Taggad: försvar

Försvarsanslaget snart mindre än 1 procent av BNP

Som en vinylskiva som har hakat upp sig fortsätter jag att skriva om att Sverige inte lägger tillräckligt med pengar på försvaret. Trots att vi befinner oss i det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan kalla kriget lägger vi mindre och mindre pengar på försvaret sett till andel av BNP. Efter 2020 kommer försvarsanslaget att vara mindre än 1 procent.

Förra året var det första gången på länge som riksdagen beslutade om ett ökat försvarsanslag. Man sa att det var ett ”trendbrott”. Från att anslaget minskat år från år sedan kalla kriget kommer det nu att öka. Men bara om man ser till de nominella siffrorna. Om man istället ser till försvarsanslagets andel av BNP syns inget trendbrott alls. Tvärtom fortsätter anslaget att minska.

futgifterBNP
Klicka på bilden för att göra den större.

Diagrammet är gjort med hjälp av siffrorna tillhörande denna rapport från FOI. Metodologin finns beskriven i rapporten. Prognosen fram till 2020 bygger på de dokument om kommande utgifter som regeringen har presenterat.

Jag har i diagrammet också prickat in ett par av de viktigare händelser som har varit under de senaste åren. 2008 kom kriget mellan Ryssland och Georgien. Knappt ett år senare sjösattes den nu pågående försvarsreformen, som innebär en modernisering av hela försvaret och övergång till yrkesförsvar. Vid nyåret 2012/2013 meddelade Överbefälhavaren att försvarsreformen var kraftigt underfinansierad om den skulle genomföras enligt riksdagens tidigare beslut. 40 miljarder saknades. 2014 genomfördes revolutionen i Ukraina som följdes av att Ryssland invaderade Krim och startade ett upprorskrig i östra Ukraina. Som en följd av Rysslands nya aggressiva linje beslöt riksdagen att öka försvarsutgifterna, inte med de 40 miljarder som saknades utan med 10,2.

Tillsammans visar diagrammet och kronologin med händelser hur Sverige inte tar sitt säkerhetspolitiska ansvar. Läget har försämrats men försvarsutgifterna har inte fått ökad prioritet.

Är måttet andel av BNP rätt mått att använda? Riksdagen har ju ändå ökat försvarsutgifterna.

Det är alltid svårt att säga hur mycket pengar ett visst politikområde ska ha. I internationella sammanhang använder man därför sedan länge andel av BNP som ett mått för att jämföra olika länders försvarsutgifter. På den säkerhetspolitiska arenan handlar det om att uppträda förtroendeingivande och visa för andra länder att man tar ansvar för sitt lands försvar. Försvaranslagets storlek i förhållande till BNP blir på så vis ett viktigt budskap till omgivningen. Den som lägger en stor andel av sin BNP visar att han tar försvarspolitiken på stort allvar. Den som lägger en mindre andel av BNP visar att han inte finner det viktigt att prioritera försvaret.

Nato har som norm att medlemsländerna ska lägga 2 procent av BNP. Alla länder gör inte det. Tyskland ligger exempelvis på 1,2 procent, men i alla fall länder som Estland, Storbritannien och Frankrike når upp till normen. Länder som Lettland och Litauen har fattat beslut om att komma upp i rätt nivå. USA är det Natoland som prioriterar försvaret högst med en siffra på 3,5 procent. Ryssland i sin tur satsar ännu mer med över 4,5 procent av BNP.

Behöver Sverige komma upp i 2 procent? Ja, på sikt är det rimligt att vårt land lägger sig i nivå med Natonormen, även om vi inte vill gå med i alliansen. Svensk säkerhetspoltik bygger inte på att vi ska klara oss själva, utan på att vi skapar säkerhet i gemenskap med andra. I praktiken betyder det att vi räknar med att få hjälp av Nato och då kan det vara bra att ha gjort sin hemläxa. Ty varför ska Nato hjälpa oss om vi inte vill hjälpa oss själva?

(Bygger verkligen den svenska politiken på att vi ska få hjälp av Nato? Ska vi inte klara oss själva? Nej, det var länge sedan vi övergav den politiken. Läs mer här och här om vad vi faktiskt gör idag.)

Svensk försvarspolitik – Sämst i Österjöområdet

Att upprätthålla freden i norra Europa är ett gemensamt ansvar, och vi i Sverige brukar säga att vi tar vår del av ansvaret. Gör vi det? Nej, inte alls. Genom att både stå utanför den gemensamma försvarsorganisationen och inte rusta upp sitt eget försvar lyckas Sverige kombinera det sämsta av alla alternativ: allianslöshet och minskade försvarsutgifter.

Minskade försvarsutgifter? Kommer de inte att höjas från och med i år? Ligger det inte en kraftig ökning i senaste budgetpropositionen? Det ligger en ökning, men den är inte i närheten av vad som behövs och kommer att göra att försvarets andel av BNP minskar de kommande åren. Vid 2020 ungefär kommer andelen vara nere på en procent. Vi kommer till och med att ligga sämst till av alla Östersjöstater, enligt FOI.

foi
Källa: FOI.

Natoländerna har som riktmärke att varje land ska avsätta två procent av sin BNP. Det flesta Natoländer har slarvat med detta, men en tillnyktring är på väg. I täten går de baltiska länderna. Estland ligger redan på två procent och Lettland och Litauen har fattat beslut om rejäla upprustningar.

Sverige gör dock tvärtom trots att försvarsanslaget ökar i antal kronor. BNP ökar för varje år med ungefär två till tre procent, och därmed blir försvarsbudgetens andel av BNP mindre för varje år som går.

I säkerhetspolitikens värld är det viktigt att visa för omvärlden att man tar försvaret av det egna landet på allvar. Riktlinjen om två procent är inte så viktig att följa när det gäller pengarna i sig, eftersom man aldrig kan säga att ett visst politikområde alltid måste ha en viss andel. Så mekaniskt kan man inte fördela pengar. Däremot är det en bra värdemätare för att visa om befolkningen i ett land bryr sig om sitt försvar eller inte. Vad sänder det ut för budskap till andra länder att Sverige fortsätter att minska försvarets andel av BNP? Kan man lita på Sverige eller inte?

Till detta kommer också problemet med att den försvarsreform som Sverige har beslutat om, den som sjösattes 2009, är kraftigt underfinansierad. Den lilla budgetförstärkning som regeringen och tre av oppositionspartierna kom överens om i våras räcker inte på långa vägar när.

Vid nyåret 2012–2013 fördes en intensiv diskussion om ”enveckasförsvaret”. ÖB hade då förklarat för Mikael Holmström i SvD (numera är han på DN) att det saknades ungefär 40 miljarder om 2009 års försvarsreform skulle kunna genomföras. Dessutom skulle försvaret bara kunna utkämpa en strid i en vecka, vid ett fullskaligt angrepp.

CAoU_CbUwAAc9hP

Av dessa 40 miljarder kommer försvarsmakten att tilldelas 10,2 enligt den överenskommelse som regeringen och tre av oppositionspartierna ingick i våras.

Så vad säger allt detta om svensk försvars- och säkerhetspolitik? Jo, att vi fortfarande inte tar försvaret på allvar, vilket andra länder tydligt kan se. De kan se att vi fortsätter att minska försvarets andel av BNP. De kan se att vi har fattat beslut om en försvarsreform men inte skjutit till ens hälften av vad den kostar. Samtidigt kan de notera att vi alltjämt inte vill vara med och ta ett gemensamt ansvar för säkerheten i området eftersom vi inte vill vara med i den försvarsallians övriga är med i.

Allt detta göra att Sverige tyvärr inte framstår som en seriös samarbetspartner när det gäller försvaret av norra Europa. Snarare är vi en belastning.

Att tänka på är att Sverige också har ett stort behov av stöd från våra grannländer när det gäller flyktingsituationen. Vi har ansträngda relationer med Danmark just nu på grund av detta. Jag tror att Sveriges ställning hos våra närmaste grannar skulle stärkas avsevärt om vi skaffade oss en seriös försvars- och säkerhetspolitik. Om vi bidrog till det gemensamma försvaret skulle vi kunna använda vår trovärdighet till att be om hjälp på andra politikområden.

Värnplikt eller ett djupare tag i plånboken

Antingen betalar vi för att få de soldater vi vill ha eller så återinför vi värnplikten. Det är de två alternativ som står till buds. Den nuvarande ordningen där Försvarsmakten inte kan fylla ut leden har visat sig inte fungera. Och eftersom riksdagen inte vill betala…

DN skriver idag att 7 av 10 vill återinföra värnplikten. För ett par år sedan var även jag för avskaffandet av värnplikten eftersom jag helt enkelt inte kunde särskilt mycket om frågan. På min dåvarande arbetsplats, FOI, fanns de som var med och drev fram reformen. De förklarade för mig att det var dåligt använda resurser att utbilda soldater som man inte använde till något. Det fanns inget behov av en stor värnpliktsarmé. Däremot fanns det ett stort behov av soldater som var villiga att tjänstgöra utomlands och men värnpliktiga soldater får man inte sända ut på uppdrag i utlandet.

varnplikt

Den alllmänna värnplikten var inte heller allmän längre. Endast ett fåtal män togs ut ur varje årskull, vilket också undergrävde legitimiteten i systemet.

Den dåvarande regeringen tyckte därför att tiden var mogen för ett yrkesförsvar. Oppositionen röstade mot, men även Socialdemokraterna hade umgåtts med tanken att lägga ned värnplikten även de så protesterna kändes inte helt övertygande.

Men det var då. Nu står det som sagt klart att Försvarsmakten under nuvarande förutsättningar inte klarar av att rekrytera folk, och det rör sig framför allt om tidvis tjänstgörande soldater. Tidvis tjänstgörande genomgår utbildning och tjänstgör sedan i samband med övningar och insatser utomlands.

Så varför vill folk inte tjänstgöra i försvarsmakten? Det är faktiskt inte så svårt att förklara. Det konstiga är att regeringen inte tog intryck av tidigare utredningar. Frågan diskuterades redan i början av förra seklet och har utretts mer än en gång.

Enkelt uttryckt rör det sig om två saker:

1. Lön. Om en arbetsgivare betalar för låg lön förlorar den sin personal till dem som betalar bättre. Den privata marknaden betalar förvisso alltid bättre, men det går inte att ligga för långt efter, särskilt inte om man vill ha rätt personer. Att vara soldat är inte att vara kanomat som förr i tiden. Soldatyrket kräver utbildning.

Den tidsvis tjänstgörande soldaten måste dessutom hitta en civil arbetsgivare som går med på att han eller hon är borta ett antal veckor per år och flera månader när det handlar om tjänstgöring utomlands.

2. Pengar till verksamheten. Det är tyvärr många som lämnat Försvarsmakten med hänvisning till att det inte går att arbeta i en organisation som ständigt lider brist på resurser. Att försvarsmakten är underfinansierad är välkänt och ett medvetet beslut från riksdagens sida. Uppdragsgivaren – riksdagen och därmed i förlängningen svenska folket – har beslutat att vi ska ha ett försvar men vill inte skjuta till de pengar som krävs. Följden är att det alltid uppstår märkliga brister. Just nu är det exempelvis brist på vinterkängor. Vem vill jobba i en organisation där man ofta får höra att den nödvändiga utrustningen saknas?

Båda dessa problem kan lösas genom att svenska folket tar ett djupare tag i plånboken. Men kommer detta att hända? Sannolikt inte.

Samtidigt kan vi inte ha ett försvar utan soldater. Om en försvarsmakt ska fungera väl måste inge förtroende. Det gör den inte om den saknar soldater. Den kan vara liten (om det är så att man samarbetar med andra länder) men den måste vara rustad och tränad. Annars inger den inte resepekt och då utsätter man landet för fara.

Konservatism utan Natomedlemskap övertygar inte

Jimmie Åkessons tal i Almedalen tog 48 minuter. Mycket längre än övriga partiledares. Inte en enda av dessa minuter ägnades åt försvaret av Sverige, den aggressiva ryska politiken och det spända militära läget i Östersjöområdet. Samtidigt försöker partiet profilera sig som konservativt. Det övertygar inte.

Det finns många skäl till att kritisera Moderaterna för hur partiet har hanterat försvarsfrågan. Försyndelserna är många och partiet är inte på rätt köl ännu. Men att höra hur Sverigedemokrater gör anspråk på att vara större försvarsvänner i hopp om att framstå som mer höger än Moderaterna känns väldigt märkligt.

Om det är någon fråga som man förknippar med svensk höger så är det att vara för ett starkt svenskt försvar. Om man blickar tillbaka till början av 1900-talet och sedan framåt är det alltid den klassiska högern som har värnat försvaret. Efter andra världskriget kom också högern att tydligt uttala sitt stöd för västmakterna i kampen mot kommunismen. Högern accepterade neutraliteten på grund av att man ansåg att det behövdes enighet i utrikespolitiken, men att hjärtat hörde hemma i väst var det aldrig någon tvekan om. Ann-Sofie Dahl sammanfattar denna utveckling väl i sin bok ”Du gamla, du fria: Moderat utrikespolitik från högerparti till alliansregering”. Den klassiska konservativa hållningen i Sverige uppfattar jag därför som att Sverige ska ha ett starkt försvar och vara medlem i Nato.

Vad Sverigedemokraterna håller på med är något annat. Partiet vill visserligen lägga mycket pengar på försvaret, men har en ingen genomtänkt uppfattning om vad försvaret ska användas till på grund av att partiet inte vill att Sverige går med i Nato. Man har ungefär samma inställning som Socialdemokraterna, och därför också ungefär samma problem som S har med sin försvarspolitik.

Den som har följt min blogg vet att jag många gånger har påpekat att den försvarsreform som Sverige genomför inte kommer att ge oss det gamla kalla krigs-försvaret tillbaka utan endast ”enveckasförsvaret”. Detta försvar är så litet att det inte har någon trovärdighet om det inte backas upp av Nato.

Sveriges räddningsplan har varit att stödet från Nato ska komma genom det partnerskap som vi har med alliansen. Problemet är bara att Nato många gånger förklarat för Sverige att det bara är alliansmedlemmar som får hjälp. Räddningsplanen bygger på önsketänkande och inget annat.

Moderaterna och Folkpartiet har därför sagt att det inte finns något seriöst alternativ till Natomedlemskap. Inget parti, inte heller SD, vill lägga så mycket pengar som krävs för att återskapa kalla krigs-försvaret.

SD vill förvisso lägga mer pengar på försvaret än alla andra partier, men inte mer än vad som krävs för enveckasförsvaret. Enligt SD:s budgetmotion från i höstas vill man lägga 24 miljarder 2015–2018. Storleken på anslaget är berömvärt i sig, och med lika mycket pengar för nästa mandatperiod får vi visserligen ett fullt finansierat, men ändå ett enveckasförsvar.

Sverigedemokraterna har också ett annat problem som punkterar partiets försvarspolitik och det är dess oklara inställning till Ryssland. Vi har sedan ett år tillbaks en spänd militär situation i Östersjöområdet som hänger samman med det ryska kriget i Ukraina. Katarina Tracz har i en nyutkommen bok ”Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön” sammanfattat det nya läget. Och nu i veckan avslöjade ÖB att ryskt flyg släppt ”facklor” i närheten av svenska flygplan, vilket är ett uppenbart brott mot internationella normer. Carl Bergqvist (Wiseman) som själv är flygare förklarar i Expressen varför detta är att se som en aggressiv handling.

Trots denna politik från Rysslands sida, som syftar till att hota och skrämma oss i Sverige, kan SD inte tala klarspråk om hur partiet ser på detta hot. Att Sverigedemokratisk ungdom har tagit Rysslands parti i kriget i Ukraina är besvärande, men kan kanske ursäktas med tanke på att förbundets ordförande också uteslutits ur partiet. Men att SD röstat med Putinvännerna i Europaparlamentet är minst sagt allvarligt. Patrik Oksanen har följt denna fråga nära och det är uppenbart att SD:s partiledning antingen vill stödja Putin eller inte har någon koll på vad delar av sitt parti gör.

Det finns ett stöd för Putin bland partier med liknande profil som SD:s i Europa och jag har själv noterat bland SD-supportar på Twitter att man ofta tycker att Putin är en cool kille som törs stå upp mot USA.

Ingen har upphovsrätt på begreppet konservativ och på samma sätt som inom andra ideologiska traditioner är det fritt fram att skapa egna varianter. Det finns ju som bekant mer än en form av liberalism och mer än en form av socialism.

Att SD:s nyskapade konservatism skulle ligga i linje med klassisk svensk höger och vara den sanna arvtagaren när Moderaterna svikit är emellerid trams. Det är sant att M har en del att ta igen när det gäller försvarspolitiken, men att klassisk svensk höger skulle innebära att Sverige vänder sig bort från väst och ger efter för aggressiva handlingar från den stora militärmakten i öst måste ses som ett skämt.

____________________________
Pingat på intressant.se.

”Inga soldater i Ukraina”: En absurd lögn som tyvärr fungerar

Sveriges regering förtjänar beröm för att den konsekvent har pekat ut Ryssland som ensamt ansvarig för kriget i Ukraina. Om man ändå finge önska sig något så är det att ännu tydligare säga att Ryssland har reguljära stridande förband på plats i Ukraina, och att kriget således inte längre kan beskrivas som ett separatistiskt upprorskrig utan ett anfallskrig.

För vad ska man annars kalla det? De förband som nu strider i Ukraina (vapenvilan till trots förekommer dagliga strider) består till stor del av ryska soldater. Det rör sig om cirka 12 000 man.

Det har påpekats flera gånger men förtjänar att upprepas. En av de viktigaste delarna i den ryska militärstrategin är informationskriget, där ammunitionen heter lögner.

Den mest framgångsrika lögnen hittills har varit den att Ryssland inte skulle ha några soldater inne i Ukraina. Ryssland står fast vid detta påstående och det har varit oerhört svårt för Europas regeringar att våga utmana denna lögn. Det var inte förrän i mitten av februari i år som EU för första gången officiellt talade om att det fanns ryska styrkor inne i Ukraina. Och ännu väntar vi på att Sveriges regering i sina uttalanden ska säga detta öppet. Det har inte hänt än utan regeringen talar fortarande om ryskstödda separatister.

Tack vare en ny rapport utgiven av den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council finns dock alla bevis som behövs för att tryggt kunna säga som det är.

Rapporten bygger endast på öppna källor, kontrollerbara för vem som helst. Det finns gott om enskilda nyhetsrapporter om ryska förband i Ukraina. Atlantic Council har dock utöver detta även utnyttjat all den information som finns i sociala medier. Det har visat sig att ryska soldater precis som alla andra lägger ut bilder av sig själva på nätet, på den ryska motsvarigheten till Facebook som heter VKontaktje. Med hjälp av bilderna går det att identifiera var i Ukraina de har tagits.

Bilderna avslöjar också vapentyper och militärfordon som bara ryska armén förfogar över. Det är vapen som ”separatisterna” inte kan ha erövrat av ukrainska armén.

Atlantic Councils rapport stöds också av annan information som kommit fram tidigare. Exempelvis konstaterade två finländska militära analytiker att Minsk II-avtalet om vapenvila som framförhandlades i februari i år nämner vapensystemet Tornado-S. Det är ett modernt artillerisystem som bara finns i Ryssland.

Storbritanniens motsvarighet till FOI, Royal United Services Institute for Defence and Security Studies, RUSI, har också tidigare publicerat en lista över identifierade ryska förband i Ukraina.

Sammantaget finns det alltså inte längre någon anledning att tala försiktigt om vad det är för trupper som för krig i Ukraina. En del av dem är sannolikt ukrainska rebeller, men det kan inte råda någon tvekan om att ryggraden i den militära kampanjen utgörs av reguljära ryska förband. Kriget i Ukraina är därför att betrakta som ett konventionellt angreppskrig. Ryssland har invaderat östra Ukraina.

____________________________
Pingat på intressant.se.