Hur långt kommer man med integrationspolitik?

Oavsett om man vill det eller inte måste omfattningen på asylinvandringen till Sverige diskuteras. Jag har i en krönika i NT i december beskrivit det som att frågan för länge sedan har passerat stadiet där man kan fråga sig om Sverige ska vara ett invandrarland eller inte, eller om Sverige ska vara öppet eller stängt. Migrationsverkets prognos för kommande år ställer helt nya frågor.

Ett svar som ledande politiker har givit för hur vi ska hantera den omfattande strömmen av asylsökande är att Sverige ska förbättra sin integrationspolitik. Det låter i mina öron som en självklarhet. Därför vill skulle jag vilja komma med några frågor om hur det är tänkt? För när jag gör en lista över förslag som cirkulerar i debatten ser jag ingen åtgärd som kan sjösättas omedelbart, ännu mindre ge en effekt på den korta tid som står till buds.

Låt oss börja med Migrationsverkets prognos. Vad säger den?

Som framgår av bilden kommer nivån på asylmottagningen att ligga på 80 000–90 000 de två närmsta åren för att därefter gå ned till 60 000–70 000. Detta är nivåer som Sverige aldrig tidigare haft. 1992 tog Sverige emot över 84 000 asylsökande från Balkan, men vi har aldrig tagit emot så många under flera år.

Av dessa kommer ungefär hälften att få permanent uppehållstillstånd, PUT. En flykting med PUT har också rätt att ta hit sina anhöriga, vilket gör att man också måste lägga till anhöriginvandringen om man ska förstå storleken på den totala flyktinginvandringen.

I och med att söktrycket är mycket högt belastar detta också Migrationsverkets handläggningstider. Verket räknar med att det kommer att ta 10 månader att hantera ett asylärende.

Löser vi denna utmaning med integrationspolitiska åtgärder? Jag är verkligen ingen expert på ämnet och jag vill därför inte komma med några definitiva slutsatser utan snarare ställa frågor. Hur långt kommer vi med de förslag som finns?

Reformer på arbetsmarknaden? Sverige är ett land som tyvärr inte är särskilt bra på att få ut invandrare på arbetsmarknaden. Faktum är att vi har en av Europas sämsta arbetsmarknader för flyktinginvandrare. Den här bilden har jag klippt ur en artikel av Ryszard Szulkin i tidningen Framtider, nr 4/2012 (Institutet för Framtidsstudiers numera nedlagda magasin).

Vilka förslag har förts fram för att ändra på detta? Jag kanske inte har varit uppmärksam men från regeringens sida finns ingenting. Inom alliansen har det börjat diskuteras att man kanske skulle reformera LAS. Än så länge finns dock inga förslag på ändrade arbetsmarknadslagar. Vår förre statsminister brukade som bekant säga att han tyckte att det existerande regelverket fungerade bra.

Arbetsmarknadslagarna påverkar inte statsbudgeten såvitt jag vet och omfattas därför inte av decemberöverenskommelsen. Teoretiskt sett skulle därför alliansen kunna driva igenom reformer på detta område. Men kommer det att ske? Kommer SD att stödja en sådan reform? (Jag är inte helt säker på att SD stödjer en sådan lagändring med tanke på att partiet har stort väljarstöd i LO-kollektivet.) När kan dessa lagar träda i kraft? När får de effekt?

En annat förslag inom detta område som cirkulerar är sänkta ingångslöner. Det är ett förslag som snurrat runt länge, men hur en sådan sak ska genomföras förstår jag inte riktigt. Lönerna sätts i avtalsförhandlingar utan politikers inverkan.

Ett sätt att öka incitamenten att söka jobb är att sänka inkomstskatten (exempelvis med ett jobbskatteavdrag), men det är omöjligt för alliansen att få igenom i riksdagen på grund av decemberöverenskommelsen. Samma sak gäller alla andra skattesänkningar som skulle kunna stimulera såväl utbud som efterfrågan på arbetskraft. Alla ekonomiska styrmedel är bortförhandlade, och vi får väl hålla det för troligt att de rödgröna inte sänker några skatter alls under mandatperioden.

Ytterligare ett intressant förslag som finns är att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen. Konkurrens främjar effektivitet och man kan anta att det går att jaga rätt på fler arbetstillfällen på detta vis. Men kommer det att hända under denna mandatperiod? Hur troligt är det att de rödgröna kommer att vilja privatisera en myndighet som sedan urminnes tider varit en del av det stora socialstatsprojektet? Privatiseringar är inte på modet inom vänstern.

Jag erkänner att jag inte har koll på alla förslag. Det är därför som jag ställer frågor. Vilka är de stora åtgärderna som äntligen tar tag i vår sedan länge allvarligt dysfunktionella arbetsmarknad för invandrare nu när flyktingströmmen är större än någonsin?

Bostadsbristen, hur gör vi med den? Intressant nog är det enda förslag som ett parti har lagt fram som jag känner till och som verkligen skulle kunna skapa nya bostäder, är Vänsterpartiets om att vi ska starta ett nytt miljonprogram. Förslaget är dock idiotiskt i alla andra avseenden eftersom vi vet att miljonprogramsområdena är gigantiska sociala misslyckanden.

Ett känt problem är att det byggs för få hyresrätter. Flyktinginvandrare har sällan ekonomi nog att köpa sig bostadsrätter. Fler hyresrätter vore därför välkommet. Ett sätt att få fart på produktionen vore att avreglera hyresmarknaden så att byggföretagen fick ta betalt på normalt vi och därmed våga investera i produktion av hyresrätter. Men det finns inget parti som driver denna fråga. Sannolikheten för att riksdagen avvecklar hyresregleringen under de närmsta åren är noll.

Återigen, jag kan ha missat något förslag som på allvar förändrar bostadsmarknaden i landet och förser flyktinginvandrare med billiga bostäder. Jag ber i så fall om ursäkt för min bristande research och tar tacksamt emot upplysningar om vilken politik det är som ska lösa problemet.

Slutligen undrar jag också hur integrationspolitiska åtgärder ska lösa problemet med att mottagningssystemet för asylsökande är överbelastat? Frågan är retorisk och tarvar därför inget svar eftersom de två sakerna inte har med varandra att göra.

Jag har i ett antal blogginlägg diskuterat det jag kallar för Gusselbyeffekten, nämligen att när Migrationsverket öppnar asylboenden i små orter på landet leder detta till ökade röstetal för SD. Det här är ett reellt problem som måste hanteras där svaret inte är ”mer integrationspolitik”. Det är dock ett akut problem för alla partier utom SD som pardoxalt nog går framåt av den politik som de kraftigt ogillar.

Att jag här under rubriken integrationspolitik ändå tar upp frågan om asylmottagningen är för att det tyvärr är många som inte förmår hålla isär frågorna. När jag nämner Migrationsverkets prognos för andra och säger att asylmottagningen inte fungerar får jag höra att problemet går att lösa med bättre integration. Det gör det inte. Det är två olika saker.

Som jag ser det står vi inför den största invandringspolitiska utmaningen för det här landet på mycket lång tid, kanske någonsin. På kort tid ska vi ta emot ett mycket stort antal asylsökanden. Att stänga gränsen, som SD vill göra, kommer inte att hända och asylströmmarna från Syrien och Irak kan ta tid att påverka.

Jag tror att vi kommer att behöva en mycket kraftfull integrationspolitik under de närmsta åren, mycket mer kraftfull än den som finns idag. I det ljuset är det ett stort misstag av alliansen att förhandla bort makten över samtliga ekonomiska styrmedel under mandatperioden. Att man kanske återerövrar dem till 2018 är en klen tröst eftersom det är nu – just nu – som en ny integrationspolitik behövs.

Integrationspolitiken löser inte heller problemet med att asylsystemet är överbelastat och det är därför lämpligt att se över detta också. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg som man kan läsa här: Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.

Till sist: Jag kommer att skriva ytterligare ett inlägg om varför invandringspolitiken måste läggas om. Det kommer att handla om Sverigedemokraterna som jag menar är ett problem i sig. Stay tuned.

______________________

Pingat på intressant.se.

Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara

Volymfrågan. Det går inte längre att undvika den. Migrationsverkets prognos för antalet asylsökande för i år är 80 000. Prognosen för nästa år är också 80 000. Sverige har aldrig tagit emot så mycket flyktingar som nu. Kommunerna är hårt pressade att ta hand om dem. Samtidigt har Sverigedemokraterna gått kraftigt framåt och skapat ett parlamentariskt dödläge.

Det här är en lång text och därför ger jag slutsatserna i punktform redan här i inledningen:

  • Flyktingströmmen till Sverige är just nu större än vad den någonsin har varit tidigare.
  • Kommunerna är hårt pressade av flyktingmottagningen.
  • Det bör gå att skärpa reglerna för vilka som får asyl och vilka som ska tillåtas anhöriginvandra utan att vi blir moraliska monster.
  • Sverige är Europas mest generösa flyktingmottagare och det finns ingen risk för att vi skulle förlora tätplatsen.
  • Den nuvarande flyktingpolitiken saknar bred folklig förankring, men bör kunna få det om den reformeras.
  • Det bör gå att vinna tillbaks de väljare som gick till SD i senaste valet genom en förändrad invandringspolitik utan att SD ”normaliseras”. Tidigare strategier har ändå inte fungerat.

Jag är en av dem som fram till nu inte oroat mig över volymen, men har tänkt om på grund av den stora strömmen av flyktingar från Syrien. Det är för mig också uppenbart att den hittillsvarande politiken saknar den folkförankring som ett politikområde av denna vikt måste ha. Inte minst är det mitt eget parti som gjort förluster på grund av detta. Till nyvalet i mars vill jag därför se en annan invandringspolitik.

Min ingång i den här frågan är att jag vill att Sverige alltjämt ska vara ett generöst flyktingland. Men för att bevara något måste man också våga reformera. Reformera för att bevara.

Europas generösaste flyktingland

Hur generöst är Sverige idag? Faktum är att Sverige är Europas i särklass mest generösa flyktingmottagare. Enligt Eurostat gav Finland uppehållstillstånd till 1 795 personer 2013. Danmark 3 360, Storbritannien 13 400, Tyskland 26 080 och Sverige 26 395.

Sverige ligger i täten som ohotad etta. Jag skulle säga att det inte ens finns någon tvåa eller trea. Vi beviljar fler uppehållstillstånd än Tyskland som har en befolkningsmängd som är tio gånger större än Sveriges.

Sveriges generösa tilldelning av uppehållstillstånd är förmodligen det som bäst förklarar varför flyktingströmmen är så stor just till Sverige. Enligt Eurostat tog Sverige 2013 emot 54 350 asylsökanden. Danmark tog emot 7 230.

Hur stor är tillströmningen? Ett argument som har förts fram är att vi har haft stora strömmar förr, t.ex. under Balkankrigen.

Siffrorna visar emellertid att nivåerna är avsevärt högre. Tabellen nedan visar hur det såg ut 1990 i jämförelse med idag. Enligt Migrationsverkets statistik tog Sverige emot 84 018 asylsökanden 1992. Men det var bara det året. 1991 tog Sverige emot 27 351. 1993 tog vi emot 37 581 och 1994 var vi nere på 18 640 asylsökande.

Siffrorna nu ser helt annorlunda ut. 2012 var antalet asylsökande 43 887. 2013 var de 54 259. För 2014 räknar Migrationsverket med att det blir 80 000 och även 80 000 för 2015. Flyktingströmmen är alltså avsevärt större nu än vad den var tidigare.

Till saken hör också att det inte finns något som talar för att kriget i Syrien är på väg att ta slut. 2014 var ett mycket mörkt år när kriget också spred sig till Irak. Vi kan alltså stå inför en ännu större flyktingström. Siffran 80 000 är Migrationsverkets lägsta gissning.

Dagens nivåer av asylsökanden är betydligt högre än vad de någonsin har varit tidigare. Men vi kanske ändå klarar av att ta emot 80 000 asylsökande per år? Jag tvivlar starkt på det. Det kommer många rop på hjälp från kommunerna ute i landet. Ett exempel är de 14 kommunstyrelseordförande i Västernorrlands och Gävleborgs län som i början av november skrev till Sveriges kommuner och landsting. I brevet beskriver man hur det går till när Migrationsverket slår upp ett nytt flyktingboende:

Migrationsverkets uppgift är att ordna boende för flyktingar. I det ingår ett sekretessbelagt anbudsförfarande, beslutat på EU-nivå, där privata entreprenörer konkurrerar mot varandra. Den som uppfyller vissa kriterier och har lägst pris vinner.

Migrationsverket meddelar inte berörd kommun om hur många flyktingar de ska ta emot – och när – förrän beslutet är fattat.

Detta medför att det i princip blir omöjligt att planera för de uppgifter som enligt lag ligger på kommunerna. Det handlar givetvis om skola, socialtjänst och SFI-undervisning.

Ett annat problem är att det är i kommuner som historiskt har haft stora befolkningsminskningar som det finns flest tomma hus och det är där det är lättast att erbjuda Migrationsverkets upphandlare billiga lösningar. Konsekvensen blir att ett antal små kommuner får dra ett oproportionerligt stort lass.

Det är landets kommuner som har ansvaret för flyktingmottagningen och som jag ser det är det helt avgörande vad kommunerna säger. Om det är så att kommunerna upplever att situationen är omöjlig är det orimligt att sitta i Stockholm och säga att alla måste göra sin plikt. Kommunerna gör jobbet och riksdagen måste lyssna på dem.

Därutöver har Sverige sina integrationspolitiska problem sen gammalt som jag tänkte att jag ska återkomma till i ett annat inlägg. Det kan räcka med att påminna sig om att mediantiden för invandrare att få en fast anställning i Sverige är sju år.

Om Sverige vidtar åtgärder som minskar flyktingströmmen något skulle vi gå från att vara Europas mest generösa land till att fortfarande vara Europas mest generösa land.

Det svåra i att säga nej

Men om man stramar åt flyktingmottagningen, betyder inte det att vi då måste säga nej till folk som verkligen är i akut behov av skydd?

Det är den frågan som skrämmer alla mest. När är livbåten full? Man tänker på Titanic och människor som dör i det iskalla havet.

Men ställd på det sättet leder frågan fel. Det här handlar inte om att neka dem skydd som riskerar att få halsen avskuren av galna jihadister. För det är inte alla asylsökande som kommer direkt från krigets Syrien. Fram till och med november i år har det kommit 28 125 asylsökande från Syrien. Som andra land kommer Eritrea med 11 172. Gruppen ”statslös” är på tredjeplats med 7 300 och Somalia är på fjärde plats med 4 363. Den totala siffran fram till i november är 74 347 asylsökanden. Med tanke på att Sverige tar emot så mycket fler flyktingar än alla andra länder i Europa det rimligt att fråga sig om det finns människor i denna grupp som egentligen inte alls behöver skydd. Uppenbarligen gör ju länder som Tyskland och Frankrike andra bedömningar.

Anhöriginvandringen är också viktig inkludera i diskussionen eftersom hur mycket flyktingar med trängande behov av skydd vi kan ta emot i Sverige påverkas av hur många anhöriginvandrare vi vill ge plats för. Under 2013 gavs permanent uppehållstillstånd till 39 783 anhöriginvandrare, varav 10 763 var anhöriga till flyktingar. Övriga är främst ”kärleksinvandrare”.

Det finns ytterligare en aspekt att nämna i detta sammanhang och det är kvotflyktingarna. Sverige tar emot flyktingar genom UNHCR. Det är flyktingar som kommer från krigshärjade områden som UNHCR bedömer har skyddsbehov. Det är människor som inte kan betala flyktingsmugglare att föra dem till Sverige. 2013 tog vi emot 2 187 kvotflyktingar. Övriga flyktingar som kommer till Sverige har tagit sig hit för egen maskin.

Man kan alltså inte säga att om vi drar ned på flyktingströmmen så sänder vi människor i döden. Att Sverige inte tar emot mer än drygt 2 000 kvotflyktingar visar att flyktingmottagningen inte är helt genomtänkt. Kvotflyktingarna är människor som vi med säkerhet vet är i behov av skydd. Deras flyktingstatus har utretts av UNHCR. När de kommer till Sverige ska de kommunplaceras direkt.

De 80 000 som kommer hit på egen hand har vi ingen aning om vilka de är. De hamnar i flyktingboenden där de väntar på att deras ansökningar ska prövas, vilket med nuvarande tryck på Migrationsverket kommer att vara 10 månader om dagens siffror håller i sig, enligt verkets prognos. Därefter kommer många av dem att avvisas.

Den som ändå tycker att det känns obehagligt att vi ska säga nej till vissa som söker asyl bör också tänka på att vi redan som det är säger nej till många. Även om 80 000 flyktingar kommer till Sverige under 2014 kommer antalet permanenta uppehållstillstånd som utdelas att landa på kanske 40 000. Redan idag säger vi nej till många och vad händer med dem? Sänder vi dem i döden?

Det enda sättet att slippa ifrån frågan om någon inte ska få komma till Sverige är att avskaffa asylbegreppet och låta alla flytta in som vill. Så ser dock inte svensk lagstiftning ut idag utan vi säger nej till människor. Ändå hävdar vi att den lagstiftning vi har idag är human. Vi säger nej, men menar ändå att vi är humana. Ska vi då inte alls fråga oss om vi kan flytta gränsen något? Eller är vi säkra på att dagens gränsdragning är den enda humana? I så fall skulle Sverige vara det enda humana landet i Europa för uppenbarligen har övriga länder en striktare policy än vad i har.

Sverigedemokraterna är ett problem

Hur var det då med SD? Frågan om flyktingmottagningens omfattning måste lösas alldeles oavsett vad SD vill. Visst har Sverigedemokraternas framgångar påverkat mig att tänka till, men det är i första hand Migrationsverkets prognoser som jag är mest oroad över. Jag är alltjämt övertygad om att SD:s politik skulle vara katastrofal för landet, inte i det man vill begränsa flyktingmottagningen utan i det att deras politik utsår splittring och misstänksamhet mellan olika grupper i samhället.

Icke desto mindre måste man fråga sig varför en stor andel av väljarna har valt att rösta på ett sådant parti. Den undersökning som Demoskop och Timbro genomförde efter valet visar att de moderata väljare som gick över till SD är skeptiska till det parti som de röstade på. Många av dem röstade på SD trots att de kanske egentligen hade velat röstat på M.

Att det var invandringsfrågan som var den viktigaste för M-väljare att gå över till SD är inte heller någon överraskning.

Men SD:s framgångar är inte bara ett problem för M utan också för landet i stort. I riksdagsvalet fick partiet 12,86 procent. I 18 valkretsar av 29 ligger SD över riksnivån. Som mest i Skånes läns norra och östra, 22,16 procent. På många håll i landet kan man inte tala om att SD är ett litet marginaliserat parti. Landet är fullt med små lokala jordskredssegrar för SD.

I många kommuner i landet har SD blivit större än Moderaterna.

Skillnaden mellan stad och land är också mycket stor. SD har framför allt gjort sina framgångar i kommuner utanför de större städerna, med undantag för Norrland där S alltjämt dominerar.

Sollentuna är en välmående M-styrd kommun strax utanför Stockholm. Min födelseort. Här upplever M knappast SD som ett konkurrerande parti.

Framgångarna har visat att alla de hittillsvarande strategierna för att bekämpa SD inte har fungerat. Det går inte att tiga ihjäl partiet. Inte heller går det att försöka skandalisera enskilda partimedlemmar som Expressen har ägnat mycket arbete åt. Alliansen ingick en överenskommelse med MP i förra mandatperioden för att isolera SD från alla möjligheter att påverka invandringspolitiken. Det fungerade parlamentariskt, men inte väljarmässigt. Det mesta som vi har försökt med har inte fungerat.

Nu finns det en rädsla för att om vi stramar åt flyktingpolitiken så kommer det att ”normalisera” SD eftersom väljare skulle kunna uppfatta det som att vi ger partiet ett erkännande. Men jag skulle säga att normaliseringshypotesen är omtvistad och att man mycket väl kan stjäla tillbaks de väljare som gick över till SD. Det finns framgångsrika exempel på det går att göra. Belgiska Nieuw-Vlaamse Alliantie som är Flanderns konservativa parti har lyckats konkurrera ut Vlaams Belang, Flanderns motsvarighet till Sverigedemokraterna.

I debatten pekas det på Danmark där det går bra för Dansk folkeparti i opinionen och på Norge där det går bra för Fremskrittspartiet. Båda dessa partier är dock mycket äldre än Sverigedemokraterna och bildades redan på 1970-talet. (Dansk folkeparti är en arvtagare till det gamla Fremskridspartiet som leddes av Mogens Glistrup.) De är inte framsprungna ur vitmaktrörelsen. Norska Fremskrittspartiet sitter till och med i regeringen.

Att lägga till är också att det folkliga stödet för dagens flyktingpolitik inte heller är så stort som en del politiker tycks tro. SOM-institutet har siffror på detta sedan en tid tillbaka. Svenskarna har blivit mer positiva till flyktinginvandring med åren men något brett folkligt stöd för att öka volymerna finns inte. 50 procent tycker det är en dålig idé att ta emot fler flyktingar, 18 procent tycker det är en bra idé. Samma mönster avspeglas i hur många som vill minska flyktinginvandringen, 44 procent är för, 31 procent är mot.

Det finns alltså ingen anledning att bara ge upp och tro att de väljare som gick över till SD i valet i höstas är förlorade för alltid. När Sverigedemokraterna var ett litet parti med knappt mätbara siffror var det inget av de etablerade partierna som sa nej tack till dessa väljare. Det är först nu som det sägs att alla som har röstat på SD är ”nyfascister”. Det säger sig självt att en stor andel av dem som röstade på Sverigdemokraterna skulle kunna vinnas tillbaka.

Det här blev ett långt blogginlägg, men ämnet är viktigt. Jag kommer att inom kort skriva två ytterligare inlägg som jag hoppas att ni vill läsa. Det ena kommer att handla om integration och det andra om varför det är betydligt viktigare än vad vi tror att pressa tillbaka SD. Stay tuned.

______________

Pingat på intressant.se.

111 000 invandrare men bara 17 000 flyktingar

Apropå den omtalade annonsen i DN där författarna till boken ”Invandring och mörkläggning” presenterar några fakta fick jag av en vän ett tips om att läsa en blogg som tittat på den officiella statistiken. Det var nyttigt också för mig att studera siffrorna. ”Massinvandringen” kommer huvudsakligen från andra EU-länder.

Under 2012 beviljade Sverige uppehållstillstånd till 111 090 personer. Det är rätt mycket. Vi har just nu också en kraftig flyktingström till Sverige. Omkring 44 000 ansökte om asyl under 2012 och det lär bli lika många under 2013.

Intressant att veta är att av dessa är det bara 17 405 som är flyktingar. Vilka är de andra? Så här ser det ut:

Som synes är den största delen av invandringen arbetsinvandrare och studerande. EES-upphållsrätter står för människor som kommer från EU-länder samt de länder som EU har avtal med, alltså Norge, Island m.fl. De har också med sig en stor grupp anhöriga. Sammanlagt omfattade denna grupp 76 109 personer. Flyktingar plus deras anhöriga uppgick blott till 25 302.

Varför är det viktig att ha koll på dessa siffror? Invandringen totalt sett var ju ändå 111 090 personer.

Jo, för att Sverigdemokraterna som talar om en ”oansvarig massinvandring” brukar beskriva det som att en gigantisk flod av människor söker sig till Sverige från Mellanöstern.

Så är det inte. Den största gruppen är som synes europeiska invandrare och just dessa är SD inte emot. Sen finns det också arbetskraftsinvandrare från Indien, Kina och Thailand.

SD menar att ”Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från  avlägsna länder och kulturkretsar”. Man kan givetvis tycka så, men det kan vara bra att veta att det i så fall finns en oerhört omfattande invandring också från andra europeiska länder.

Här finns Migrationsverkets siffror.

Ett konservativt perspektiv på invandring, del 2

I mitt förra blogginlägg skrev jag om tre tankefällor som människor ofta går i när de debatterar invandring: den strikt liberala som inte tar hänsyn till konsekvenser, den naiva snällismen som är rädd att fatta svåra beslut och den främlingsfientliga. Alla tre har det gemensamt att de saknar eftertänksamhet. Om man inte har läst det inlägget bör man klicka här för att läsa det först.

I del 2 vill jag istället förklara hur jag tycker att man bör resonera om invandring givet att man är medveten om de tankefällor som finns. Även om konservatismen enklast kan förstås som ett motståndets ideologi bör man ju som politiskt tänkande person inte bara nöja sig med att vara skeptisk. Man bör också kunna prestera ett positivt alternativ.

När det gäller invandring tänker jag mig att vi har vissa värden som vi vill upprätthålla. Ett sådant värde är frihet att röra sig över landets gränser. Alternativet med stater som med våld stänger inne sina medborgare har vi sett prov på och exemplen förskräcker. Medborgare måste ha rätt att emigrera om de vill.

Vill vi ha det så bör vi också tillerkänna andra folk och länder att leva efter samma princip. Vill vi kunna flytta från Sverige bör vi också tillåta folk att flytta till Sverige.

Därtill finns det som bekant en rad nyttoaspekter av invandring. Vi får arbetskraft till branscher där sådan saknas. Vi får del av andra folks kulturer vilket berikar vår egen kultur.

Men det främsta skälet till att ta emot invandrare är ändå att vi måste ge plats för dem som flyr från krig och förtryck.

Så långt tror jag de flesta är överens. Det är istället ifråga om invandringens negativa konsekvenser som diskussionen står. Och det är här som tankefällorna slår till. Den strikt liberala ståndpunkten erkänner att de negativa konsekvenserna finns, men vill inte ta hänsyn till dem. Den naiva snällismen förnekar dem. Främlingsfientligheten överdriver dem.

Låt mig därför bara kort nämna vilka de negativa konsekvenserna är, utan att diskutera hur omfattande de är, bara för att lägga korten på bordet. Om vi inte gör det vet vi inte vad vi har att ta ställning till.

En av de frågor som har diskuterats mest intensivt, i alla fall inom den borgerliga sfären av Sverige, är om invandring har positiva eller negativa ekonomiska konsekvenser. En högutbildad invandrare som kommer i arbete direkt innebär en ren vinst för vårt land. Men en invandrare som är analfabet och som först måste lära sig läsa och skriva, vilket man måste kunna för att alls kunna fungera i ett land som Sverige, blir givetvis en ekonomisk belastning.

Jag har inte insikt i de beräkningar som gjorts där ekonomer har försökt räkna på invandringens ekonomiska saldo. Men såsom Sverige ser ut idag är det inte lätt för ens en utbildad invandrare att få jobb snabbt. Den svenska arbetsmarknaden tillhör en av de sämsta att komma till som invandrare. Följaktligen får man nog räkna med att en invandrare idag, såsom vi har konstruerat vår arbetsmarknad, blir en kostnad för samhället under sin första tid i landet.

Ett annat problem är att kulturskillnader tillsammans med socioekonomiska skillnader gör att sammanhållningen inom nationen Sverige försämras. Stora klasskillnader har Sverige haft förut. Faktum är att de ekonomiska klasskillnaderna nog aldrig varit så små som nu om man ser till 1800-talet och framåt. Men i och med att invandrare kommer med en annan kultur i bagaget (annat språk, annan religion, andra högtider, annan musik etc) blir skillnaderna mer markanta.

Som jag skriver om i kapitel 6 i min Handbok i konservatism är det bra för ett land om det finns en känsla av gemenskap. Det ökar tilliten i samhället. Det gör att vi känner oss trygga tillsammans, att vi arbetar effektivare tillsammans och också trivs bättre ihop. Men kulturella skillnader mellan människor delar tyvärr upp oss i ”vi” och ”dom”, varvid vår olyckliga naturliga instinkt att se ogillande på varandra sätter in.

Dessa två problem tycker jag är de viktigaste att hantera. Därtill finns det andra problem som exempelvis att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Jag är övertygad om att det beror på att det är svårt att byta kulturell kontext, men ämnet är känsligt och jag vill inte skriva om något som jag inte till fullo behärskar. Problemet finns där, men det ska inte överdrivas.

Om vi så erkänner att dessa problem finns och är villig att diskutera hur vi kan lösa dem kan vi också skaffa oss en uppfattning om hur stor invandring till Sverige vi vill ha. Det går inte att räkna ut en siffra på hur stor invandringen ska vara, utan det beror på hur vi exempelvis värderar flyktningmottaningen. Vi tar ju emot flyktningar eftersom vi tycker att det är en moraliskt god handling och inte därför att vi tror att vi ska gå med vinst.

Mycket svårare än så tycker jag inte att man ska göra det politiska tankearbetet när det gäller invandring. Och det jag skriver här är inte heller särskilt märkvärdigt eller nydanande.

En sak som vi diskuterat alldeles för lite är hur vi ska kunna skapa en starkare gemanskapskänsla i landet trots kulturella skillnader. Jag har som sagt skrivit om detta i min bok och jag vill hänvisa nyfikna läsare dit. (Två intressanta lästips är Andreas Johansson Heinös bok Gillar vi olika? och Adam Cwejmans bok Välviljans rasism. Författarna är inte konservativa men intresserade av just gemenskapsfrågan.)

Men det mesta av de problem som jag nämner här är sådant som vi redan diskuterar.

Så var i ligger då det unikt konservativa? Jo, det ligger i att vilja föra denna diskussion om invandringens för- och nackdelar utan att låta sig luras av de tre tankefällor som jag presenterade i förra blogginlägget. Det är tyvärr många som låter sig luras. Det rör sig inte ens som några enstaka individer utan stundtals hela partier.

_______________

Pingat på intressant.se.

Ett konservativt perspektiv på invandring, del 1

Just nu har vi en intensiv debatt om invandring. Intressant nog är den också till stor del ideologisk. Jag tänkte därför ge min syn på hur man som konservativ bör resonera om invandring. I min Handbok i konservatism berör jag bara det indirekt i kapitlet om varför vi ska värna nationalstaten Sverige, men jag berör inte frågan om hur öppna gränser vi ska ha.

Som jag berättar om i min bok är det ofta lättast att förstå konservatismen om man ser det som en motståndsrörelse. Politiken är ett kaos. I detta kaos kastas en mängd huvudlösa förslag fram. Det är inte alltid det eftertänksamma välunderbyggda argumentet som vinner. Tvärtom är det ofta drömmarna, myglarna och charlatanerna som vinner. Många konservativa ser det därför som sin uppgift att vara tråkiga nejsägare, eftersom ingen annan törs vara det.

Debatten om invandringen har alla dessa karaktäristika. Jag tycker mig kunna urskilja tre ståndpunkter som trots att de är mycket olika ändå förenas av att de saknar eftertanke.

Den första av dessa är den strikt liberala som säger att fri rörlighet över gränserna är en rättighet och som därför ska genomföras punkt slut. Den formuleras ibland också i form av nyttoargument. Fri rörlighet skapar en fri marknad för arbetskraften, vilket i sin tur ger ekonomisk tillväxt för alla i hela världen. Fri rörlighet är också ett sätt att minska fattigdom och förtryck. Flyttar man från Nordkorea till Sverige kommer man att leva ett bättre liv. Ju fler som kan fly från fattiga diktaturer till rika demokratier, desto fler människor kommer att leva lyckliga liv.

Även om jag känner stark sympati med detta sätt att tänka räcker inte argumentet till av den enkla anledningen att det sällan diskuteras vilka konsekvenser en totalt fri rörlighet kan komma att leda till. Det finns ett värde i att tillåta människor flytta över gränserna, men det är inte det enda värdet som bör försvaras.

Det som främst kommer i åtanke är att välfärdsstaten inte klarar av att hantera fri invandring. Välfärdsstaten måste byggas om i grunden för att få det hela att funka. Vi kommer också att behöva acceptera en kraftig ökning i inkomstskillnader. Därtill får man räkna med att lönenivån inom de branscher som idag sysselsätter immigranter kommer att sjunka kraftigt. De som idag arbetar i dessa branscher kommer att klaga på ”lönedumpning”, ”massinvandring” osv. Det är upplagt för sociala spänningar och framväxten av populistiska partier.

En annan ofta framförd ståndpunkt är den man i brist på bättre etikett kan kalla den naiva snällismen. Många i vårt samhälle känner sympati för dem som kommer till Sverige som flyktingar. Men många har också uppenbara svårigheter med att vilja dra en gräns mellan dem som verkligen har flyktningskäl och dem som inte har det. Varje gång vi får en debatt om vart gränsen ska gå hävdas det alltid att gränsen är för snäv och ska utvidgas. Många är rädda för att bli kallade hjärtlösa och vill därför alltid att gränserna ska göras mer och mer generösa.

Resultatet av denna politik blir att det egentligen inte finns någon gräns för vem som har rätt att stanna i Sverige som flykting och vem som inte har det. För det är ju så att man aldrig kan bli av med besvärliga gränsfall genom att flytta gränsen. Den nya gränsen kommer att ha sina knepiga gränsfall, och sen börjar allt om på nytt.

I dagarna pågår en debatt mellan alliansregeringen och Miljöpartiet. Debatten är ett typexempel på den naiva snällismen. Efter att MP har kommit överens med regeringen om hur migrationslagarna ska se ut har man sedermera ångrat sig när man sett effekterna av politiken. MP vill nu ha generösare regler för vad som ska anses som särskilt ömmande skäl för flyktingar. Problemet är bara att det kommer att finnas nya fall som just precis inte når upp till MP:s nya kriterier. Debatten kommer att fortsätta och eftersom MP vill vara ett snällt parti och därför inte vill fatta beslut om något som gör någon ledsen kommer man återigen att ångra sig.

En tredje ståndpunkt är den xenofobiska, alltså den främlingsfientliga. Den naiva snällismen och xenofobin grundar sig båda i det faktum att vi är människor och inte fullt förmögna att sätta oss över våra naturliga instinkter. En naturlig instinkt vi har är att vilja vara alla till lags och inte utsätta oss för kritik. Följden blir eftergivenhet. Det är snällismens problem. Men en annan mänskligt nedärvd egenskap är att vi ser med misstänksamhet på främlingar.

Xenofobi har funnits hos alla folk i alla tider. Som människor har vi också en märklig egenskap i det att vi hur snabbt som helst kan dela upp oss i ”vi” och ”dom”. Det kan räcka med att man bor på östra eller västra sidan av Fyrisån i Uppsala för att människor ska börja snacka skit om varandra.

Främlingsfientlighet är en mänsklig egenskap och inte ett rationell politiskt argument. Icke desto mindre finns det de som bygger sitt politiska tänkande på ”vi” och ”dom”-filosofin.

Idag är det Sverigedemokraterna som företräder denna politik. Partiet har slipat sin argumentation och fokuserar idag mycket på de sociala konsekvenser som invandringen har fört med sig. Men vi som har följt de främlingsfientliga rörelsernas framväxt i Sverige imponeras inte.

Ursprunget till Sverigedemokraterna var organisationen Bevara Sverige Svenskt. Det här var på 80-talet. Då hade inte den påstådda ”massinvandringen” ens börjat. Trots det fanns det människor som tyckte att det var förfärligt många invandrare i Sverige. Jag gick på gymnasiet på den tiden. Antalet invandrare var en bråkdel av vad den är idag. Inte minst i min hemkommun Sollentuna. Ändå spreds budskap om att svenskheten håller på att urholkas och att invandringen var en tickande bomb. Det vara bara en tidsfråga innan allt exploderade, sade man. På skolans toaletter fanns rasistiska klistermärken uppsatta. Snart 30 år senare väntar jag fortfarande på att bomben ska explodera.

Så vilken väg förordar jag själv? Hur tänker jag som konservativ? Jag är övertygad om att invandring är en fråga där man ska låta sina principer bli kompromissade med. Den perfekta lösningen finns inte, utan här handlar det om att implementera några av de goda värden som vi av hävd vet är goda utan att vi skapar sociala konflikter eller dränerar ekonomin. Jag tror att nycklen till framgång ligger i att ta ett steg i taget och erkänna att invandring inte är smärtfritt men kan bli bra i längden. Men om detta skriver jag mer om i del 2, som publiceras inom kort.