Vem betalar Socialdemokraternas valrörelse?

Länge har mitt parti försvarat partiernas rätt att inte redovisa av vem man får donationer. Till sist har man ändrat sig, vilket jag välkomnar eftersom moralisk tveksam partifinansiering är ett notoriskt problem i alla demokratier. Men Socialdemokraterna vägrar fortfarande visa hela sin finansiering.

Regeringen har lagt ett förslag om att utreda frågan om anonyma donationer. Det är synd att frågan inte redan har retts ut tidigare, men bättre sent än aldrig. Socialdemokraterna borde, om de skulle leva upp till sin kritik av Moderaterna, vara med på detta. Men det är man inte. Stötestenen är nämligen att regeringen vill utreda partifinansieringen även på lokal nivå. På DN Debatt skriver justitieministern tillsammans med företrädare för de andra allianspartierna:

Vi vill att även lokala partier, partiföreningar, partidistrikt och kandidater till kommun- och landstingsfullmäktige ska omfattas av redovisningsskyldigheten. Eftersom riksdagspartiernas organisationer skiljer sig åt och ofta består av hundratals fristående föreningar, samt att man därför i dag helt saknar ekonomisk redovisning som täcker hela organisationerna, har remissvaren visat att frågan om hur en sådan heltäckande redovisningsskyldighet bör se ut behöver utredas mer grundligt.

Det är just denna del som Socialdemokraterna aldrig varit öppna med. Det är känt att LO sponsrar partiet inte bara på riksnivå utan på den lokala nivån också. Men med hur mycket vet ingen. I utredningen Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22, s. 53) kan man läsa:

Kunskapsläget i fråga om det totala både indirekta och direkta stödet från fackföreningsrörelsen till det socialdemokratiska partiet olika nivåer över tid är ytterst bristfälligt. Det saknas i hög grad heltäckande undersökningar och uppgifter om detta.

LO har givetvis rätt att göra vad man vill med sina pengar. Det är en demokratisk rättighet. Problemet ligger i att man inte kan veta vilka påtryckningar som också kommer med pengarna. Det är samma sak som med de pengar Moderaterna har tagit emot. Om det inte redovisas öppet vem som har gett vad kan man aldrig granska vilka särintressen som vill köpa sig inflytande.

Det här är inte en höger- eller vänsterfråga. Korrputionsskandaler är legio i den demokratiska världen när det gäller partifinansiering. Syndarna har varit både höger- och vänsterpartier. Sverige har varit förskonat från större skandaler, men det beror knappast på att vi är mer moraliska än andra folk, utan förmodligen på att vi har offentligt partistöd.

_________________

Pingat på intressant.se.

Människor som ursäktar och försvarar extremism

Igår läste jag ut Johan Lundbergs bok Ljusets fiender, som givits ut på Timbro alldeles nyligen. Den är närmast obligatorisk läsning för alla som följer den politiska kulturdebatten och den som intresserar sig för det intellektuella försvaret för den borgerliga demokratin. Lundberg tar vid där Per Ahlmark slutade.

Lundbergs bok är en katalog. Alla debattörer, särkilt på kultursidorna i huvudstadspressen, som yttrat sig om demokrati och diktatur, terrorism, antisemitism, islamofobi, islam, rasism m.m. och som sagt något knäppt kan finna sig själv i boken. Och listan är lång.

För att förstå bokens värde ska man egentligen ha läst Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet: Det galna kvartsseklet som gavs ut 1994. Ahlmarks gärning bestod i att räkna upp vem som sagt vad under Sveriges mest radikala period, då etablerade politiker kunde hylla Pol Pot och totalt blunda för kommunismens brott mot mänskligheten.

Ljusets fiender är en fortsättning på detta arbete, men ligger närmre i tid, allt han skriver om hände bara nyss eller pågår just nu. Där debatten förr handlade om de kommunistiska diktaturerna handlar den idag istället om den islamistiska extremismen. Förr försvarade vänstern kommunismen, även de som själva inte var kommunister, men idag försvarar man den extrema islamismen, trots att man själv inte är islamist.

Lundberg menar att det hänger ihop med det man på 50-talet kallade ”tredje ståndpunkten”. Tredje ståndpunkten sa att kalla kriget inte stod mellan ont och gott, USA och Sovjetunionen, utan mellan två olika system som var bra och dåliga på sina olika vis. Men i praktiken försvarade eller ursäktade man kommunismen. Herbert Tingsten och andra västligt sinnade demokrater som kritiserade Sovjetunionen skoningslöst beskrevs som ”obalanserade”. Samma debatt förs nu mellan dem som kritiserar den extrema islamismen och dem som försvarar eller ursäktar den.

Den extrema islamismen, eller som Lundberg kallar den, ”den neofundamentalistiska islamismen”, är till sitt ursprung, sitt innehåll och sin praktik en totalitär ideologi. Den är syskon med fascismen, kommunismen och nazismen. Men den ursäktas eller försvaras av vänsterdebattörer som ser den som ett uttryck för en förtryckt grupps kamp mot makten. Makten är det rika väst, främst USA. De förtryckta är världens alla muslimer. Islamismen är ett rop på frihet. Och de som kritiserar islamismen är islamofober, dvs. rasister.

Lundbergs påståenden är väl belagda med empiri så det finns ingen anledning att tvivla på att han har rätt. Det finns en uppsjö debattörer i vårt land som kort och gott inte förstår vad en antidemokratisk ideologi är, eller tycker att det finns skäl att ursäkta den. De är själva inte extrema islamister. De skulle aldrig någonsin själva välja att leva i enlighet med denna ideologi. Den är ju till sitt innehåll extremt reaktionär. Men de ursäktar den, och skyddar den mot kritik.

Men därtill uppmärksammar författaren ett par andra teman som också är tämligen bisarra. Många av de radikala virrhjärnor boken handlar om är verksamma som forskare vid akademin. Gränsen mellan att vara radikal aktivist, debattör och forskare går ihop i en enda röra.

Antisemitism går också som en röd tråd genom debatten. Många inom vänstern är kritiska mot Israel men blandar ihop antisionism med antisemitism. Gränsen mellan att kritisera Israel och att tala om judar i allmänhet försvinner. Antisemitiska bilder av judar som kontrollerar världen plockas fram som förklaringsmodeller, alternativt ursäktas när de förs fram av andra.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå hur vi inte har kunnat hålla det intellektuella Sverige rent från antisemitism. Bland folk i allmänhet, med undantag för Malmö, finns ingen utbredd antisemitism. Men den finns uppenbarligen bland intellektuella. Jag förmodar att de egentligen inte är antisemiter själva, men inbillar sig att det är något som går att ”förstå”, när den förs fram av de ”förtryckta”. Hur det än är med just den saken är det ett intellektuellt haveri, eftersom rasism aldrig bör toleraras även om den kommer till uttryck hos den som känner sig utsatt för rasism själv.

Det som stör mig mest med dagens tillstånd, och som Lundberg skildrar väl, är hur skattepengar går till att finansiera allt detta. Allmänna arvsfonden, studieförbund, Stockholms läns landsting, Folke Bernadotte-akademin, ungdomsstyrelsen är exempel på finansieringskällor.

Ett exempel på hur det kan se ut är den här konferensen som Afrosvenskarna i Stockholm arrangerade 2011, tillsammans med, enligt Lundberg, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Ibn Rushd, Sveriges unga muslimer, Förorternas riksdag och Islamiska förbundet. Konferensen betalades av Folke Bernadotte-akademin. En av talarna var Yvonne Ridley, en brittisk journalist och antisemit. Den spelades in av Utbildningsradion och kan nu ses på nätet. Skattepengar används för att sponsra antisemitiska talare som TV-licensfinansierade Utbildningsradion spelar in och presenterar som ”kunskap”. Allt detta är Sverige just nu. Inte bra.

____________________
Pingat på intressant.se.

Sverigedemokraterna tjänar på försvarsfrågan – Moderaterna agerar förvirrat

Är Moderaterna på väg att tappa försvarspolitiken? Moderaterna är av tradition det försvarsvänliga partiet. Vårens långa debatt där snart sagt samtliga centrala företrädare för M pratat i nattmössan riskerar att skada partiet. Väljarna är osäkra och hur märkligt det än kan tyckas ser det ut som att det är SD som vinner på röran.

Frivärld har genom United Minds tagit fram siffror på opinionen i försvarsfrågan.Omkring en tredjedel av väljarna anger att försvarsfrågan är viktig för deras partival inför nästa års riksdagsval. Samtidigt visar siffrorna att det också råder stor villrådighet. Två tredjedelar av väljarna kan inte ange vilket parti de anser har den bästa försvarspolitiken.

Moderaterna har alltjämt en stark ställning bland dem som anser att försvarsfrågan är viktig. Inom denna grupp anser 33 procent att M har den bästa försvarspolitiken. Som andra parti kommer Socialdemokraterna med 26 procent.

Den stora överraskningen är dock Sverigedemokraterna som kommer in på tredje plats. 12 procent av de väljare som anser att försvarsfrågan är viktig anger SD:s politik som den bästa.

Att ingen egentligen vet vad partierna har för försvarspolitik men att SD ändå tjänar på detta visar att något är snett. Det visar att det saknas ledarskap . Inget parti bryr sig om att berätta för väljarna vilka de centrala frågeställningarna är och hur man ska ta sig an dem.

Särskilt besvärande är detta givetvis för Moderaterna som sitter på alla tre ministerposter med ansvar för försvarspolitiken: försvarsministern, utrikesministern och statsministern. Därtill har man vice ordförandeskapet i försvarsutskottet, ordförandeposten i utrikesutskottet och ordförandeposten i försvarsberedningen. Partiet har alltså ingen brist på plattformar ifrån vilka man kan bedriva försvarspolitisk upplysning om man vill.

Ändå är det inte vad som sker? En av de viktigare frågorna under våren har varit hur Sverige ska förhålla sig till det faktum att Ryssland rustar upp. Det samlade budskapet från de moderata ministrarna har varit ”Ingen fara”. Ryssland rustar men ”från en låg nivå”.

Det är alldeles sant att Ryssland inte har en förmåga eller vilja att idag attackera svenskt territorium. Men den som bara fokuserar på försvaret av svensk mark är blind på ena ögat.

Det finns en realpolitisk spänning i Nordeuropa. Den handlar inte om svenskt territorium utan om baltiskt. Sverige är en del i ett shackspel mellan NATO och Ryssland. Idag finns en utmärkt beskrivning av spelbrädet i Svenska Dagbladet. Men de moderata företrädarna har inte kommenterat denna situation med ett enda ord. Det är som om man låtsas att problemet inte finns.

______________

Pingat på intressant.se.

Så tolkar jag Mustafas med fleras rapport: En utförligare redogörelse

Tanvir Mansur har i en kommentar på mitt förra inlägg samt på sin egen blogg kommenterat mina frågor till Omar Mustafa, med anledning av den rapport Mustafa har undertecknat. Se förra inlägget.

Mansur menar att jag läst dåligt och att svaren finns i rapporten. Därtill skulle jag medvetet ha låtit bli att citera ur rapporten för att försvåra för läsaren att kontrollera vad jag hänvisar till.

Det sista påståendet saknar självfallet grund. Jag följer normal akademisk standard. Sidhänvisningar är fullt tillräckligt.

På en punkt träffar Mansurs kritik rätt och det är att jag är onödigt kritisk mot användningen av ordet apartheid i en rubrik. Den delen borde utgå.

I övrigt tycker jag mig ha gjort en helt korrekt tolkning av innehållet i rapporten. Jag drar inga långtgående slutsatser. Att skriva en kontrareplik på allt Mansur skriver om finner jag ingen mening med utan jag koncentrerar mig här på en central punkt för att visa att jag inte hittar på.

Jag menar att rapporten, och därmed Omar Mustafa som står bakom den, slätar över de problem med hedersvåld som finns i Sverige.

På s. 35 i rapporten skriver man om de etablerade partierna:

Unfortunately the established parties have not reacted to this [SD:s intåg i riksdagen] by clearly positioning themselves away from such policies but rather they are exploiting the same questionable sentiments as the Sweden Democrats by putting forward their own Islamophobic populist proposals.

Riksdagen har alltså, åtminstone sedan 2010, valt att föra en islamofobisk populistisk politik. Den politik man för är symbolisk menar rapporten, eftersom man har lagt mycket pengar på olika initiativ med tveksam nytta.

Vad består denna populistiska, islamofobiska och till stora delar meningslösa politik av? Rapportförfattarna skriver (s. 35):

 The recurring themes for these political initiatives are honour culture and so called radicalisation ; both phenomenon that due to a dominant media narrative and political discourse are linked to Islam in the popular imagination.

Svenska statens politik med avseende på hederskulturer är alltså det som rapportförfattarna kallar populistisk, islamofobisk politik med tveksam nytta.

Har då rapportförfattarna något stöd för sin uppfattning att denna politik är meningslös (s. 36):

Already in 2008 the Umeå Centre for Evaluation Research evaluated the government’s programmes dealing with honour-related violence. The overall conclusion was that the programme had contributed to the legitimating of honour-related violence as a social problem and the introduction of a new policy area with a joint responsibility for the state, local government and NGOs. But that is something of a self fulfilling prophecy when the government, as in this case, allocates SEK 200 million to an end. The evaluation then goes on to say that although honour-related violence has been given more attention there is no general understanding of the phenomenon, nor which relevant and effective measures should be undertaken. Also, it was uncertain if the more than 400 financed local projects had had any effects on attitudes that maintain norms that accept honour-related violence. Nevertheless, the government continues to pour money into the programme.

Rapportförfattarna menar därmed att det är bevisat att svenska statens politik för att förhindra hedersrelaterat våld är utan nytta. Istället häller staten ned pengar i ett program av islamofobiska och populistiska skäl.

Baserat på detta skrev jag denna fråga i mitt förra inlägg:

– Varför anser du att svenska statens arbete mot hedersrelaterat våld är meningslöst (s. 36)? Tycker du inte att statens kraftiga satsning på att komma tillrätta med detta problem varit en riktig satsning?

Denna fråga är visserligen redan besvarad, men jag tycker att den kan ställas igen för att vi ska kunna få ett mer utförligt svar. Jag har nämligen ytterst svårt för att tro att statens instatser för att minska hedersvåld skulle vara totalt meningslösa.

Som framgår av den källa som rapportförfattarna lyfter fram har resultaten av politiken inte varit överväldigande positiva. Men ska vi av detta dra slutsatsen att politiken är meningslös? (Och därför huvudsakligen motiverad av islamofobi och populistism.)

Enligt rapportförfattarna är det så. Politiken är meningslös och ska därför läggas ned. Staten ska inte ägna sig åt att försöka bekämpa hedersvåld.

Jag menar dock att man inte alls kan döma ut en politik bara på grund av att den inte har givit de resultat man hoppats på så länge problemet finns kvar. För det gör det ju. Hedersvåldet är ett reellt existerande faktum. Alltså är det meningsfullt att bedriva en politik som bekämpar detta.

Jag kan dock inte se att rapportförfattarna, och därmed just Omar Mustafa, vill bedriva någon politik alls för bekämpande av hedersvåld. I så fall hade man ju kunnat skriva det i rapporten. Man hade kunnat skriva något i stil med: ”Vi noterar att den politik som staten hittills bedrivit inte har givit någon effekt, men vi vet att problemet existerar, och vi önskar därför att staten skyndsamt tillsätter en ny utredning för att ta fram nya och bättre åtgärder”.

Men det är inte så rapportförfattarna resonerar, utan man konstaterar som sagt att politiken är meningslös och motiverad islamofobi och populism, och att det är därför som politiken inte har givit resultat.

Utan att kunna ange något direkt citat av någon antar jag därför att rapportförfattarna inte gillar statens politik för bekämpning av hedersvåld. För jag utgår ifrån att rapportförfattarna gillar vare sig islamofobi eller populism.

Således drog jag slutsatsen att budskapet i rapporten är att man inte vill eller förmår se att problemet med hedersvåld existerar.

En annan slutsats som också är logiskt möjlig är naturligtvis att rapportförfattarna gillar hedersrelaterat våld, men den ter sig inte sannolik, eftersom det ändå tillhör ovanligheterna att någon gillar våld. Jag menar därför att uttrycket ”släta över” problemen med hedersvåld är en ganska bra och balanserad tolkning av rapportens innehåll.

 

Några saker som Omar Mustafa verkligen har glömt

Debatten om Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet och till alldeles nyligen ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse, böljar fram och tillbaka. I tisdags skrev Monica Gunne en illa underbyggd krönika i Aftonbladet med titeln ”Omar Mustafa, du glömde ett par saker i ditt brev…” där hon utan belägg tillskrev Mustafa ett antal åsikter.

I debatten har också Mustafa och hans stödtrupper duckat bakom det faktum att de talare och texter som satts i centrum inte har varit representativa för just honom. Mustafa har inte fällt några antisemitiska yttranden, inte heller talat mot kvinnors lika rättigheter, osv. Andra har gjort det, men inte han. Mustafa har, om vi ska tro supportrarna rätt, tvärtom arbetat för socialdemokratiska värderingar innanför den muslimska kommuniteten i Sverige. Han är en god kraft på insidan.

Men då har jag några frågor till Mustafa efter att ha läst ett dokument som han själv har satt sitt namn på. Dokumentet heter: ”Swedish Muslims in Cooperation Network Alternative Report”. Det publicerades i februari i år och är en rapport skriven av en rad muslimska organisationer.  Rapporten är ställd till FN:s kommitté för avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Tanken är att den ska vara en alternativ rapport till den officiella svenska rapporten. Omar Mustafa är en av undertecknarna. Här finns alltså inga möjligheter att ducka.

Några frågor:

– Varför anser du att svenska statens arbete mot hedersrelaterat våld är meningslöst (s. 36)? Tycker du inte att statens kraftiga satsning på att komma tillrätta med detta problem varit en riktig satsning?

– Varför är det ett problem att svenska staten har satsat resurser på att komma tillrätta med tvångsgiften och äktenskap mellan minderåriga (s. 35)? Visst, det handlar om få personer, men varför ska inte lagstiftningen skydda dem? Är det inte bra att staten skärper reglerna så att bara den som är myndig kan gifta sig?

– Tycker du verkligen att det är en bra idé att vi ska börja registrera vilken trostillhörighet folk har (s. 15)? Finns det inte ett värde i att låta en sådan sak som trostillhörighet vara något som staten lämnar åt medborgarna själva att sköta?

– Jag kan förstå att du vill ha registrering av trostillhörighet eftersom du också vill införa kvotering på arbetsmarknaden för religiösa minoriteter (s. 6). Men tror du verkligen att kvotering på religiös grund är en bra idé?

– I er rapport kallar ni Sverige för en apartheidstat (s. 20). Jag har förstått att ni känner er diskriminerade, men tycker du verkligen att Sverige är som Sydafrika var när apartheid rådde?

– Ni är inte nöjda med hur muslimer porträtteras i svenska medier, men på vilket sätt menar du att Justitiekanslern ska ingripa för att säkerställa att medierna är ”socially responsible, fair, accurate, thorough, comprehensive, and balanced” (s. 7)? Det betyder ju att JK måste ges nya befogenheter långt utöver vad Tryckfrihetsförordningen tillåter idag? Tycker du verkligen att staten ska ingpripa mot fria medier som inte är ”balanced” eller ”comprehensive”? Hur stora inskränkningar i yttrandefriheten tänker du dig?

Den rapport som Omar Mustafa har varit med att ta fram kan inte på långa vägar sägas vara representativ för Socialdemokraterna. Att underteckna ett dokument som försöker släta över problem med hedersrelaterat våld och tvångsgifte samtidigt som man påstår sig arbeta för kvinnors rättigheter är inte seriöst.

Med detta sagt tror jag inte att Mustafa är ond på något vis. Jag tror att han är helt ärlig när han beskriver sig själv som en god socialdemokrat. Det är nog inte där problemet sitter. Problemet är nog snarare att han precis som sin lika förvirrade kristne kompis Peter Weiderud inte förstår att man inte kan kompromissa med sin övertygelse hur som helst om man ska ha någon trovärdighet som politiker.

_____________

Pingat på intressant.se.