oavsett vad man föreslår kommer SD att vara restriktivare. Stämmer detta?

Andrej Kokkonen har gått igenom forskningsläget, presenteras i Ekonomisk Debatt, nr, 2015. Han nämner att tre strategier har prövats i olika länder för att bemöta partier av SD:s typ: Ignorering, isolering och anpassning.

I Sverige har vi prövat de två första. Ignorering var sannolikt framgångsrik till en början. Det tog lång tid innan ett invandringskritiskt missnöjesparti etablerade sig i Sverige. Isoleringsstrategin har däremot inte fungerat. Genom att ingå en överenskommelse med MP isolerade alliansen SD:s inflytande över invandringspolitiken under förra mandatperioden. Men SD gick som bekant ändå framåt.

När det gäller anpassningsstrategin konstaterar Kokkonen att forskningen är oenig. Vi vet alltså inte om strategin fungerar eller inte.

Det är alltså inte någon självklarhet att det inte skulle gå att konkurrera med SD i invandringspolitiken.

Hur skulle man då kunna göra? Enligt dem som menar att anpassningsstrategin är kontraproduktiv är det omöjligt att utmana SD eftersom ingen vill rösta på kopian när man kan rösta på originalet. Inte heller går det att vara mer restriktiv än SD. Om det händer flyttar sig bara SD och blir ännu restriktivare.

Anledningen till att jag inte tror på denna teori är att politik handlar om förtroende och det går att utmana vilket parti som helst i vilken fråga som helst givet att man vinner trovärdigheten.

Det är inte så att det mest extrema partiet alltid är det mest trovärdiga. Vi kan ta konkurrensen mellan socialdemokraterna och kommunisterna på 1920-talet som exempel. Ett tag var socialdemokraterna seriöst hotade från vänster. Kommunisterna var på väg att ta över fackföreningarna. Men socialdemokraterna kämpade tappert och vann. Kommunisterna blev ett litet marginaliserat parti som senare inte kunde göra annat än att agera stödhjul åt socialdemokratin.

Om teorin stämmer, att man aldrig kan konkurrera ut ett extremt parti, skulle socialdemokraterna har förlorat. Men det gjorde man inte. Man vann instället arbetarkollektivets förtroende för en tämligen försiktig socialism. Och detta gjorde man långt före det stod klart vilken katastrof kommunismen var. Dåtidens sossar var kort och gott skickliga på att vinna väljarnas förtroende.

Inte heller är det sant att det är omöjligt att utmana ett parti som har en mycket hög trovärdighet i en fråga. Här finns ett modernt exempel som visar hur det kan gå till.

Fram till valet 2006 hade socialdemokraterna högst förtroende i jobbpolitiken. Oavsett vad moderaterna hittade på var det som att man stångade sitt huvud blodigt mot en betongvägg. Av hävd litade väljarna på sossarna när det gällde ekonomin.

Men skam den som ger sig. Fredrik Reinfeldt la upp en strategi som gick ut på att konfrontera S i den fråga som är den viktigaste för väljarna – jobben – och gick i land med detta. Han gjorde en hel del annat också, som att bilda alliansen vilket avskaffade den interna borgerliga konkurrensen, men han gjorde precis det som teorin säger att man inte skulle kunna göra. Han utmanade Sveriges största parti i dess hjärtefråga och stal initiativet från det.

Begreppet ”anpassningsstrategin” är olyckligt formulerad. Att anpassa sin strategi efter SD tror även jag kommer att gå illa. Ingen väljare respekterar den som försöker komma med en politik i form av SD-light.

Däremot skulle jag säga att det är fullt möjligt för alliansen och framför allt moderaterna att driva en helt egen invandringspolitik som är i överensstämmelse med vad partiets väljare vill ha, och dra undan mattan för SD. Man kan kalla det ”utmaningsstrategin” eller ”konfrontationsstrategin” istället.

Jag tror att många högerväljare varken vill ha SD-light eller den nuvarande politiken där man bara låter allt gå. Det finns många frågor när det gäller asylpolitiken som kan behöva ändras och ett förslag om att införa temporära uppehållstillstånd finns presenterat av M. Stöd för detta finns också i KD.

Jag har också föreslagit att Sverige ska försöka anpassa sitt regelverk till våra grannländers. Det är inte omänskligt att försöka få fler asylsökande att söka sig till Danmark eller Finland. Det pågår inga krig i dessa länder. Följaktiligen begår man inte någon moraliskt skändlig handling om man försöker få fler asylsökande att söka sig dit.

En ny invandringspolitik bör också omfatta en offensiv arbetsmarknadspolitik med skattesänkningar på enkla jobb för dem som behöver få in en fot på arbetsmarknaden, och minskade privilegier för fackföreningarna så att företag törs anställa fler än idag. Det här är dessutom SD:s svaga punkt. SD är ett högskatteparti. Partiet har ingen politik för hur fler utlandsfödda ska kunna få jobb.

Allt hänger som sagt på trovärdigheten, och den har fått sig en allvarlig törn. Det är därför väljarna strömmar över till SD. Men den går att återställa med hårt arbete. Sämst av allt är att inte göra någonting, att bara ge upp och tro på felaktiga teorier om att SD är ett omöjligt parti att konkurrera ut.

_________________

Pingat på intressant.se.

Dra undan mattan för SD medan tid är

Idag presenterar Novus och TV4 ännu en opinionsundersökning där SD har gått framåt, nu till rekordsiffran 18 procent. Om allianspartierna inte lägger om asylpolitiken och driver den politik som deras väljare efterfrågar kommer detta att vara normalbilden för all framtid. Men tid att vända om finns ännu. SD kan tryckas tillbaka.

”Framväxten av ett nationalistiskt och invandringskritiskt parti är närmast att betrakta som en oundviklig följd, givet samhällets förändringar, opinionens utveckling och övriga partiers prioriteringar,” skriver Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning, och gör sig därmed till ett gott exempel på en person som helt enkelt bara har givit upp. SD går inte att stoppa.

Jag håller alls inte med eftersom det i min tolkning av svensk politik är ganska enkelt att förstå vad det är som ligger bakom SD:s framväxt.

Att Sverige precis som alla andra europeiska länder har fått ett nationalistiskt missnöjesparti som inte gillar invandring är inget konstigt. Det konstiga är att det dröjde så länge som det gjorde.

Det finns dock ingen naturlag som säger att det invandringsfientliga partiet måste ha en väljarandel på 12,86 procent, som det vann i senaste valet, eller 18 procent som det skulle få idag om vi tror att Novus gissar rätt.

SD kommer aldrig att kunna trängas ut ur riksdagen igen. Däremot skulle partiet kunna tryckas tillbaka till att bli ett litet ytterlighetsparti på 4 procent och berövas sin utpressningspotenial gentemot övriga partier.

Orsaken till SD:s framväxt ligger i missnöjet med asylpolitiken. Vi vet att det är så av det enkla skälet att valundersökningarna visar detta. Demoskop är det opinionsföretag som jag tycker har gjort den intelligentaste undersökningen och jag har skrivit om den tidigare. Demoskop gjorde en studie av vilka M-väljare det var som gick över till SD. Långt mer än en tredjedel av dessa väljare kallar sig liberaler (ca 36–37 procent). Varför röstar liberala väljare på SD?

Demografi - allianspartierna

Ännu fler konservativa moderater gick över till SD (drygt 40 procent), men det intressanta är varför liberala, inklusive socialliberala, väljare röstat på Sverigedemokraterna. Ofta misstänkliggörs konservativa väljare i Sverige där man säger att de är inskränkta och kanske ändå lutar åt SD till att börja med. Det går dock inte att bortförklara väljarströmmen av liberala väljare till SD på samma sätt.

Demoskop kan dessutom i sin mätning visa att många av SD:s nya väljare inte ens gillar det egna partiet.

Vad kan man då göra för att stoppa SD:s framväxt? Det självklara svaret är att lägga om asylpolitiken. SD:s nytillskott av väljare består inte av ”nyfascister” utan av vanliga väljare, många av dem liberala, som inte tycker att deras vanliga partier lyssnar på dem.

Jag har skrivit om detta i tidigare blogginlägg och även i ett par krönikor i Norrköpings tidningar (se länkar längst ned). Alla som säger att de vill lägga om asylpolitiken åker på spö i debatten, misstänkliggörs för att bana väg för SD, för att vilja skicka tillbaks människor till helvetet i Syrien, för att vilja se dem drunkna i Medelhavet.

Men vad jag menar med att lägga om asylpolitiken är att Sverige ska anpassa sitt regelsystem till förslagsvis Tysklands. Om vi har samma regelsystem i Sverige som i Tyskland kommer fler asylsökande att söka sig dit istället och Tyskland tar bara emot en bråkdel av de asylsökande som Sverige gör per capita. Ingen får sin hals avskuren i Tyskland. Det är ett bra land för en asylsökande att komma till.

Genom att strama åt politiken så att de asylsökande i högre utsträckning än nu väljer andra EU-länder framför Sverige kan mattan dras undan under fötterna på Sverigedemokraterna. Men ju längre vi väntar, desto mer ökar sannolikheten för att SD:s nya väljare permanentar sig hos dem.

Decemberöverenskommelsen är inte en fungerande lösning på vare sig hur man ska stoppa SD:s framväxt eller hur man ska skapa ett stabilt regeringsunderlag i riksdagen. DÖ ger inte de borgerliga väljarna svar på den fråga de ställer. De undrar varför Sverige måste ha en helt annan asylpolitik än övriga EU-länder men får till svar att allianspartierna ingått en överenskommelse med S och MP där man lovar att inte rösta på sin eget budgetalternativ. Det är goddag yxskaft.

Följaktligen kan detta inte heller reducera SD:s inflytande på något vis eftersom det därmed, just på grund av DÖ, inte finns någon anledning att återvända till sitt gamla parti. Varför rösta på ett parti som inte lyssnar på en?

Borgerligheten står nu inför ett val. Antingen väljer vi att lägga om asylpolitiken i enlighet med våra väljares önskan, exmpelvis genom att anpassa vårt regelverk efter Tysklands som precis som Sverige har en generös flyktingpolitik, eller så framhärdar vi i att inte lyssna på våra väljare, misstänkgliggöra dem för att vilja se människor drunkna i Medelhavet och lägga oss platt i alla viktiga voteringar i riksdagen för inte skada Löfvens regering.

Eftersom jag inte tror att det med nödvändighet är så att SD för evärderlig tid måste ligga på en nivå om 12,86 procent eller högre rekommenderar jag det första alternativet.

Läs mer

Vi kan lägga om flyktingpolitiken utan att behöva ha dåligt samvete.
Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.
Det avskräckande exemplet, Norrköpings Tidningar.

Varför röstar folk på SD?
Fel plats skapar friktion, Norrköpings Tidningar.
Moderater som gick över till Sverigedemokraterna.
Antalet asylsökande och SD:s framgångar i opinionen.
Mer om antalet asylsökande och SD:s opinionssiffror.

Decemberöverenskommelsen
Decemberöverenskommelsen botar symptomen men inte sjukdomen.

_________________________
Pingat på intressant.se.

Problemet med SD är större än partiets invandringspolitik

En vän till mig brukar säga att problemet med Sverigedemokraterna inte är deras invandringspolitik, och jag håller med. Problemet är partiets ideologi. Jag har skrivit två tidigare blogginlägg om varför alliansen och inte minst Moderaterna bör lägga om sin invandringspolitik. Det här är blir mitt tredje och sista (för denna gång) och det handlar om SD som i sig självt är ett invandringspolitiskt problem.

Om några dagar väljer Moderaterna en ny partiledare som om inget oväntat händer blir Anna Kinberg Batra. Om jag var en av hennes rådgivare skulle jag föreslå att en av partiets prioriterade uppgifter under de närmsta åren skulle vara att sätta stopp för Sverigedemokraternas tillväxt och att se till att detta parti trycktes ned mot 4-procentsspärren. Och detta menar jag inte av taktiska skäl, utan av ideologiska. Jag är övertygad om att om SD:s ideologi får spridning i landet kommer detta att utså misstro och splittring bland människor.

Jag ska ge tre färska exempel på den otäcka stämning som SD sprider genom sin blotta existens.

När det efter valet stod klart att SD gått framåt starkt var det en släkting till mig som berättade för mig om hur svårt det var att vara invandrare i Sverige på 1950-talet när hon kom hit. Sverige var i behov av arbetskraft när industrin gick på högvarv efter andra världskriget, men misstänksamheten mot utlänningar var stor. Nu kände hon att denna misstänksamhet plötsligt var tillbaks. 60 år senare.

En liknande känsla berättade också en vän till mig om. Hon kom också till Sverige som barn för omkring 15 år sedan och har vuxit upp och gått i skola i Sverige. Hon berättade att hon dagarna efter valet, när hon pendlade till jobbet, tittade ut över tågvagnen och funderade över vilka det var som ville att hon inte skulle bo i Sverige. Vilka var det som ville kasta ut henne?

Kan man avfärda den oro som dessa människor känner? Kanske har de gått på myten om Sverigedemokraterna som det genomonda nyfacistiska partiet? Inte består väl Sverige till 12,86 procent av rasister?

Jag gör inte det. Jag tar den på allvar. Mitt tredje exempel visar än bättre varför det är viktigt. Strax före jul utbröt en debatt om vad som utgör svenska folket. Det som föranledde debatten var en intervju med SD:s partisekreterare Björn Söder i DN. I debatten kom judarnas ställning att diskuteras. I mitt Facebookflöde fick jag då läsa följande kommentar av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism:

Judar är inte svenskar, enligt Sverigedemokraterna. De tillhör den ”judiska nationen” och inte den ”svenska nationen”. Det är inte förvånande att Silberstein kritiserar denna uppfattning. Det har ju som bekant många gånger i historien påståtts att judar är främmande element i folket. Ett parti i Sverige påstår detta nu igen. Detta om något borde få varningsklockorna att ringa.

Det stora felet med Sverigedemokraternas ideologi är att man vill försöka skapa nationell samhörighet på etnisk grund, där man samtidigt förklarar att det praktiskt taget är omöjligt för invandrare att bli en del av den etniska grupp som utgör svenska folket. Resultatet blir att SD delar upp befolkningen i olika ”nationer”, där infödda etniska svenskar utgör det ”svenska folket” och judar det ”judiska folket”. Därtill finns ”samiska folket”, ”sverigefinska folket”, ”romska folket” och ”tornedalska folket”. De är ”folken” inom Sverige sedan gammalt, menar SD. Invandringen har medfört att det därutöver också finns många andra ”folk”.

I ideologin ingår också en syn på människan som bunden av sitt sociala sammanhang vilket ger henne en ”essens” som är oföränderlig eller åtminstone svårföränderlig. Den som föds in i ett visst folk får en viss ”essens” som hon bär med sig resten av livet. Olika ”essenser” låter sig inte blandas hur enkelt som helst, även om assimilering är möjlig. En människa från ett ”folk” kan anpassa sig till ett annat ”folk”, men om de kulturella skillnaderna är mycket stora kommer det aldrig att gå, menar partiet i sitt principprogram.

Det är denna uppdelning av ”folk” och ”folk” på etnisk grund som jag menar utsår splittring och misstänksamhet. Intentionen från SD:s sida är god. Man vill skapa nationell samhörighet. Det ska finnas en stark känsla av gemenskap i Sverige. Jag har själv skrivit om vikten av just detta i min Handbok i konservatism. Jag är övertygad om att det är en nödvändig ingrediens i ett gott samhälle. Däremot är det genuint skadligt om man ska försöka skapa denna samhörighetskänsla genom att understryka skillnader mellan människors etnicitet och därtill säga att en etnisk grupp är ”svensk” och andra etniska grupper inte är ”svenska”.

Tankekonstruktionen där man delar in folket i ”svenskar” och ”icke svenskar” är central för SD och har alltid funnits i partiet. Det är inget nytt påfund. Jag har läst många olika varianter på detta genom åren men kärnan i SD:s nationalism är ungefär densamma som den alltid har varit.

Felet med uppdelningen i grupper är att den reserverar begreppet ”svenskt” åt en etnisk grupp och omöjliggör för andra etniska grupper att säga att de också är svenska, trots att vi vet att Sverige redan från tidernas begynnelse inrymmer olika etniska grupper. Ideologin fråntar många människor i Sverige rätten att kalla sig för svensk, och vi får en diskussion om vem som är ”svensk på riktigt”. Räcker det med att ens ena förälder är av ”svensk börd”? Allt detta skapar splittring mellan människor i vårt samhälle och är dessutom förolämpande mot dem som är svenskar men inte heter Olsson och har en pappa som kommer från Dalarna.

Diskussionen om begrepp som etnicitet, nationalitet och medborgarskap kan göras hur lång som helst. Men den är viktig att ta till sig. Sverigedemokraternas användning av begreppen ”nation” och ”folk” är långt ifrån självklar. SD menar att den ”svenska nationen” bara kan inrymma ett ”folk”. Jag kan emellertid tänka mig att en ”nation” innehåller mer än ett folk. Det är därför som jag också använder ordet ”etnicitet” och talar om ”etniska grupper”.

För att göra en lång problematik kort kan man ta drottningen som exempel. Vilken nationalitet har hon? Hon är född i Tyskland, alltså tillhör hon med SD:s terminologi det ”tyska folket”. Att resonera på det viset blir i mitt tycke snurrigt eftersom den svenska drottningen rimligtvis måste vara en del av det svenska folket av det enkla skälet att hon är drottning av Sverige.

Foto: Julia Hetta/Kungahuset.

Däremot skulle jag inte vilja påstå att drottningen är av ”svensk börd”, för så är det ju inte heller. Hennes ”etnicitet” är tysk. Såsom jag ser det är hon av ”svensk nationalitet” men av ”tysk börd”. Man kan alltså vara svensk och tysk samtidigt, vilket någon kanske tycker låter motsägelsefullt, men resonemanget landar i alla fall inte i den bisarra slutsatsen att drottningen av Sverige inte är den del av svenska folket.

Utöver detta finns också begreppet medborgarskap, men det har ingen betydelse i det här fallet eftersom det endast är en juridisk konstruktion. I ett land som USA är medborgarskapet det som skapar identiteten att vara ”amerikan”, men så brukar vi inte tänka i Sverige.

Är nu detta något att bli upprörd över? Har begreppsdiskussionen några praktiska konsekvenser? Ja, det har ju det. Sverige är ett land som har en stor invandring och därför också ett stort behov av att skapa samhörighet mellan grupper med olika bakgrunder. Vi har en stor grupp, de infödda svenskarna (dvs. av svensk börd) som en gång i tiden var nästan ensamma. Jag har inga problem med att denna grupp får bestämma spelreglerna i samhället. Den är ju störst och har hemortsrätten på sin sida. Men denna grupp, som helt frivilligt har låtit människor från andra länder invandra, kan inte dra en gräns runtomkring sig och säga att det bara är de som är av ”svensk börd” som ingår i den ”svenska nationen”. Det skapar splittring. Och om detta sker underblåser man idéer om att människor från olika etniska grupper inte kan umgås med varandra, inte kan hålla fred, att ”dom där” är annorlunda, korkade och omöjliga att ha att göra med. Det har aldrig varit en bra politik att dela upp människor i grupper. Omedelbart infinner sig ”vi” och ”dom”-tänkandet och vi börjar misstro varandra.

Ett starkt SD i riksdagen menar jag leder till ett samhälle med splittring där vi istället behöver gemenskap. SD vill inte att ordet ”svensk” ska omfatta andra än de som är av etnisk svensk börd, utan talar istället om att det finns olika ”folk” som omöjligen kan uppgå i det svenska folket. Även om ledningen för partiet är städad och vältalig banar partiets ideologi väg för en undervegetation som är genuint främlingsfientlig och där man verkligen kan tala om ett förpestat samhällsklimat. Den som inte tror mig när jag skriver detta kan själv göra en utflykt till sidan Avpixlat och läsa kommentarsfälten till de nyheter som publiceras där. Kommentarsfälten är inte Sverigedemokraterna, men det är så Sverige blir om SD:s ideologi ska få omsättning i verkligheten.

Detta var mitt tredje och sista inlägg om invandringspolitiken för denna gång. De andra inlägg som hänger ihop med detta hittar man här:

Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara

Hur långt kommer man med integrationspolitik?

________________________

Pingat på intressant.se.

__________________________