Människor som ursäktar och försvarar extremism

Igår läste jag ut Johan Lundbergs bok Ljusets fiender, som givits ut på Timbro alldeles nyligen. Den är närmast obligatorisk läsning för alla som följer den politiska kulturdebatten och den som intresserar sig för det intellektuella försvaret för den borgerliga demokratin. Lundberg tar vid där Per Ahlmark slutade.

Lundbergs bok är en katalog. Alla debattörer, särkilt på kultursidorna i huvudstadspressen, som yttrat sig om demokrati och diktatur, terrorism, antisemitism, islamofobi, islam, rasism m.m. och som sagt något knäppt kan finna sig själv i boken. Och listan är lång.

För att förstå bokens värde ska man egentligen ha läst Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet: Det galna kvartsseklet som gavs ut 1994. Ahlmarks gärning bestod i att räkna upp vem som sagt vad under Sveriges mest radikala period, då etablerade politiker kunde hylla Pol Pot och totalt blunda för kommunismens brott mot mänskligheten.

Ljusets fiender är en fortsättning på detta arbete, men ligger närmre i tid, allt han skriver om hände bara nyss eller pågår just nu. Där debatten förr handlade om de kommunistiska diktaturerna handlar den idag istället om den islamistiska extremismen. Förr försvarade vänstern kommunismen, även de som själva inte var kommunister, men idag försvarar man den extrema islamismen, trots att man själv inte är islamist.

Lundberg menar att det hänger ihop med det man på 50-talet kallade ”tredje ståndpunkten”. Tredje ståndpunkten sa att kalla kriget inte stod mellan ont och gott, USA och Sovjetunionen, utan mellan två olika system som var bra och dåliga på sina olika vis. Men i praktiken försvarade eller ursäktade man kommunismen. Herbert Tingsten och andra västligt sinnade demokrater som kritiserade Sovjetunionen skoningslöst beskrevs som ”obalanserade”. Samma debatt förs nu mellan dem som kritiserar den extrema islamismen och dem som försvarar eller ursäktar den.

Den extrema islamismen, eller som Lundberg kallar den, ”den neofundamentalistiska islamismen”, är till sitt ursprung, sitt innehåll och sin praktik en totalitär ideologi. Den är syskon med fascismen, kommunismen och nazismen. Men den ursäktas eller försvaras av vänsterdebattörer som ser den som ett uttryck för en förtryckt grupps kamp mot makten. Makten är det rika väst, främst USA. De förtryckta är världens alla muslimer. Islamismen är ett rop på frihet. Och de som kritiserar islamismen är islamofober, dvs. rasister.

Lundbergs påståenden är väl belagda med empiri så det finns ingen anledning att tvivla på att han har rätt. Det finns en uppsjö debattörer i vårt land som kort och gott inte förstår vad en antidemokratisk ideologi är, eller tycker att det finns skäl att ursäkta den. De är själva inte extrema islamister. De skulle aldrig någonsin själva välja att leva i enlighet med denna ideologi. Den är ju till sitt innehåll extremt reaktionär. Men de ursäktar den, och skyddar den mot kritik.

Men därtill uppmärksammar författaren ett par andra teman som också är tämligen bisarra. Många av de radikala virrhjärnor boken handlar om är verksamma som forskare vid akademin. Gränsen mellan att vara radikal aktivist, debattör och forskare går ihop i en enda röra.

Antisemitism går också som en röd tråd genom debatten. Många inom vänstern är kritiska mot Israel men blandar ihop antisionism med antisemitism. Gränsen mellan att kritisera Israel och att tala om judar i allmänhet försvinner. Antisemitiska bilder av judar som kontrollerar världen plockas fram som förklaringsmodeller, alternativt ursäktas när de förs fram av andra.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå hur vi inte har kunnat hålla det intellektuella Sverige rent från antisemitism. Bland folk i allmänhet, med undantag för Malmö, finns ingen utbredd antisemitism. Men den finns uppenbarligen bland intellektuella. Jag förmodar att de egentligen inte är antisemiter själva, men inbillar sig att det är något som går att ”förstå”, när den förs fram av de ”förtryckta”. Hur det än är med just den saken är det ett intellektuellt haveri, eftersom rasism aldrig bör toleraras även om den kommer till uttryck hos den som känner sig utsatt för rasism själv.

Det som stör mig mest med dagens tillstånd, och som Lundberg skildrar väl, är hur skattepengar går till att finansiera allt detta. Allmänna arvsfonden, studieförbund, Stockholms läns landsting, Folke Bernadotte-akademin, ungdomsstyrelsen är exempel på finansieringskällor.

Ett exempel på hur det kan se ut är den här konferensen som Afrosvenskarna i Stockholm arrangerade 2011, tillsammans med, enligt Lundberg, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Ibn Rushd, Sveriges unga muslimer, Förorternas riksdag och Islamiska förbundet. Konferensen betalades av Folke Bernadotte-akademin. En av talarna var Yvonne Ridley, en brittisk journalist och antisemit. Den spelades in av Utbildningsradion och kan nu ses på nätet. Skattepengar används för att sponsra antisemitiska talare som TV-licensfinansierade Utbildningsradion spelar in och presenterar som ”kunskap”. Allt detta är Sverige just nu. Inte bra.

____________________
Pingat på intressant.se.

77 procent föredrar traditionell arkitektur

Vilken byggnad skulle du vilja ha som granne? Vill du ha glas och betong? Eller vill du ha ett hus med smyckad fasad och valvbågar? Jag vet vad jag skulle välja.

Opinionsföretaget Yougov och arkitektfirman Adam Architecture har testat just denna fråga. Bilden nedan användes. Frågan löd:

Please imagine a new building is planned to be built near where you live. Four different designs are proposed. Please look at the designs below. Which one would you most like to be built near you?

77 procent av de svarande valde alternativen 2 och 3. 77 procent!

Det kan jämföras med alliansregeringen som i valet 2010 lyckades erövra regeringsmakten med 49 procent av rösterna, vilket är ett ganska bra resultat i en modern demokrati. 77 procent är vad man brukar kalla för en ”överväldigande majoritet”.

Ändå – och det är det som är det konstiga – är det alternativen 1 och 4 som har bäst chans att bli byggda. Det är dessa alternativ som arkitekterna hyllar och som ansvariga kommunalpolitiker säger ja till.

När de 77 procenten sedan frågar politikerna varför alla nya hus är så fula skruvar de på sig och börjar prata om att man inte får vara en ”bakåtsträvare”. Arkitekturen måste ju stå i överensstämmelse med sin samtid! Tänk om alla byggnader såg ut som de gjorde på 1800-talet!

Ytterst sällan, om ens någon gång, har jag hört ansvariga kommunala politiker tala om det faktum att det är en avgrundsdjup skillnad i smak mellan arkitektkåren och alla de som förväntas bo och verka i de byggnader det handlar om. Yougov och Adam Architecture är inte de enda som har upptäckt att det är på det här viset. Det finns dokumenterat tidigare också i Sverige.

Själv tillhör jag de lyckligas skara som inte upplever det som obehagligt att bli kallad för bakåtsträvare. Det är ju ändå bara snack.

Faktum är att människor i allmänhet verkligen vill bo just i 1800-talshus. Och om alla nya hus som byggdes såg ut som husen gör i Stockholms innerstad så skulle folk få bo precis så just de vill bo.

Att hela Sverige därmed skulle svämma över av 1800-talshus och att inte en enda modernistisk byggnad skulle kunna synas är minst sagt osannolikt. Om det är någon hustyp som är väl representerad i alla städer i landet så är det modernistiska hus.

Själv bor jag i Uppsala. Hela stadens centrum revs på 60-talet och ersattses av modernistiska hus. Samma sak skedde med Stockholm och många andra städer.

Idag byggs inga hus i 1800-talsstil. Inga! Hus i 60-talsstil produceras dock på löpande band. Stort som smått. Allt följer samma stil.

Sanningen är också den att den stil som heter modernism och sägs vara modern är allt annat än just det. Den föddes på 20-talet. Hur kan man då hävda att den är modern? Arkitekturen är förmodligen den enda konstart som stannat av helt i sin intellektuella utveckling.

______________

Pingat på intressant.se.

Lysande uppgörelse med vänsterkultureliten i Stockholm

En röst från en kulturpersonlighet är lika med fyra hundra röster från vanliga människor. Det är författaren Bengt Ohlssons geniala kommentar till debatten om Slussen i Stockholm. I en lång artikel i DN följer han upp med en lysande uppgörelse med vänsterkultureliten i Stockholm.

Den som inte redan har läst artikeln bör göra det omedelbart. Här är länken.

Tillåt mig citera:

Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen. För tjugo år sen hanterade jag den insikten genom att säga fina Malin Ullgren-repliker, typ att det är föraktligt att ge folk vad folk vill ha, för det är bara vad man TROR att de vill ha, och det man ska ge dem är vad de inte VISSTE att de vill ha.

Så skulle jag inte säga i dag. Inte för att det inte stämmer, för det gör det, utan för att jag inte vill se ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med eller luras eller manipuleras eller i slutänden, antar jag, tvingas in med en k-pistpipa i ryggen till salongen där det visas experimentteater.

Det har alltid inom den bildade finvänstern funnits en föreställning om att solidaritet med de lägre klasserna i samhället går ut på att man ska förse dem med modernistisk kultur: experimenteater, abstrakt konst, och liknande. ”Folket” ska förses med den minst folkliga kultur man kan tänka sig. Då gör man rätt och då är man ”solidarisk” med ”arbetarklassen”.

Idén går tillbaka till den tidiga industrialismens dagar då det fanns en stor outbildad arbetarklass i städerna som levde under svåra förhållanden. Universitetsutbildade socialister ville hjälpa dem till ett bättre liv.

Många av dessa godhjärtade och högutbildade människor blev också kommunister och som bekant ingår det i det kommunistiska tänkandet att ett avantgarde måste gå före massorna för att leda dem på den rätta vägen. Inom socialdemokratin tänkte man sig att bildning kunde ske genom att arbetarna tog eget ansvar genom bildningsförbund och liknande. Men inte så hos kommunisterna där det ansågs nödvändigt med en elit som övervakade allt.

Det är denna elitistiska tradition som Bengt Ohlsson, som själv tillhörande Stockholms kulturelit, kritiserar. Det var verkligen på tiden. Någon gång är det dags för det självutnämnda kulturavantgardet i huvudstaden att lämna 1930-talet bakom sig.

____________________
Pingat på intressant.se.

Ullgren
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/malin-ullgren-jag-hade-gatt-i-mal-kunskapssuget-var-osynligt