Taggad: nato

Hur kan det ryska informationskriget motverkas?

När jag har föreläst om det ryska informationskriget (med anledning av min bok Vilseledning) har jag ofta fått frågan vad vi kan göra för att motverka detta. Kan Sverige och andra länder i väst svara med samma mynt? Jag har då alltid sagt att vi inte kan det utan måste svara med konventionella medel istället.

Ryssland gör saker som demokratiska regeringar inte kan göra. Putins strategi har varit att kontrollera hela det inhemska medieflödet. Det finns idag endast ett fåtal självständiga tidningar som lever på nåder. De stora TV-kanalerna är i händerna på Kreml och för ut regimens budskap. Samma sak gäller nyhetsbyråerna.

Amerikanskt bombflyg av typen B-52 med eskort. Foto: U.S. Air Force photo/Staff Sgt. Benjamin Sutton.
Amerikanskt bombflyg av typen B-52 med eskort. Foto: U.S. Air Force photo/Staff Sgt. Benjamin Sutton.

För den internationella publiken har ryska staten byggt upp propagandakanalerna RT (Russia Today) och Sputniknews. Dessa har också som enda uppgift att vara en kanal för regimen.

Vidare producerar Kreml en flod av falska nyheter och andra typer vilseledningsförsök, underblåser politiska motsättningar i andra länder, anställer heltidstwittrare som trakasserar folk på nätet. Sist men inte minst drar sig inte heller Putin och Lavrov för att inför världens TV-kameror blåljuga om det skulle behövas (gjordes i samband med invasionen av Krim och har erkänts i efterhand).

Demokratiska regeringar kan inte agera på detta sätt. Vårt politiska styre bygger på fri åsiktsbildning, vilket i sin tur förutsätter en fri press. Ljugande politiker finns givetvis i demokratier också, men hos oss finns en opposition som attackerar det man uppfattar som en lögn. Allt detta gör tillsammans att ingen demokratisk regering kan agera med samma slagfärdighet som den ryska på informationsarenan.

Vad kan man då göra istället? Här menar jag att man ska ta fasta på att den ryska regimen i grund och botten tänker i termer av makt och att världen är ett nollsummespel. För den ryska regimen spelar ord inte så stor roll. Det är därför som man inte drar sig för att fuska med sanningen.

Däremot går det inte att fuska med allianser och konventionella stridskrafter. Den ryska regimen förstår och respekterar makt. Det syns väldigt tydligt varje gång det blir tal om att Nato förstärker sin närvaro i Baltikum. Då protesterar Kreml. Samma sak sker varje gång svenskt och finländskt Natomedlemskap kommer på tal. Däremot bryr sig inte regimen ett skvatt om den kritik som riktas mot den när det gäller informationssfären. Se hur den rycker på axlarna åt de amerikanska underrättelsetjänsternas anklagelser att Ryssland försökt påverka utgången av det amerikanska presidentvalet.

Det enda Kreml fruktar på riktigt är sannolikt ett öppet krig med Nato, ett konventionellt krig där amerikanska flygplan gör räder in över Ryssland. Det skulle nämligen betyda krig inne i hjärtat av moderlandet för första gången sedan andra världskriget. Det skulle bli ett nationellt trauma utan dess like och Putins definitiva slut som president.

Det kan därför vara intressant att påminna sig om att Finland som ett av tre länder i världen fått köpa den amerikanska kryssningsmissilen Jassm, som i sin uppdaterade version har en räckvidd på 10 mil och som avfyras från ett flygplan. Det är ett vapen som man använder för att kunna slå mot mål långt inne på fiendens territorium. Mot vilken fiende tänker sig Finland att man behöver det?

Men offensiv avskräckning är riskfyllt eftersom det hotar den andre på djupet, och bör därför aldrig vara huvudalternativet.

Det som däremot fungerar lugnt och tryggt är defensiv avskräckning, det vill säga att man bygger en solid försvarsmur. Den som bygger ett fort och befäster det sänder ut ett tydligt budskap om att man kommer att försvara sig, att angrepp inte är meningsfulla, men att inget anfallskrig heller kommer att startas.

Anledningen till att Ryssland utvecklat sin förmåga att agera militärt med andra medel än konventionella (dvs. det så kallade hybridkriget) är att man vet att man aldrig kan möta Nato i ett öppet krig. Däremot kan man med informationsoperationer och andra metoder ständigt störa västländernas regeringar (där även Sverige räknas in eftersom vi i praktiken är en del av Natofamiljen). Med ständiga nålstick tänker man sig att Nato ska hålla sig borta från det som Kreml uppfattar som Rysslands intressesfär.

Mot detta hjälper inte att sticka tillbaka utan en bättre strategi är att bygga ett skal som gör alla nålstick meningslösa.

För Natos del betyder det konkret att förstärka de baltiska länderna för att tydligt och bestämt visa för Kreml att man inte viker undan för nålsticken, att det enda sättet för Ryssland att vinna militära framgångar i detta område är att ta till konventionella stridsmedel. Ryssland skulle vinna första ronden i ett sådant krig och kunna ockupera hela Baltikum, men i andra ronden skulle helvetets portar vara öppnade.

För svensk del är det rimliga att göra samma sak. Att understödja Nato, antingen som medlem eller som nära associerad, med att förstärka Baltikum men inte minst se till att det egna territoriet är säkrat, vilket inte är fallet idag med de stora bristerna vi har i försvarsmakten.

Utöver detta finns också mycket att göra när det gäller att förstärka skalet som har med informationskriget att göra och att minska sårbarheten för sabotage av kritisk infrastruktur. Detta måste givetvis också göras eftersom det är svaga punkter hos oss där lönar sig att komma med nålstick.

I grunden tror jag således på att vi i väst ska satsa på en strategi som bygger på fysisk styrka. Det är fortfarande vår strategiska fördel gentemot Ryssland och Putinregimen vet att det är så. Det är ett språk Kreml förstår.

Svensk försvarspolitik med Trump i Vita huset

Donald Trump blir president i USA. Vilken blir konsekvensen för svensk försvarspolitik? Jag ser bara ett alternativ: Kraftigt höjda försvarsutgifter. Vi måste upp till 2 procent av BNP snarast. Återinförd värnplikt är självklart. Natomedlemskap är alltjämt av vikt, men ett stärkt eget försvar kommer först.

Tidigt i valrörelsen förklarade Trump att han hade en helt annan syn på USA:s åtaganden inom Nato än alla andra presidenter har haft ända sedan Nato grundades 1949. Han nämnde att USA kanske inte skulle ingripa om landets allierade blev attackerade. På en direkt fråga om de baltiska staterna svarade han att USA först skulle kolla om de hade ”fullgjort sina åtaganden”. Så har USA aldrig resonerat tidigare. Landet har alltid ovillkorligen försäkrat de baltiska staterna att de är skyddade. Trump fick givetvis frågor om han verkligen stod bakom sitt uttalande och har inte ändrat sig någon gång under valkampanjen.

Svensk försvarspolitik idag bygger på att vi ska ha ett nära samarbete med Nato där USA är det ledande landet. Vi har byggt vår strategi på att USA ska försvara Baltikum. Vi har, precis som många av USA:s Natoallierade, åkt snålskjuts.

Trump har sagt att tjuvåkandets dagar är över. Och det är naturligtvis bra moraliskt sett att Europa börjar betala för sitt eget försvar. Men det är ett allvarligt problem för säkerheten i vårt närområde att han i det spända läge vi befinner oss i just nu. Det rubbar maktbalansen kraftigt.

Vinnare i detta är Ryssland som är det enda land i Europa som driver en aggressiv utrikespolitik med militära medel riktade mot sina grannar. Ryssland för krig mot Ukraina och menar sig har rätt till en ”intressesfär”. Före detta sovjetstater ska enligt den världsbild Kreml lever efter anpassa sig efter Ryssland.

De baltiska staterna fruktar med rätta att just deras länder är några är av de stater som Ryssland gärna såg som lydiga satelliter. De är Natomedlemmar, men svårförsvarade på grund av sitt geografiska läge. Situationen hade varit en helt annat om Sverige och Finland hade varit med i Nato. Den hade också varit en annan om vi hade haft ett starkt eget försvar som kunde värna freden i Östersjön.

Räddningsplankan har fram till nu varit att USA aldrig någonsin tvekat när det gäller landets åtaganden att försvara sina baltiska allierade. Ingen president i Vita huset har någonsin gjort några tveksamma uttalanden. I Vilinus sitter till och med ett uttalande av George W. Bush uppsatt på väggen till stadshuset. Där säger han att en fiende till Litauen är en fiende till USA.

Men med Trump blir det alltså annorlunda. Vi vet inte om en fiende till Litauen längre är en fiende till USA. Det löftet punkterades just.

Och det tragiska är att Trump dessutom inte tycks känna till att Estland faktiskt redan fullgjort sina åtaganden i Nato och att Lettland och Litauen är på god väg att leva upp till kravet om att lägga 2 procent av sin BNP på försvaret.

För svensk del betyder detta givetivs ingenting annat än att vi måste rusta upp. Strategin att åka snålskjuts på Nato som i sin tur åker snålskjuts på USA är död. Om Trump inte vill hjälpa sina allierade, varför skulle han då vilja hjälpa oss?

Färdiga planer för att bygga ut Sveriges försvar finns, men riksdagen har inte velat skjuta till pengar. Det är alltså bara för svenska folket att ta ett djupare tag i plånboken.

Bristen på soldater kan dock inte lösas med pengar utan här är lösningen att återinföra värnplikten enligt de förslag som nyss kommit från utredaren på området. Förslaget är ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar, inte en återgång till allmän värnplikt som på den gamla tiden.

Svenskt och finländskt Natomedlemskap skulle givetvis också stärka säkerheten i Östersjöområdet, men opinionen i länderna är tyvärr inte mogen för det än. Sverige bör givetvis ta ledningen för försvaret av norra Europa inom Nato, men det kommer inte att kunna ske imorgon.

Redan imorgon kan vi dock höja försvarsanslaget. Det är inte så att Ryssland kanske skulle kunna komma att agera aggressivt i framtiden utan gör det redan. Nato blir med Trump kraftigt försvagat. Det kommer inte att minska Vladmir Putins vilja dominera sina små grannar. Alltså måste vi ta ett större ansvar för vår säkerhet än vad vi har gjort hittills.

Sommaren 2016 blev världen plötsligt mycket farligare

Donald Trump. Turkiet. Nice. Brexit. Sommaren 2016 vittnar om att vi går in i en tid av ökad oro. Att fortsätta att skjuta på de nödvändiga satsningarna på det militära försvaret framstår som alltmer världsfrånvarande. Hur snabbt kan vi få 2009 års försvarsreform på plats? Hur snabbt kan vi gå med i Nato? Hur snabbt kan vi krossa Islamiska staten? Dessa tre frågor borde vara de mest prioriterade just nu.

Det var precis innan han skulle bli vald till republikanernas presidentkandidat som Trump nämnde för New York Times att USA med honom som president inte självklart skulle komma till sina Natoallierades understöd om de hamnade i krig. Först skulle USA kolla om de hade levt upp till sina åtaganden.

Som många redan har nämnt skulle detta bli första gången sedan andra världskriget som USA svävade på målet om att ställa upp för sina allierade. Ännu mera anmärkningsvärt är att uttalandet gjordes på en direkt fråga om de baltiska länderna i händelse av en rysk attack. Att Estland är ett av Natos mest lojala och skötsamma länder verkar han inte ha förstått eller tagit någon notis om. (Estland lägger 2 % av sin BNP på försvarsmakten i enlighet med Natos riktlinjer.)

Trumps uttalande har skakat om Nordeuropa, eftersom risken för att han blir vald till president måste sägas vara hög. Om detta sker kommer Nato att plötsligt bli en långt svagare allians än vad vi kunnat ana bara för något år sedan. Det är USA som står för ledarskapet i Nato. Om ledaren tvekar, tvekar alla andra.

Eftersom en grundbult för den svenska försvarspolitiken är samarbete med Nato drabbar detta även oss. Den svenska planen har varit att bygga upp ett litet men modernt försvars som ska kunna ta hjälp av andra. Med Trump i vita huset är den planen död. Om han inte vill stötta sina allierade vad ska han då säga om någon som inte ens ingår i alliansen?

Följaktligen måste Sverige ta ett mycket större regionalt ansvar än vad vi hittills gjort om vi ska kunna försvara vårt land. Enklast att göra det är inom Nato, eftersom detta ändå är den enda regionala organisation för försvarssamarbete som kan göra något. Nato har etablerade strukturer och rutiner för samarbete. Det är ingenting man kan skaffa sig över en natt, allra minst när en militär kris redan har brutit ut.

Att endast satsa på ett starkt svenskt försvar, som inte behöver någon hjälp utifrån, är inte ett realistiskt alternativ. Tyvärr är det många försvarsnostalgiker som tror att vi skulle kunna göra det. De tror att det bara är att backa bandet till 1989 och så är allt klart. Men Sverige kan inte försvaras med infanterisoldater på cykel. Den militära teknologin har sprungit ifrån försvarsnostalgikerna.

Sveriges framtida försvar kommer att vara beroende av hjälp. Detta alldeles oavsett vilket partis försvarspolitik som drivs igenom (inget parti förespråkar en återuppbyggnad av 1989 års försvar).

Att Brexit kom till försämrar det svenska säkerhetsläget ytterligare. I centrum för de säkerhetspolitiska problem Sverige lever med står den ryska miitära aggressionen. Ryssland för krig i Ukraina och sätter press på de baltiska staterna, vilket gör att Sverige dras in i ekvationen på grund av vårt geografiska läge. Ett sätt att hålla Ryssland undan har varit att låta EU hålla fast vid de ekonomiska sanktionerna som infördes på grund av kriget i Ukraina. Men hur länge orkar EU hålla stånd? Tyvärr finns det politiska krafter både i Tyskland och Frankrike som vill släppa på sanktionerna, vilket skulle göra att Ryssland får ett OK för sitt agerande i Ukraina. Att släppa på sanktionerna i förtid vore att släppa fram den ryska aggressionen. Storbritannien har varit en god allierad till Sverige i att bevara sanktionerna, men när nu landet säger hej då till EU, vem stöttar oss då?

Läget i Mellanöstern är också alltjämt mycket allvarligt och har försämrats på grund av kuppförsöket i Turkiet. Jag vet för tillfället inte bakgrunden kuppförsöket, men ett instabilt Turkiet är verkligen det sista Europa behöver. Vi vet att extrema islamister profiterar på svaga stater (Afghanistan, Mali, Pakistan, Somalia, Yemen). Ett sönderfall i Turkiet liknande Irak eller Syrien vore en regional katastrof.

Erdogan slåss för sin överlevnad och verkar av allt att döma inte vilja följa några etablerade rättsstatliga regler. Turkiet går mot en diktatur, inte genomförd av kuppmakarna utan av Erdogan. Väldigt lite talar för att Turkiet kommer att vara en oas av stabilitet i Mellanöstern de kommande åren.

Vidare fortsätter den islamistiska terrorn. De tidigare attentaten i Frankrike var inga enskildheter. Dådet i Nice vittnar om att den franska terrorvågen nog bara har börjat.

Terrorattentaten utförs ofta av enskilda självradikaliserade individer, men de inspireras av Islamiska staten. Så länge IS existerar kommer organisationen att vara en magnet för jihadister som vill komma till Syrien för att göra tjänst som heliga krigare eller att vara en inspirationskälla för terrorister i Europa. IS har en stående uppmaning till alla ”sina” soldater utanför Syrien att utföra terrorhandlingar var de än befinner sig, om så bara med knytnävarna.

Enligt min samlade bedömning – för att låna ett av Stefan Löfvens favorituttryck – måste Sverige ta ett nytt grepp på sin säkerhetspolitik. Vi hade en försvarsberedning som gick igenom läget 2014 och 2015, men i politikens värld går det ofta fort. När skolorna slutade i juni trodde ingen att vi skulle uppleva en av de säkerhetspolitiskt mest händelseriska somrarna på länge. Nu är det juli. Högsommar och semester för de flesta. När vi är tillbaks i augusti får vi nog ställa in oss på att världen har förändrats.

Förvirring om Nato, svensk neutralitet och Donald Trump

Enligt den undersökning som SOM-institutet presenterat på DN Debatt tycks svenska folket vara för Natomedlemskap och neutralitet på samma gång. Dessutom tycks utrikesminister Margot Wallström fått Natopanik på grund av att Donald Trump kan bli vald till USA:s president, trots att han förmodligen kommer att bedriva en mindre aktivistisk utrikespolitik än vad hans konkurrent skulle göra. Förvirringen är total.

Låt oss därför bena ut några saker.

Sverige är formellt sett inte ett neutralt land längre. På kalla krigets tid sa Sverige till omvärden att vi skulle vara ”alliansfria i fred syftande till neutralitet i krig”. Med EU-inträdet blev det omöjligt eftersom EU per definition är en politisk allians. Istället säger vi att vi är ”militärt alliansfria”.

Vi kan inte vara ”neutrala” på grund av att vi har undertecknat Lissabonfördraget (EU:s konsitution) och därmed lovat att följa solidaritetsklausulen 42:7: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

Detta betyder att om exempelvis Estland blir utsatt för ett militärt angrepp har vi lovat att inte vara neutrala. När nu SOM-institutet frågar svenska allmänheten om det är ett bra förslag att ”Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig” handlar det alltså om en politik som inte förs längre.

Nu var det visserligen 60 procent av de svarande som sa sig gilla denna politik. Men samtidigt sa 38 att de tycker det är ett bra förslag att Sverige går med i Nato, mot 37 procent som tycker att det är ett dåligt förslag. Det går inte att gå med i Nato och vara ”neutralt” eller ”alliansfritt” samtidigt.

De motstridiga resultaten vittnar om att kunskapen om hur den svenska säkerhetspolitiken är utformad är mycket låg. Grundläggande begrepp och ställningstaganden är okända.

Ytterligare okunskap bidrar nu tyvärr Margot Wallström med när hon varnar för svenskt Natomedledlemskap med hänvisning till Donald Trump. Hon säger: ”Dessutom är det på sin plats att understryka att Nato domineras av den största medlemmen, USA. Vi vet inte vem som blir amerikansk president i höst. Jag tror vi är överens om att vi inte vill att Donald Trump ska ha ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”, enligt Aftonbladet.

Wallström har rätt i att USA dominerar i Nato, men blir det mer eller mindre aktivism från USA:s sida med Donald Trump som president än Hillary Clinton? Nja, det är ju där som många svenskar med fientlig inställning till amerikanska konservativa brukar gå fel. Det är hos republikanerna oviljan till ingripande i andra länder finns, inte hos demokraterna. De konservativa kör visserligen alltid med en tuff retorik av typen ”Vi ska bomba ISIS tillbaka till stenåldern”, och man kan räkna med att konservativa i alla fall säger sig vilja lägga pengar på försvaret. Men även George W Bush gick faktiskt till val på att USA inte skulle vara engagerat utomlands i någon större utsträckning. Han kom dock att driva en helt annan politik efter 11-septemberattentatet.

Vad Trump vill på det utrikespolitiska området är lite oklart. Jag har lyssnat på det tal som finns på Youtube. Jag bedömer det som att han ansluter sig till den återhållsamma linjen. Oroande för svensk del är inte att han skulle vara för aktivistisk utan tvärtom, att han inte är tillräckligt aktivistisk när det gäller att skapa fred i Ukraina. Risken finns att han vill ”göra en deal” med Putin, dvs. acceptera att Ryssland ockuperat Krim.

Hillary Clinton är istället en traditionell demokrat när det gäller utrikespolitiken, och hon kommer sannolikt föra en mer aktivistisk politik än vad Barack Obama gjort eftersom han ju knappast har velat göra någonting. Hon har också tydligt uttalat att USA ska stå bakom sina europeiska vänner mot Putinregimen.

Vad betyder detta för Nato och för Sverige? Jo, även om det inte stämmer med Wallströms fördomsfulla bild av amerikaner så kommer det förmodligen vara lättare att vara ett alliansfritt land i norden med Donald Trump som amerikansk president, eftersom han antagligen inte kommer att intressera sig för oss alls, medan Hillary Clinton som en tradtitionell demokratisk president nog gärna ser att USA spelar en aktiv roll i försvaret av Östersjöområdet. Vill man att Nato och USA ska hålla sig borta från Sverige är det Clinton man ska varna för, inte Trump.

2016-05-07. Tillägg.

Jag menar inte att livet för Sverige blir lättare i största allmänhet om vi är alliansfria och Donald Trump är president i USA och ger fulla fasen i vad vi håller på med. Det blir förvisso lättare att vidmakthålla alliansfriheten i sig. Däremot lär vi bli utsatta för påtryckningar från rysk sida eftersom Moskva skulle jubla om USA avstod från allt inflytande i Nordeuropa.

PS. Det finns gott om möjligheter att bilda sig om svensk säkerhetspolitik. Besök gärna Natobloggen.

Den centrala frågan i Natodebatten

Den centrala frågan i Natodebatten tycks vara huruvida ett Natomedlemskap för Sverige gör vårt närområde mer eller mindre stabilt. Grupp 25 som undertecknade en gemensam debattartikel i DN menar att Natomedlemskap gör Nordeuropa stabilt. ”Natoutredarna” som nyligen släppt en debattbok mot Natomedlemskap menar att det istället blir instabilt.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg var tidigare statsminister i Norge och partiledare för Arbeiderpartiet. Här besöker han sin gamle partikompis i Sverige, statsminister Stefan Löfven.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg var tidigare statsminister i Norge och partiledare för Arbeiderpartiet. Här besöker han sin gamle partikompis i Sverige, statsminister Stefan Löfven.

Båda kan inte ha rätt och eftersom jag ingår i Grupp 25 vill jag lista alla argument som förklarar varför svenskt Natomedlemskap gör norra Europa stabilt. Varje enskilt argument förtjänar egentligen en egen uppsats, men för just denna gång får det räcka med en lista.

För det första är fel att tro att läget i vårt närområde är stabilt just nu, och att vi har det bra som vi har det. Säkerhetsläget har försämrats allvarligt i och med kriget i Ukraina. Att bevara alliansfriheten betyder alltså inte att vi bevarar stabiliteten, utan att vi snarare bevarar instabiliteten.

För det andra: Neutralitetspolitiken under kalla krigets tid gick ut på att upprätthålla en balans i vårt närområde. Men då stod två jämbördiga supermakter mot varandra som båda hade ett intresse av att balansen upprätthölls. Idag finns inte två jämbördiga parter. Ryssland är inte Sovjetunionen.

För det tredje: Ryssland under Putins ledning agerar mer aggressivt än Sovjetunionen och mindre förutsägbart. Ryssland har två gånger attackerat mindre grannländer, Georgien 2008 och Ukraina 2014. Den ryska statsledningen respekterar inte länder som är svaga utan attackerar dem för att kunna hålla kontroll över dem. Aptiten ökar ju mer framgångsrik den ryska regimen är. Mycket vill ha mer.

För det fjärde: Om det är provokativt för Sverige att gå med i Nato bör det rimligen också vara provokativt att samarbeta med Nato. Sverige har sedan 1994 ett nära samarbete med försvarsalliansen. Dessutom arbetar regeringen för att vi ska stärka detta samarbete ytterligare, och inte minst ska vi stärka vårt samarbete med det ledande Natolandet USA. Men varför har detta nära samarbete aldrig orsakat instabilitet?

För det femte: Att tala med den ryska statsledningen för att få den att bli mer fredlig till sinnes har inte fungerat. Obama försökte med sin ”reset”-politik 2009, ett halvår efter kriget i Georgien. Det gav inget resultat. Merkel och Hollande har genomfört flera förhandlingsomgångar för att få Ryssland att backa ur Ukraina. Inte heller detta har resulterat i något. Västvärldens ledare talar ofta med Putin, men det händer inget.

För det sjätte: Det är alliansfriheten som skapar instabilitet i vårt närområde på grund av att Sverige med sitt svaga försvar visar att vi inte tar vare sig vårt eget försvar på allvar eller det gemensamma försvaret av Nordeuropa. Alliansfriheten har skapat ett säkerhetsvakuum. Det är mer sannolikt att Ryssland agerar militärt för att utnyttja detta vakuum än att Ryssland agerar militärt för att det känner sig provocerat av att Sverige går med i Nato.